Browsing Tag

tarawera ultramarathon

lopp

Tarawera Ultramarathon 102k – the aftermath

Det har gått en vecka sedan Tarawera Ultramarathon – det hittills längsta loppet i mitt liv (fullständig racereport finns här). Kroppen är mer eller mindre tillbaka, iallfall på ytan. Invärtes pågår det fortfarande tusen processer som jag inte kan ta på. Men jag vet att systemet jobbar på högvarv och därför tar jag det väldigt lugnt.

Jag var kvar i målområdet i en timme efter målgång. Min australiensiska familj väntade in Andrew (pappan) som gick i mål bara en kvar efter mig (bra gjort av en 53-åring!), och sen satt vi och lät allt sjunka in ett tag. Drack lite soppa. Åt apelsin. Skrattade åt vad vi hade gjort. Stapplade till bilen och jag fick skjuts hem.
Duschen var en pina p.g.a. mina fruktansvärda skavsår på ryggen (note to self: få hjälp att smörja baksidan med Sportslick även där du inte når nästa gång). Mina fötter var trasiga. Inte p.g.a. mina skor eller strumpor – som var väl testade och invanda – utan för att jag sprang nästan hela loppet med lera i skorna. Några timmar med sandpapper mot tårna är inte att rekommendera. Jag var inte hungrig när jag kom hem till hotellet, jag ville bara sova. Åt ett par nävar chips (saltsuget!) och drack en Resorb, sen somnade jag.

Gococo Tarawera Ultramarathon

Lerfest i duschen.

I söndags, dagen efter loppet, gick jag till apoteket rakt över gatan. Rådfrågade om mina skavsår på ryggen och fick träffa en läkare (det finns alltid en läkare på apoteken här = världsklass!). Köpte antiseptisk salva och grejer att plåstra om såren med. Fick hjälp av en sköterska att lägga om mina sår för att undvika infektion. Sådan fantastisk superservice!
På kvällen var det ”celebration dinner” på fin restaurang i Rotorua. Flip-flops var egentligen inte tillåtet men hälften av alla gäster hade det. Jag hade fyra tår omplåstrade och det var fler än jag som haltade runt väldigt långsamt i lokalen. Firade med ett glas lokal Shiraz och försökte äta från den fantastiska buffén, men aptiten fanns inte där. Ett par bitar lax och en massa grönsaker var allt kroppen ville ha. Var lite avundsjuk på alla som åt berg av den goda maten men jag kunde verkligen inte.

På måndagen, två dagar efter loppet, tog jag bussen till Te Kuiti för att hälsa på min vän Kate, som räddade mig under ett väldigt kritiskt tillfälle längs mil 300-milsvandring för drygt två år sedan. Fina Kate kämpar mot en tumör i levern, det gjorde hon redan då. Det gör så ont i mig att se denna vackra människa le och veta att hon har allt det onda i sin kropp. Min kära vän lät mig äta (aptiten tillbaka!), sov och vilade. En stor, mjuk säng och en fridfull trädgård där jag inte behövde umgås mer än jag orkade. Mat direkt från träden grönsakslanden och kärlek direkt från det varmaste hjärtat på Nya Zeelands nordö. Det finns ingen gräns för denna människas gästvänlighet och jag är för evigt tacksam för vår vänskap som startade i december 2015. Hon kommer för alltid att vara min extramamma på den här sidan av jorden.

IMG_9501

Så ekologiskt och närodlat det kan bli. Avocadon är perfekt mogen och har precis ramlat av sitt träd.

Därifrån förflyttade jag mig till Auckland för Robbie Williams-konsert(!) och vidare ut till Waiheke Island – ett riktigt återhämtningsparadis! Sol, flip-flops och sand mellan tårna. Precis vad jag behövde. Hjärnan känns lite seg och återhämtar sig fortfarande från lördagens pers. Det tar energi att övertala kroppen att springa i 10 mil… Dock börjar den redan smida nya planer och hitta nya äventyr. Jag gör mitt bästa för att tysta den.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Oneroa Beach – som balsam för ultrasjälen.

