Okategoriserade
-
Äntligen.
Ja, då var den här…favoritmånaden december. Jag vet inte vart den här hösten tog vägen så snabbt, men kvar i min värld är den inte. Första december är samma sak som den första vinterdagen för mig, även om det fortfarande visar plus på termometern. Prognosen pekar dock mot minusgrader i början av nästa vecka, så jag räknar lugnt med att den första och extremt efterlängtade snön lägger sig på mitt balkongräcke lagom till tredje advent iallafall. Jag börjar mitt december med att gå till nyöppnade Scandic Grand Central och lyssna på min käre vän Stiko Per Larsson som precis har släppt en jul-EP, och ikväll kommer att bjuda på lite finstämd livemusik. Innan det ska jag…
-
Det här med tid.
Ibland pockar livet utanför hemmet på lite mer uppmärksamhet än vanligt. Ni vet, vissa dagar känns det som att man bara har en övernattningslägenhet som får besök nästan pinsamt få antal timmar per dygn. Många av mina dygn är så just nu. Jobbet tar för tillfället en jäkla massa tid (heja alla flitiga kunder som tränar och står i!), inte bara arbetstid utan även fritid (vet knappt skillnaden längre och jag gillar det). Konstigt kan man tycka, men jobbar man och tränar på samma ställe så blir det lätt så att man ibland känner att man lika gärna skulle kunna mantalsskriva sig på jobbadressen… Hur som helst. Jag får tonvis med…
-
”You will get all hairy…”
Det var så han sa förra gången. Två år sen, på Södra Teatern när jag bytte ett par ord med honom efter spelningen…och jag ville ta en bild när jag pussade honom på kinden. ”I don’t care” var mitt svar och bilden är nu ett fint minne. Igår var han i stan igen. Debaser Slussen är inte Williams Fitzsimmons bästa arena och ljudet var smått katastrofalt…men trots det har jag fortfarande knappt hämtat mig. Hans röst går rakt igenom mig…och när han väljer att kliva ner i publiken och sjunga Goodmorning helt unplugged har jag honom en meter från mig, och jag glömmer bort att andas för några minuter. Det är novembermagi mina vänner…och mörkret…