Browsing Tag

tarawera ultramarathon

lopp

En stor utmaning i mitt andra hemland

För exakt två år sedan traskade jag just nu runt på andra sidan jorden längs Te Araroa på min 300-milsvandring genom Nya Zeeland. Jag befann mig på andra halvan av nordön och var en dryg tredjedel in i mitt äventyr. Te Araroa tog mig genom ett helt land och stannar i mitt hjärta för alltid med alla de magiska platser jag fick se. Naturen är overkligt vacker och många gånger fick vyerna mig att rysa i hela kroppen. Berg och stränder. Vulkaner och böljande kullar. Trolska skogar och isblåa sjöar. Det finns inget som detta land inte har och jag tror att alla som har varit där längtar tillbaka.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vem älskar inte detta?

Jag fick uppleva äkta kiwi hospitality och blev hjälpt av så många varmhjärtade människor. Sängplatser, mat, skjuts och kramar. Omtanke när jag behövde den som bäst. Nya Zeeland är fullt med underbara själar som har lämnat djupa spår i mig. Knappt en dag har gått sedan den 6 april förra året som jag inte har längtat tillbaka till detta magiska land på andra sidan jorden. Det finns vissa platser jag verkligen vill tillbaka till och andra som jag ännu inte har sett. Jag vill återvända och personligen tacka de som hjälpte mig. Nya Zeeland kommer för alltid att kännas som mitt andra hemland och en dag ska jag komma tillbaka.

I februari förra året – ungefär samtidigt som jag passerade Arthurs Pass på sydön efter drygt 2000 kilometer och bodde hos svenskättlingen Bill – vann Jonas Buud det 102 kilometer långa Tarawera Ultramarathon i Rotorua på Nya Zeelands nordö. Han gjorde det på 8 timmar och var 22 minuter före tvåan. Det kändes fint i dalahjärtat att han korsade den kokheta mållinjen i IFK Moras blåa linne. Vilken bragd! Någon vecka senare träffade jag Mike från Christchurch som varit farthållare till sin bror en del av loppet. Han vittnade om en otroligt vacker löparupplevelse.

ROTORUA, NEW ZEALAND - FEBRUARY 06: Jonas Buud of Sweden celebrates after winning the Tarawera Ultramarathon on February 6, 2016 in Rotorua, New Zealand. (Photo by Hagen Hopkins/Getty Images) *** Local Caption *** Jonas Buud

Rotorua, 6 februari 2016. Foto: Hagen Hopkins/Getty Images

I juli, tre månader efter att jag återvänt till Sverige, var jag sedan hemma i Mora för att springa det nya loppet Mora Trail. Kvällen innan bjöds vi deltagare på en föreläsning med Jonas och i slutet visade han en 30 minuter lång film från Tarawera Ultramarathon. Jag rös mig igenom hela klippet. Den karaktäristiska naturen som jag saknade så mycket. Kommentatorns Nya Zeeländska engelska som kändes så hemtam. Den mentala kampen mot tröttheten. Känslan att korsa mållinjen. Kämpaglöden. Känslan av att vara levande! Jag fick en tår i ögat, och då hade jag ännu inte ens testat att springa en ultra. Vilken känsla det måste vara!

Efter att senare i juli varit med på Buud & Breistrands UltraVasa-läger, och i augusti äntligen tagit mig an UltraVasan90, öppnade sig en helt ny löparvärld för mig. Visst hade det varit något speciellt med att springa ett marathon – det är väldigt långt – men det här var något helt annat. Ultralöpning tar känslorna till en helt annan nivå och det är så mycket spännande som händer med kroppen. Knoppen ska vi inte ens tala om. Trots att jag var mer än sliten i dagar efter loppet bubblade det en längtan i mig efter att få göra det igen.

