Browsing Tag

fjällräven classic

Okategoriserade

Fjällräven Classic 2016 – Q&A

Efter mina tre inlägg om årets Fjällräven Classic har jag fått en massa frågor om allt ifrån vilka strumpor jag hade till hur man bör träna inför en 110 kilometer lång vandring. Här kommer svaren på allt ni hittills har frågat. Dyker det upp fler funderingar – hit me!

Vilken ryggsäck använde du? 
Både jag och Camilla vandrade med L.I.M. Strive 50L från Haglöfs. En superlätt ryggsäck som tom väger mindre än 1,2 kilo och har en mycket skön passform! Jag testade ryggan redan inför min vandring genom Nya Zeeland men fick i sista sekund ge upp den för en lite större Haglöfs RÖSE 65L istället. Kan varmt rekommendera L.I.M. Strive för vandringar som är kortare än min genom NZ, där jag avverkade 3000 kilometer på 4 månader och behövde mer packning.

Min blåa lätta kompis.

Vad åt ni?
I anmälan till Fjällräven Classic ingår frystorkad mat och bröd från Polarbröd i den mängd du beräknar att du behöver. Vid incheckningen får du hämta ut mat till  de första dagarna och sedan fyller du på vid ett par bestämda checkpoints längs vägen. Vi hann dock passera dessa checkpoints innan de öppnade matutlämningen, vilket gjorde att vi fick packa ner all mat vi behövde längs hela vandringen. Vi åt mellan två och tre portioner frystorkat per dag, sedan fyllde vi på med lite överraskningsenergi längs banan i form av kanelbullar, morotskaka och pannkakor. Sista dagen var jag konstant hungrig…

Hur vältränad behöver man vara för att klara Fjällräven Classic och hur bör man förbereda sig?
11 mil är en lång sträcka och terrängen på vissa ställen gör att en viss grund krävs när det kommer till din fysik. Är det så dåligt väder som vi hade i år är stigarna leriga och stenarna hala, och då krävs det en viss muskelstyrka för att parera när fötterna börjar glida åt alla håll och kanter. Är det torrt och fint väder tror jag inte att man upplever vandringen i närheten lika jobbig.

Att bära en ryggsäck kan också bli väldigt ansträngande för kroppen om man inte är van. Jag och Camilla hade förhållandevis lätta ryggsäckar, kanske runt 10-12 kilo, men även om jag är väldigt van att bära på en mycket tyngre ryggsäck känns det i kroppen efter ett tag.

En bra förberedelse inför en vandring som denna är att testa att gå lite längre sträckor med ryggsäck (packa gärna några kilo!). Gå i de kängor eller skor du tänker vandra med. Personligen tycker jag att det är skönt med kängor för att få lite stöd för anklar och en grövre sula för att parera den extra tyngden från ryggsäcken. Smaken är dock som baken och vi såg många som gick med trailrunners. Prova dig fram.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mer utmanande än man tror när det regnar.

Hur mycket kläder hade du med dig?
Efter mina månader till fots på Nya Zeeland var jag helt på det klara hur mycket jag skulle behöva packa inför den här vandringen som beräknades ta max tre dagar. Många av grejerna har redan varit med mig i 300 mil (klicka på länkarna för att se detaljer om varje plagg):
° Ridge Mid GT kängor från Haglöfs. Ett enkelt val. Världens skönaste kängor!
° Tre par vandringsstrumpor i ull från Gococo. För att de är oslagbart bäst.
° Underkläder.
° Tunnare merino-underställ från Haglöfs. För ev. kalla nätter.
° Regnbrallor från Haglöfs.
° L.I.M. skaljacka från Haglöfs.
° Shorts från Haglöfs. Torkar supersnabbt och är de skönaste jag någonsin haft.
° Linne från Icebreaker.
° T-shirt från Salomon.
° Världens skönaste hood från Haglöfs.
° Min blåa älskade dunjacka från Haglöfs. För kalla kvällar i tältet.
° Mössa med fleecefoder från Haglöfs.
° Merino-vantar från Haglöfs.
° Buff från Team Nordic Trail.
Det var allt jag hade med mig och jag använde allt utom mina vantar och buffen. Tricket är att inte byta kläder så ofta och tillåta sig själv att inte dofta nyduschad hela tiden. Du tackar dig själv om du sparar in på ett par plagg, det blir mer extra vikt än man tror när man börjar addera saker till packningen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ryggan. Linnet. Shortsen. Kängorna. Strumporna.

