Browsing Category

välgörenhet

lopp Okategoriserade välgörenhet

Mora Trail och Thomas Alm

One of many positive things with #trailrunning: wild blueberries as #afterrun treat  #blueberries #blåbär #dalarna

Idag gick premiärupplagan av Mora Trail av stapeln. Jag var ändå på plats i Dalarna hemma hos mamma och ville såklart inte missa chansen att få springa ett traillopp i skogarna runt lillebrors sommarstuga. Jag kan bara säga GRATTIS till arrangörerna för ett fantastiskt härligt lopp!
Banan mätte 15 kuperade kilometer och det gick att välja på ett, två eller tre varv. Jag valde ett för att vara säker på att hinna med tåget hem till Stockholm igen, och även om jag såhär i efterhand hade hunnit med två så är jag så glad att jag sprang det ”korta” loppet.

En helt fantastiskt vacker bana, men redan efter de inledande 2,5 kilometerna uppför Hökberget mot Hökbergs fäbod i kokande sommarhetta insåg jag att det inte skulle bli någon lek. Jag slet från 3 kilometer och framåt. Även om jag under ett gäng kilometer drogs av ett skönt gäng från Team Nordic Trail som var på besök hade jag ett varmt helvete därute. Varmt och kuperat som sjutton är uppenbarligen inte en favoritsituation för en trailnybörjare(?).
Vid 10-11 kilometer ville jag sätta mig ner och gråta och mitt huvud kokade. De sista 3 var inte kul för fem j*vla öre trots att de var de flackaste längs hela banan. När jag sprang över mållinjen trodde jag på riktigt att jag var sist av alla tjejer i mål men det visade sig inte vara fallet. Jag är otroligt glad och nöjd över min 8:e plats efter orienteringstjejer och diverse bergsgetter! Jag har nog aldrig sprungit ett långsammare 15-kilometerslopp men det är bara att inse att trail inte är asfalt. Det tar tid att lära sig att skippa kilometertiderna och bara ”njuta” av naturen…

Men det är egentligen inte mig jag vill prata om. Jag vill prata om Thomas Alm. Jag träffade Thomas första gången för ungefär ett år sedan och sedan dess har jag följt hans framfart och galna idéer. Hans senaste projekt är så fint och värt all spridning det kan få.
Thomas mamma dog i cancer för 6 år sedan. Han har även förlorat farmor, mormor och morbror till den vidriga sjukdomen och vill nu göra skillnad. År 2016, året då han fyller 40, springer han därför 40 lopp som är maratonlånga eller längre för att samla in pengar till Cancerfonden.

IMG_1302

Den ständigt leende Herr Alm laddad för 45 kilometer sommarvärme.

 

Jag blev så glad när Thomas hörde av sig härom dagen och berättade att han skulle komma till Mora för att springa Mora Trail (45 kilometer såklart), lopp nummer 23 i ordningen. Vad han gjorde igår? Sprang Kustmaran Kristianopel i Blekinge. Ja, och sen körde han bil till Mora och idag sprang han 45 kilometer trail. Och för sju dagar sedan sprang han Båstad Marathon. Och sådär har han hållit på sedan den 16 januari (här kan du se vilka lopp han har kvar i år).
Jag säger inte att det är hälsosamt för kroppen att göra det Thomas gör, men jag säger att det är otroligt inspirerande och beundransvärt att han gör det för att bekämpa en sjukdom som har tagit en stor del av hans familj. Och många andras familjer.

Min tid i mål idag blev 1 timme och 26 minuter och jag har därför skänkt 126 kronor till Thomas insamling idag. Det är inte mycket, men det är något. Snälla alla som läser det här, gör det ni också, skänk en liten slant. Ingen kan göra allt men alla kan göra något…och idag skänkte Mora Trail 10% av hela sin cafékassa till Cancerfonden. Fint.

Thomas bär med sig ett extraliv på armen, ifall att.

Här hittar ni Thomas insamling.

