Search results for

ultravasan 2016

lopp

Att lägga kraven åt sidan och vinna

Jag gillar inte att tävla mot andra. Varje gång jag springer – oavsett om det är ett lopp eller ett träningspass – gör jag det med och mot mig själv. Att jämföra mig med någon annan har jag gjort nog i mitt liv och även om det var svårt så lyckades jag lägga av med det för några år sedan. Efter många års jämförande konstaterade jag äntligen att det är otroligt orättvist mot mig själv att jämföra mig med någon som jag inte vet någonting om. Vad har hon för förutsättningar? Förberedelser? Hur mycket har hon tränat? Lever hon exakt som jag lever utanför sin löpning? Hur mycket har hon försakat i sitt liv för att springa så snabbt som hon gör? Jag skriver hon, för det är alltid kvinnor jag har jämfört mig med. Alltid kvinnor och alltid snabbare kvinnor. Aldrig långsammare. Bara där hittar jag ju ett rejält grundfel. Så jävla typiskt oss kvinnor att alltid jämföra oss med alla som vi anser bättre, snyggare, snabbare, smartare, mer framgångsrika och blahablaha. Tröttsamt beteende men tyvärr väldigt vanligt. Och så skönt när man kommer ur det.

Hur som helst. Även om min enda motståndare numera är jag själv så ställer jag ju tyvärr inte mindre krav på mig när jag får en nummerlapp fastnålad på tröjan. Oftast blir jag taggad av kraven men ibland hindrar de mig tyvärr från att prestera på det sättet jag vet att kroppen kan. Frustrerande, minst sagt, men jag har lärt mig att leva med det. Jag kan oftast prestera som jag vill ändå. Ibland låser det sig dock i huvudet och då blir det totalfail. Kroppen vill inte när hjärnan vill för mycket. Den slår liksom bakut och lägger ner. Pulsen stiger och benen svarar inte. Det intressanta är att när jag helt kopplar bort min tanke kring prestation – p.g.a. av osannolikheten i att det av olika anledningar ska gå bra – så går det alltid så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat drömma om. Kroppen överpresterar. Varje gång.

UltraVasan90 2016. Inga krav på mig själv, skulle bara ha kul. Sprang i mål på ofattbara 9.28 – 1,5h före beräknad tid.

Förra lördagen var jag anmäld till Flatenloppet. Jag fick nys om loppet när jag lyssnade på fantastiska Pace on Earth podcast och deras samtal med grundaren till loppet – Annelie Ståhl. Annelie är nykter alkoholist sedan 10 år tillbaka och hon startade loppet för att bryta tystnaden kring psykisk ohälsa och beroendeproblematik. Jag fastnade för Annelie och hennes driv. Hennes styrka att ta sig ur sitt beroende och vilja att hjälpa andra. Klart jag ville stötta och springa Flatenloppet för den här viktiga frågan! Jag slängde in en anmälan och tänkte ”det blir en kul grej och ett bra träningspass”.

På lördagen när loppet går vaknar jag med sprängande huvudvärk. Det blev en sen fredagskväll men god mat och vin. Jag gillar mat och vin och ibland vill jag aldrig gå och lägga mig. Fredagen blev precis en sådan kväll. Två timmar innan starten av loppet sitter jag och äter frukost och undrar om jag ens kan komma till start. Jag mår ok men min huvudvärk får mig att tro att jag inte kan springa en meter. Och jag skäms. Jag skäms över att jag sitter och överväger att inte starta i ett lopp för att jag drack ett par glas vin för mycket dagen innan…ett lopp som arrangeras av en nykter alkoholist. Det känns så jävla ruttet, minst sagt.