Finns det någon tidsbegränsning för vandringen?
Nej, inte egentligen. Fjällräven Classic är uppdelat i 8 olika startgrupper där den första startar på fredagen klockan 09.00 och den sista på söndagen klockan 13.00. Målet i Abisko stänger officiellt fredagen efter klockan 13.00 och Fjällräven har personal längs banan under en begränsad tid. Det går dock att gå i mål långt efter att det officiellt har stängt, då får man stämpel och medalj på Abisko turiststation. Det är dock roligare att nå målet medan den officiella tävlingen är igång så sikta på att vara i mål innan fredag lunch!

Jag kan verkligen rekommendera alla att köra Fjällräven Classic. Det är ett fantastiskt sätt att få se den svenska fjällvärlden under lite mer ordnade former. Är man en ovan vandrare är det en ypperlig chans att på ett säkrare sätt ta sig ut i vår svenska vildmark. Funktionärerna är helt underbara och du träffar människor från hela världen. Dessutom är ju 110 kilometer fjälluft som balsam för själen och gör susen för hälsan. Tveka inte säger jag – kör bara!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Frihet!

Okategoriserade

Fjällräven Classic 2016 – dag 3

110 kilometer från Nikkaluokta till Abisko genom Lapplands magnifika fjällvärld.
Fjällräven Classic 2016 är avklarat och här kommer den sista dagen, söndagen den 7 augusti.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Morgonväder.

Dag 3 vaknar vi av klockan i Alesjaure vid 5. Tältet (alltså tältet, vårt Abisko Shape från Fjällräven är så bra!) är helt snustorrt och det regnar inte! Vi skuttar – oh well, tråcklar ut oss själva – ur våra sovsäckar med en skön känsla. Idag går vi i mål och vi kanske slipper göra det i skitväder! När vi kommer ut ur tältet är det kyligt och vi ser att molnen nästan hänger i marken. Det är förmodligen bara är en tidsfråga innan det börjar regna igen. Det är dock nästan knottfritt och vi är glada trots den gråa gröten runt oss. Vi packar ihop tältet snabbt som attan och siktar in oss på frukost i värmestugan som finns här på fjällstationen (=morgonlyx). När vi stoppar ner de sista grejerna i ryggsäcken börjar det regna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sveriges sötaste postlåda?

Frystorkad müsli står på menyn igen, men idag adderar jag en banan (ja, jag har burit på den i 7,5 mil och det var det värt) och en smörgås med mjukost (ja, den klarar sig fint utan att vara i kylskåp). Innan vi har tagit första tuggan av frukosten trillar en äldre man in i stugan. Han startade igår klockan 13 och har tagit sig de första 7,5 milen hit i ett svep, utan nattsömn, på 14 timmar. Målet är att hinna till Abisko under 24 timmar men han är trött och ser ganska sliten ut. När jag ser hur han ser ut är jag glad att vi bestämde oss för att inte jaga några tider. Hans upplevelse verkar inte särskilt njutningsfull.

Vid 7 lämnar vi STF:s största fjällstuga för våra sista 35 kilometer fram till Abisko. Utsikten över sjön Alesjaure är förmodligen precis hur vacker som helst när det är klart väder. Idag är sikten tyvärr inte den bästa, det är ganska kallt och det regnar lite lätt. Pannbensbygge när det är som bäst med andra ord. Som pricken över i:et prövas vi också med ett ganska stort vattendrag där vi får balansera på regnblöta stenar. För er som någon gång har genomfört ett lopp vet dock att det inte är så mycket som känns jobbigt när man har målet i sikte, även om det ligger över ett Lidingölopp bort.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Morgongymnastik.