Stockholm Marathon välgörenhet

Stockholm Marathon 2016 med Team Aron

Stockholm Marathon. Efter förra årets regniga och iskalla lopp bestämde jag mig för att det var mitt tredje och sista. Jag missade mitt drömmål på tre och en halv timme och sprang in på 3.30.08. Lite irriterande till en början men jag accepterade ganska snart tiden och insåg att jag hade gjort ett starkt lopp i de fruktansvärt dåliga förhållandena som rådde.
Förra veckan tackade jag ja till att springa i år iallafall. Aron Anderson sökte medlöpare och jag kunde såklart inte tacka nej till att bli en del av Team Aron och springa till förmån för Barncancerfonden. Målet var att komma runt på 4 timmar, en halvtimme långsammare än min tid förra året. Min löpträning har p.g.a. min vandring genom Nya Zeeland varit mer eller mindre icke existerande sen oktober förra året men jag tänkte som så många gånger förr: hur svårt kan det vara?


Det började sådär. Jag var lite sen med att lämna in min väska på Östermalms IP så vi bestämde att jag skulle möta upp teamet i starten. ”Vi startar bakom elitledet” sa Aron och jag var där 20 minuter innan start. Men ingen Aron och inget team. Jag frågade en tävlingsledare men han hade inte sett röken av dem. När starten gick stod jag fortfarande vid staketet och försökte se mitt team i folkmassan. Ni som har varit med i eller sett starten vet dock vilket myller av människor det är och att det är omöjligt att se en specifik person där. Uppenbarligen är det lika svårt att hitta ett helt team med vita tröjor. När startled A, B, C och D hade dragit iväg stod jag ensam kvar med resterande startled bakom ryggen, de som skulle starta ca.5 minuter senare. Jag misstänkte att mitt team hade halkat bakom de sista startleden så jag joggade iväg helt ensam längs Lidingövägen (skön känsla!) och tänkte att de skulle komma ikapp mig när de väl hade startat.

Ju fler meter jag joggade fram, desto mer började jag tänka. Tänk om de ligger före mig och jag missade dem i starten? Jag började fråga varenda funktionär längs banan om de hade sett en kille i rullstol men alla skakade bara på huvudet. För varje gång jag fick ett nekande svar kände jag mig lite lugnare och drog ner på tempot för att vänta in mitt team.
Vid Kungsträdgården efter 4,5 kilometer frågade jag en polis om han hade sett någon kille i rullstol, han svarade med att skaka på huvudet och jag bestämde mig för att stanna bredvid honom och vänta in dem. När jag hade stått i några sekunder meddelade dock en kvinna bredvid mig att speakern för några minuter sedan hade pratat om en kille som hade passerat i en specialbyggd rullstol och att han körde maran för att samla in pengar till Barncancerfonden. Noooooo! Jag insåg att jag hade lallat runt och väntat helt i onödan och att jag nu istället var efter mitt team. Dags att öka!

Min lugna och lätta mara blev där och då lite stressigare och lite mindre lätt. Att försöka jaga ikapp löpare som man inte har en aning om var de är är ingen lek… Jag siktade in mig på Arons rullstol och misstänkte att den skulle vara lättare att hitta än ett gäng löpare. Slussen efter 5 kilometer, ingen rullstol. Öka farten. Ut på Söder Mälarstrand, ingen rullstol. Kilometer 7 i gassande sol, ingen rullstol men en välbehövlig vätskekontroll. Öka farten. Uppför den vidrigt branta backen upp på Västerbron, ingen rullstol. Pulsen hög. Inte sänka farten. Upp på Västerbron…sega ben. När 9-kilometersmarkeringen närmar sig ser jag äntligen en tröja med Barncancerfondens logga på ryggen och tätt framför glänser en rullstol. Yes! Efter 5 kilometers jakt har jag äntligen sprungit ikapp mitt team, de verkar väldigt förvånade men glada över att se mig och jag ansluter lagom tills vi svänger ner på Norr Mälarstrand och får ta emot publikens jubel. Vilken ynnest att få springa med Aron och vilken känsla att få glida med på vågen av hejarop som han får längs banan!

