Search results for

ultravasan 90 2017

lopp

Ultravasan 90 2017 – en blöt historia, del 1

Version 2

Det är 90 kilometer mellan Sälen och Mora. 90 kilometer är väldigt långt om man ska avverka sträckan till fots. Har man hällregn i ungefär 70 av de 90 kilometerna känns det om möjligt ännu längre. Mitt andra Ultravasan 90 – mitt första med Team Mora One – blev en lång och väldigt blöt historia…

Klockan 00.00 natten mellan fredag och lördag – 5 timmar innan den officiella starten för Ultravasan 90 – går äntligen starten för oss i Team Mora One. Vi har haft en sömnlös fredag men endast någon timmes slumrande och ätit en sen pastamiddag tre timmar innan. Fjärilarna flyger i våra magar och vi har längtat efter det här klockslaget. Det är onekligen en speciell känsla att få stå på startlinjen i ett sällskap av endast 7 personer: jag, Camilla, Matilda, Caroline, Fredrik och Johan. Och vår ledsagare Anders ”Hobbe” Holmberg förstås, arenachefen för Vasaloppet som ska se till att vi inte går vilse innan soluppgången. Att navigera i kolmörker bland de tusentals stigarna i dalaskogarna är ingen lätt uppgift, inte ens med orangea snitslar att följa. Det känns tryggt att ha honom med när vi äntligen får ta våra första steg uppför backen från starten. Det är verkligen mörkt runt oss. Kolsvart.

IMG_6869

Ready to go!

Projektet med Team Mora One är speciellt på det sättet att vi, tillsammans som ett lag, ska testa hur det är att som team ta oss hela vägen mellan Sälen och Mora i gå/lunka/löp-takt. Mestadels ska vi gå, med inslag av lätt jogg emellanåt. Alla sju för varandra mer eller mindre okända personer tillsammans hela vägen över mållinjen. Sju personer med olika kapacitet, bakgrund och personlighet. En utmaning bara det! Den första och 9 kilometer långa sträckan till Smågan går som en dans i mörkret. Uppehåll (trots tidigare prognoser som hotade med regn) och stjärnklart på sina håll. Inte ett löpsteg tas, vi startar lugnt och fint för att känna hur våra kroppar mår efter en ganska sömnlös eftermiddag och kväll.

4 kilometer efter Smågan ska vår följebil möta upp oss för första gången. De officiella kontrollerna öppnar inte förrän täten i Ultravasan passerar, och det skulle innebära att vi är helt utan support fram till Evertsberg, nästan 47 kilometer in i loppet. Ohållbart som ni förstår. Tanken med Team Mora One och vårt testlopp är också att vi skulle ha lite ”lyxsupport” längs vägen. Därför har vi en hel bil full med godsaker och ett helt fantastiskt team – Maria, Malou och Magnus, M&M&M – som följer oss hela vägen mellan Sälen och Mora. När vi möter upp dem vid 13 kilometer blir vi bjudna på varm blåbärssoppa, kaffe, smörgåsar och annat gott i skenet av en brasa. Helt underbart att få lite varm dryck i sig mitt ute i skogen klockan 2 på natten!

IMG_6871

Vår rullande lyx-picnic.

Milen från första energistoppet ner till Mångsbodarna är min favoritsträcka på hela loppet! Vi springer lätt och långsamt på stigar och spänger. Det är helt kolsvart runt oss och det enda vi ser är allt som uppenbarar sig i skenet från våra starka pannlampor. Ibland vänder jag mitt ansikte ut i skogen för att se om jag får se ett par lysande ögon, precis som vi pratat om under dagen. Ska vi få se några vilda djur där i mörkret? Till fredagens frukost har vi pratat om björnar, och Johan som är smålänning har ägnat en och annan tanke åt björnrisken. Jag njuter av varje steg och teamet känns starkt och taggat till tusen. Det är härliga samtal, skratt och härlig stämning därute i skogen. Luften är frisk men inte kall. Det vilar en lätt dimma över oss. Jag har en helt underbar känsla i kroppen, det här är löpning när den är som bäst!

Next stop: Mångsbodarna.

Next stop: Mångsbodarna.