Jag äter min frukost. Dricker stora mängder vatten och tar en huvudvärkstablett. Jag vet att det inte är optimalt för kroppen att springa ett lopp (eller springa överhuvudtaget) i det här tillståndet men jag kan inte avstå. Det är inte ok att inte starta. Jag får krypa till korset och sätta en fot framför den andra i 5,8 kilometer, ta det lugnt och se det som ett skönt sätt att få lite frisk luft. Att DNS:a är inte ett alternativ. Skäms! Jag säger på skämt till min pojkvän: ”kom, nu åker vi och vinner det där loppet”. Jag fattar ju själv att det inte är ett alternativ men jag gör mitt bästa för att lura hjärnan.

Så jag åker till Flaten. Hämtar ut nummerlappen. Nummer 232. Fryser i vinden som jag under uppvärmningen inser kommer att vara motvind första biten. Tänker att sista sträckan då kommer att bli i medvind. Skönt! Får en tår i ögat när jag ser barnen springa i mål i barnloppet. Vilken glädje! 10 minuter innan start blir det uppvärmning och sen är det dags. Vi kliver in bakom start – och målportalen och det är 1 minut kvar. Under uppvärmningen ändrar jag min plan. Från att medvetet ta det väldigt lugnt till att göra mitt bästa. Ge allt jag har just idag och bara köra. Ösa på så länge det går. Det är trots allt bara 5,8 kilometer, en distans jag borde kunna springa i sömnen. Pang! Starten går.

Starten går. Bra fokus hos löpare 232! Foto: Flatenloppet

Jag står långt fram för att slippa den värsta trängseln. Drar iväg i ett tempo som är snabbt men hållbart. Det är jag, ett stort gäng killar och ett par tjejer. Jag springer ganska snabbt om två av tjejerna och ser bara en till framför mig. Mitt fokus ligger helt på att hitta ett skönt men utmanande tempo och att våga ta i lite. Våga bli trött. Jag har ett ofattbart flyt under fötterna och känner mig stark trots att pulsen är ganska hög. Det går svagt utför och jag trycker på. Sen kommer backarna. Pulsen sticker ordentligt men jag orkar trumma på. Efter knappa tre kilometer tuggar jag förbi den sista, enda tjejen jag ser och då händer det något i mig. Vad f*n – jag kan ju faktiskt vinna det här! Eftersom jag vet att jag kan tappa stinget om jag får yttre press på mig fokuserar jag istället på att utmana mig själv: håll fokus i backarna, våga trycka på ordentligt nedför och hitta flow på de få flacka partierna (Flaten runt är sjukt kuperat!). Jag följer min plan och kilometrarna tickar förbi i raskt tempo. Tänker på Terese, att hon aldrig mer får springa och jag ökar tempot lite extra. Jag måste springa medan jag kan. Lungorna ber om nåd men benen är urstarka. Jag svävar fram.

Det står lite publik utspritt längs banan och när de börjar skrika till mig att jag är första dam får jag ännu mer styrka. Ser mig över axeln och ser inte röken av tjejen jag sprang om. Med ca. 1,5 km kvar kommer Listuddens Koloniområde. Det lutar segt uppför och min puls måste vara nära max. Jag får svårt att andas men vägrar ge mig. Med den korta distansen som är kvar kan jag inte ge upp nu! Mina horn växer ut i pannan och jag tar mig tillslut uppför den sega grusvägen. När det vänder utför ser jag på klockan att det bara är en kilometer kvar. Den ska visa sig bli min snabbaste. Det planar ut och den sista biten springer jag i total runners high. Känner mig helt ostoppbar och otroligt glad över att gå i mål som segrare!

Det är första gången jag vinner ett lopp. 2017 vann jag min åldersgrupp i världens kanske finaste halvmara The Dramathon i Skottland, men det här är min första riktiga vinst. Segern i loppet känns såklart fantastiskt kul men segern över mig själv känns faktiskt mer. För ett par timmar sedan var jag nära att hoppa över loppet helt och hållet, nu står jag plötsligt som vinnare. Lärdomen efter mitt livs flåsigaste 5,8 kilometer är stor. Jag har lärt mig att kroppen klarar mer än jag tror (igen). Att jag utan tvekan presterar bäst utan mina egna förväntningar. Att det inte är farligt att vara trött och att det är högst möjligt att fortsätta springa trots att man inte tror att det går. Och att jag inte är felfri och inte lever som jag lär alla gånger.