Regnet tilltar. Spängerna är hala som is. Buskarna är blöta. Det är kallt. Checkpoint Kieron som ligger 18 kilometer från Alesjaure känns för tillfället rätt lång bort. Mitt knä är återigen grinigt. Varför får jag ont i ett knä nu när jag aldrig i mitt liv har haft det!? Vandringen är inte särskilt magisk för tillfället och många skulle förmodligen tappa humöret i någon av de blöta och extremt leriga passagerna. Jag känner mig evigt tacksam att både jag och min fantastiska vandringsvän Camilla är smått obotliga optimister. Vi tittar på himlen när den går från mörk grafitgrå till ljust gråvit och säger: ”nu spricker det nog upp snart”. Vi skrattar åt leran. Vi hittar på nya, väldigt långa #hashtags och vi skrattar lite mer. Allt sitter i huvudet, jag kan inte poängtera det nog många gånger.

Huvudet räcker dock knappt till när vi tar oss ut på flacken mot berget Kartinvare (som vi inte ser p.g.a. moln och dimma). Det regnar rätt ordentligt. Jag har trampat på en spång som sjönk ner under vattnet och gav mig en dyblöt högerfot. Mitt knä smärtar och jag är faktiskt lite less. Varför kommer vi aldrig fram till Kieron!? Vi har dock fått veta att det bjuds på pannkaka(!) vid checkpointen så vi orkar lite till. Och lite till. Och lite till. Det är kallt och fingrarna är stela men vi fortsätter framåt.
Runt Kartinvare går vi sedan på skrå under ca. 2 kilometer och det är såhär i efterhand den värsta delen på hela vandringen. Vi har en dalgång till höger om oss som förmodligen är jättevacker i klart väder men vi ser inget annat än den leriga och steniga stigen framför oss. Det regnar ordentligt och jag börjar bli väldigt kall. Knivhuggen i mitt knä blir värre och värre och vissa steg gör att jag mår illa av smärta. Såklart inte särskilt smart att gå vidare men att sätta mig ner och vila i spöregnet känns som ett värre alternativ. När det gör som ondast hittar Camilla två Renée Voltaire Ginger Chew i sin shortsficka och det räddar hela situationen. Sockret går rätt upp i skallen och jag kan le igen. Tillslut är skråpartiet avklarat och vi kommer ut på flacken igen. Det går sedan ganska brant nedför och vi kan äntligen se de karaktäristiska blåa funktionärstälten där vi vet att en välförtjänt stämpel väntar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

”Utsikt” mot Abiskojaure. Förmodligen väldigt vackert i klart väder.

Checkpoint Kieron är en helt fantastisk upplevelse. Funktionärerna är hur trevliga som helst. Det serveras pannkaka stekta på murrikka med sylt och vispad grädde (vi har pratat om grädde i två timmar). Jag har ingen tallrik med mig men äter med händerna på en oöppnad påse med frystorkad mat, det går alldeles utmärkt. Varmt kaffe. Det är uppehåll i regnet. Allt är förlåtet. Löparen vi träffade i Alesjaure på morgonen är här och han inser att hans 24 timmar är utom räckhåll. Det är 17 kilometer kvar till mål och han har två timmar på sig. Det är tight när man redan har 83 kilometer i benen. Han drar iväg ungefär när vi kommer och vi stannar i nästan en halvtimme, trycker i oss tre pannkakor var och sväljer ner dem med kaffe. Vi får veta att det bara är ett fåtal deltagare som har passerat här och att vi ligger väldigt bra till, vi är bland de första i vår startgrupp och har gått om i stort sett hela startgruppen framför. Den infon tillsammans med raketbränslet i pannkakorna gör att vi glömmer allt: onda knän, blöta fötter och pissväder. Nu är det bara målet i Abisko som hägrar och vi bestämmer oss för att försöka komma under 50 timmar. Det ger oss 3,5 timme att ta oss 17 blöta kilometer. Lätt som en plätt (pannkaka)!

