Okategoriserade

Löparåret 2021 i backspegeln

Vilket år det blev tillslut! Jag utvecklades som aldrig förr trots (eller p.g.a.) att jag passerade 40-strecket för ett par år sedan. Och jag lyckades få hela 7 medaljer trots pandemi och en massa inställda lopp. Det var ett år som började mindre bra men minst sagt hämtade sig mot slutet. Jag ger er löparåret 2021.

Januari

Ja, vad ska jag säga? Inte den bästa starten på ett nytt år. Ni som hängde med på 2020 års story vet att jag p.g.a. skada loggade ungefär 0 normala kilometer under januari månad. Januari 2021 stavas rehab i min dagbok. Det är 1 min löpning varvat med 1 min gång, allt enligt remiss från Kattis på Hela Kvinnans Klinik. Det är bäckenbottenövningar, frustration och tristess när allt jag vill är att springa. Oerhört segt och oinspirerande där och då. Med facit i hand byggde jag dock upp en ovärderlig förståelse för min kropp och också en enorm tacksamhet över att kunna springa – en tacksamhet som lever kvar även såhär ett år senare. Inget ont som inte har något gott med sig.

Februari

Kroppen hämtar sig i slutet av januari och i februari kan jag börja springa så smått igen. Glädjen vet inga gränser! Det går inte snabbt och det blir inte långt, men jag lyckas iallafall logga drygt 206 kilometer löpning under månaden. Månadens sista dag kan jag t.o.m. springa en halvmara – det är ljuvligt! Jag tragglar vidare med styrketräningen och övningarna jag har fått av bästa Kattis. Jag vill aldrig någonsin bli skadad igen.

Glädjen över att kunna springa igen!

Mars

Mars betyder mellanmjölk. Jag lufsar på i ett behagligt tempo som jag vet att kroppen inte behöver kämpa med. Parallellt renoverar vi nämligen hus (och packar lägenhet) och stressen över alla beslut som måste tas om fogfärger, beslag och golvvax. Jobbet går på högvarv och vrider ur mig den sista energin. Mina kilometrar i löparskorna är mer en ventil än någonting annat just nu. Är så oändligt tacksam över att London Marathon inte går nästa månad utan först i oktober. Att springa en mara just nu känns knappt överkomligt. Jag lyssnar på kroppen och pratar snällt med den så att den inte blir skadad. Glädjen och lättnaden i mina selfies går inte att ta miste på – den smärtfria(!) löpningen är min medicin hela mars.

April

Vi startar april med att checka in på en minisemester på Hotel Skeppsholmen och jag tackar nej till bilresan hem. Ger mig själv 17 km ljusterapi istället. Det känns som att kroppen och energin börjar komma tillbaka. Hoppar på @imarunnerloppet-serien och springer lugnt och fint mitt första 5-kilometerslopp, av totalt sex, på 21.29. Tog i lite lagom men knep ändå tredjeplatsen bland kvinnorna. I övrigt softar jag på i mellanmjölkszon p.g.a. fortsatt flyttkaos. När vi äntligen flyttar in i huset sänker sig ett lugn över mig och jag blir sugen på att ta i igen. För att veta exakt hur mycket jag bör pressa mig bokar jag in mig på Aktivitus för att göra mina första tester på många, många år. Hade glömt hur vidrigt det är med VO2-maxtest men jäklar vad värdefullt att ha siffrorna i handen! Börjar fantisera om ett maraton-PB i London i oktober men inser att jag kommer att behöva hjälp för att få tillräckligt med återhämtning (min sämsta gren) för att hålla mig skadefri. Det finns ett namn jag tänker på spontant och bestämmer mig för att kontakta honom. Jag njuter av löpningen och att ta igen mig på verandan efteråt. Vårsolen värmer och jag äter glass efter långpassen.

Maj

Våren kommer och med den energin. Jag träffar Rubin McRae över en lunch för att äntligen få lite coaching i min löpning (och kanske mest av allt återhämtningen…). Han är glad över att tjurskallen ”kan själv-Helena” äntligen kryper till korset och ber om hjälp. Jag berättar om min dröm att slå min maratontid på 3.15.31 samtidigt som jag håller mig skadefri. Han ler och säger att det är minst sagt rimligt. Mina värden från Aktivitus lämnas över och vi skakar hand. Jag ler av förväntan men förstår samtidigt att det inte blir någon dans på rosor. Att träna inför ett marathon är ingen lek.
Min löpning får en extremt välbehövlig nytändning och jag ser fram emot varje pass. Jag springer intervaller på bana, tusingar i snöblandat regn, snabbdistanser på solvarm asfalt och ”hilly distance” i Hellas. Inget pass är det andra likt och jag frågar mig själv varför jag inte har gjort det här tidigare? Det är så vansinnigt skönt att ha en plan att följa, bara att knyta på sig skorna och göra jobbet utan att behöva tänka. Jag blir förvånad över vad min kropp levererar – den är så mycket starkare än jag trodde!