Vi når Mångsbodarna och support-teamet spelar musik för oss där i mörkret. De bjuder på en helt underbar energi trots att de inte har hunnit sova något innan den här vakna natten. Klockan är runt 4 och jag äter en halv ost – och skinkmacka med en kopp kaffe. Hobbe har nyckel till kontrollhuset så vi får gå på en riktig toalett. Hurra! Precis innan vi lämnar kontrollen kommer det där regnet det har varnats för men som vi inte har velat tro på. Regnjacka på. Jag tackar vädergudarna för att regnet höll sig borta större delen av natten. Att springa på blöta stigar i mörkret hade inte varit någon höjdare. Humöret i teamet är fortfarande gott och vi ger oss av. Mot Tennäng 5 kilometer bort och nästa möte med följebilen!

Stigen mellan Mångsbodarna och Tennäng är lite stenig och trixig på sina håll. Trots det, och att vi har bestämt att den sträckan p.g.a. skaderisken, kan vi inte låta bli att småjogga. Vi har alla gillat mörkerlöpningen och vi vill liksom inte att det ska ta slut. Teamet har flow och det är en härlig känsla när vi tassar fram där i gryningen. Det regnar men än så länge gör det inte så mycket. Det är fina droppar och vi klarar oss ifrån att bli alltför blöta.
När vi har en knapp kilometer kvar hör vi jubel en bit bort. Support-teamet har sett skenet från våra pannlampor och hejar nu fram oss den sista biten där i mörkret. Vilken energi det ger! Vi susar nedför den sista backen mot bilen, tassar över den sista spången och möter våra vänner. Det duggar lätt. Klockan närmar sig 5 och vi gör en kollektiv nedräkning till starten i det ”riktiga” loppet. De ska påbörja sin resa ner mot Mora och vi har snart avverkat en tredjedel. Det känns för tillfället väldigt bra att ha det försprånget, och vi hoppas för våra medlöpares skull att det inte regnar på startfältet i Sälen. Vi konstaterar att det är ljust nog för att springa utan pannlampa nu och lämnar dem i bilen.

Risberg är nästa kontroll och dit är det ungefär 6 kilometer. Vi bestämmer oss för att gå större delen av sträckan för att inte trötta ut oss i onödan. Alla som någon gång har tagit sig mellan Sälen och Mora till fots, på skidor eller på cykeln vet att stigningen upp mot Risberg är lite seg, minst sagt. Att gå till Risberg beräknas ta ungefär en timme, och det är ju ingen match. Det regnar dock mer eller mindre konstant så den där timmen känns längre än vi vill. Jag, Caroline och Matilda (hjortronpremiär för henne!) tröstar oss med lite färska hjortron längs vägen. Fyrhjulingen som startar en timme före loppet, för att säkerställa att banan är ok, kör ifatt oss och vi byter några ord med honom. Det regnar visst i Sälen också. Skit också, är det nu prognosen blir verklighet och det verkligen kommer att ösa ner i några timmar? Den regnskur som kommer 1 kilometer innan kontrollen i Risberg ger oss svaret på det: ja. Vi försöker gömma oss under en träddunge för att inte bli dränkta men inser att det är bättre att fortsätta ner till kontrollen. Vårt kära supportteam tar emot oss med musik, jubel, kramar och en massa energi när vi kommer fram. Jag sveper två muggar varm blåbärssoppa där under partytältet och vill bara vidare. Det börjar bli kallt.

Fyrhjulingen kommer ikapp...och jag ser väldigt sömnig och kall ut.

Fyrhjulingen kommer ikapp…och jag ser väldigt sömnig, blek och kall ut. Bilden ljuger.

Sträckan mellan Risberg och Evertsberg är lite luddig i minnet. Jag vet att det regnar. Jag vet att vi alla längtar till Evertsberg och vår frukost där. Det regnar mer. Och mer. Och mer. Fötterna är blöta och fingrarna russin. Jag är så evigt tacksam att vi slapp detta inatt. Teamet tuggar framåt med imponerande energi, regnet till trots. Alla kilometer börjar ta ut sin rätt. Flera i teamet slår distansrekord i samma sekund som vi passerar marathon-markeringen under Asics-portalen. Vi jublar i regnet och låtsas som att det INTE regnar. Men det regnar. Det regnar och det regnar. Täten passerar. Elov Olsson ligger inte först men han ser tveklöst piggast ut. Vi konstaterar att han nog vinner (vilket han gör). Han ler och tackar när vi hejar fram honom. Banan är böljande och vi går i uppförsbackarna. Springer lätt nedför och längtar efter vår frukost. En frukost som inte blir riktigt som vi hade tänkt när vi satt i våra planeringsmöten.

