Search results for

ultravasan 2016

löpning lopp Okategoriserade

Ultravasan 90 2016 – the story (part III)

Skärmavbild 2016-08-21 kl. 09.09.09

Benen känns fortfarande förvånansvärt pigga när jag tassar iväg från Risberg. Tur det, med tanke på att kommande halvmil återigen blir lite teknisk (omläggning sedan förra året). Det var dessutom på den här delen jag fastnade med en fot i en sten på Ultravasalägret i somras och dök som Superman på stigen. Jag undviker gärna skrubbsår på knäna idag, tack. Det är ganska tomt runt mig så jag kan trampa på i min egen fart, skönt. Jag ler lite över att jag är mycket piggare idag än jag var den 26 juli när jag sprang här senast. Kanske kan jag ändå känna mig fräsch när jag kommer till Evertsberg den här gången, precis som coach Håkon önskade under lägret? Hoppas!

Döden i Evertsberg.

Evertsberg i juli = inte önskvärt idag.

Den tekniska halvmilen går finfint trots lite hala spänger och rätt mycket lera. Kan inte låta bli att roa mig med att tänka på att Jonas Buud susar nedför de här stigarna snabbare än 4 min/km…hur är det möjligt!? Jag andas ut när stigen är slut eftersom jag vet att det inte är så mycket tekniska bitar kvar efter den här delen. Resten av banan är ganska lättsprungen…i alla fall om man är pigg i benen. Det är 12,4 kilometer totalt till Evertsberg men det känns konstigt nog mentalt ganska kort. Efter lägret i juli sa jag till mig själv att jag med största sannolikhet kommer att ta mig ända in i mål bara jag tar mig hyfsat pigg fram till kontrollen i Evertsberg. Jag vet dessutom att min mamma och moster väntar på mig vid kontrollen och det gör ju saken bara bättre! Och jag får byta skor! Jag får ta av mig mina blöta trailskor och sätta på mig mina torra asfaltsskor – hurra!

Jag passerar Asics maraton-portal vid 42,2 kilometer och skyltarna strax därefter som säger ”WE ARE ULTRA MARATHONERS”. Jag ler lite men har för bra flyt för att stanna och ta en bild som väldigt många andra gör. Det enda jag tänker på är att det är mindre än 3 kilometer kvar tills jag har klarat halva loppet. Bara 3 kilometer! Sen är det ju bara 45 kilometer till mål…4,5 mil. Det är fan långt. Jag tänker på hur jag rundar Zornmuseet i Mora, på upploppsrakan och hur målportalen ser ut i eftermiddagssolen som är utlovad. Jag ler och får gråten i halsen. 45 kilometer är långt men jag ska dit. Jag ska.

Plötsligt inser jag att jag börjar passera löpare. Jag passerar två tjejer och börjar fundera om jag faktiskt ligger på 30:e plats nu!? Det vore ju helt sjukt! 30:e plats i mitt första ultramaraton!? Jag får lite extra energi och märker att jag omedvetet har ökat farten. Lägger mig bakom en grönklädd man med ett otroligt fint och lätt löpsteg. Jag undrar om han är lika pigg som han ser ut på fötterna? Sjukt imponerande isåfall efter såhär långt in i loppet!

Sista biten in mot kontrollen går över ett böljande hygge och jag är evigt tacksam att det är mulet och svalt. I juli stekte solen här, det var vindstilla och jag var nära att ge upp av värmeslag. Idag känns det så mycket lättare än då, men jag börjar få ont i höger lilltå och jag är rätt hungrig. När jag hör speakern en bit bort och ser skylten som berättar att jag bara är 2 kilometer från kontrollen får jag ett sug i magen. Halva loppet gjort! Jag viskar yes för mig själv och vill bara komma fram till Evertsberg nu. Jag vill få på mig torra skor och krama mamma och moster. Och äta pannkaka.
När jag svänger upp på åkern vid portalen i Evertsberg berättar jag för den grönklädde mannen att han har ett väldigt fint löpsteg. Han tackar men låter mig veta att det inte är lika lätt som det ser ut. Det ante mig. När jag hör mitt namn i högtalarna får jag återigen gråten i halsen. Nu vet jag att det ska mycket till om jag inte ska klara mig till målet i Mora. Å andra sidan har jag aldrig sprungit längre än 47 kilometer i hela mitt liv så jag har ingen som helst aning om hur kroppen reagerar härifrån och de 43 kilometrarna som väntar. 43 kilometer. 4,3 mil. Hjälp.