En solig och varm kväll i maj träffar jag min fantastiska kompis Daniel. Vi har känt varandra i över 10 år och på den tiden försörjde han sig som trollkarl. Numera är han en inbiten runstreakare och inspiratör, och har sprungit varje dag i snart 4 år(!). I sin satsning Löparlycka träffar han löpare som har inspirerat honom på olika sätt, och nu vill han ha med mig framför kameran. Vi ses en vacker försommarkväll på hans favoritutsiktsplats (som väldigt lägligt ligger nästan där jag bor) och sen fastnar vi där i några timmar. Vi kan inte sluta prata och hinner gå igenom inte bara löpträningen, utan även min vandring genom Nya Zeeland, Spring för Terese, mina sex gånger på Kilimanjaro och allt annat mellan himmel och jord. Avsnittet klipps ner till 38 minuter och finns att hitta här. Kanalen bjuder också på andra godbitar som ultramaskinen Johnny Hällneby, löpteknikgurun Fredrik Zillén (som jag inte kan rekommendera nog mycket att gå till för att styra upp tekniken lite…) och superkvinnan Kristina Paltén. Otroligt ödmjuk inför det fina sällskapet.

Juni

Juni kommer med alla väder. Ena dagen kokar kroppen och nästa dag är det +5 och ösregn. Jag tuggar dock på med mina pass och behöver inte bry mig om just vädret. Jobbet ska göras och jag gillar det. Har alltid trott att jag är en känslolöpare som vill spontanspringa och göra det som faller mig in för dagen. Men det rimmar inte alls med glädjen jag känner över att studera kommande pass, jaga rätt pulszon och sätta varje intervall. Jag konstaterar att jag nog gillar både och – både skogslufsandet och asfaltstuggandet. Jag älskar att springa helt enkelt. Och jag älskar att känna att kroppen levererar och utvecklas. [förlåt till min kära sambo som jag tjatar hål i huvudet på med mina intervalltider] Känner mig som en superhjälte! Junis bästa är nog ändå att vi får upp uteduschen så att jag kan kliva rakt in i den med kläderna på de dagarna jag är millimeter från värmeslag efter ännu ett ”omöjligt” intervallpass. Något annat som är bra med juni: min andra vaccindos och beskedet att jag äntligen kan resa till Island i juli för mitt efterlängtade Laugavegur Ultra!

På självaste Nationaldagen fyller Helena Bjälkemo 40 år och vi firar med långpass på morgonkvisten. Dryga 2 mil tillsammans med en hel drös starka tjejer och löparglädjen på skogsstigarna vet inga gränser. Springer utan energi och bara vatten, helt enligt coach Rubins instruktioner. Ensamvarg som jag är inser jag att det trots allt är härligt med lite sällskap ibland. Sällskap och fika. Fika efter löpningen är nämligen något som alltid är tillåtet, helst när man har sprungit i två timmar utan kolhydrater. En fin dag i löparskorna som jag sent ska glömma!

Juli

Jag inleder juli ”hemma” i Mora. Springer soliga backintervaller i grannbyn. Hälsar på ”min” gata i mormors barndomsby. Blir skjutsad av mamma upp till Oxberg för att springa tillbaka hem längs Vasaloppsleden – mitt stående favoritlångpass på sommaren. Just denna sommar är det dock lite extra utmanande med +27 grader i skuggan och avslutning på en mängdvecka som mäter totalt 93,4 kilometer. Min mastigaste vecka någonsin, men p.g.a. ett briljant upplägg av Rubin känner jag mig inte så farligt sliten. Skön känsla!