10 kilometer passeras på 52.41, ungefär 5 minuter snabbare än resten av teamet som uppenbarligen startade 5 minuter före mig… Norr Mälarstrand rullar på fint, kroppen känns fortfarande stark och publiken är underbar. Jag känner mig stark!
Vid Centralen är stämningen helt ofattbar. Alla vrålar och jublar, solen skiner och jag får en känsla av att det ju inte är så svårt att springa en mara ändå. Verkligen skitsmart att tro det efter 12 kilometer med 3 mil kvar. Jag skulle bli varse om att en mara visst är ganska svår att springa, och nu i efterhand kan jag inte ens förstå hur jag kunde tänka en sådan korkad tanke efter att ha kämpat mig igenom tre tidigare marathon.

Torsgatan är ingen favoritsträcka för mig på Stockholm Marathon men den går som en dans den här gången. Aron är på strålande humör, teamet är starkt och vi har en fantastisk stämning sinsemellan. Vi peppar igång publiken, peppar trötta löpare och jublar hela vägen upp till St Eriksplan. 14 kilometer passeras och livet leker. Jag har inte ont någonstans förutom en svidande känsla på sidan av vänster fot, ett misstänkt skavsår. Publiken och stämningen gör dock att jag inte tänker så mycket på det, jag kör på och njuter av en kropp som är så mycket piggare än jag hade hoppats och trott. En fantastisk känsla!

Det börjar dock bli varmt. Jag dricker vid precis varje kontroll och springer genom varenda dusch längs vägen. Jag känner mig konstant törstig och huvudet börjar som vanligt att koka lite lätt. Vid Engelbrektskyrkan efter 15,5 kilometer dricker jag en mugg och häller två över mig. Det hjälper en stund men jag måste göra samma sak igen vid 19,5 kilometer ute på Djurgården. Solen steker och jag får min första mentala svacka, som alltid vid Tekniska museet och 2-milsmarkeringen. Backen över Gärdet är i vanlig ordning tyst, sammanbiten och fokuserad…inte en löpare säger ett pip. I nedförsbacken ned till halvmara-portalen blir stämningen lite bättre, många jublar över att hälften redan är gjort men jag tänker lite överraskande: fy fan, det är lika mycket kvar. Jag blir lite förvånad över min negativa inställning men tuggar vidare. Jag trycker i mig en halv gel och ger halva till min team mate Nathalie.

Djurgården är som den har varit de tre tidigare gångerna. Seg, folktom och mentalt tung. Teamet blir lite tystare, Aron kämpar lite extra p.g.a. korta men många uppförsbackar och min kropp börjar säga stopp. Jag försöker analysera varför men kan inte hitta någon specifik anledning. Den är bara less och jag börjar tänka om jag ska kliva av på Strandvägen vid 28-29 kilometer där min familj står. Någonstans vid 25 kilometer springer jag dock om en man som enligt sin tröja är ute på sin 28:e mara i Stockholm och efter att han avslutar vår lilla pratstund med: ”springer du om mig nu så vill jag fan inte se att jag passerar dig senare” så inser jag att jag måste springa före honom hela vägen. Jag kan med andra ord inte bryta p.g.a. att jag är lite låg. När jag ett par kilometer senare pratar med en man som springer för att bevisa för sina vänner att man visst kan springa ett marathon med diabetes, och hela tiden håller koll på en blodsockermätare på magen, så känner jag att det är dags att börja gnälla. Det är ju för fan bara att springa. Hur svårt kan det vara?

Vid 28,5 kilometer står min familj och min bror langar en ny gel som jag stoppar i bakfickan. Jag känner mig plötsligt lite piggare när det äntligen är packat med publik igen och jag tänker att jag ju visst kommer att orka de resterande 13 kilometerna. Min kropp håller inte riktigt med mig, den känns lite grinig och jag ser dessutom att det onda på vänsterfoten nu har utvecklats till en blodfläck på mina blåa skor. Jag försöker att inte tänka på hur foten ser ut därunder och springer vidare. Aron ligger lite bakom och vi sänker farten lite. Skönt. Jag dricker två fulla muggar med vatten vid Dramaten och häller två över mig. Det är sjukt varmt och det kalla vattnet piggar upp psyket lite.