I februari i år var Jonas Buud på Nya Zeeland för att springa Tarawera igen. Denna gång slutade han på en fin andraplats. För min egen del har det gångna året bjudit på tre ultralopp: Elba Trail 50 km, Lidingö Ultra 50 km UltraVasan90 än en gång. Min ultrakärlek har inte direkt blivit mindre. I våras började jag snegla mot det vackra Tarawera Ultramarathon och den kortaste distansen av de tre valbara – 62 kilometer. Kanske skulle jag faktiskt göra min dröm till verklighet? Jag har ju faktiskt inte varit i Rotorua där loppet går och tillbaka till Nya Zeeland vill jag så vansinnigt gärna. 62 kilometer kändes lite lagom med tanke på den något mer kuperade terrängen (jämfört med UltraVasan). Jag konsulterade Jonas för att se hur kuperat och tekniskt det är, och hans svar kom snabbt: ”Det är platt. Kör på 100 km vet ja!”.

Vad Jonas inte vet är att man inte ska säga sådana saker till mig. Det där fröt planteras och sen kan jag inte stoppa tanken från att växa: kanske ska jag köra 87 km istället, det är ju fortfarande kortare än UltraVasan? Plötsligt var resan till Nya Zeeland 2018 redan bokad i mitt huvud och jag väntade på att anmälan till Tarawera Ultramarathon skulle öppna. Hur f-n hände det?!

Döden i Evertsberg.

Död i Evertsberg efter UltraVasa-lägrets första dag förra året.

Några månader, och ytterligare en UltraVasan90, senare satt jag där vid min dator och klickade mig in på hemsidan. Anmälan har öppnat och mina ögon lyser. Wow! Bilderna från loppet är helt magiska och jag får rysningar. Nyhet för i år är att ännu en sträcka adderats: 100 miles (16 mil). Blixtsnabbt går min tanke från 87 till 102 kilometer. Nu är ju inte 102 kilometer den längsta sträckan längre, då finns det ju de som kommer att ha det mycket jobbigare…det gör ju att 102 inte känns värst längre. Det räckte visst som argument och PANG så har jag anmält mig till 102 kilometer och mitt livs längsta lopp(!?). Det är tyvärr så det är att leva med min hjärna, och nu sitter jag där med en startplats innan jag ens har bokat flygbiljetten…

Nu har jag en flygbiljett och den 4 februari flyger jag äntligen tillbaka till mitt andra hemland!
Starten i Tarawera Ultramarathon går den 10 februari klockan 07.00 i Kawerau och 102,4 trailkilometer bort väntar målet i Rotorua. Längs vägen ska jag bemästra 3950 höjdmeter (och 3700 meter utför). ”Platt” enligt Jonas Buud. 46 x Hammarbybacken fördelat på 10 mil för er andra som vill ha något att jämföra med. Alla detaljer kring banan finns att läsa här.

Tarawera ultramarathon 102k

Bansträckningen. Bild: Tarawera Ultramarathon

Elevation-profile-102km

Som Kay Pollak skulle ha sagt: LYCKA TILL! Bild: Tarawera Ultramarathon

Jag vet inte om det är möjligt att genomföra detta i den Nya Zeeländska sommarvärmen (heja mina Salomon-flaskor som ska ge mig en massa vätska!) i februari, men jag vill tro det. Vad jag dock vet med säkerhet är att jag än så länge är den enda anmälda svensken till distansen och att jag ska göra allt som står i min makt för att ta våra blågula färger hela vägen från start till mål. Dessutom vet jag att 100-mileslöparna kommer att ha det tuffare, och den tanken kommer att ta mig några extra steg när tvivlet kommer. Vad jag också vet är att jag kommer att behöva ert stöd längs vägen. Stöd som känns på riktigt. Formen är inte spikad än men på något sätt ska ni få chansen att vara med och bidra varje liten kilometer av de totalt 102.

Sist men inte minst – njut av de här 2 minuterna. Se glädjen och ta in känslan. Jag gråter varje gång. Om 55 dagar är det min tur.

PS. Texten jag lade ut härom dagen kommer från Tarawera Ultramarathon’s Instagram. In och njut! Och för sjutton – bildgoogla Tarawera Ultramarathon (<- eller klicka där)!