Väl tillbaka i Stockholm sitter jag en dag i bilen på väg till Hammarbybacken för ett utmanande backpass. Vid Hellas plingar min telefon till och jag får en känsla av att det är något jag måste läsa. Jag öppnar och får genast svänga av vägen och parkera bilen. Min guidekollega Petter, som jag spenderade en vecka i tält med på vår senaste tur på Kilimanjaro, har förolyckats i en flygkrasch i Örebro. Tårarna väller över och jag går rakt ut i skogen och sätter mig och gråter. Fina Petter, inte ens 30 år fyllda och så mycket kvar i livet. Hans stora passion fallskärmshoppning blev hans död. Det är så ofattbart sorgligt och näst intill omöjligt att ta in. Det var inte längesen vi hördes av och pratade trailskor, nu finns han inte mer. Jag ringer mamma, hon gör sitt bästa för att trösta 30 mil bort. ”Åk till Hammarbybacken som du har tänkt, det hade Petter velat” säger hon och jag gör som hon säger. Det blir en känslosam stund på platsen där jag träffade honom för första gången – just i Hammarbybacken hade vi en träningskväll tillsammans med de blivande Kilimanjaro-bestigarna som vi sedan tog upp till toppen på Afrikas högsta berg. Jag tänker att det inte är en slump.

Den 17 juli går en mångårig dröm i uppfyllelse. Jag får äntligen flyga till Island för första gången och ta mig an det 55 kilometer långa loppet Laugavegur Ultra Marathon. Startfältet är litet och loppet har varit fulltecknat tidigt de senaste åren. När jag äntligen lyckades knipa en plats till 2020 års upplaga gick det inte att resa till Island och loppet kördes med endast islänningar. Men nu, nu blir det av!

Loppet startar i Landmannalaugar och går sedan över magiskt vackert, och mycket utmanande, vulkanlandskap ner till Thorsmork på Islands södra sida. Det regnar när jag lämnar Reykjavik med buss till starten på morgonen, men i Landmannalaugar skiner solen. Det är kyligt, endast ett par plusgrader, men startområdet är så otroligt vackert!

Det blir en lång och hård dag i löparskorna. Jag tar mig över totalt 1700 höjdmeter och är ute i 6h 37min. Mitt fokus ligger på upplevelsen och att försöka ta in miljön så mycket jag bara kan. Innan jag åkte har jag knarkat bansträckningen på diverse sajter och även sett ett par amatördokumentärer på YouTube. Det känns overkligt att vara på plats och jag gör mitt bästa att både försöka ta bilder och spara miljön i minnesbanken. Jag befinner mig i ett aktivt vulkanlandskap som taget ur Sagan om ringen. Det ryker från hål i marken och färgerna på bergsväggarna runt mig är helt overkliga. Det är som att springa i en saga!

Det var längesen jag sprang ett ultralopp. Jag har glömt bort hur otroligt uttömmande det är och hur vansinnigt trött man kan bli. Att det här loppet ens skulle bli av visste jag dessutom inte förrän i sista sekunden, så träningen har varit exakt noll anpassad till den här typen av utmaning. Att springa 5,5 mil och ta sig över Hammarbybacken 25 gånger längs vägen är inte vad jag är tränad för. Men jag ville verkligen inte missa den här möjligheten – vem vet hur 2022 ser ut?
Den sista timmen är otroligt utmanande och mina lår har sagt upp sig fullständigt. I vanlig ordning gråter jag en skvätt med jämna mellanrum samtidigt som jag känner sådan enorm tacksamhet över kroppen. Otroligt vad den kan göra! Jag njuter samtidigt som jag kämpar, en klassiker när jag ger mig på något som är på gränsen till vad jag klarar. Det är en underbar dag i löparskorna men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte njöt när jag äntligen fick korsa mållinjen. Kom in som 25:e dam av totalt 223 startande – ett resultat jag är mycket nöjd med givet förutsättningarna. Loppet var trots allt en liten parentes i min satsning mot London Marathon i oktober.

På vägen hem från Island stannar vi till i Köpenhamn för välbehövlig återhämtning. Bra hotell, god mat och dryck (kan verkligen rekommendera Mangia som är den bästa italienaren jag har ätit på!) och lagom mycket lugn träning. Det är ovanligt lugnt i stan och vi kan njuta av Köpenhamn utan att behöva armbåga oss fram. Solen skiner på oss alla dagar vi är där och det fina vädret håller i sig när vi kommer hem. Det är kämpigt att få till de hårdare passen i värmen (och med ett ultralopp i benen), men jag har mitt fokus på London nu och känner mig smått ostoppbar.