Vid slottet passerar vi 30 kilometer, Arons mamma dyker upp och jag återfår tårögt lite hopp. Nu jävlar ska vi in i mål! Jag har dock i bakhuvudet att hela långa och soliga Söder Mälarstrand väntar och den där Västerbron ska besegras igen…jag vet hur det brukar kännas att göra det efter 33 kilometer.
Jag är ordentligt trött på Söder Mälarstrand. Låren börjar bli stumma och min hjärna säger till mig att jag inte alls behöver fullfölja den här maran. Det skulle ju vara så mycket skönare att kliva av och ta en glass. Jag kör ett par hälkickar, låren lossnar och jag tuggar vidare. Några av mina teamkompisar är piggare och det är fantastiskt skönt att ha dem nu när det är tungt. Dessutom intalar jag mig själv hela tiden att jag gör det här för Aron och för Barncancerfonden. Jag springer för de som inte kan. Det känns lite lättare igen.

Västerbron är seg som kola och backen upp från Söder Mälarstrand känns i vanlig ordning som ett mindre berg. När jag väl har kommit upp står min kollega Micke där och vrålar och det hjälper mig ytterligare en bit framåt. Publikstödet är verkligen a och o när kroppen börjar ge upp! Aron kämpar uppför bron, en lagkamrat som gör sin första mara har det otroligt tufft och en annan lagkamrat hjälper henne peppande uppför hela bron. Laganda när den är som bäst! Backen ner mot Norr Mälarstrand kan tänkas vara skön men den suger ofattbart mycket i mina trötta lår. Makalösa hejarop och ännu en vätskekontroll bär oss förbi 35-kilometersmarkeringen. 7 kilometer kvar och just nu känns det som en helt sjukt lång distans.

Norr Mälarstrand kokar av den stekande solen. Aron är dock på strålande humör, live-sänder fortfarande på Facebook (vilket han gör hela loppet!) och publiken är helt magisk. De vrålar, jublar, klappar och hjälper oss fram på asfalten. Mina ben är överjävligt tunga och jag får sikta in mig på en lyktstolpe i taget. Vid Stadshuset måste jag börja peppa mig själv ordentligt, backen upp till Centralen känns obestigbar. Häller i mig två muggar vatten, halkar efter teamet och känner att jag förmodligen får släppa dem. Jag orkar inte.

När jag passerar 38 kilometer på Torsgatan vill jag inte vara med längre. Jag sänker farten och känner att min hållning säckar ihop. Bryta nu när det är 4 kilometer kvar? Aldrig. Du klarar det här. Ett steg i taget. Jag passerar dock löpare hela tiden och konstigt nog får jag energi av att se att alla andra också är trötta. När jag är som mest less rullar Aron upp bredvid mig. Han har tagit en kisspaus och halkat efter men har nu rullat ikapp och peppar mig: nu ökar vi lite så är vi snart ikapp de andra i teamet! Jag har inget val, jag ökar. Han beordrar mig att ta emot dextrosol när det bjuds strax innan Vasaparken och fyller själv knät med en hel näve: vill du ha mer så har jag hela knät fullt. Jag får ny energi, passerar 39 kilometer och min käre vän Jocke som står och hejar med sin familj. Mitt psyke vaknar till liv igen och jag orkar köra vidare. Vi är ikapp teamet och när vi passerar 40 kilometer springer vi mer eller mindre i samlad trupp. Två löpare har det lite tufft och har halkat efter.

Stämningen de sista 2 kilometerna går inte att beskriva. Aron behandlas som den hjälte han är och publiken bär fram oss alla längs Karlavägen. Det är en helt obeskrivlig känsla och jag är så otroligt glad att få vara en del av teamet just där och då. Min kropp som ville bryta redan för en halvmara sedan tassar nu lätt fram och jag har ett leende över hela mitt ansikte. Vid 41-kilometersmarkeringen i korsningen Karlavägen/Sturegatan kokar hela gatan. Folk är helt galna och hela teamet jublar och skriker. Vi är snart i mål! Den sista uppförsbacken till Valhallavägen går i ett nafs och när vi svänger in jäms med Stadion stannar vi till för att samla ihop hela vårt team.