Resten av vandringen är ren njutning. Vetskapen om att 83 kilometer redan är avklarade och att vi snart får ta en varm dusch bär oss framåt. Mitt knä gör inte ont längre(?). Vädret är skit men vi bryr oss inte längre. Inatt behöver vi inte sätta upp tältet i kylan och det gör inget om vi är blöta och trötta när vi kommer fram. Vi är snart i mål!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sommargrönt och höstgrått.

Det är ganska flackt den sista biten in mot Abisko och det går att hålla bra fart. Sträckan består av kilometervis av spänger och vi vandrar längs sjön Abiskojaure. Vi slås av att det är så otroligt grönt och fint, det känns som midsommar runt oss. Jag konstaterar återigen att träden och skogen gör mig lugn och jag känner mig varm i hela kroppen trots att det är kyligt. Det är här och nu jag känner mig levande på riktigt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

What’s not to love?

När vi passerar skylten ”Finish 6,5 km” tjoar vi högt. Oavsett hur underbart vacker naturen är och hur bra vi har haft det de senaste dagarna vill vi båda komma fram nu. Jag vill ta av mig mina kängor, ta en varm dusch och ta av mig ryggsäcken. Jag vill äta mat. Andas ut. Få min medalj. Jag vill vara framme nu. Försöker njuta av det sista av den vackra naturen i Abisko Nationalpark och är så tacksam över att jag har gjort det här, och att jag har gjort det tillsammans med Camilla. Vi passerar en annan Classic-vandrare som startade i startgruppen före oss, i övrigt ser vi inte en enda person som är med i tävligen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sverige. Magiskt.

Strax efter 14.30 har det slutat regna när vi kliver vi in på grusvägen i Abisko. Vi ser skylten som säger 550 meter till mål och jag tror inte att vi någonsin har vandrat så snabbt som vi gör nu. Vi längtar in i mål. När vi svänger upp mot Abisko Fjällstation och ser flaggorna som kantar upploppet. Det är bara vi där, vi ser inga andra vandrare. Funktionärerna hejar på oss och försöker skynda på oss när vi stannar innan målportalen för att ta en selfie (fokus på rätt saker!)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Blöta men glada efter 35 kilometer regn.

Vi korsar mållinjen på 49 timmar och 37 minuter. Det är otroligt glest med folk och vi inser att det inte är så många som har kommit till Abisko ännu. Vi har uppenbarligen gått ifrån nästan hela vår startgrupp och passerat den framför. Den sista gruppen har precis startat i Nikkaluokta och har hela vandringen kvar. Det är så otroligt skönt att vara framme och vi är nöjda och glada, även om funktionären som tar vår målbild klipper av våra ben. Skit samma. Vi har avverkat 110 kilometer blöt vandring och VI ÄR I MÅL!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

MÅÅÅÅÅÅÅL!!!

När vi sedan pustar ut i Trekkers Inn med en suovas och en varsin alkoholhaltig dryck för att fira kommer en reporter från NSD fram och vill intervjua oss (artikeln finns här) eftersom vi har vandrat så snabbt(?). Jag berättar att jag har vandrat en del innan, dock aldrig i Sverige, men hon får det ändå till att jag ”aldrig har fjällvandrat förut”. Min tidigare vandringserfarenhet är ju som härifrån Abisko ner till Stockholm…och tillbaka igen. Plus 340 kilometer till. I ett svep. Oh well, journalister.

Foto 2016-08-08 10 00 33

Sanning med modifikation.