Augusti

Som om den svenska sommaren inte var varm nog bestämmer vi oss för att åka en vecka till Rom. Det visar sig vara en riktig lyckträff på alla sätt och vis. Resandet är av förklarliga skäl lite på hold i hela världen och vi avnjuter Italiens huvudstad på näst intill folktomma gator. Colosseum är trängselfritt och vi har aldrig problem att få ett bord på en restaurang. Poolområdet på hotellet är lugnt och skönt och jag springer nästan ensam längs ett stekhett Tibern. Vi äter och dricker gott, som alltid i Italien. En ljuvlig och mycket välbehövlig vecka på alla sätt och vis!

I slutet av augusti dyker även Premiärmilen upp som gubben i lådan. Det skulle ha gått i mars men blev framflyttat på obestämd tid och jag har helt glömt bort att jag har en startplats. Nummerlappen kommer på posten som en fullständig överraskning och loppet går av stapeln dagen efter begravningen för min kollega. Är mentalt ganska trött men tänker på orden från begravningen – att vi måste fortsätta leva för Petters skull. Jag messar coach Rubin samma morgon att jag har bestämt mig för att springa och får en enda önskan tillbaka: ”I want you smiling at the finish line”. För säkerhets skull börjar jag le någon kilometer innan mål och springer in på fina 42.31 (04.13 min/km) och hamnar på 11:e plats. Känner mig inte så trött och jag har mer att ge – ett fint formbesked av kroppen med en dryg månad kvar till London!

September

Jag inleder första höstmånaden med en mastodontvecka. 91 kilometer löpning på fem dagar inklusive mitt sista långa långpass inför London – 32 kilometer med flow hela vägen. Historiskt sett har långpass inte hört till min kropps favoritpass, jag har ofta blivit skadad eller känt mig helt dränerad på energi efter dem. Med Rubins hjälp har jag dock hållit mig i rätt pulszon och kunnat springa långt med låg ansträngning och ändå haft energi kvar efter 2,5 timmes löpning. Det är en fantastisk känsla!

Den 11 september får jag ett fint hedersuppdrag av min fina vän Cia – att vara farthållare åt henne på Ramboll Stockholm Halvmarathon som avslutning på hennes säsong tillsammans med Sverige Springer (<- se avsnittet här). Det blir en minnesvärd och känslosam dag med noll fokus på prestation och all in på glädje. Det finns förmodligen ingen i hela världen som utstrålar så mycket löparglädje som Cia. Jag kommer aldrig att glömma den här dagen!

En vecka efter halvmaran och med två veckor kvar till London springer jag mitt sista långpass – 25 lätta kilometer med bra känsla. Det jag gör efter passet är dock något som jag lär mig en ordentlig läxa av. Jag har fortfarande inte hittat de optimala skorna inför London Marathon, så såhär endast 2 veckor innan bestämmer jag mig för att göra det nu efter mitt långpass (avdelningen mindre begåvade beslut). Jag åker in till Runner´s Store, har tur att Matilda jobbar just den här dagen och att hon har all tid i världen för att låta mig prova igenom hela kolfibersortimentet. Det finns så många fel i det som händer nu:
Jag testar skor i över en timme, efter 25 kilometer långpass.
Jag testar bara skor med kolfiber, när jag aldrig har sprungit i den typen av skor innan.
Jag kör onödigt många fartökningar på testbandet när benen redan är lite sega från långpasset.

I slutet av den dryga timmen jag är där känner jag mig jäkligt seg i ländryggen. Jag går därifrån med två par skor och är nöjd och glad, men jag känner att ryggen inte är nöjd. Tyvärr är det en känsla jag mer än väl känner igen sen tidigare och jag vet att det inte är postitivt.
Dagen efter har jag ganska ont i ryggen, på gränsen till ryggskottskänsla. Jag har ändå vilodag så känner mig rätt lugn ändå. Men det blir inte bättre, snarare tvärtom. Ett par dagar efter har jag skitont och fyra dagar efter långpasset måste jag gå till Susanne på Löparakuten, utan en endag sprungen kilometer under hela veckan. Hon ordinerar fortsatt vila. Det är 10 dagar kvar till dagen då jag ska springa mitt livs snabbaste marathon.

På helgen, en dryg vecka innan loppet, tar jag en promenad och försöker lägga in korta löpintervaller. Jag håller ut med löpningen i 90 sekunder, sen får jag lägga ner p.g.a. smärta. Ryggen vill inte alls och jag börjar bli orolig på riktigt. Har jag f*ckat upp ryggen ännu en gång p.g.a. korkade beslut? Hade Rubin fått bestämma hade jag förmodligen inte provat ut skor i en timme efter långpasset för en vecka sen. Jag är så arg och besviken på mig själv men försöker tänka positiva tankar och att vilan kanske är bra för mig ändå. Mina ben kommer iallafall inte vara slitna när jag ska springa 42,2 kilometer om en dryg vecka. Hur det nu ska gå till. Jag avslutar mitt september med 11 vilodagar på raken (och ytterligare två behandlingar hos Susanne) och en gnagande oro över att London Marathon-medaljen är ett minne blott.

