Browsing Category

Te Araroa

el camino Kilimanjaro Te Araroa

Slumpen är ingen tillfällighet – om att våga fånga ögonblicket

I februari 2012 hörde jag Sveriges mesta äventyrare (som någon tidning kallade honom) Ola Skinnarmo entusiastiskt berätta om sin tre månader långa seglats genom Nordostpassagen på Äventyrsmässan i Älvsjö. Själv hade jag haft drömmen om min 300-milsvandring genom Nya Zeeland i huvudet ett tag och blev inte mindre äventyrssugen av att stå där och lyssna. Efter Olas föreläsning tackade jag för inspirationen och att den tankemässigt fört mig ett steg närmare min vandring. Jag ansåg mig dock inte redo men fortsatte att drömma, mer eller mindre varje dag.

På midsommarsöndagen 2014 var jag och min mamma en hårsmån ifrån att frontalkrocka med en stor BMW X5 på riksväg 70 mellan Mora och Rättvik. Bilen hade fått vattenplaning i det kraftiga regnvädret och rusade emot oss där vi kröp fram i mammas lilla Toyota Aygo (storlek konservburk). När chocken hade lagt sig insåg jag att det hade kunnat vara vår sista dag i livet. Hade vi lämnat hemmet 10 sekunder tidigare hade jag inte suttit vid mitt tangentbord nu. Dagen efter tömde jag spargrisen och bokade en resa ett av mitt livs stora drömresmål: Kilimanjaro. Ingen tid för förberedelse, men jag hade inte tid att vänta. Livet är kort och jag kunde faktiskt ha dragit min sista suck där i vägrenen på riksväg 70.

Tre månader senare firade jag min 35-årsdag på Uhuru Peak (som betyder frihet på swahili) och min guide Salimu (även kallad Simba…av mig) sjöng Happy Birthday för mig så mina tårar rann. Noll erfarenhet av att vandra i berg. Höjdrädd, men just där och då helt orädd. Novis på alla sätt och vis men kanske lyckligast på den afrikanska kontinenten. Aldrig någonsin tidigare – inte ens vid katedralen i Santiago de Compostela 4 år tidigare – hade jag känt mig mer levande än jag gjorde där, 5895 meter upp i luften. Jag var mig själv så otroligt tacksam att jag tog chansen att åka, och lovade mig själv och berget att jag skulle komma tillbaka en dag.

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 12.11.52

Uhuru Peak, 20 september 2014.

Väl hemkommen från Tanzania frågade jag mig själv: om jag kan bestiga Afrikas högsta berg, ett av världens seven summits, så kan jag väl vandra genom ett helt land? The rest is history, som man brukar säga. Efter slit för att få ihop pengar och smått sinnessjuk planering flög jag ganska exakt ett år senare – i oktober 2015 – till Nya Zeeland och tog mig igenom min 300 mil långa vandring. Utan erfarenhet av att sova i tält (Kilimanjaro räknas inte eftersom du inte ens sätter upp tältet själv), laga mat utomhus eller ha hela mitt liv i en ryggsäck i 4 månader. Men det gick. De hinder jag p.g.a. rädsla och osäkerhet hade satt upp i synfältet mot min dröm var visst inte omöjliga att ta sig förbi. Långt ifrån. Efter 100 korsade floder utan bro har liksom nervositeten bytts ut mot en axelryckning och man vet hur man ska läsa vattnet. Learning by doing och en stor skopa sunt förnuft. Det är ett ovärderligt minne jag bär med mig resten av livet.

Galen idé?

Ensamt? Ja. Läskigt? Lite. Ansträngande? Minst sagt. Omöjligt? Knappast.

Jag träffade Ola Skinnarmo på mässan i mars i år igen, 6 år efter vårt första möte. Med en gemensam bekant som den sammanförande länken hade jag och Ola några dagar senare ett möte på hans Expeditionsresor. Den här gången pratade vi dock inte seglatser genom Nordostpassagen och vi pratade inte särskilt mycket om Te Araroa. Nej, vi pratade om världens högsta fristående berg: Kilimanjaro.
För 4 år sedan hade jag på känn att jag skulle få återse berget som stal en bit av mitt hjärta, och för en vecka sedan blev det klart. Jag reser tillbaka till Tanzania. Kilimanjaro Airport väntar på mig och på midsommarsöndagen(!) landar jag, exakt 4 år efter att vi missade den där BMW:n och fick en andra chans. Det pirrar i magen när jag tänker på det och jag är så otroligt tacksam. Kanske hade jag inte trott att det skulle bli på just det här sättet, och om ödet vill så kommer det inte att bli min sista tur på berget.