Jag springer in till kontrollen i Evertsberg som 29:e kvinna. Jag har snittat 6.02 min/km sedan Risberg och har alltså ökat tempot något sedan förra stoppet. Mamma och moster står en bit bort och på vägen dit hämtar en pannkaka med det största berget jordgubbssylt ni kan tänka er. Jag äter den med fingrarna och sväljer ner den med Coca Cola. Jag kan inte ens komma ihåg när jag drack Coca Cola senast i mitt ”vanliga” liv men på lägret i juli insåg jag att det är rena raketbränslet för min kropp, och inte minst för hjärnan. Heja sockerkick och koffein!

Foto 2016-08-20 09 47 07

Pannkaka = mums!

När jag tittar på klockan förstår jag att det kanske har gått lite snabbare än väntat till Evertsberg. Klockan är runt 09.45 och jag har över 6 timmar(!) på mig att ta mig 43 kilometer för att klara min medaljtid. 6 timmar! Det ska verkligen hända något riktigt oväntat om det inte ska gå vägen. Det pirrar i magen när jag tänker på det och jag känner mig peppad att komma iväg. Jag plockar ut min depåväska, byter till mina asfaltsskor och konstaterar att många löpare runt mig är riktigt trasiga. Många tar nog ett väldigt långt break här för att försöka tanka krafter. Jag känner mig konstigt nog pigg och speedad. Den krassliga känslan från morgonen är spårlöst borta. När jag pausat i ungefär 5-6 minuter totalt vinkar jag av mina nära och sätter fart mot Oxberg, 15 kilometer bort.

14086257_1456194767743917_1517213056259371353_o

Speedy gonzales i Evertsberg.

Jag har bra fart nedför asfalten från kontrollen och publiken hejar på bättre än någonsin tidigare. Det är så otroligt skönt att få på sig torra skor och det känns som om jag springer på moln. Bara några hundra meter fram kommer jag ikapp en man, Per, jag frågar hur han mår och sen slår vi följe en bit. Det visar sig att han är gift med en gammal gymnasieklasskompis till mig. Vi pratar medaljtider och han berättar att han siktar på 9,5 timme som är herrarnas medaljtid, en tid han missade med irriterande lite förra året. Min första tanke är: vad gör jag här? och får inte ihop det med tanke på att jag igår hade haft siktet på 11 timmar. Kan jag klara mig in under herrarnas medaljtid!? Nja. Per kommer nog att dra ifrån mig snart och jaga vidare efter sin medalj.
Det går väldigt lätt ned från Evertsberg. Det är lättsprunget på hårda skogsvägar och min klocka säger att vi ligger strax över 5 min/km. Benen är pigga men jag är lite orolig över att det går lite för snabbt, det är ändå ett helt maraton kvar till Mora. Det håller dock i sig och vi trampar på fint i 5-6 kilometer trots att vi springer och pratar hela tiden. Hur kan jag vara så pigg!?

Efter ett tag säger Per att han tror att jag kommer att springa ifrån honom, han börjar få det tungt. Jag tror inte på honom men bara kort därefter blir det precis så. Han stannar till lite längre i en vätskekontroll och jag fortsätter. Man vill inte stanna för länge när man har flyt, det är inte världens lättaste att komma in i flowet igen. Jag unnar dock mig själv att ta det ganska lugnt. Håller ganska bra fart när jag springer nedför och på flacken men går i alla längre eller brantare uppförsbackar. Det sparar mycket energi i benen men kostar väldigt lite tid när man har sprungit i snart 6 mil. Jag passerar återigen någon tjej men är för trött för att komma ihåg placeringen jag hade innan.