Vit duk, fint porslin och drivor med godsaker. I solen. Det är så vi har sett den här frukosten. I verkligheten blir det precis så…minus solen. För herre jösses vad det öser ner när vi kryper in under partytältet. Skuren som kommer är inte av denna värld och vi står alla och huttrar. Älskade supportteamet har satt på full värme i bilen så att vi kan gå in där och byta strumpor och skor. Min älskade mamma har kört från Mora för att heja och överraskar med att ha med min moster också. Familjekramar är precis vad jag behöver nu! Det och gröt med äppelmos. Varm gröt som värmer min regnblöta kropp. Och äggröra – vilken underbart god äggröra! Vi skrattar åt det ironiska vädret och stämmer upp i ”Sommaren är kort”…

Jag ler och är glad ändå. Kroppen känns sjukt pigg trots 47 avverkade kilometer och jag har inte ont någonstans. Heja kroppen! Vasalopps-TV kommer och intervjuar mig och teamet där i tältet. De får veta att vi är starka och glada trots monsunregnet. 29.45 in i klippet nedan kan ni se intervjun och ana hur mycket det regnade (slå på ljudet längst ner i högra hörnet)…

Jag lyxar till det med att byta skor och strumpor i värmen i bilen (klipp från det något tröga strumpbytet finns på Instagram). Två minuter senare är jag blöt om fötterna igen, men det gör inget. Jag har nya skor på mig, vi har kommit mer än halvvägs och vi är fortfarande starka!

Frukosten och leendet. Livet leker!

Frukosten och leendet. Livet leker!

När vi joggar ut från Evertsberg har vi alla regnponcho på. Det regnar löjligt mycket. Jag orkar dock knappt bry mig längre, jag ställer mig in på att det kommer att vara blött våra sista 43 kilometer. Vi har varit ute i över 8 timmar och nu ska vi göra ett helt marathon i regn. Great.

Fortsättning följer…

lopp

Löparåret 2017 i backspegeln

IMG_8428

2017. Vilket år det har varit! Efter Ultravasan i augusti förra året sa jag till mig själv att jag nog skulle lägga av med långlopp nu. Det är ju inte sådär värst hälsosamt för kroppen. Ni som har hängt med vet att det inte riktigt blev så. Kanske kommer jag aldrig att kunna sluta springa långt. ”Bättre det än att du knarkar” som mamma brukar säga. Eller som jag brukar intala mig själv när jag har som ondast under ett lopp: det är bättre att springa långt än att inte röra sig alls. Det är dags att blicka tillbaka på det händelserika året som gått, ta en titt i backspegeln och knyta ihop årets löparsäck.

Januari

Årets första månad är ett svart streck i träningskalendern. Jobb och stress genomsyrade mina dagar och min högerfot gjorde vansinnigt ont efter en löprunda under julhelgen. Bästa David på Löparakuten, aka Trollkarlen, gjorde sitt bästa för att få min kropp på banan men det gick bara inte. Jag kunde inte springa en enda meter på hela månaden och var extremt frustrerad över att smärtan aldrig klingade av. Det finns dock ingen skada David inte har lyckats fixa på mig så när han körde fast förstod jag att boven i fotdramat var jag själv. Eller åtminstone stressen jag utsatte min stackars kropp för. ”Åk på semester, ditt nervsystem är orubbligt och kroppen svarar inte på behandling” sa David och jag löd tillslut, när jag insett att jorden inte slutar snurra för att jag är borta i en vecka.

Februari

Jag startar mitt februari på ett soligt Kap Verde. Min resa skulle egentligen gå till Gambia, men sittande president Jammeh ville annat. Han vägrade lämna plats för sin efterträdare och kaos utbröt. Ving ställde in min resa. Eftersom jag hamnade i paradiset på ön Sal antar jag att det fanns en mening med det som hände. Under en vecka sov jag 12 h/natt, tränade ingenting mer intensivt än promenader, drack noll droppar alkohol och läste fem böcker. Jag återvände till Sverige som en ny människa. Dagen efter jag kom hem knäckte David loss mina låsningar så att smärtan i foten försvann. Veckan efter smög jag igång med löpningen igen och smärtan har inte kommit tillbaka sen dess. Än en gång räddade David min löpning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sal, Kap Verde. Rena medicinen för en stressad kropp.