Många med mig tycker att det är en dröm att få åka till Kilimanjaro, inte bara en utan två gånger. Att det inte är någon slump att det här händer är jag dock säker på. Ingen dröm är stor nog och ingenting är omöjligt. ”Jag har slutat att bli förvånad”, sa både mamma och pappa helat oberoende av varandra. Jag är inte heller förvånad men jag är så oändligt tacksam. Vill man något tillräckligt mycket så händer det. Det krävs däremot att man lär sig att identifiera och fånga tillfället när det dyker upp mitt framför näsan (som det gör hos alla, men få ser det), en gnutta galenskap…och kanske framför allt modet att släppa fram magkänslan istället för att låta hjärnan tysta ner den. Surfa med när vågen bryter rätt. Riva mentala hinder och osäkerheter som försöker styra åt ett annat håll. Andas, blunda och bara ta emot allt det fantastiska som finns där om man bara öppnar ögonen. Det gäller dig med.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ibland är det lätt att veta vart man ska… Te Araroa, 2015/2016.

 

Jag och Ola och våra vandringskepsar...

Jag och Ola och våra vandringskepsar…

 

Vill du läsa om min Kilimanjaro-bestigning 2014? Du hittar berättelsen här.

Te Araroa

Novemberregn

Imorse, på min lediga tisdag, vaknade jag till spöregn och +4 grader. Det normala vore att vilja ligga kvar under det varma täcket och somna om. Men min första tanke var: vilken underbar morgon för löpning! Det var först under löprundan, när jag insåg att ingen annan sprang, som jag reflekterade över vad jag sysslade med. Att jag valde att morgonspringa genom ett mörkt, kallt och dyblött Stockholm när jag hade kunnat stanna hemma i värmen och tänt mitt kanelljus. Jag skrattade lite åt mig själv och min totala avsaknad av väderirritation. Det slog mig att jag gillar att november är mörk, färglös och iskallt blöt. Eller jag ogillar det iallafall inte.
För några år sedan skulle jag, som de flesta andra, aldrig ha gett mig ut i det här vädret. Jag hade utan minsta eftertanke ställt mig på ett syrefattigt löpband och stirrat in i en vägg. Det skulle jag ha väldigt svårt för att göra nu, av många anledningar.

Mycket vatten har runnit under broarna de senaste åren och i mitt fall kom början till vändningen i september för tre år sedan. Efter bestigningen av Kilimanjaro lovade jag mig själv att aldrig mer klaga på vädret. Sista natten var det frost på insidan av mitt tält i basecamp. Så kall som jag var om händer och fötter på vägen upp mot Uhuru Peak den där natten har jag aldrig varit, varken förr eller senare. Jo, senare har jag faktiskt varit det – i mars i år, på vägen upp på Marockanska Jbel Toubkal i -25 grader och 20 sekundmeter i vinden – men jag klagade inte. För jag visste att det väntade en varm brasa när jag kom ner igen.

48

Kallt, men så värt. Kilimanjaro 2014.

Det är precis det som är grejen med mig numera. Jag vet att det väntar lyx som torra kläder och en varm dusch när jag kommer in från regnet eller snön eller vilket väder som helst. För två år sedan gav jag mig iväg på ett äventyr som fostrade mig i motsatsen: att inte ha den lyxen när jag är genomblöt av kallt regn eller täckt med lera. Vissa dagar var det bara att krypa in dyblöt i tältet. Att vandra genom ett helt land i fyra månader gör en ganska orädd för väder och vind. Orädd var jag verkligen inte varje dag när jag väl traskade runt där på andra sidan jorden, men jag menar nu i efterhand. Det finns inte många väder nuförtiden som kan få mig att stanna kvar i soffan om jag vill göra något annat. Och jag lägger inte längre energi på att vara irriterad på vädret. Jag kan ju ändå inte påverka det.

Min framtida orädsla för regn föds den 8 januari 2016. Under min sista dag genom krävande Tararua Ranges (där min headerbild är tagen) överraskas jag av ett helt vidrigt regnväder. Jag börjar min dag i Parawai Lodge och har 24 kilometers vandring till Waikanae, en liten ort med 10-15000 invånare. Ett par dagar tidigare har jag sprungit på Rob, en ”biodiversity advisor” som bor just i Waikanae och som var ute på en tvådagarsvandring med sina två hundar.

En av Robs två hundar.

Robs hundar. En mer hungrig än den andra.