Jag har också återigen fått ett fint bevis på löpningens förenande kraft. Annelie ska ha en STOR eloge för det hon gör och jag är säker på att det är många som är otroligt tacksamma. Förmodligen har hennes initiativ Running4serenity räddat liv och garanterat givit många människor en ny och sundare tillhörighet. Världen behöver fler människor som Annelie! Och jag behöver ta i ordentligt när jag springer fler gånger – det är ju kul att testa sina gränser när man är frisk och stark!

Nöjd!

 

Känslan! Vinsten!

Jag vill avsluta med att säga att jag inte rekommenderar någon att springa ett lopp dagen efter en sen natt med rödvin. Det är inte sunt.

löpning

Stronger – perspektiv och tacksamhet

Igår såg jag äntligen filmen Stronger – den sanna historien om Jeff Bauman. Författaren Jeff stod i målområdet och förlorade båda sina ben i bombattacken mot Boston Marathon 2013. Han skrev en bok om händelsen och den filmatiserades sedan med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Jag förstod redan innan att filmen skulle beröra mig, men jag blev överraskad över hur starkt den påverkade mig. Det var längesen jag grät så mycket till en film och jag slogs av en enorm ödmjukhet och tacksamhet till min kropp. En enorm glädje spred sig samtidigt inom mig. En glädje över att jag verkligen låter kroppen få vara med och leva. Leva medan jag lever.

Jag har ett otal gånger blivit mer eller mindre (oftast mer) ifrågasatt när jag har hoppat på fysiska utmaningar av olika slag. Min ensamvandring genom Spanien 2010. Mitt första marathon 2011. Mitt andra marathon. Mitt tredje (hur kan man göra om det där, då måste man ju vara knäpp på riktigt?!). Min första bestigning av Kilimanjaro. 300-milsvandringen genom Nya Zeeland (VA?! 300 mil?! ENSAM?!). Första ultraloppet (hur kan du gå från marathon direkt till 90 kilometer – det kan ju inte vara nyttigt?!). Andra ultran. Tredje. Fjärde. Första 10-milsloppet. Återresan till Kilimanjaro (HUR kul kan det vara att bestiga samma berg igen?!). Mastodontstafetten i England (VA?! Springa i över ett dygn?). Jag tror inte att det finns ett enda lopp över halvmaradistans som jag har sprungit där jag inte har blivit ifrågasatt av människor som tycker att det vore sundare att stanna hemma i soffan (för det kan ju inte vara nyttigt att pressa kroppen på det där sättet?!). Huvudskakningar och ”när ska du växa upp?” har haglat. Ifrågasättandet är som bensin på min löpar(eller vandrings)eld, men det fanns en tid då jag blev extremt provocerad av alla frågor och skeptiska blickar.

Numera förstår jag bättre och lägger ingen energi på kommentarerna. De allra flesta som dömer ut utmaningar av olika slag förstår inte innebörden av dem. I detta fall förstår de inte att den fysiska förflyttningen av kroppen bara är en liten, liten del av hela bilden. Det är allt som händer på det mentala planet som (för mig) gör det hela intressant. Hjärnans påverkan på vår fysiska massa. Det hör dock till en helt annan dimension och den sidan av guldmyntet kan inte upplevas på något annat sätt än att man själv letar sig in i tillståndet. Är man inte beredd att göra det så kommer man ha väldigt svårt att förstå. Är man ovillig kommer man heller aldrig att ta sig igenom ett ultralopp eller en vandring genom ett helt land. Det krävs nämligen mer än en frisk och stark kropp för det. Mycket mer. Det är en mental kamp utan dess like och kroppen blir i sammanhanget ofta sekundär. Krigandet och kampen ger dock tusenfalt tillbaka (ni som har läst mina race reports genom åren har varit med i bergochdalbanan) och i mitt fall har det varit helt livsförändrande. Alla som kände mig innan jag plötsligt fick för mig att springa en halvmara 2008 kan intyga förändringen. Helena före löparfrälsningen och Helena efter densamma är inte samma person. Långt ifrån. Jag vill aldrig ha tillbaka den mentala livsinställningen hos den förra. Ever.