Mars

Sista veckan i mars åker jag på löparresa med Team Nordic Trail till underbara Atlasbergen. Jag är överlycklig över att jag kan springa igen! I en veckas tid springer vi mellan berberbyarna. Vi sover på enkla ställen, äter fantastisk mat och skrattar så vi kiknar. Jag springer smärtfritt över 7 mil under veckan, pussar getungar och bestiger Nordafrikas högsta berg Jbel Toubkal (4167 m.ö.h.) i -20 grader och 25 sekundmeter i vinden. Det blir ett minne för livet och jag rekommenderar alla att åka till Atlasbergen. Det är en helt magisk plats!

I snöstormen mot toppen av Jbel Toubkal. Foto: Anders Hellstrand

I snöstormen mot toppen av Jbel Toubkal. Foto: Anders Hellstrand

April

Team Nordic Trail har vårläger i Hellasgården. Jag springer i skogen (Hellas är underbart!) och föreläser om min vandring genom Nya Zeeland. Jag får fina ord av deltagarna och blir varm i hjärtat.
I slutet av månaden åker jag, även denna gång med Team Nordic Trail, till den fantastiska ön Elba utanför Toscanas kust. Jag ska springa Elba Trail 20 km, men dagen innan start byter jag distans till 50. ”Många byter från den långa till den korta, men det här har vi aldrig varit med om” skrattar arrangören och jag undrar lite nervöst vad jag har gett mig in på. Facit blir mitt livs längsta riktiga traillopp, med mer utmanande terräng än jag hade anat. 3800(!) höjdmeter och stekande sol. Fyra gånger över berg och tillbaka ner till havsnivå. Halvmilsuppförsbackar som aldrig verkar ta slut. Jag är ute och springer i 10 h och 53 min, och springer i mål på 12:e plats av kvinnorna. Det är brutalt varmt, bland det absolut jobbigaste jag har varit med om och alldeles, alldeles underbart. Här finns min race report.

62DE7FF0-28CA-447F-A938-9CC842738ABF-1301-000000C392D9A7D3

Trött som en apa men still smiling… Foto: Elba Trail

Maj

Första helgen i maj, bara två veckor efter Elba Trail, springer jag mitt livs andra 50-kilometerslopp. Lidingö Ultra står på agendan och det är som ur är plattare än Elba. 765 höjdmeter känns som en lek. Det är dock 5 mil och det är ju långt, oavsett höjdmeterna. Min enda önskan är att springa ett jämnt och fint lopp under 5 timmar. Jag är inte återhämtad sedan Elba 14 dagar tidigare och får slita lite. Abborrbacken kommer två(!) gånger. Springer in på 4.57.01. Min sista kilometer är den snabbaste på hela loppet. Jag har inte ont någonstans! I januari kunde jag inte springa alls och nu har jag sprungit två ultror på två veckor. Kroppen (och David) är verkligen fantastisk(a)!

IMG_5210

Trött och glad efter målgång. Foto: moi

Juni

Sommaren kommer och jag springer sköna pass på känsla. Mora Armatur kontaktar mig och frågar om jag vill coacha ett team – Team Mora One – mellan Sälen och Mora i årets Ultravasan 90 i augusti. Jag lovade mig själv förra året att inte göra om 9 mil, men det pirrar i hela magen när jag får frågan och jag säger ja. Vi får in över 600 ansökningar och jag förstår att ultralöpning är något som lockar många. Mitt fokus hamnar på teamets träning och min egen löpning rullar på lugnt och fint. Utan vidare värst plan.

Juli

Jag har semester och är överallt och ingenstans. Dalarna. Köpenhamn. Dalarna igen. Göteborg. Passar på att packa min bästa löparrygga och ta bussen till Oxberg och springa de knappt 3 milen tillbaka hem till Mora när jag ändå är i Dalarna. Inser att jag ska springa 90 km nästa månad och blir lite stressad. Hammarbybacken återupptäcks, jag kör 10 varv och svetten sprutar. Men mest av allt tränar jag helt utan plan. Känslan och vad jag är sugen på för dagen får helt och hållet styra.

I Mora efter 30ish kokande varma kilometer.

I Mora efter 30-ish kokande varma kilometer längs vackra Vasaloppsleden.

Augusti

Årets åttonde månad inleds med Ölandsbesök och löpning på vackra Alvaret. Jag kör några vändor runt Källtorpssjön i Hellas i stekande sommarsol. En vecka innan Ultravasan springer jag spontant STHLM Urban Trail, 10 km på ett par sekunder över 45 minuter. Jag passar på att springa till starten på morgonen och hem igen efter loppet, så jag springer nästan 20 km den dagen. Bra sätt att lura hjärnan för att få ihop ett långpass.

