Tidsmaskin

Ja, det var precis vad jag klev in i efter jobbet idag. Jag gjorde nämligen comeback på SATS Hötorget och ”min” gamla hederliga Body Combat-klass från förr. Torsdagar 18.30 var under några år en stående och smått helig tid då jag och min bästa vän (som självklart var med idag också) kämpade med slag och sparkar, svettades litervis och tränade tillsammans med en massa sköna personer (det var där jag lärde känna Åsa en gång i tiden). Jag vågar inte ens tänka på hur många timmar jag har spenderat genom åren med att slåss med luften framför mig. Fredrik Andersson stod på scenen och levererade stabilt varje torsdag – och ju fler klasser man körde för honom, desto mer kräsen blev man när det kom till att känna sig nöjd med andra instruktörer.

Jag har saknat gemenskapen i gruppträningssalen lite. Visst, jag är i mångt och mycket en extrem ensamvarg när det kommer till min träning, men ibland är det skönt att känna energi från andra människor för att orka ge det där lilla extra när det känns som att hjärtat ska hoppa ur kroppen. Dessutom är det kul att hänga kvar en stund efteråt och prata av sig endorfinerna och umgås med folk man sällan hinner träffa annars.
En av personerna jag lärde känna under dessa år är Nima Frohesh (genom att han sparkade mig i huvudet när vi skulle göra armhävningar, men det är en helt annan historia…). Han körde alltid fullt ös in i det sista nere på golvet och var en av dem som gav mig energi, men idag var det han som skrek och gormade på scenen. Jag har alltid tyckt att han har varit riktigt duktig så det är ju ingen skräll direkt att han har utvecklats till en grym instruktör och fått ta över en populär klass på prime time mitt i stan. Hur som helst bjöd han på en fantastiskt kul och energisk klass och vilan mellan låtarna såg vi knappt röken av…puh!

Känner mig lagom (läs: j*vligt) mör i kroppen nu, och jag hoppas att min supersnabba middag som jag kastade ihop på en sekund när jag kom hem (alldeles för sent) ska transformera mig till någon form av smärre ninja över natten. Mina kickar och slag lämnade nämligen en del kvar att önska ikväll…och jag kan ju lätt konstatera att året inte är 2008, trots allt. Skönt ändå tänker jag.

Lax + grönsaker + chèvre = Bruce Lee?