Search results for

ultravasan 2016

lopp Okategoriserade

Ultravasan Q&A

ultravasan

Det har droppat in några frågor till mig efter mitt senaste Ultravasan-äventyr tillsammans med Team Mora One. Eftersom det finns en stor chans att det är fler som vill ta del av detta så samlar jag svaren här nedan. Håll till godo!

Behöver man ha med sig egen energi när man springer Ultravasan 90?

Spontant – nej. I år var det ju ett ganska speciellt lopp för mig eftersom vi startade vid midnatt. Vi testade att gå-lunka-löpa hela vägen, så vi hade följebil med oss. Eftersom jag sprang loppet på ”normalt” sätt förra året (race report finns här) kan jag dock konstatera att servicen är helt outstanding längs vägen, även utan följebil. Skulle jag springa loppet igen skulle jag nog skippa ryggan första biten. Kanske skulle jag skicka den i dropbagen till Evertsberg för att ha den andra halvan. Hungern och törsten blev inte helt otippat värre mot slutet och då kan det vara skönt att ha med sig något i väskan. Dock skulle jag inte ta en större än Salomons S-Lab Sense 2 – min smidigaste rygga någonsin! Ultravasan är väldigt bekväm på det sättet att det inte finns någon obligatorisk utrustning som måste bäras med under loppet.

Hur mycket erfarenhet av löpning tycker du att man ska ha för att ställa upp i Ultravasan 90?

Det här är ingen lätt fråga att svara på. När jag sprang min första Ultravasa förra året hade jag aldrig sprungit längre än 47 kilometer. Dock hade jag ju min 300 mil långa vandring i benen, plus ett par andra bravader som 800 km pilgrimsvandring till Santiago de Compostela, 110 km Fjällräven Classic och ett otal lopp i storleksordningen 5 – 42,2 kilometer under de senaste 8 åren. Jag tror i grund och botten inte att det handlar om att man har gjort distansen innan. Det är det inte många som har gjort. Snarare gäller det att man känner sin kropp väldigt väl och har ett hyfsat hum om vad den klarar. Man måste känna den så väl så att man vet vilka signaler man verkligen ska ta på allvar, och vilka man kan låta passera obemärkt.
När man ger sig in i ett 90 kilometer långt lopp är det inte frågan om man får ont, utan när. Jag vågar hävda att ingen som har tagit sig igenom 9 mil till fots har gjort det helt och hållet smärtfritt. Det gör ont lite här och där. Kroppen är oftast inte så värst bekväm med uppgiften och ska vi vara helt ärliga så finns det inte mycket som är särskilt hälsosamt med att förflytta sig 9 mil till fots. Dock lär man känna sin kropp bättre och bättre för varje träningspass, lopp och utmaning man utsätter den för. Man lär den att härda ut. Att på sitt eget sätt vänja sig vid långvarig belastning. Men man lär sig framför allt att tyda signaler och tolka sina smärtor.
Jag tycker att man ska ha kommit så långt i relationen till sin kropp (och knopp!) att man förstår när den säger ifrån på riktigt. För säga ifrån kommer den att göra, förr eller senare. Då gäller det att ha pannben nog att fortsätta eller avbryta, om nödvändigt. En inte helt lätt ekvation som tar några år att lära sig. Har man endast sprungit kortare lopp eller tränat väldigt få antal år tror jag att man gör bäst i att vänta ett tag. 9 mil är långt, faktiskt mycket längre än man kan tro.

Vad äter man under ett så långt lopp som Ultravasan 90?

För att formulera mig kort: allt. Chipsen på kontrollerna är de godaste ever! Pannkakorna ska vi inte tala om. Eller geléhallonen. Förra året åt jag en dubbel pannkaka med extra sylt, toppad med geléhallon. Inga konstigheter.
För att formulera mig längre: ät det du är van vid och behöver, och lite till. Testa vad din mage tål under dina långpass innan du ger dig på ett ultralopp. Många får problem med magen längs vägen för att de matar kroppen med konstiga saker som de annars aldrig äter. Det kanske inte är en bra idé att trycka i sig ett par pannkakor om man i sin vardag inte äter vetemjölsbaserade livsmedel? Kanske tål du inte sportdrycken som serveras eller kanske blir korvmackan (jodå, du kan bygga en egen korvmacka längs vägen) för tung att smälta om du ska springa samtidigt? Testa, testa, testa och ät sedan det du vet (eller iallafall så nära vet du kan komma) att kroppen fixar. Få vet hur kroppen mår efter 6-7-8-9 mil, men testar man innan så kan man iallafall få en hint.