Precis innan en vätskekontroll får jag syn på Otto igen, jag har inte sett honom sedan kontrollen i Risberg! Vi inser båda två att sällskapet är mer än välkommet, det börjar bli lite segt att springa nu. Framsida lår börjar kännas i nedförsbackarna. Min högra lilltå skriker. Jag är hungrig. Piggare än jag hade trott men ändå, lite loj. Det är väldigt skönt att se kontrollen i Oxberg när den dyker upp och vi springer in sida vid sida. Jag trycker i mig en gel, blåbärssoppa, en liten näve geléhallon och Coca Cola. Jag vill inte ha något kraftigare att tugga på, min aptit är plötsligt helt borta. Otto känns lite piggare än jag så jag låter honom dra iväg före mig. Han ropar ”Helena, du kommer ikapp mig snart!” och jag stannar en liten stund och pratar med mamma och moster. Och tar en ny bild med dubbla v-tecken för att övertyga mig själv om att jag fortfarande är fit for fight. Jag tänker att Otto förmodligen susar över mållinjen långt före mig trots allt.

14066476_1456240971072630_7688449305682401496_o

V-tecken och ultrasvullna lår är visst grejen i år.

Mamma läser glatt i Vasaloppets app att jag visst ligger på 27:e plats bland kvinnorna nu. Det ger mig faktiskt lite välbehövlig mental energi. Det känns helt sjukt. Jag visste ju för sjutton inte ens om jag skulle starta igår och jag är ju verkligen ingen ultralöpare! Vad är det som händer!? Tankar lite extra energi i form av kramar och unnar mig ett toalettbesök innan jag drar vidare, jag har ju ändå varit kissnödig sedan strax efter Evertsberg. Jag vinkar av mamma och moster, ropar till dem att jag aldrig har varit piggare (ljug) och tassar iväg.

Nu är det bara 28 kilometer kvar till Mora. 28! Det är ju ingenting…men ändå nästan ett helt Lidingölopp! Tankarna går snabbt från jippi till blä, från hurra till hjälp. 28 kilometer är ingen kort sträcka när man redan har 62 kilometer i benen. Nu gäller det verkligen att hålla ihop pannbenet och fokusera på positiva tankar om det här ska gå vägen. Hökberg nästa.

löpning lopp

Ultravasan 90 2016 – the story (part II)

Skärmavbild 2016-08-21 kl. 09.09.09

Ultravasans bana börjar med att följa vägen där Cykelvasan går, d.v.s. ca. 3 kilometer lätt uppför. Adrenalinet sprutar i kroppen så jag känner inte ens att jag springer uppför, jag får mest kämpa för att hålla nere tempot. Jag har bestämt att inte öppna snabbare än 5.45-tempo och försöka känna efter hur pulsen beter sig. Pulsbandet har jag lämnat hemma, det ger mest väldigt osköna skavsår när jag springer långt och jag känner rätt bra utan det om pulsen verkligen sticker. Temperaturen ligger perfekt runt 10 grader, det är mulet och jag ler över att ha vädret på min sida. Jag springer i t-shirt med ett par lösa ärmar från en sönderklippt gammal underställströja på armarna för lite extra värme. Varför köpa svindyra sleeves när jag ändå vill slänga av mig dem efter ett tag? Jag och Otto skrattar lite åt skylten som berättar att vi har 89 kilometer kvar till Mora. 1(en!) kilometer klar – yes!

h6

Notera stigningen i starten…

Redan efter 4-5 kilometer kommer den första vätskekontrollen, jag slänger av mig mina avklippta ärmar i en papperskorg och sveper en mugg med ljummen (mums i kylan!) sportdryck. Otto har dragit iväg lite före mig tillsammans med två pratkvarnar från Stockholm. Jag känner mig inte det minsta stressad utan har bara siktet inställt på Smågan för att känna efter hur kroppen mår. Är jag ok? Det börjar regna ganska ordentligt och jag ångrar för en sekund att jag slängde mina värmande ärmar. Ingen idé att gråta över spillda kläder dock, så det är bara att trampa vidare längs den blöta grusvägen. Passerar tillslut Smågan strax under stabila 53 minuter, jag dricker ännu en mugg med sportdryck och kroppen känns oförskämt fräsch!
Jag tar sikte på nästa kontroll i Mångsbodarna, 14,3 kilometer bort. Där vet jag dessutom att det serveras mat och jag börjar faktiskt bli sugen på något att tugga på. Jag har som regel att försöka få i mig något att äta varje timme så jag tar en bit av en energibar som jag har i väskan, det är trots allt säkert 1,5 h kvar till nästa kontroll. Regnet fortsätter och tilltar. Det blir rätt kallt. En liten negativ tanke kryper sig på…”jag har sprungit 9 kilometer, hela loppet är 10 gånger så långt”. Slår bort den direkt.

