Skillnad

Jag hade nästan glömt det, men att ge sig ut på en morgonrunda i Stockholm är verkligen inte detsamma som att göra det ”hemma” i Dalarna. Under semesterveckornas morgonpromenader mötte jag kanske en, ibland två eller tre, personer…uteslutande personer som var ute och gick med hunden.
Imorse när jag äntligen (var pigg redan vid 4 men tvingade mig själv att somna om…hej kreativa hösthjärnan som inte har tid att sova!) fick ge mig iväg runt Kungsholmen konstaterade jag att det rör sig lite mer människor i vår huvudstad. Löpare. Powerwalkare. Stavgångare (och en och annan stavsläpare). Hundägare. Jag ljuger inte om jag mötte 100-150 personer under mina drygt 8 kilometer. Jag älskar att se alla dessa morgonpigga människor som är snälla mot sina kroppar och skämmer bort sig själva med lite frisk morgonluft, men ska jag vara helt ärlig så föredrar jag att ha lite lugn runt mig på morgonen. Nästa vecka planerar jag att ta upp mina morgonpromenader till jobbet och då kommer jag garanterat att vara mer ensam…inte många som är ute och strosar omkring redan vid 5. 🙂

Väl hemma blev jag dock påmind om varför jag älskar att bo i den här stan…att få sätta sig och stretcha vid vattnet på min ö som fortfarande slumrar lite är ju värt allt. Att mina underben bara klarade 6 km jogging (i blygsamt 5.13-tempo) den här morgonen tills jag gav upp p.g.a. stelhet, smärta och en allmän känsla av kraftlöshet, och att jag inte för mitt liv kan förstå hur jag ens ska klara av att ta mig runt en halvmara om en månad…eller än mindre ett Lidingölopp en vecka senare, ja, de tankarna vinkar jag bara bort. Imorgon ska jag lägga mig under två kiropraktorhänder som jag hoppas kan trolla, och till dess lämnar jag all oro och frustration.
Det är ju onsdag och sol liksom…och jag har redan tvättat, ätit frukost och ska snart lyxbehandlas i frisörstolen i ett par timmar. Det är också livet ju. 🙂