Kan man anlita dig som personlig tränare och löpcoach?

Svar: ja. Dock arbetar jag till största delen online och utomhus. Skicka ett mail till helena@healthbyhelena.com så tar vi det därifrån!

Det var allt. Hoppas att jag har rätat ut några frågetecken och samtidigt väckt lite nyfikenhet att testa på ett lite längre lopp. Känslan när man passerar mållinjen överskuggar varenda liten krämpa längs vägen, jag lovar. Närmare odödlighet kommer man inte.

Medalj ultravasan90

Den här. Värd allt slit, all smärta och all uppgivenhet längs vägen.

lopp

Nedräkning Ultravasan 2017

På lördag går det absolut roligaste och mest utmanande loppet jag någonsin kört av stapeln hemma i dalaskogarna. För fjärde året i rad arrangeras Ultravasan – ett 90 (eller 45) kilometer långt äventyr mellan Sälen och Mora. Min medalj från förra årets lopp är fortfarande den käraste medalj jag hittills har lyckats knipa (en racereport i 6 delar finns här) och jag är så stolt över min kropp som tog mig de 9 milen utan att skada sig.

Medalj ultravasan90

Jag hade bestämt mig för att inte springa loppet i år. Mina två 50-kilometerslopp (Elba Trail och Lidingö Ultra) i våras skulle bli mina längsta lopp i år. Men så hörde Mora Armatur av sig. Ville jag vara ledare för ett litet team som skulle få chansen att testa sträckan till fots, utan kravet på att gå under maxtiden på 15 timmar? Gå – lunka – småjogga. Vara med att ta ut deltagarna, coacha dem fram till loppet och slutligen göra mitt bästa för att ta hela teamet på fem personer de 90 kilometerna mellan Sälen och Mora? Pirret i magen tog beslutet åt mig. Självklart!

Hundratals ansökningar kom in och gallringen var inte lätt. Sedan tidigt i somras står det dock klart att det är Caroline, Matilda, Camilla, Johan och Fredrik som jag får göra sällskap på lördag. Eller från fredag natt, rättare sagt. Vi ska starta 5 timmar innan den officiella starten, vilket innebär att vi tar våra första steg från Berga By vid midnatt natten till lördag. I beckmörker. Det blir en stor utmaning för oss alla, inte bara för deltagarna som alla kommer att sätta distansrekord till fots, utan även för mig trots att jag har testat sträckan innan. Att gå/lunka sträckan tar längre tid än vad det tar att springa, och längre tid betyder ondare fötter. Garanterat. Men det betyder också fler timmar att njuta av den vackra miljön som jag vet väntar på oss. Och fler timmar att heja på alla löpare som kommer passera oss, löpare som springer den ”riktiga” Ultravasan 90/45 eller Vasastafetten som också går av stapeln samma dag.

90 kilometer är en lång sträcka, det vet alla som har gett sig på den. Alla som har testat Lidingöloppet får multiplicera distansen med tre för att förstå. Maratonlöparna tänker sig den dubbla sträckan, lite drygt. Ni som springer Midnattsloppet på lördag kan leka med tanken att köra loppet nio varv. Det är långt och det kommer att ta tid. Målet i Mora stänger klockan 20.00 på lördag och min förhoppning är att vi redan är där då. Jag ser faktiskt framför mig hur vi redan äter vår segermiddag vid den tidpunkten. Med trötta kroppar och extremt breda leenden. Har man en gång upplevt känslan av utmattning efter många timmars fysiskt kämpande så vill man dit igen. På lördag kväll är jag där. Jag och mitt team.

Målgången 2016. Oförglömlig!

Målgången 2016. Oförglömlig!