Fem dagar efter monsterloppet sprang jag mitt första pass. Tog det otroligt lugnt, stannade för att ta bilder och anpassade farten efter vad kroppen sa. Det första passet efter en sådan här utmaning är bara för att få igång kroppen igen, få lite cirkulation i musklerna och väcka systemet lite. Inget krav på prestation eller fart. Bara få andas och njuta av att få springa igen. Konstigt nog saknar jag det redan efter ett dygn eller två. Jag kunde inte önska mig en bättre plats att få ta min första löprunda på. Waiheke Island i morgonsolen är en magisk plats!

IMG_0030

Magi i löparskorna!

Att springa i 15 timmar är ingen lek för kroppen. Det är inte hälsosamt för fem öre. Redan efter en tredjedel av loppet passerade jag förmodligen hälsogränsen. Resterande knappt 7 mil var mer än vad kroppen egentligen vill. Vi är inga maskiner, även om vi vill tro det ibland. Jag tror det ganska ofta. Mitt pannben har växt sig väldigt tjockt genom åren via en jäkla massa mer eller mindre idiotiska utmaningar av olika slag. Det började oskyldigt med ett par halvmaror, sedan fick jag för mig att vandra de 80 milen längs El Camino till Santiago de Compostela och därifrån har det bara eskalerat.

Marathon (hittills fem gånger, anmäld till ytterligare två under 2018). Bestigning av Kilimanjaro. Hela vasaloppsleden på två varma sommardagar, helt ensam (utan ultraerfarenhet) innan Ultravasan föddes. 300 mil vandring genom hela Nya Zeeland. Fjällräven Classic. Ultravasan90 två gånger. 50 kilometer bergslopp på Elba. Lidingö Ultra två veckor senare. Bestigning av Jbel Toubkal, Nordafrikas högsta berg, i full storm. Jag vet att mycket av det jag gör inte är hälsosamt och jag vet att jag borde varva ner lite mer då och då. Det gör ont att springa långt och det tar tid för kroppen att läka ihop. Men jag vet också att där den fysiska hälsosamma gränsen är nådd tar något annat vid. Hälsa handlar ju inte bara om kött och blod.

Jag läste precis ut boken Springa med vingar. Det är en roman men beskriver på ett verklighetstroget sätt ett projekt att springa från Lund till Aten – 270 mil på 80 dagar. I boken pratas det om hur fysiska utmaningar – i synnerhet löpning – tar människan från livet till något annat. Alltet, som det förklaras i boken. Det låter närmast religiöst, men Dekius Lack som har skrivit boken är något på spåren. För någon som inte har upptäckt detta tillstånd ännu låter det som skitsnack, men vi som har lyckats nå känslan vet exakt hur det känns.

Det pratas mycket om runners high. Har man en gång nått dit vill man dit igen. Jag har känt det många gånger och känslan är beroendeframkallande. Innan jag började med långdistanslöpning visste jag dock inte att det finns något som letar sig ännu lite längre och till och med förbi runners high. Tillståndet jag hamnar i när jag springer långt och benen liksom trummar på av sig själva är precis det. Även de gångerna jag mentalt stålsätter mig och gråter för att fortsätta, så befinner jag mig fortfarande där. I något som överstiger allt annat. Trots att kroppen skriker av smärta finns en mental njutning som är svår att sätta ord på. En njutning över att du vet att det här är resan till målet. Målet som kommer att ge tusenfalt tillbaka. Bara de som har varit där förstår. Det sträcker sig långt förbi skavsår, ömma muskler och uppgivenhet över att ha långt kvar till mål.

Jag springer inte 102,4 kilometer för att det är bra för min fysiska hälsa. Jag gör det för att det ger mitt liv en större mening. Jag tävlar inte mot någon än mig själv och jag vill inte slå några rekord på de här långa distanserna. Jag vill bara komma åt den där känslan som ligger över allt annat. Min kropp får betala ett pris för min envishet och mitt driv för att nå den, det är jag medveten om. Jag tror dock att det priset är lägre än för någon som aldrig någonsin utsätter sin kropp för någon som helst fysisk utmaning. En sådan kropp vissnar sakta men säkert inifrån och dör tillslut av förlorad livsgnista.

Jag är glad att du springer istället för att vara drogmissbrukare, säger min mamma. Hon har antagligen rätt, som vanligt. Min löpning är min drog och jag är övertygad om att min kropp är mer än glad för det.

