Browsing Category

välgörenhet

Te Araroa välgörenhet

Långdistansvandringssnack med Husky Podcast – live!

Årets Musikhjälpen är äntligen igång! För mig som musikälskare med ett stort hjärta för att göra gott är det en klockren kombination – musik OCH välgörenhet! Årets tema ”alla har rätt att funka olika” är så oerhört viktigt. Det känns som en självklarhet att bidra på något sätt.

På lördag mellan 16.00 och 18.00 drar jag mitt strå till stacken tillsammans med starka Linda, som har grundat Wilderness Stories och vandrat Pacific Crest Trail – 4270 kilometer lång och en del i USA:s ”Triple Crown of Hiking”.

Genom initiativet Paddla för Musikhjälpen är vi en del av en hel inspirationsdag med massor av färgstarka föreläsare och poddare. Jag och Linda kommer att prata om våra vandringar – hon om PCT och jag om Te Araroa – och sedan blir vi intervjuade av fantastiska Husky Podcast i ett liveinspelat podavsnitt.

Alla som jobbar med Paddla för Musikhjälpen gör det gratis. Ingen får någon ersättning utan gör det enbart för den goda saken. Alla föreläsningar är också gratis, men platserna är begränsade och endast 30 personer får plats.

Vill du komma och lyssna på mig och Linda kan du antingen chansa på en drop in-plats och skänka en slant till Paddla för Musikhjälpen’s insamlingsbössa.

För garanterad plats budar du hem en biljett i förväg här:

Till live-podcasten med mig och Linda: http://bit.ly/musikhjalpen_huskypodcast
Till hela inspirationsdagen: http://bit.ly/musikhjalpen_inspirationsdag

Under dagen kan du också träffa härliga Tina som projektleder Kvinnliga äventyrare – nätverket där både jag och Linda är ambassadörer. Kom och häng med oss på Skeppsholmen i Stockholm på lördag och bidra till en bättre värld! Här hittar du Facebook-eventet.

2016 gästade jag Husky Podcast för första gången. Du hittar avsnittet (och annan media) här.

välgörenhet

Låt mig springa mot den där jävla sjukdomen!

För drygt 4 år sen insjuknade min moster i bröstcancer. Ni som har följt mig ett tag vet hur tung den tiden var för alla inblandade, inte minst min älskade moster.

För exakt 2 år sen var jag just nu mitt i min 300 mil långa vandring genom Nya Zeeland för att samla in pengar till Cancerfonden. Min moster överlevde efter operationer, cellgifter och strålning och jag ville ge något tillbaka till forskningen som faktiskt räddade hennes liv.

För 1 år sen blev jag och min moster inbjudna till Cancergalan tack vare alla som hjälpte mig att samla in över 160000 kronor(!!!) till cancerforskningen under min 130 dagar långa vandring på andra sidan jorden.

Igår satt jag återigen och grät floder framför Cancergalan på tv. Min moster lever – om än i decimerad form – men sedan jag kom hem från Nya Zeeland har jag sett skrämmande många ryckas bort. Vänners familjemedlemmar och bekantas närstående har förlorat det hårda kriget mot cancern. Själv kommenterade min moster sjukdomen såhär igår efter att jag hade skrivit om detta på Facebook:

Älskade, bästa systerdotter ! Jag sitter också framför Cancergalan med rinnande ögon och minns helvetet jag hamnade i måndagen efter midsommarhelgen 2013. Det finns inga ord som rättvist beskriver vad jag kände då, går inte att föreställa sig! Behandlingarna som genomföljde var ingen dans på rosor men är så tacksam för vad all forskning hittills lett till. Tack själv du Helena för allt du gör för forskningen och för att du är du! Jag ser mig själv som en överlevare även om jag ej lever som jag bör. Tänker ofta på den person jag var före…och att man efter ett cancerbesked aldrig blir hel igen. Det finns ett ärr inom mig som aldrig kommer att läka, rädslan som alltid finns där…

Cancer är en helvetes jävla sjukdom.

Om en månad är jag tillbaka på Nya Zeeland. Jag ska inte vandra 300 mil men väl springa mitt livs hittills längsta lopp – Tarawera Ultramarathon, 102 kilometer i utmanande terräng. 90 kilometer är mitt nuvarande distansrekord och om jag inte missminner mig så var jag inte särskilt sugen på att springa ytterligare 12 kilometer när jag korsade mållinjen då. Det blir ingen walk in the park, minst sagt.

Men hur tungt det än kommer att bli i leran längs vägen och hur uppgiven jag än kommer att känna mig ett otal gånger, så är det med all säkerhet INGENTING jämfört med hur det är att gå igenom cancerhelvetet. Att springa ett ultramarathon är självvalt, bli drabbad av en dödlig sjukdom är det inte.