Oktober

Fredagen den 1 oktober flyger vi till London. Jag har inte sprungit ett steg sen den 19 september. Ännu inte testat mina skor som jag köpte den dagen och jag har ingen aning om hur det ska gå på söndag. Tar jag mig ens runt?
På lördagen sticker jag ut på en lätt morgonjogg i ett ljummet Hyde Park, dryga 4 kilometer i lugnt tempo – den enda rundan där mina raceskor sätts på prov. Jag börjar gråta av glädje när min rygg är smärtfri och hoppet om en målgång imorgon tänds igen. Min målsättning ändras dock från sub 3.15 till att säkra medaljen, oavsett hur lång tid det tar. Det känns inte så kul med tanke på de senaste månadernas hårda träning, men inget annat beslut är rätt i den här situationen. Jag vill bara ta mig i mål imorgon.

Raceday, lördagen den 2 oktober, vaknar jag tidigt med fjärilar i magen. Ryggen känns bra och jag är otroligt fokuserad. Jag har under kvällen igår överlagt med mig själv och bestämt mig för att satsa ändå. Jag kommer att starta i ett högt tempo, förutsatt att ryggen är smärtfri, och köra så länge det håller. Ryggen känns mirakulöst återhämtad och jag tänker att adrenalinet kommer att göra sitt. Jag måste våga testa, annars kommer jag ångra mig för all framtid.

The rest is history. Jag drar iväg i 04.20-tempo med en glad rygg och pigga ben. Kanske har den här vilan inte bara varit av ondo? Klockar första milen på 43 minuter och halvmaran på 1.32.13. 30 km passeras lite långsammare på 2.13.06 och sen tappar jag såklart ytterligare lite på slutet, som sig bör. Det är en kamp sista milen, men helt mirakulöst springer jag över mållinjen på 3.11.52 – nytt PB med nästan 4 minuter. Kroppen har gjort det igen och jag inser att jag aldrig kommer att kunna tacka den tillräckligt mycket.

Hela den långa race reporten finns att läsa här.

Jag tar det ganska lugnt i ett par veckor efter maran. Historiskt sett har jag alltid blivit skadad precis nu – efter ett hårt lopp när jag helt respektlöst har gått på träningen alldeles för tidigt. Det ska inte hända den här gången. Jag börjar med 3 dagar helt utan löpning och går sedan över till lugna, korta pass och fortsatt mycket vila. Två veckor efter maran springer vi virtuella Glädjeruset på jobbet och uppslutningen är fantastisk. Ett fint lopp för en god sak ♡

Första helgen i november skall jag åka till Schweiz för en efterlängtad konsert och hög på min upplevelse i London lyckas jag leta upp ett lopp som jag kan springa när jag ändå är där – Geneva 20km by Genève Aéroport. Jag anmäler mig till sub 1.30-startfältet och tänker att det inte kan vara så svårt att hålla under 04.30 min/km i 2 mil.

November

I början av november flyger jag till Gèneve. Testar benen på lördagen inför söndagens lopp och de känns tunga och sega, som alltid dagen innan start. Allt verkar med andra ord vara i sin ordning.
På söndag morgon är det nollgradigt och stressigt inför starten. Köer för att kolla covid-bevis, för att lämna in överdragskläder och för att besöka toaletterna. Jag kommer in i min fålla – elitledet(?!?) – bara ett par minuter innan start så uppvärmningen är obefintlig. Jag hinner inte ens bli nervös innan startskottet går och jag sätter iväg i ett högre tempo än jag har tänkt.

Första kilometern går på närmare 4 min blankt och jag fattar ju att det inte kommer att hålla i 19 kilometer till. Men jag trycker på så bra jag kan utan att ta ut mig fullständigt. Första halvan är mer kuperad än jag har kunnat utläsa av banprofilen så det är lite segare än förväntat. Efter en lång backe mellan 3 och 4 kilometer hör jag dock någon i publiken säga att det värsta är gjort så jag väljer att tro på honom. Jag tuggar på i ett bra tempo men är lite för feg för att gå fullt. Jag vill springa in under 1.30, allt annat är en bonus. Första milen passeras på 42.30, samma som på Premiärmilen i augusti, och jag tänker att det kanske blir svårt att hålla i en mil till.