Säg gärna hej om du springer något av loppen på lördag och passerar oss – vi kommer att behöva all pepp vi kan få!

löpning lopp Okategoriserade

Mitt fysiska 2016 i backspegeln

2016. Vilket år! När jag tittar bakåt förstår jag verkligen varför jag känner mig som en urvriden disktrasa såhär sista dagen på året.

Jag inledde mitt fysiska 2016 med att avverka de sista 1574 kilometrarna längs min vandring genom Nya Zeeland. Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, kom jag äntligen fram till Bluff efter 130 dagars kämpande och med över 160000 kronor insamlade till Cancerfonden. När jag ska smälta det äventyret har jag ingen aning om. Jag är långt ifrån klar med den processen…
Efter min vandring hade jag en månads semester på Nya Zeeland. Jag vilade. Såg en massa nya platser. Simmade med vilda delfiner, något jag hade drömt om nästan hela mitt liv. Hade ont i precis hela kroppen efter att ha burit mitt liv på ryggen i 4 månader. Segerkänslan över att vara klar har aldrig, och kommer förmodligen aldrig att bli, större och starkare.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På sightseeing i Christchurch med min nye vän Mike under min semestermånad.

Den 8 april landade jag på Arlanda efter 5 månader hemifrån. Hela april spenderades med att träffa familj, vänner och försöka att komma in i jobbet igen. En overklig känsla att tiden i Sverige verkade ha stått stilla medan min mentala resa hade varit lång och omvälvande.

I maj spelade jag in Att resa-podden med Lisa och Annika. Det var första, men inte sista, gången jag fick berätta lite mer om min vandring. I maj ville min kropp också äntligen börja springa igen, efter ett par besök hos min livlina David på Löparakuten. Jag sprang Höjdmeterskampen med Team Nordic Trail och mitt första traillopp, Älvsjöloppet, ett 5 kilometer kort lopp där jag blev snabbaste kvinna(!?).

dsc04730-e1462876224291

Jag och Lisa spelar in Att resa-podden. Foto: Annika Myhre

Jag fick också helt osannolikt träffa Jez Bragg, britten som 2012 sprang(!) hela Te Araroa på 53 dagar (och vann UTMB 2010). Jez är en legend längs Te Araroa och jag hade hört mycket om honom längs min vandring. Helt galet att han var i Stockholm bara en dryg månad efter att jag kommit hem. Jag fick en kort löprunda med honom i Lilljans-skogen och fick prata lite Nya Zeeland med någon som faktiskt visste vad jag pratade om – underbart!

13267798_1353448044671443_4555465776442632450_n

Jag & Jez.

Juni bjöd på en spontan start i Stockholm Marathon med Aron Anderson och Team Aron. Min glädje över att kroppen kunde springa långt igen efter all smärta var obeskrivlig!
Dagen efter bar min kompis Erik mig på ryggen runt hela Kungsholmen för att samla in pengar till Cancerfonden. Det tog 5 h och 55 min och vi lyckades samla in 43000 kronor!

13329449_10154687892528797_8578527749488299167_o

Galet!

En vecka senare åkte jag med Team Nordic Trail till Höga Kusten och blev trailbiten. Varför hade jag inte sprungit i skogen innan!? Två veckor senare sprang jag Orsakajt’n hemma i Dalarna, 25 kilometer skog och kom på pallplats i motionsklassen. Kroppen kändes urstark!

Andningspaus...

Skuleskogen, Höga Kusten.

Juli gick i löpningens tecken. Sprang hela semestern hemma i Dalarna och spontanstartade i Mora Trail, 15 kilometer. Sista veckan var jag med på Ultravasa-lägret för att förbereda mig för idiotin jag hade anmält mig till senare under sommaren. Jag sprang 90 kilometer på två dagar och kunde för mitt liv inte förstå hur jag skulle klara samma sträcka på en dag en månad senare.

Fortfarande stark...

Spång, spång och mer spång. Dalaskogarna i ett nötskal.