Vi hamnar i samma stuga och får även sällskap av ”Skittles”, en grymt meriterad långdistansvandrare från USA. Det slår mig nu såhär mitt i den skrämmande #metoo-härvan att jag inte var det minsta orolig, trots att jag sov ensam med två okända män mitt ute i vildmarken. Vi sitter och snackar en stund på kvällen, och på morgonen när jag vaknar har Skittles redan dragit. Han gör långa dagar, 12-15 timmar, och har inte tid att socialisera. Jag och Rob äter frukost och jag får Robs adress och telefonnummer i Waikanae, dit jag kommer om två dagar, ”ifall att jag inte hittar någonstans att bo”. Dagen som följer bjuder mig på min första, och enda riktiga, nära-döden-rädsla längs min vandring när jag håller på att blåsa av Mount Crawford…men det är en annan historia.

På natten efter Mount Crawford får jag sällskap av två andra kvinnor – Anette från Tyskland och Suzan från Nya Zeeland – och på morgonen när vi vaknar är himlen täckt av ett grått lock. Jag traskar iväg ensam mot Waikanae, de andra går långsammare och är mer omständliga i sina morgonbestyr. Efter bara någon timme börjar regnet ösa ner och det blir bara värre och värre. Det är mörkt som natten i skogen och sikten runt mig är minst sagt begränsad. Det finns ingen gräns för vattenmängden som kommer ner från himlen. Jag är snart helt genomblöt och mina kängor är mer eller mindre fyllda med vatten. Regnskyddet på min ryggsäck orkar inte stå emot det piskande regnet och det regnar rakt in på min packning. Allt ligger packat i drybags men ryggsäcken blir tyngre och tyngre av allt vatten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sikt: noll.

Efter många timmar och om och men och tårar (jo då, jag skriker då och då med gråten i halsen till regnet att SLUTA!) kommer jag fram till en mindre bilväg. Det är 4 kilometer kvar till Waikanae och jag är fullständigt genomsur. Skogen har varit lerig och hal, terrängen krävande och jag är helt färdig. Regnet slutar aldrig och jag ser ingen ljusning åt något håll på himlen. Det är sådana mängder vatten att det känns som att jag står i en dusch. Jag har aldrig varit med om maken. En bil närmar sig åt mitt håll och jag sätter upp min skrumpna tumme i vädret. Jag vill bara härifrån nu, men bilen stannar inte. Fan! Jag börjar gråta igen och slänger uppgivet ner handen igen när jag plötsligt ser att bilen ändå bromsar in framför mig. Hurra! Damen som sitter vid ratten tittar storögt på mig och undrar såklart vad jag gör här ute på vägen alldeles ensam i det här vädret. När jag förklarar att jag är mitt i min vandring genom hennes hemland ber hon mig direkt att hoppa in i bilen. Hon tror inte sina öron men skjutsar mig så gärna den korta biten som är kvar till Waikanae.

Väl framme i stan går jag till turistinformationen på biblioteket. Det finns inte ett enda rum ledigt i stan. ”Det finns tältplatser på campingen” säger kvinnan bakom disken men hon ser på mig att det inte är vad jag söker. Det fullständigt rinner vatten från min kropp. Jag är så trött och sliten att jag inte har någon som helst lust att ringa till Rob. Jag vill inte bo hemma hos en främling inatt. I nästa sekund känner jag mig otacksam och förstår samtidigt att jag inte har något val. Jag tar upp min telefon. Signal efter signal går fram men ingen svarar. Telefonsvarare. Fan. Jag drar mig till minnes att Rob sa att han skulle lägga ut nyckeln, ifall att han inte skulle vara hemma när jag kom fram till Waikanae. Kan det verkligen vara möjligt? Gör människor så? Det är 2 kilometer hem till Rob från biblioteket där jag står och jag känner mig skeptisk. Jag har dock inga andra alternativ så jag börjar traska. Mina kläder går att vrida ur och det regnar fortfarande. Det finns inget stopp på det här ovädret.

Efter närmare en halvtimme kommer jag fram till adressen jag har fått av Rob. Det är huset i änden av gatan och trädgården har ingen insyn. Bakom huset betar ett gäng får. De verkar inte bry sig om monsunregnet. Alla lampor är släckta och ingen bil står på grusplanen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det är någon hemma men det verkar onekligen inte så. Ingen öppnar när jag ringer på dörren. Jag vill börja gråta. Det var för bra för att vara sant ändå, jag får gå tillbaka till centrum och hitta ett annat boende. Innan jag går tittar jag för säkerhets skull på platsen där Rob har sagt att han ska lägga sin nyckel. Inte för att jag tror att den ska ligga där men jag hoppas så innerligt. Det finns inte ord för hur glad jag blir när jag ser den. Nyckeln ligger verkligen där och väntar på mig. Jag kan inte tro att det är sant! När jag sätter den i dörren och vrider om sprider sig en värme i hela mig. Det var verkligen sant ändå. Jag tar av mig mina blöta kängor och strumpor utanför dörren och tassar in i köket. Tårarna bränner i ögonen när jag läser hälsningen.