Fjällräven Classic har varit en helt fantastisk upplevelse trots vädret. Den största behållningen, förutom den otroligt vackra naturen, har helt klart varit funktionärerna. Aldrig någonsin har jag mött sådana varma, positiva och omtänksamma funktionärer. De hade precis lika dåligt väder som vi men alltid levererade de ett leende och positiva ord när vi behövde det som bäst. Världsklass!

Jag har fått mycket frågor angående utrustning, träning inför en långvandring och lite annat. Det kommer i ett separat inlägg.

Tack för att ni ville hänga med!

Okategoriserade

Fjällräven Classic 2016 – dag 2

110 kilometer från Nikkaluokta till Abisko genom Lapplands magnifika fjällvärld.
Fjällräven Classic 2016 är avklarat och här kommer dag 2, lördagen den 6 augusti.

singi jokk fjällbäck

Bästa starten på morgonen: dricka iskallt vatten direkt ur jokken.

Klockan ringer strax efter 3 för att vi vill börja dagens vandring i den vackra morgonsolen. Det första vi hör är regndroppar mot tältduken. ”Ska vi sova en timme till?” frågar Camilla och jag är inte sen att säga ja. Jag är så vansinnigt trött efter fyra timmars halvbra sömn. En timme senare ringer klockan igen och det regnar fortfarande. Vi ställer fram den igen och väcks ännu en timme senare. Mer regn. När klockan är 6 spöregnar det och regnet smattrar på tälttaket. Att börja dagen med att ta ner tältet i regn vill vi vara utan. Vi sover istället ända till 7 och då har regnet äntligen tystnat. Solen bryter igenom när vi kryper ut ur tältet, fyra timmar senare än planerat.

Fjällräven Abisko Shape 2

Fjällräven Abisko Shape 2 – vårt fantastiska lilla blåa hem.

Vi äter frystorkad müsli till frukost, dricker efterlängtat kaffe (finns det något godare när man lever utomhus!?) och kommer inte iväg förrän klockan 9. Sömnen känns dock viktigare än att kriga mot morgonregn så vi är nöjda och glada när vi traskar iväg med siktet inställt på Sälka, drygt 12 kilometer bort. Kroppen känns oförskämt fräsch och humöret är på topp!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Grått men vackert.

Naturen är bedövande vacker även om vädret inte är helt på vår sida. Efter bara en liten stund börjar det regna igen men vi skrattar mest åt det. Är det något vi inte kan påverka är det vädret och vi tänker inte låta det förstöra vår upplevelse. Vi går över hala spänger, parerar ännu halare stenar och hoppar över fjällbäckar. Vyerna är magiska även om molnen täcker de flesta av topparna runt oss. Nordspetsen på Kebnekaise gömmer sig tyvärr bakom en grå massa.
Frukosten försvinner ur kroppen efter någon timme och vi får stanna ganska ofta för att fylla på energi. Det regnar lätt och är uppehåll om vartannat men vi ser inte en skymt av den där solen vi drömde om igår. När vi är som mest koncentrerade på var vi sätter fötterna för att inte halka hör jag: ”men Helena, vad gör du här?”. Jag tittar upp och ser en av min lillebrors bästa vänner. Mitt ute på fjället. En sisådär 125 mil ifrån hans hem. Vad är oddsen!? Vi pratar en stund, de är på väg åt andra hållet och vi får veta att de senaste dagarnas väder har varit ganska ”o-okej”. O-okej blir från och med då vårt favorituttryck längs resten av vandringen. Viktigare är dock att vi får veta att det finns en kiosk i Sälka, en kiosk där vi kan köpa ”allt”.

Spång. Spång. Mer spång.