När vi svänger in på Stadion bränner mina tårar i ögonen. Jublet vet inga gränser. Folk står upp och är fullständigt galna, solen skiner och hela teamet ökar farten. Aron skriker att vi har en minut på oss att komma under 4 timmar och alla spurtar. Publiken är helt jävla fantastisk, jublet ekar inne på Stadion och jag känner inte ens mina ben längre…det känns som om jag svävar!
Det är helt fantastiskt att få korsa mållinjen med Aron och teamet. Kramkalas utbryter, jag kan inte sluta le och det känns smått ofattbart att jag har klarat av att springa 42,2 kilometer idag. Endorfinerna sprutar och en känsla av obeskrivlig lycka bubblar i kroppen. MAGI!

Jag sprang mitt långsammaste marathon någonsin igår, men det är den mara jag är mest stolt över. Inte bara för att jag hjälpte Aron och teamet att samla in över 100000:- till Barncancerfonden utan för att min kropp är helt jävla fantastisk. Tiden 3.54.34 kan låta långsamt jämfört med mina tidigare tider men för mig är det min största bedrift.

Den 22 oktober förra året sprang jag ett pass på 5,45 kilometer. Nästa pass ägde rum den 30 mars i år, var 4 kilometer lång och tog nästan en halvtimme. Smärtan i kroppen efter min 300 mil långa vandring gjorde att löpning var helt otänkbart i nästan en månad efter och jag kunde inte springa mer än 100 meter innan jag fick avbryta. Kroppen har därefter läkt och återhämtat sig sakta men säkert, jag har varit på tre behandlingar hos bästa David på Löparakuten och har så smått kommit igång med löpningen igen.
I april har jag totalt sprungit 7,1 mil och i maj 8,2. Mitt längsta pass var förra söndagen och mätte 13 kilometer. Sen sprang jag en mara. Jag hade ingen som helst aning om vad som skulle hända med kroppen eller om jag skulle ta mig runt. Ett marathon är ingen lek, inte ens för den som har sprungit regelbundet hela vintern och gjort allt by the book fram till loppet. Man vet aldrig vad som händer och än mindre när man inte har förberett sig.

Men jag behöver inte undra längre. Nu vet jag att min kropp är starkare än jag någonsin hade kunnat ana. Jag vet att mitt pannben är näst intill okrossbart och jag vet att jag kan göra vad som helst om jag bara vill tillräckligt mycket. Det finns inte ord för hur tacksam jag är för min kropp och vad den står ut med. Den är inte perfekt och den är inte felfri, den har ärr och den har skavanker…men jag älskar den mer nu än någonsin. Tack kroppen för att du är den bästa boplats jag kan tänka mig.

13325715_10156999713835174_3575649962615260894_n

Måååååål!

Tack också till Aron som gav mig förtroendet att bära Team Aron-loggan igår.

Stockholm Marathon utmaningar välgörenhet

Förlåt mig kroppen.

God morgon kroppen.
Jag vet att jag lovade dig att vi skulle vila den här sommaren. När du otaliga gånger skrek av trötthet och smärta där på andra sidan jorden övertalade jag dig att fortsätta framåt, bara en meter till. Och en till. Sen skulle du få vila. Länge…så länge du skulle behöva. Du lyssnade, fortsatte och kämpade tillsammans med mig ända in i mål. Sen vilade vi.
Jag trodde på fullaste allvar att du skulle behöva vila hela sommaren, kanske längre. Men du har visat dig vara en urstark maskin, en fantastisk boplats för mig och min själ. Starkare än jag någonsin hade kunnat tro. Du är tillbaka, starkare än innan jag tvingade dig att bära på en 20 kilo tung ryggsäck i 3000 kilometer och jag kan inte beskriva min tacksamhet.
Jag hade inte tänkt att springa Stockholm Marathon idag. Inte idag och inte någon annan dag heller. Jag var klar efter förra årets regnfest och rekordtiden 3.30.08. Men man kan ändra sig. Man får alltid ändra sig.
Idag springer vi Stockholm Marathon med Aron Anderson och mot barncancer (<-klicka). Jag hoppas att du vill vara med mig hela vägen runt ett soligt Stockholm, in på Stockholms Stadion och korsa den där magiska mållinjen för fjärde gången i rad. Om du är det kroppen så kommer jag att vara mer imponerad av dig än någonsin. 4,2 mil med max 10 mil löpträning sedan oktober förra året. Klarar du det här klarar du allt. I love you.
/Helena
2011. 2013. 2015.

2011. 2013. 2015.