Rädslan jag kände när Jeff vaknade upp på sjukhuset i filmen igår kändes fysiskt i min kropp och framkallade direkt tårar. Paniken över att inte ha en kropp som tillåter mig att uppleva kampen, smärtan, kriget, fallet, revanschen och den totala triumfen som mina fysiska utmaningar innebär är total. Tårarna rann nedför mina kinder mer eller mindre hela filmen. Jag var helt slut efter de knappa två timmarna som den sanna historien rullade framför mina ögon. Alla tårar var dock inte ledsna. Glädjetårarna var minst lika många – glädjen över att jag har hittat ett sätt i mitt liv att på allvar interagera med min kropp. En integration som är ett ständigt äventyr och som får mig att må så vansinnigt bra. Som skänker så mycket mervärde till mitt liv. Glädjen och tacksamheten över att jag inte har valt att leva mer som en amputerad än den jag faktiskt är – någon med två fullt fungerande ben. Att jag har gjort frisk luft och endorfiner till min starkaste drog.

Mitt syfte med den här texten är verkligen inte skriva någon på näsan och få alla att göra det jag gör (även om det skulle göra mig väldigt glad om någon skulle våga ta steget och utmana sina mentala barriärer). Däremot känner jag en sådan ENORM tacksamhet över att jag är fri att välja vad jag gör med mitt enda liv, samt ett kraftigt minskat behov att försvara mina val. Vi kan göra vad vi vill om vi verkligen vill. Ett liv. Tack för perspektiven Jeff Bauman.

Den 15 april springer jag (ÄNTLIGEN) Boston Marathon. Stressen över att jag har tränat för lite inför loppet, som jag tidigare har känt, har nu övergått till en längtan efter att få ta mig fram de 42,2 kilometerna längs Bostons gator. För att jag kan.

Media

Plastic fighter med SodaStream på Roatán, Honduras

PODCAST: Tur & Retur 32: Tälta ovan molnen! (om plastbekämpning & Kilimanjaro)

Dalabygden: ”Helena har sett baksidan av vår plastkonsumtion”5 november 2018

Te Araroa – 300 mil till fots genom Nya Zeeland

Artiklar och podavsnitt om min Te Araroa thru-hike. 3000 kilometer från nordspetsen av nordön till sydspetsen av sydön. 130 dagar, 30 oktober 2015 – 8 mars 2016.

PODCAST: Pace on Earth, avsnitt 10720 april 2019 (om Te Araroa och ultralöpning)

Intervju med Holistic17 maj 2018

PODCAST: Tur & Retur 27: Vandra på Nya Zeeland21 februari 2018 (tillsammans med Mats Andrén)

Mitt i Stockholm31 januari 2017

Hälsa & Fitness18 september 2016

PODCAST: Husky Podcast, avsnitt 11231 augusti 2016

PODCAST: Att resa-podden: ”att resa genom Nya Zeeland till fots” – 11 maj 2016

Intervju med Mora Tidning11 mars 2016

Intervju med Aftonbladet8 mars 2016 (dagen då jag avslutade min vandring)

Intervju med FREEDOMtravel27 februari 2016

Intervju med resebloggen Resfredag7 augusti 2015

Team Mora One

Projekt tillsammans med Mora Armatur i augusti 2017.
Coaching av ett team som fick ansöka om en plats för att ta sig an Ultravasan90 i gå/lunk/löp-fart. Starttid 24.00, fem timmar innan den officiella starten. 16 timmar och 13 minuter senare sprang vi under målportalen i Mora.
En fyra delar lång race report finns här.