Vi traskar vidare och en stund senare når vi äntligen dagens första checkpoint. Vandringspassen stämplas och vi köper en varm och god kaffe. Vi bestämmer oss för att ta ett längre lunchstopp för att försöka få tillbaka värmen och stilla vårt sug efter varm mat. När vi sitter i en av värmestugorna med en portion frystorkad mat och tittar ut på ösregnet ångrar vi oss verkligen inte. Vi får också trevligt sällskap i form av Marcus från Stockholm och hans vandringskompis. De har startat i startgruppen tre timmar efter oss och har alltså gått snabbare än vi. 48 timmar är deras mål och vi börjar fundera på om vi också skulle klara det utan att helt tappa njutningen i vandringen. Vi siktar dock in oss på en sak i taget och idag ska vi ta oss ytterligare två checkpoints, till Alesjaure via Tjäktja. Vi har efter lunch 26,5 kilometer kvar och nöjer oss med en dryg timme inne i värmen innan vi traskar vidare.

Efter 8 kilometer når vi fram till Tjäktja-passet, den högsta punkten längs vandringen med sina 1140 m.ö.h. Det har självklart småregnat nästan hela vägen dit och precis innan vi ska börja klättringen uppåt tilltar regnet och en iskall vind blåser in. Vad som ska vara den värsta stigningen på hela vandringen är dock ingen match och jag ler lite åt den när jag tänker på att steniga backar som denna var vardagsmat längs min vandring genom Nya Zeeland i vintras. Jag tackar för att min comfort zone har vidgats enormt och tar mig lätt upp, även om pulsen såklart stiger en del. Det ska den ju göra, annars vore det ju för lätt.

Tjäktja-passet - check!

Tjäktja-passet – check!

Vi tar en liten vatten – och toalettpaus (heja fina utedass längs Kungsleden!) på toppen. Pratar lite med ett gäng grabbar som startade i Nikkaluokta fyra timmar innan oss och därmed utnämner oss till snabb ”elit”. Vi tror dock att det är de som har tagit det väldigt lugnt. De hinner dock iväg före oss eftersom vi inte kan motstå att ta en liten avstickare upp för att leka lite i sommarsnön som ligger kvar häruppe.

Snö mitt i sommaren och bakom ryggen väntar vägen till checkpoint Tjäktja.

Från Tjäktja-passet vet vi att det är 600 höjdmeter ner till Abisko där målet väntar imorgon. Bara den vetskapen gör att man får lite extra energi och stegen nedför blir extra lätta. Det är dock halt och lerigt och det är inte jättelätt att vandra på i bra tempo. Vi roar oss med att hitta på nya hashtags för vandringen och skrattar oss hela vägen ner till checkpoint Tjäktja. Precis innan vi är framme passerar vi grabbarna från toppen och tvingas sedan korsa jokken Sielmmajjira, ett litet äventyr i sig. Det är halt, stenigt och vattnet är iskallt. Vi tar oss dock över utan större problem och får ett renmöte och en vy över till Norge som belöning innan vi stämplar våra vandringspass med stämpel nummer 5 av totalt 8. Att vi sedan med varm hand blir överraskade med kokhett kaffe och världens saftigaste morotskaka gör inte saken sämre. För en sekund glömmer vi bort att det är blött, blåsigt och ganska kallt. Funktionärerna längs Fjällräven Classic är helt underbara!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jokken, renen och det gråa vädret.

Från Tjäktja har vi bara 12,5 kilometer kvar till Alesjaure – en lätt match! Grabbarna från toppen drar före oss igen, vi fastnar alldeles för länge med en alldeles för trevlig funktionär. Vi vill dock komma fram i bra tid den här kvällen så vid 17.40 fäller vi ihop våra kaffemuggar efter en halvtimmes rast. Dags att dra vidare!

Vi passerar killarna efter 10 minuter när de har stannat för att slå läger för natten. Det är sista gången vi ser dem. Det är fortsatt kyligt längs vägen och nu har både långärmad tröja och regnjacka åkt på. Regnet är inte kraftigt på något sätt men det droppar lite för mycket för att gå utan jacka. Spängerna är många, långa och hala. Det är vackert runt oss men känslan förtas lite av att det är så grått. Jag börjar få en oskön känsla i mitt vänstra knä och det känns som om någon sitter med en pytteliten kniv och sticker mig när jag tar ett för stort steg. Jag försöker ignorera. Efter en stund korsar tre renar vår stig och jag glömmer smärtan. En kalv går först och två större följer efter.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Två av tre.