TUM_2018_033411

15 timmar 15 minuter och 25 sekunder senare. Beyond runners high.

PS. Ryggen är läkt, tårna mår bra och vilopulsen är tillbaka. Jag är snart ”normal” igen.

Tarawera Ultramarathon genomfördes till förmån för Cancerfonden. Vill du ge ett bidrag, klicka här. Du kan också swisha mig på 070-3072101 så ser jag till att pengarna hamnar där de ska. Varje liten krona tas tacksamt emot för att bekämpa den där jävla sjukdomen! Jag är dig evigt tacksam.

lopp

En stor utmaning i mitt andra hemland

För exakt två år sedan traskade jag just nu runt på andra sidan jorden längs Te Araroa på min 300-milsvandring genom Nya Zeeland. Jag befann mig på andra halvan av nordön och var en dryg tredjedel in i mitt äventyr. Te Araroa tog mig genom ett helt land och stannar i mitt hjärta för alltid med alla de magiska platser jag fick se. Naturen är overkligt vacker och många gånger fick vyerna mig att rysa i hela kroppen. Berg och stränder. Vulkaner och böljande kullar. Trolska skogar och isblåa sjöar. Det finns inget som detta land inte har och jag tror att alla som har varit där längtar tillbaka.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vem älskar inte detta?

Jag fick uppleva äkta kiwi hospitality och blev hjälpt av så många varmhjärtade människor. Sängplatser, mat, skjuts och kramar. Omtanke när jag behövde den som bäst. Nya Zeeland är fullt med underbara själar som har lämnat djupa spår i mig. Knappt en dag har gått sedan den 6 april förra året som jag inte har längtat tillbaka till detta magiska land på andra sidan jorden. Det finns vissa platser jag verkligen vill tillbaka till och andra som jag ännu inte har sett. Jag vill återvända och personligen tacka de som hjälpte mig. Nya Zeeland kommer för alltid att kännas som mitt andra hemland och en dag ska jag komma tillbaka.

I februari förra året – ungefär samtidigt som jag passerade Arthurs Pass på sydön efter drygt 2000 kilometer och bodde hos svenskättlingen Bill – vann Jonas Buud det 102 kilometer långa Tarawera Ultramarathon i Rotorua på Nya Zeelands nordö. Han gjorde det på 8 timmar och var 22 minuter före tvåan. Det kändes fint i dalahjärtat att han korsade den kokheta mållinjen i IFK Moras blåa linne. Vilken bragd! Någon vecka senare träffade jag Mike från Christchurch som varit farthållare till sin bror en del av loppet. Han vittnade om en otroligt vacker löparupplevelse.

ROTORUA, NEW ZEALAND - FEBRUARY 06: Jonas Buud of Sweden celebrates after winning the Tarawera Ultramarathon on February 6, 2016 in Rotorua, New Zealand. (Photo by Hagen Hopkins/Getty Images) *** Local Caption *** Jonas Buud

Rotorua, 6 februari 2016. Foto: Hagen Hopkins/Getty Images

I juli, tre månader efter att jag återvänt till Sverige, var jag sedan hemma i Mora för att springa det nya loppet Mora Trail. Kvällen innan bjöds vi deltagare på en föreläsning med Jonas och i slutet visade han en 30 minuter lång film från Tarawera Ultramarathon. Jag rös mig igenom hela klippet. Den karaktäristiska naturen som jag saknade så mycket. Kommentatorns Nya Zeeländska engelska som kändes så hemtam. Den mentala kampen mot tröttheten. Känslan att korsa mållinjen. Kämpaglöden. Känslan av att vara levande! Jag fick en tår i ögat, och då hade jag ännu inte ens testat att springa en ultra. Vilken känsla det måste vara!

Efter att senare i juli varit med på Buud & Breistrands UltraVasa-läger, och i augusti äntligen tagit mig an UltraVasan90, öppnade sig en helt ny löparvärld för mig. Visst hade det varit något speciellt med att springa ett marathon – det är väldigt långt – men det här var något helt annat. Ultralöpning tar känslorna till en helt annan nivå och det är så mycket spännande som händer med kroppen. Knoppen ska vi inte ens tala om. Trots att jag var mer än sliten i dagar efter loppet bubblade det en längtan i mig efter att få göra det igen.