Foto 2016-08-20 04 58 54

Ärmarna fortfarande på i starten klockan 04.59. Grynig men varm.

Partiet mellan Smågan och Mångsbodarna är rätt teknisk. Smala (och för dagen rätt leriga) stigar, rötter, stenar och spänger. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun även om klockan bara är strax efter 6 på morgonen. Jag hamnar i ett litet koppel av löpare som håller ett lugnt och skönt tempo, runt 5.50-06.00 min/km. Även om jag vanligtvis gärna springer ensam känns det faktiskt rätt skönt att ta rygg på ett par löpare och bara trampa på. Jag hamnar med pratkvarnarna som vi sprang med i början av loppet och det är rätt behagligt att springa och lyssna på dem. Det känns som om jag har en levande radio med mig. Strax efter klockan 7 hinner jag tänka att det är rätt sjukt att jag redan har sprungit en halvmara såhär tidigt en lördagsmorgon. Jag känner mig glad över att jag är därute i den dimmiga dalaskogen och inte hemma i sängen. Skön och stark känsla!

13996199_10206915257902223_4695386287068519727_o

Täten susar över spängerna. Foto: Johan Trygg.

Alla 5-6 löpare i ledet där jag ligger klarar sig utan att ramla eller halka på de hala stenarna och rötterna. Det tar mig 1 timme och 25 minuter till Mångsbodarna (5.59 min/km). Precis innan kontrollen har radiokillarna börjat prata om mat så jag känner mig faktiskt rätt hungrig. När jag väl kommer fram är jag dock inte sugen på så mycket. Jag trycker i mig en Enervit Gel, tar en mugg sportdryck och trampar vidare. Fortfarande inte en tendens från kroppen att den inte skulle vilja springa, den känns fortfarande rätt oberörd efter 23,5 kilometer. Hurra! Nästa kontroll ligger ”bara” 10,3 kilometer bort. Mot Risberg!

På väg mot Risberg känner jag dock att min mage inte riktigt är på min sida. Ska jag råka ut för löparmage för första gången i mitt liv just idag!? Jävligt dålig timing. Försöker att ignorera den och håller tummarna att den kan hålla sig i schack i en mil. Tänker på allt annat utom min mage. Att mamma och moster står och väntar i Evertsberg. Att jag ska byta skor där. Hur det känns att runda klockstapeln i Mora och se målportalen. Hur glad jag är över att benen känns pigga trots att jag snart har sprungit 3 mil. Visualiserar målgången ett otal gånger och ler för mig själv. Tänk om jag klarar hela vägen till Mora! Tänk om jag klarar det under 11 timmar och får medalj!?
De sega barkbackarna upp mot kontrollen i Risberg tog knäcken på mig på Ultravasalägret i värmen i juli, men känns inte alls lika jobbiga nu när det är 12 grader och mulet. Underbart skönt! Jag håller mig dock till planen och går där det lutar som mest, jag måste spara benen om de ska hålla i 6 mil till. Det är bättre att jag gör ett jämnt och fint lopp än att jag dödar benen i förtid, hur fräsch jag än känner mig nu. När backarna äntligen tar slut hör jag en man bredvid banan ropa: ”fan tjejen, du ligger ju topp 30!”. Jag tänker inte så mycket på det just då utan vill bara till en toalett.

IMG_1618

Slut Helena i backarna upp mot Risberg i juli.