När de har försvunnit upp på kullen till höger om oss stannar vi för att titta vart de tog vägen. Det visar sig att kalven är precis lika nyfikna som vi. Han har nämligen stannat och kikar över kanten för att se vad vi är för konstiga varelser. Nyfikenheten får honom att stanna där en bra stund och varje gång han tar några steg framåt stannar han och tittar bakåt igen för att se var vi är. Vi försöker övertyga honom att hänga på oss men han vägrar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nyfiken i en strut.

När det är över en halvmil kvar kan vi redan se stugorna i Alesjaure långt borta på en höjd. Det ser så nära ut men vi vet att det är minst en timmes vandring kvar. Vi börjar bli trötta och det blåser ganska kallt. Det har dock slutat regna och vi är glada för det lilla. Mitt knä är grinigt och jag fortsätter att ignorera.

Plötsligt skingrar sig helt oväntat molnen, kvällssolen bryter igenom och naturen kring oss blir vackrare än någonsin. Man kan ju bli religös för mindre.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Alesätno. Amen.

Mitt knä vill inte gå så mycket mer nu men jag kan inte sluta le när jag tittar runt mig. Sverige är så fantastiskt vackert! När vi strax efter 20 kommer in till checkpoint Alesjaure känns det som om jag går omkring i en saga. Jag kan inte med ord beskriva hur vackert det är här och bilderna gör inte på något sätt verkligheten rättvis. Hit måste jag komma tillbaka.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

No filter needed.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tillbakablick på stigen mot Tjäktja.

Efter att vi nästan svimmat av naturen och allt det vackra klättrar vi uppför den sista backen för att få stämpel nummer 6 av 8. Vi har vandrat totalt 39 kilometer sen imorse, klockan är 20.20 och det är väldigt skönt att vara framme lite tidigare än igår. Vi måste dessutom sätta upp tältet en bra stund innan vi ska lägga oss eftersom det behöver torka efter nattens spöregn. Vad som inte är så skönt är att hela Alesjaure är invaderat av knott. Jag har nog aldrig sett så mycket knott i hela mitt liv, sammantaget, och vi måste på med täckande kläder och huvudnät. Det går inte att vara ute annars. Vi tar förmodligen inte priset som Kungsledens snyggaste fashionistas men vi är glada över att slippa ha flygfän krypande i hela ansiktet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Huvudnät. Årets julklapp.

Vi sätter snabbt upp tältet med fokus på fin utsikt och lite vind. Marken är inte helt jämn men det får gå, vi är för hungriga för att leta efter en bättre plats. Det är fortfarande lite fuktigt men har torkat förvånansvärt bra i väskan under dagen. Middagen består av frystorkad chili con carne men jag är inte mätt. Stödäter en frukt – och nötbar och en Wasa Sandwich till efterrätt. Camilla köper en påse Salt & Blandat och det slinker ner några bitar ljuvlig saltlakrits också. Jag är fortfarande hungrig men för trött för att äta mer, jag måste sova.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det lilla blåa hemmet på hyfsat jämn mark…eller inte.

Det är ganska kallt ute när vi kryper in i tältet, men det blir snabbt varmt och gott när vi är två personer därinne. Vi sveper en Resorb Sport innan vi lägger oss. Strumporna luktar hallontårta från de leriga stigarna, mitt knä är ömt och tältet lutar. Vi är trots det nöjda och glada när vi kryper ner i våra sovsäckar, drar mössorna över ögonen och somnar på en halv minut. Dag två är över och imorgon väntar de avslutande 35 kilometerna till målet i Abisko.