Jag behöver nu er hjälp än en gång – tillsammans kan vi återigen göra skillnad! Den 10 februari kommer jag därför att springa varenda liten meter av de totalt 102400 genom Tarawera Forest för cancerforskningen. För att rädda andra mostrar…fastrar, föräldrar, far – och morföräldrar, vänner, syskon och barn. Människor överlever fortfarande tack vare forskningen, så låt oss hjälpa den gå snabbare framåt!
Länk till insamling finns nedan, och där går det även att skänka pengar med kort.

Ni bidrar enklast genom att Swisha valfritt belopp till nummer 90 1951 4. Skriv sedan i meddelanderutan:
BESEGRA 30883 DITT NAMN
(ex: BESEGRA 30883 HELENA OLMÅS)
Är ni med mig?

Länk till insamlingen hittar ni här.

Jag och moster på Cancergalan 2017.

Jag och moster på Cancergalan 2017.

lopp Okategoriserade välgörenhet

Mora Trail och Thomas Alm

Idag gick premiärupplagan av Mora Trail av stapeln. Jag var ändå på plats i Dalarna hemma hos mamma och ville såklart inte missa chansen att få springa ett traillopp i skogarna runt lillebrors sommarstuga. Jag kan bara säga GRATTIS till arrangörerna för ett fantastiskt härligt lopp!
Banan mätte 15 kuperade kilometer och det gick att välja på ett, två eller tre varv. Jag valde ett för att vara säker på att hinna med tåget hem till Stockholm igen, och även om jag såhär i efterhand hade hunnit med två så är jag så glad att jag sprang det ”korta” loppet.

En helt fantastiskt vacker bana, men redan efter de inledande 2,5 kilometerna uppför Hökberget mot Hökbergs fäbod i kokande sommarhetta insåg jag att det inte skulle bli någon lek. Jag slet från 3 kilometer och framåt. Även om jag under ett gäng kilometer drogs av ett skönt gäng från Team Nordic Trail som var på besök hade jag ett varmt helvete därute. Varmt och kuperat som sjutton är uppenbarligen inte en favoritsituation för en trailnybörjare(?).
Vid 10-11 kilometer ville jag sätta mig ner och gråta och mitt huvud kokade. De sista 3 var inte kul för fem j*vla öre trots att de var de flackaste längs hela banan. När jag sprang över mållinjen trodde jag på riktigt att jag var sist av alla tjejer i mål men det visade sig inte vara fallet. Jag är otroligt glad och nöjd över min 8:e plats efter orienteringstjejer och diverse bergsgetter! Jag har nog aldrig sprungit ett långsammare 15-kilometerslopp men det är bara att inse att trail inte är asfalt. Det tar tid att lära sig att skippa kilometertiderna och bara ”njuta” av naturen…

Men det är egentligen inte mig jag vill prata om. Jag vill prata om Thomas Alm. Jag träffade Thomas första gången för ungefär ett år sedan och sedan dess har jag följt hans framfart och galna idéer. Hans senaste projekt är så fint och värt all spridning det kan få.
Thomas mamma dog i cancer för 6 år sedan. Han har även förlorat farmor, mormor och morbror till den vidriga sjukdomen och vill nu göra skillnad. År 2016, året då han fyller 40, springer han därför 40 lopp som är maratonlånga eller längre för att samla in pengar till Cancerfonden.

IMG_1302

Den ständigt leende Herr Alm laddad för 45 kilometer sommarvärme.

 

Jag blev så glad när Thomas hörde av sig härom dagen och berättade att han skulle komma till Mora för att springa Mora Trail (45 kilometer såklart), lopp nummer 23 i ordningen. Vad han gjorde igår? Sprang Kustmaran Kristianopel i Blekinge. Ja, och sen körde han bil till Mora och idag sprang han 45 kilometer trail. Och för sju dagar sedan sprang han Båstad Marathon. Och sådär har han hållit på sedan den 16 januari (här kan du se vilka lopp han har kvar i år).
Jag säger inte att det är hälsosamt för kroppen att göra det Thomas gör, men jag säger att det är otroligt inspirerande och beundransvärt att han gör det för att bekämpa en sjukdom som har tagit en stor del av hans familj. Och många andras familjer.

Min tid i mål idag blev 1 timme och 26 minuter och jag har därför skänkt 126 kronor till Thomas insamling idag. Det är inte mycket, men det är något. Snälla alla som läser det här, gör det ni också, skänk en liten slant. Ingen kan göra allt men alla kan göra något…och idag skänkte Mora Trail 10% av hela sin cafékassa till Cancerfonden. Fint.

Thomas bär med sig ett extraliv på armen, ifall att.

Här hittar ni Thomas insamling.