I februari i år var Jonas Buud på Nya Zeeland för att springa Tarawera igen. Denna gång slutade han på en fin andraplats. För min egen del har det gångna året bjudit på tre ultralopp: Elba Trail 50 km, Lidingö Ultra 50 km UltraVasan90 än en gång. Min ultrakärlek har inte direkt blivit mindre. I våras började jag snegla mot det vackra Tarawera Ultramarathon och den kortaste distansen av de tre valbara – 62 kilometer. Kanske skulle jag faktiskt göra min dröm till verklighet? Jag har ju faktiskt inte varit i Rotorua där loppet går och tillbaka till Nya Zeeland vill jag så vansinnigt gärna. 62 kilometer kändes lite lagom med tanke på den något mer kuperade terrängen (jämfört med UltraVasan). Jag konsulterade Jonas för att se hur kuperat och tekniskt det är, och hans svar kom snabbt: ”Det är platt. Kör på 100 km vet ja!”.

Vad Jonas inte vet är att man inte ska säga sådana saker till mig. Det där fröt planteras och sen kan jag inte stoppa tanken från att växa: kanske ska jag köra 87 km istället, det är ju fortfarande kortare än UltraVasan? Plötsligt var resan till Nya Zeeland 2018 redan bokad i mitt huvud och jag väntade på att anmälan till Tarawera Ultramarathon skulle öppna. Hur f-n hände det?!

Döden i Evertsberg.

Död i Evertsberg efter UltraVasa-lägrets första dag förra året.

Några månader, och ytterligare en UltraVasan90, senare satt jag där vid min dator och klickade mig in på hemsidan. Anmälan har öppnat och mina ögon lyser. Wow! Bilderna från loppet är helt magiska och jag får rysningar. Nyhet för i år är att ännu en sträcka adderats: 100 miles (16 mil). Blixtsnabbt går min tanke från 87 till 102 kilometer. Nu är ju inte 102 kilometer den längsta sträckan längre, då finns det ju de som kommer att ha det mycket jobbigare…det gör ju att 102 inte känns värst längre. Det räckte visst som argument och PANG så har jag anmält mig till 102 kilometer och mitt livs längsta lopp(!?). Det är tyvärr så det är att leva med min hjärna, och nu sitter jag där med en startplats innan jag ens har bokat flygbiljetten…

Nu har jag en flygbiljett och den 4 februari flyger jag äntligen tillbaka till mitt andra hemland!
Starten i Tarawera Ultramarathon går den 10 februari klockan 07.00 i Kawerau och 102,4 trailkilometer bort väntar målet i Rotorua. Längs vägen ska jag bemästra 3950 höjdmeter (och 3700 meter utför). ”Platt” enligt Jonas Buud. 46 x Hammarbybacken fördelat på 10 mil för er andra som vill ha något att jämföra med. Alla detaljer kring banan finns att läsa här.

Tarawera ultramarathon 102k

Bansträckningen. Bild: Tarawera Ultramarathon

Elevation-profile-102km

Som Kay Pollak skulle ha sagt: LYCKA TILL! Bild: Tarawera Ultramarathon

Jag vet inte om det är möjligt att genomföra detta i den Nya Zeeländska sommarvärmen (heja mina Salomon-flaskor som ska ge mig en massa vätska!) i februari, men jag vill tro det. Vad jag dock vet med säkerhet är att jag än så länge är den enda anmälda svensken till distansen och att jag ska göra allt som står i min makt för att ta våra blågula färger hela vägen från start till mål. Dessutom vet jag att 100-mileslöparna kommer att ha det tuffare, och den tanken kommer att ta mig några extra steg när tvivlet kommer. Vad jag också vet är att jag kommer att behöva ert stöd längs vägen. Stöd som känns på riktigt. Formen är inte spikad än men på något sätt ska ni få chansen att vara med och bidra varje liten kilometer av de totalt 102.

Sist men inte minst – njut av de här 2 minuterna. Se glädjen och ta in känslan. Jag gråter varje gång. Om 55 dagar är det min tur.

PS. Texten jag lade ut härom dagen kommer från Tarawera Ultramarathon’s Instagram. In och njut! Och för sjutton – bildgoogla Tarawera Ultramarathon (<- eller klicka där)!