Lördagen den 19 augusti vid midnatt startar jag och Team Mora One i Sälen för den 9 mil långa vägen till Mora. Dryga 16 timmar senare är vi framme och passerar den klassiska målportalen. Det regnar i nästan 10 timmar och hela laget kämpar som superhjältar! Läs hela den långa race reporten här… Jag återhämtar mig snabbt som ögat och är igång och springer igen redan efter några dagar(!). Augusti kröns av en spontan chans att starta i TCS NYC Marathon den 4 november. Jag tackar tveklöst ja.

ultravasan målgång

Team Mora One, i mål efter 90 kilometer och dryga 16h…

September

Jag är anmäld till drömskt vackra Höga Kusten Trail den 2 september, bara två veckor efter 9-milaäventyret mellan Sälen och Mora. Höga Kusten längtar jag alltid till och loppet har jag väntat på länge. Ultravasan dök dock upp efter att jag anmälde mig till HKT och jag tar det mogna beslutet att avstå. Kroppen är inte återhämtad och jag orkar inte ladda om – varken fysiskt eller mentalt – för över 4 mil traillöpning. För första gången på länge lyssnar jag på kroppen och låter bli att starta. Det blir en ganska jobbig men nyttig mental prövning att vara kvar i Stockholm och titta på bilder från ett soldränkt Skuleberget.

Några dagar senare spontananmäler jag mig till Stockholm Halvmarathon. Jag ser det som ett träningspass inför NYC Marathon, sätter upp ett rimligt mål på sub 1.45 och springer i mål på 1.43.55. Jag konstaterar att det var bra att jag hoppade över Höga Kusten Trail, kroppen är inte riktigt tillbaka. Det tar uppenbarligen mer än tre veckor för min kropp att vara fit for fight efter ett 90-kilometerslopp, även om vi gick stora delar av det. Ingen surprise direkt men ett bra kvitto.
Telefonen ringer och jag tackar istället ja till att hänga med till Skottland och Speyside om en månad. Det känns som om attraktionslagen har slagit till. The Dramathon – en halvmara mellan whiskydestillerierna – står på agendan och jag har alltid drömt om att få se The Scottish Highlands. Ett perfekt sista långpass två veckor innan NYC-maran, tänker jag.

IMG_7232

September: lugna pass i hemmaskogen istället för bergslopp vid Höga Kusten.

Oktober

Oktober inleds med en date med Hammarbybacken. Jag testar löparstavar för första gången och får ett helt annat tryck uppför. Underbart! Benen är tillbaka med besked och jag känner mig stark. Åtta vändor blir det, och två veckor senare är jag tillbaka och kör tio. Backträning börjar segla upp som en träningsfavorit. Effektivt och pannbensbyggande!
Den 21 oktober springer jag ett av mitt livs skönaste traillopp (eller lopp överhuvudtaget): The Dramathon. Jag bestämmer mig för att springa på känsla hela vägen. Säckpipan innan start ger mig en tår i ögat och sen springer fötterna av sig själva genom lera och blöta löv. I mål är jag 3:a bland damerna, vinnare av ”kvinnor upp till 39 år” och totalt 11 i loppet. Jag fattar ingenting men får en otroligt härlig känsla inför New York, ett av mitt livs drömasfaltslopp. Race reporten från vackra Skottland finns här.

Start your day strong! throwback to 11k into #thedramathon #dramathon #trailrunning #running #salomonslabsenseultra #gococomoment #polarv800 #löpning #scotlandrunning

10 km in i The Dramathon – flyger fram på mina Salomon S-Lab Sense Ultra! Foto: The Dramathon

November

Första dagen i november flyger jag till New York med Springtime Travel. Stan tar emot oss med sol och 24 plusgrader. Vi morgonjoggar i Central Park varje morgon i tre dagar fram till loppet. NYC Marathon är bättre än jag i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig. Publiken! Banan! Känslan! ALLT! Utan några vidare långpass under året springer jag över mållinjen bara knappt 7 minuter långsammare än mitt personbästa från 2015 (då jag tränade dedikerat i 26 veckor inför loppet). Jag är överväldigad över vad kroppen klarar om man har kul och ler längs vägen. Och har 2 miljoner amerikaner som hejar, såklart. Race reporten är lång och finns här.