Jag hör speakern i Risberg snabbare än jag anar. När jag springer in i fållan ropar han: ”nummer 3035, Helena Olmås, passerar som 32:a kvinna”. What!? Det känns som om jag har ungefär hela startfältet framför mig. Det är ju för f*n över 150 kvinnor bakom mig!
Kommer till kontrollen med en snittid på 06.40 min/km sedan Mångsbodarna. Det känns lite för långsamt men jag vet att det beror på backarna. Jag vet dessutom att jag kan sjunka ner till 07.20 min/km i snitt på hela loppet för att ta mig in under 11 timmar och få min medalj. Ingen panik. Jag ser Otto när jag kommer fram, han har visst inte legat så långt före mig som jag tror. Vi byter ett par ord men han hinner iväg eftersom jag måste uppsöka en bajamaja. Nu. Det är förstås kö men nöden har ingen lag, jag får gott ställa mig och vänta. När jag väl kommer in och får sätta mig ner och vila i en minut passar jag på att kolla sms-bevakningen som jag har beställt på mig själv: ”Förväntas i Mora klockan 14.12”. Skulle jag klara loppet på dryga 9 timmar!? Haha! Aldrig. Jag skrattar lite för mig själv, käkar några geléhallon och en gel och gör mig redo för att fortsätta. Nästa stopp är Evertsberg och där väntar förutom min älskade mamma och moster även min depåväska med torra skor, ordentligt med mat (pannkaka!) i kontrollen och över halva loppet är dessutom avklarat. Risberg – Evertsberg mäter 12,4 kilometer och konstigt nog känns det som en kort liten löptur. Benen är pigga när jag tassar ut från kontrollen och blir påhejad av publiken. Mot Evertsbergs-kramar av mamma och moster! Mot pannkakor!

löpning lopp Okategoriserade

Ultravasan 90 2016 – the story (part I)

Skärmavbild 2016-08-21 kl. 09.09.09

57 kilometer skogsväg, 9 kilometer grus, 18 kilometer stig och 6 kilometer asfalt. 90 kilometer löpning mellan Sälen och Mora. I lördags var det äntligen dags för mig att ta mig an Ultravasan 90.

Det började inget vidare. På tåget upp från Stockholm i torsdags hade SJ bestämt sig för att dra på ac:n på max och jag frös hela vägen upp till Mora. När jag kliver av tåget är jag torr i halsen, lite hostig och känner mig allmänt hängig. Håller jag på att bli sjuk? Det skulle vara precis världens sämsta timing isåfall. Dricker en kopp te med mamma, kryper ner i sängen och somnar vid 23. Vaknar vid 9 på fredag morgon efter 10 timmars sömn, med en olustig känsla av att kroppen inte är på topp. Jag sover inte 10 timmar när jag är som jag ska. Fan. Jag är slemmig i halsen och har huvudvärk á la bihålor. Jag börjar ställa in mig på att kanske inte starta trots allt.

Hämtar ut nummerlappen på dagen. Hostar lite. Känner trycket i skallen och börjar mer och mer känna att det nog blir DNS för mig ändå. Svär, skriker och gråter inombords och känner mig nere. Äter lunch med mamma på stan och känner att jag inte alls mår som jag borde. Vad är det som händer? Varför NU!? Åker hem och packar löparryggan, påsen med ombyte som ska skickas till Evertsberg och planerar dagen lite med mamma som ska supporta tillsammans med min moster. Innerst inne tänker jag att det ju ändå inte blir någon start, så varför göra allt det här? Äter gröt, är inte sugen på mat. Stoppar i öronproppar, öppnar ett fönster, drar ner persiennerna och kryper under täcket klockan 18.30. Somnar på två röda.

Klockan ringer 01.00. Huvudvärk. Slemmig hals. Fan. Går upp, sätter på en kanna kaffe och sköljer ansiktet med iskallt vatten. Snyter mig hundra gånger. Nässpray. Torrhosta. Huvudvärk. Fan. Jag säger till mamma att jag åker till Sälen, startar och i värsta fall kliver av redan i Smågan efter 9 kilometer. Jag känner min kropp utan och innan och kommer att känna direkt om den inte svarar som den ska. Mamma gör sin oslagbara löparfläta på mig medan jag äter frukost strax innan 2 på natten och sen åker vi ner till bussen. 02.30 lämnar jag Mora i en fullsatt buss med förväntansfulla löpare. Jag får sällskap av min gamla skolkompis Otto, vilket jag är glad över, men jag känner mig ganska dämpad i humöret. Hoppas dock på ett osannolikt mirakel och att jag ska känna mig frisk när startskottet går. Känner mig ändå pigg och rätt positiv, jag vill så gärna göra det här. Jag VILL springa 9 mil!