Augusti inleddes med 110 kilometer långa Fjällräven Classic, en vidunderligt vacker vandring mellan Nikkaluokta och Abisko. Jag och Camilla fightades med regn, mygg, regn och mer regn. Men jäklar vad kul vi hade och vad mycket vi skrattade! Helt klart ett favoritminne från året som gått.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ut på tur, aldrig sur…

En vecka senare frågade Aron om jag inte ville haka på hans team igen och köra Midnattsloppet. En mil runt ett kokande Södermalm för att samla in pengar till Barncancerfonden? Självklart! Camilla hakade på och vi fick skratta tillsammans i ytterligare en mil.

Måååål!!! Tack publiken för allt stöd längs banan, tack @midnattsloppet för ett alltid lika grymt arrangemang och TACK #kivramotcancer för alla pengar till @barncancerfonden! Tack också till @aronanderson och hela teamet för en grym stämning i 10 kilometer!❤️ #teamaron #midnattsloppet #löpning #running

Favoritloppet i Stockholm!

En vecka efter Midnattsloppet var det dags för årets eldprov – Ultravasan 90. 9 mils löpning från Sälen till Mora. Jag var krasslig och därmed extremt nedstämd klockan 01.30 när klockan ringde och jag åkte till Sälen, helt övertygad om att jag skulle få bryta längs vägen. Men…det blir sällan som man har tänkt sig. Jag sprang över mållinjen efter 9 h och 28 minuter, klarade herrarnas medaljtid och knep en 24:e plats i damklassen. Medaljen från Ultravasan är by far den medalj jag är mest stolt över.

YES!!! I made it!!! I ran fucking 90 kilometers (90,92 according to my watch)! 9.28.20 is the official result and I made it under the men's medal time (with 1,5 hours left to the women's medal time at 11 hours...)!!!24th place of all women!!! I don't know what to say right now, I'm so unbelievably happy to be done!❤️ My body is fucking amazing!!! Wiiiiiiiiiiiii!!! I'll be back. #ultravasan #ultravasan90 #ultravasan2016 #running #löpningärlivet @gococo_sportswear #gococomoment #V800

Känslan. Ovärderlig.

En vecka efter loppet spelade jag in mitt livs andra podcast, denna gång fina Husky Podcast. Jag lyssnade mycket på Husky på Nya Zeeland och är så stolt över att få ha tagit plats i det finrummet! Huskys ”pappa” Magnus kallar mig ”112” numera, numret på mitt avsnitt.

September. Jag återvände till magiska Höga Kusten för att face my fears och föreläsa om min vandring på Utefest. Camilla fanns återigen vid min sida och vi sprang i Skuleskogen, morgonyogade med fina Terese (aka Yogastories) vid Gällstasjön och somnade vid 21 varje kväll. Underbart!

Afternoon: 15k technical #trailrunning with @teamnordictrail... ⛰ note to self: I'm not yet fully recovered from #ultravasan90 and my cold that I caught after the race. I had a pretty hard time running uphill today... #utefest2016 #löpning #running #teamnordictrail @salomonrunningswe

Tillbaka i Skuleskogen…kärlek!

Två veckor senare fick Aron mig att dra på mig löparskorna igen. Lidingöloppet vankades och jag tackade såklart ja till att springa i rosa outfit med ett helt underbart gäng människor!

14469471_10153937261695509_8888592639720417824_n

Taggade för tre mil!

När jag tittar tillbaka på 2016 inser jag att jag har utsatt min kropp för en hel del utmaningar. Förutom att vandra 1684 kilometer på Nya Zeeland och i Sverige har jag på 5 månader sprungit 217 kilometer på tävling och gud vet hur många träningskilometer. Det är inte så konstigt att kroppen känner sig lite sliten såhär på nyårsafton och att jag har ont lite här och där efter att ha varvat ner ordentligt under julen.

2016 var ett spännande och fint år och jag vill tacka min kära kropp för att den har stått ut. Jag har inget år tidigare samlat på mig så många fina minnen och aldrig har jag pressat mig själv så hårt fysiskt (och mentalt). Tacksamheten är otroligt stor och jag ser med tillförsikt fram emot ett 2017 som jag inte vet någonting om. En svindlande tanke.

Gott nytt år alla mina läsare, nästa år ska jag skriva fler och mer frekventa ord till er. Tack för att ni har följt mig längs alla mina äventyr under 2016!