Ofattbart och alldeles, alldeles underbart.

Ofattbart och alldeles, alldeles underbart.

Nu skulle jag ju skriva om det svenska, regniga novembervädret…men ja, nu fattar ni varför jag inte tycker att det var så himla jobbigt att knyta på mig löparskorna och ge mig ut i 40 minuter imorse (eller någon annan regnig morgon för den delen). Utsätter du dig för ansträngande situationer gör det underverk med din comfort zone och det gör det lättare att le trots kolsvart november. Att inse och lära sig att allt är relativt är bra för att keep up the good spirit. Att kroppen ju faktiskt behöver sin livsnödvändiga motion oavsett väder. Och att många människor i världen aldrig någonsin har möjlighet att gå inomhus och värma sig. Att vi ska vara tacksamma, trots spöregn. Det var ju egentligen bara det jag ville säga.

Vill du läsa mer om min vandring kan du göra det här.

Te Araroa

Ettårsjubileum

IMG_7128

”33 kilometers vandring längs kusten (varav 16 på Highway 1 ?) och jag bjuds på 90 km/h i vindbyarna och regnskurar i sidled. Inte EN enda kilometer har jag fått gratis sedan jag lämnade Cape Reinga i oktober och det verkar onekligen som att jag får kämpa in i det sista. Wish me luck.”

Så löd min Facebook-status för precis ett år sedan. Idag. Den 8 mars. Aftonbladet ringde upp och poängterade det symboliska i att som ensam kvinna gå igenom ett helt land på andra sidan jorden, och komma fram till målet på självaste internationella kvinnodagen. Själv visste jag knappt vilken dag det var. Det var liksom inte relevant just där och då. Alla mina tankar kretsade kring att jag äntligen hade nått Bluff, Nya Zeelands sydligaste spets, efter 130 dagar av helt overkligt äventyr.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

”Mount Doom”, Tongariro Crossing

Jag försöker fortfarande, ett år senare, förstå att jag verkligen har gjort det. Det känns fortfarande som den dröm jag hade när jag i flera år innan satt och läste om Te Araroa och vilket osannolikt coolt äventyr det verkade vara. Den 3000 kilometer långa vandringsleden ringlade sig fram där på andra sidan jorden och verkade helt onåbar. Omöjlig. Efter att jag börjat bryta ner mina tvivel till små pusselbitar insåg jag dock att det kanske skulle gå ändå. Kanske skulle jag lyckas ta mig igenom ett helt land till fots om jag verkligen lade manken till och försökte. Med planering, riskbedömning och eliminering av hinder.

IMG_8661

På besök hos Haglöfs. Resan är bokad och utrustningen ska på plats…

Jag har så många minnen, bilder och dagboksanteckningar som jag kommer att bevara nära mitt hjärta resten av livet. Det skrämmer mig dock att våra livshistorier bleknar med tiden och att jag såhär ett år senare redan har glömt hur fruktansvärt mycket jag kämpade varje dag. Dagarna då kroppen löd var inte huvudet med. När jag var mentalt stark orkade inte kroppen. Min Facebook-status från den 8 mars 2016 säger allt: inte en enda meter har jag fått gratis. Jag fick onekligen slita för den där känslan som låg och väntade i Bluff.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

One of those days…jag ler, men vädret. HELA julafton. I en kanot utan skydd mot regnet. God jul.

Det är med värme i hjärtat jag firar det här ettårskalaset, och jag skickar extra mycket kärlek till mina två tyska hjältinnor som traskade in till Bluff med några minuters mellanrum bara en stund efter mig. Alla tre var vi ensamvandrande kvinnor. Alla tre hade vi fått samma fråga: är du inte rädd för att gå ensam? Alla tre tog vi oss igenom ett helt land för egen maskin. Just där och då var vi alla tre starkast i hela världen. Jag vill aldrig glömma känslan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tre ensamvandrande kvinnor på den internationella kvinnodagen, 8 mars 2016.

TACK för allt stöd ni alla gav längs min vandring. TACK för vartenda öre av de 170000 kronorna ni skänkte till Cancerfonden. TACK till er som står mig närmast och som stöttade mig i min galna idé, ni vet vilka ni är. TACK till alla er skeptiker som ifrågasatte min ”idioti” och gav extra bränsle till min eld. TACK till mig själv för att jag vågade följa min dröm – grattis på ettårsdagen.

 

Ni är många som frågar efter en öppen föreläsning. Jag kanske borde…återkommer.
Läs mer om min vandring här
.