Foto 2016-08-20 02 22 31

Förhoppningsfull klockan 02.20.

Vi kommer fram till Berga By och startområdet redan 03.36. Dimman ligger tät över fältet men det är förvånansvärt varmt, runt 10-12 grader. Förra året hade de 4 grader i starten och jag är otroligt tacksam över tvåsiffrig temperatur. Det råder en glad men lite sömnig stämning och jag känner mig pigg och speedad. Jag vill bara komma igång och springa! Tältet vid startfållan är full med löpare. Jag byter några ord med ett par deltagare från Ultravasalägret i somras och alla kommenterar: du låter lite förkyld. Nej. Jag är inte förkyld. Jag är frisk. Klockan är ju för sjutton bara strax innan 4 på morgonen så det är väl inte så konstigt om jag låter lite täppt!? Jag är inte sjuk. Jag pratar lite med Anders Szalkai som för dagen agerar press. Säger god morgon till Jonas Buud som jag vet har en ond hälsena. Peppsnackar med Otto och vi frågar oss varför vi gör det här? För att vi är så jäkla starka såklart. Klockan går sakta, står den helt still? Rastlös.

Efter två bajamaja-besök på en kvart, en halv banan och en halvliter vatten slår klockan äntligen 04.45. Det är dags att ta sig in i startfållan. När jag passerar kontrollanten i insläppet ber han mig att gå till vänster, in i elitledet. Jag förstår ingenting. ”Vi har fått veta att alla löpare mellan 3001 och 3040 är elit”. Min nummerlapp säger 3035 men jag bara skrattar åt honom och går till höger. Det sista jag känner mig som just nu är elitultralöpare. Jag är ju bara en glad amatör som aldrig har sprungit mer än 47 kilometer i sträck. Väl inne i fållan har jag fjärilar i magen, känner mig sjukt taggad att komma igång och Otto tar en klassisk, grynig gryningsselfie.

Foto 2016-08-21 10 28 31

Morgonpigga!

Nedräkningen börjar redan 5 minuter innan start och folk börjar jubla och tjoa runt oss. Det är en helt fantastisk stämning där vi står i morgondimman, ett gäng idioter som helt frivilligt ska tillbringa en hel lördag  med att springa 9 mil. De flesta svenskar ligger och sover nu men jag vill inte byta med en enda av dem. Jag vill vara här och nu och jag vill bara springa hem till Mora! Pampig filmmusik spelas i högtalarna och det spritter i benen. När speakern säger ”30 seconds to start” bränner tårarna i ögonen. Jag ska verkligen göra det här nu! Jag står på startlinjen till ett lopp som jag har väntat på i 11 månader men knappt har tränat för. Tänker på alla Instagram-bilder jag sett med folk som laddat upp med långpass på 40 – 50 – 60 kilometer men jag blir inte ens stressad. Jag har gjort tre långpass löpning sedan september förra året men förlitar mig på min vandringsuthållighet och mitt sylvassa pannben. Det är sällan pannbenet sviker och känner jag mig inte sjuk längs vägen idag kommer det att vara på min sida den här gången också, det vet jag. Eller som en av mina PT-kunder uttryckte det i torsdags: ”när du känner dig trött så tänk på att det inte är du som är trött, det är bara kroppen”. Nedräkningen från 10 sekunder börjar och folk runt mig jublar och applåderar…9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1…pang! 9 mil. Jag har 9 mils löpning framför mig men har för tillfället siktet inställt på första kontrollen i Smågan, 9 kilometer bort. Jag startar min klocka och passerar den första kilometermarkeringen – 90 kilometer kvar till Mora.

Ultravasan90 2016

Förväntansfulla galenpannor på väg mot en ultra.