Browsing Category

STAC

löpning lopp Plan Sverige STAC Tjejmilen

Vapen

Septembers första löppass klarades av idag, tillika det näst sista inför Tjejmilen. Mina ben är så sjukt mycket lättare än jag är van vid och hjärtat slår starkare än någonsin, och under stretchingen efter min snabba halvmil försökte jag analysera vad det beror på. Jag har ju inte sprungit i närheten lika mycket den senaste tiden som jag tidigare har gjort, och det i sig är ju tillräckligt intressant i sammanhanget, men jag kom fram till tre pusselbitar som jag tror är helt avgörande för mina just nu ovanligt snabba ben.

Stretchprogrammet från STAC som jag har följt slaviskt sedan en dryg vecka tillbaka (11 tillfällen…). Mina höfter känns helt nya och jag kan ta ut mitt löpsteg på ett helt annat sätt än tidigare.

Mina superlätta och sköna Adidas Adizero Adios Boost (den här gasellen gillar dem också…) som jag har blivit smått beroende av. Kommer jag någonsin att springa asfalt med några andra skor?

Mindre löpning och mer styrketräning. Som sagt – jag har dragit ner kilometerdosen varje vecka till hälften, tänk kvalitet istället för kvantitet, och istället tränat mer styrketräning, varav en del tunga basövningar.

Kanske har jag hittat de ultimata vapnen för att klara mitt sub 45 på lördag?

Mycket stretching blir det…

STAC

Illamående

Torsdag blev visst lika med en dag av illamående. Den första dosen kom på förmiddagen när jag kämpade mig igenom dagens första STAC-stretching. Det här med att stretcha überstela höfter är verkligen ingen lek. Efter en kvart på stretchingmattan mår jag som om jag har genomgått en timmes hård massage. Lite snurrig, lätt illamående (Linda, du är inte ensam) och allmänt skum. Misstänker att det är rätt välbehövligt att släppa på alla spänningar som jag har gått (sprungit) och samlat på mig de senaste åren…

Andra vågens illamående kom precis efter jobbet, en halvtimme efter att jag hade haft min sista kund och jag parkerade mig framför en skivstång för att köra några lätta marklyft. En kollega slöt upp som teknikpolis (tack!) och allmän pepphjälp och de ”lätta” lyften slutade lite lätt oplanerat på 80% av max och en jäkla massa lyft runt 60-70%. Fick smått tunnelseende på slutet, och som pricken över i:t var det ju återigen dags att stretcha igenom de där höfterna (två gånger om dagen, fem dagar i veckan för de allra stelaste delarna…) och PANG – känslan på bussen hem var likt en ordentlig baksmälla toppat med ett skakande nervsystem som var jämförbart med känslan jag skulle ha haft om jag hade dragit i mig tio koppar kaffe på stående fot. Vet inte vad jag ska göra för att tacka kroppen för att den orkar med mig, annat än att garantera att vi är på väg att bli starkare och smidigare än någonsin…det borde väl räcka? Det och en torsdagskväll med välbehövliga tapas.

Stretching monkey style.

 

löpning STAC

sHIT vad jobbigt!

Vissa dagar älskar jag min kropp lite extra…alla de dagar när jag driver den lite extra och den är med mig på tåget utan att protestera.

Onsdagen den 28 augusti t.e.x., när jag kliver upp strax innan 6, promenerar till jobbet, peppar kunder, stretchar igenom mitt program á la STAC så att jag mår illa(?), jobbar lite till, bränner av en femtusing på löpbandet i hastigheten jag hade tänkt att springa tusingar i(!?), jobbar tre timmar till och susar slutligen iväg till Vasaparken för att möta upp Åsa och gänget från Casall för ett Casall HIT-pass (där jag kanske ångrade lite att jag hade maxat en halvmil några timmar innan…).

Casall HIT är värt ett inlägg för sig, och bara jag får tag på lite bilder som togs idag så ska jag skriva mer om sandsäckar, brännande mjölksyra, parachute-löpning (”jag kräks” hörde jag bredvid mig…) och hur det känns att vara nära maxpuls i 24 minuter. Men först ska jag sova och ladda för ännu en fullmatad dag imorgon. Vi lever bara en gång va?

En stel höftböjare.

Bästa Magnus (och jag med ett endorfinleende)!
(Tack Åsa för bilden, och ja…den blev lite suddig. Ett gott tecken på grymt kämpande!)