>En oväntad natt…

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig…

Min tanke igår var att ha en mysig kväll med lillebror och fira hans födelsedag. Det började verkligen bra…möttes i stan, gick och åt sushi och pratade om livet. Fortsatte till Waynes Coffee, beställde en sojalatte med kanel och satte oss och längtade till vår långresa över jul och nyår… Mysigt! Tid med lillebror får man aldrig för mycket av…

Bio inplanerad 20.45, den nya svenska ”Låt den rätte komma in”, som ska vara SÅ fantastisk. Hyllad av alla, både kritiker och biobesökare. Sagt och gjort. Spännande med en svensk rysare!

Per Ragnar – Sveriges i särklass mest creapy skådis. Det tog honom en knapp halvtimme på duken innan han valde ut ett offer och sedan behandlade honom på ett minst sagt vidrigt sätt. Jag har alltid varit lite känslig när det kommer till exponering av blod, och för att undvika mitt begynnande illamående blundade jag och höll för öronen, bästa medicinen när man är rädd på bio. Viskade till min bror att säga till mig när det var ok att titta igen, vilket han gjorde efter en knapp minut. Jag tittar upp på duken och sedan blir allting svart.

Nästa gång jag tittar upp har jag ingen som helst aning om var jag är, varför och med vem… Svetten rinner i nacken och jag känner mig helt dizzy. Min bror tittar konstigt på mig och frågar vad jag håller på med?

”Jag tror att jag svimmade” är mitt svar och jag känner mig allt annat än bekväm där jag sitter. Biter ihop och försöker förmå mig att titta på filmen, den är ju tydligen en milstolpe i svensk filmhistoria. Men när Per Ragnar släpar sitt andra lik över snön ger jag upp. Jag måste ha luft. Går över Hötorget på minst sagt skakiga ben och försöker ge kroppen syre. Ringer mamma (såklart…för hon kan ju göra jättemycket när hon sitter 30 mil bort) och söker lite medlidande… Sätter mig på bussen, pratar med en vän som blev orolig över att jag besvarade hans sista sms med: ”Helt sjukt, jag svimmade precis inne på bion…”. Tipset från både honom och mamma är att åka hem och vila.

Smått illamående kommer jag hem, gör en kopp te och sätter mig i soffan för att varva ner. Hörseln på höger öra kommer och går och på vänster öga har jag ett flimmer som retar mig. Ringer mamma igen. ”Gumman, ta det lugnt och varva ner lite, ring mig om en stund”.

Sms från lillebror när bion är slut, jag ringer upp honom för att höra hur filmen var. Han mer eller mindre tvingar mig att ringa sjukvårdsupplysningen eftersom jag fortfarande mår illa och har en svag känsla av yrsel. Matt i hela kroppen.

Ringer…kö…och tillslut svarar en söt tant som ”inte vågar råda mig att gå och lägga mig utan vill att jag ska åka in till akuten”. AKUTEN!? Va? P.g.a. en svensk skräckfilm? Vadå? Blir såklart samtidigt livrädd, ringer mamma igen och när hon svarar kommer tårarna…vill inte sitta på akuten ensam! Hon lugnar, som alltid, ner mig. Samtidigt som jag ringer en taxi ringer hon min lillebror och ber honom möta upp mig på akuten på S:t Göran.

Akutmottagningar är verkligen inget jag gillar. Man blir ju sjuk bara man kliver innanför dörren. Stackars människor som sitter där, den ena gråare än den andra…usch! Lillebror kom in efter en kvart, skönt med sällskap.

In på en brits, med det härliga papperslakanet och den gula, noppiga filten med Stockholms Läns Landsting tryckt överallt. Värmer verkligen ingenting, så papperstunna är de. Onödiga om ni frågar mig. Hade det inte varit för att jag var kall som en istapp så hade jag tackat nej till den.

Sötaste sjuksköterskan, såg lite ut som mormor. Tryggt. Blodtryck, febermätning och allt det där…och sen väntan på läkaren. Lillebror håller mig glad, det gör han alltid. Jag vill bara hem och sova. Läkaren kommer tillslut, en ung tjej med rosa(!) stetoskop. Rosa eller inte, hon gör sitt jobb. ”Neurologiska tester”, reflextester och blodprov…man vill utesluta att hjärnan har fått en knäpp. En timmes väntan på svaren från labbet…somnar en stund av ren utmattning.

”Alla prover var bra, du får åka hem. Antagligen drabbades du bara av ett kraftigt blodtrycksfall”.

Jaha. 02.30 släcker jag lampan hemma efter att, för andra gången inom loppet av två timmar, tvingats lyssna på en bitter taxichaufför som berättar hur jobbigt det är att köra när det är dimma och att de dessutom har stängt av en massa gator runt Fridhemsplan så att man tvingas köra omvägar.

Tack Per Ragnar för att du hjälpte till att göra min lillebrors födelsedag oförglömlig.