735042_266088408_XLarge

En glad Helena når mållinjen på 3.37.07…

December

Årets sista månad handlar inte alls om att tävla. Den handlar om förberedelse för mitt livs längsta lopp, som jag springer den 10 februari nästa år. Jag inleder månaden med 10 varv upp och nedför en frostbiten Hammarbybacken. Springer långpass i ett kallt och rått Hellas. Återvänder till Hammarbybacken och njuter av vintersol och nysnö. Jag känner mig så mycket starkare och hyser en stark hatkärlek till backen. Under luciaveckan drämmer jag plötsligt till med en mil runt Kungsholmen på 44 minuter och 8 sekunder – min snabbaste på år och dar. Kombinationen skrota alla mellanmjölkspass, addera ett par styrkepass i veckan och träna och vila med fokus verkar onekligen fungera för min kropp.
December avslutas med ömsom frostbitande, ömsom snöpulsande vinterlöpning ”hemma” i Dalarna. Kanske hinner jag med någon runda uppe i Jämtland också innan vi vänder blad till 2018. Då vill jag fortsätta att upptäcka världen (och mig själv) i löparskorna, och jag börjar med årets kanske största utmaning redan i februari. Wish me luck!

Hammarbybacken i snöskrud.

Toppen av Hammarbytjåkka i snöskrud.

 

Dalarna i mitt hjärta.

 

Jag har hittills sprungit knappt 1318 kilometer i år, ett snitt på 3,6 kilometer per dag…

lopp

Nedräkning Ultravasan 2017

Skärmavbild 2016-08-21 kl. 09.09.09

På lördag går det absolut roligaste och mest utmanande loppet jag någonsin kört av stapeln hemma i dalaskogarna. För fjärde året i rad arrangeras Ultravasan – ett 90 (eller 45) kilometer långt äventyr mellan Sälen och Mora. Min medalj från förra årets lopp är fortfarande den käraste medalj jag hittills har lyckats knipa (en racereport i 6 delar finns här) och jag är så stolt över min kropp som tog mig de 9 milen utan att skada sig.

Medalj ultravasan90

Jag hade bestämt mig för att inte springa loppet i år. Mina två 50-kilometerslopp (Elba Trail och Lidingö Ultra) i våras skulle bli mina längsta lopp i år. Men så hörde Mora Armatur av sig. Ville jag vara ledare för ett litet team som skulle få chansen att testa sträckan till fots, utan kravet på att gå under maxtiden på 15 timmar? Gå – lunka – småjogga. Vara med att ta ut deltagarna, coacha dem fram till loppet och slutligen göra mitt bästa för att ta hela teamet på fem personer de 90 kilometerna mellan Sälen och Mora? Pirret i magen tog beslutet åt mig. Självklart!

Hundratals ansökningar kom in och gallringen var inte lätt. Sedan tidigt i somras står det dock klart att det är Caroline, Matilda, Camilla, Johan och Fredrik som jag får göra sällskap på lördag. Eller från fredag natt, rättare sagt. Vi ska starta 5 timmar innan den officiella starten, vilket innebär att vi tar våra första steg från Berga By vid midnatt natten till lördag. I beckmörker. Det blir en stor utmaning för oss alla, inte bara för deltagarna som alla kommer att sätta distansrekord till fots, utan även för mig trots att jag har testat sträckan innan. Att gå/lunka sträckan tar längre tid än vad det tar att springa, och längre tid betyder ondare fötter. Garanterat. Men det betyder också fler timmar att njuta av den vackra miljön som jag vet väntar på oss. Och fler timmar att heja på alla löpare som kommer passera oss, löpare som springer den ”riktiga” Ultravasan 90/45 eller Vasastafetten som också går av stapeln samma dag.

90 kilometer är en lång sträcka, det vet alla som har gett sig på den. Alla som har testat Lidingöloppet får multiplicera distansen med tre för att förstå. Maratonlöparna tänker sig den dubbla sträckan, lite drygt. Ni som springer Midnattsloppet på lördag kan leka med tanken att köra loppet nio varv. Det är långt och det kommer att ta tid. Målet i Mora stänger klockan 20.00 på lördag och min förhoppning är att vi redan är där då. Jag ser faktiskt framför mig hur vi redan äter vår segermiddag vid den tidpunkten. Med trötta kroppar och extremt breda leenden. Har man en gång upplevt känslan av utmattning efter många timmars fysiskt kämpande så vill man dit igen. På lördag kväll är jag där. Jag och mitt team.

Målgången 2016. Oförglömlig!

Målgången 2016. Oförglömlig!

Säg gärna hej om du springer något av loppen på lördag och passerar oss – vi kommer att behöva all pepp vi kan få!