Men döm om min förvåning när den andra halvan känns lättare än den första. Det är inte alls lika mycket uppförsbackar och jag hittar ett otroligt skönt flow. Det är en utmanande men fullt kontrollerad känsla. Vid 5 kilometer kvar till mål blir jag omsprungen av en tjej med fransktalande pacer. Jag vet att jag ligger bra till i damklassen så jag gör allt för att jaga ikapp henne. Vid 2 kilometer kvar till mål passerar jag äntligen och vägrar släppa. Min sista kilometer går på 03.49 och den andra halvan är 1 min 24 sek snabbare än den första. Min sluttid i mål stannar på 1.24.36 (04.11 min/km) och det räcker till en 11:e plats bland kvinnorna och 6:e plats i min åldersgrupp. Totalt plats 161 av 1620 startande, både män och kvinnor. Jag är så vansinnigt nöjd och konstaterar att jag hade klockat halvmaran under 1.30 om loppet hade varit 1,1 kilometer längre – en tid som har legat som ett smått ouppnåeligt mål i bakhuvudet en längre tid. Stort!

Efter loppet tar jag tåget till vackra Luzern och går på en konsert som jag har väntat på i nästan två år. Väl hemma i Sverige igen går allt i ett. Kick-off med jobbet, möte i Göteborg och en veckas jobb på mässa i Milano. Energin rinner ur mig i en strid ström och när jag kommer hem från Italien går luften ur mig helt och hållet. Jag loggar två veckor med knappt någon träning alls, kroppen är helt ur spel. Eftersom jag är väldigt osugen på att bli sjuk lyssnar jag på kroppen och vilar. Vilar, vilar och vilar. Sover kopiösa mängder med timmar men blir aldrig pigg. Lyckas få ihop totalt 36 kilometers löpning under hela november – en tredjedel av min högsta veckomängd i somras.

December

Årets sista månad kommer och återhämtning är fortsatt nyckelordet. Jag springer helt på känsla men vilar mest. Har noll sug efter prestation och tar bara lugna rundor för att det är skönt med frisk luft. Inga mål och ingen tidsjakt. Jag orkar inte och har inget behov av att ta i. Springer knappa 9 mil under hela månaden och det är vad det är. Min medalj från årets sex I’m a runner-lopp under året trillar in på posten. Jag vilar i att jag har haft ett fantastiskt år ändå, pandemi och en dålig start till trots. Jag lyckades kamma hem 8 fina medaljer och sätta nytt PB på ett par distanser. Vad mer kan jag begära av en kropp som har burit mig på otaliga äventyr i 42 år? Den är trots allt starkare än någonsin och min tacksamhet vet inga gränser.

TACK igen älskade kropp för att du orkar. TACK också till coach Rubin och alla andra som har varit inblandade i ovanstående äventyr – ni vet vilka ni är. Och TACK till dig som har hejat längs vägen och har läst hela vägen hit. Mot 2022 och nya utmaningar!

För att sammanfatta löparåret 2021.
Total distans: 2338 km (1732,2 km 2020) enligt Strava
Nytt PB marathon: 3.11.52 (London Marathon)
Nytt PB halvmarathon: 1.32.13 (första halvan av London Marathon)
Nytt PB 10 km: 41.55 (andra halvan av Geneva 20km by Genève Aéroport )
Lärdom: anlita en coach trots att du inte tror att du behöver en.

World Marathon Majors

Virgin Money London Marathon 2021 – the story

London Marathon. SOM jag har väntat på det här loppet – loppet jag egentligen skulle ha sprungit redan i april 2020.

Av förklarliga själ flyttades London Marathon fram till hösten 2020, för att sedan ställas in och konverteras till en virtuell variant. Den 4 oktober 2020 sprang jag runt, runt på en milrunda i Nackareservatet och sprang i ”mål” på 3.22.26 – ett fint resultat med tanke på ensamlöpning, regn och brist på publik. Men det var inte på riktigt. Det skulle ta ännu ett år innan jag fick uppleva magin i London.

Efter min virtuella mara i oktober förra året blev jag skadad. I vanlig ordning gick jag på träningen för snabbt och kroppen var inte återhämtad. Käftsmällen blev värre än vanligt och jag sprang knappt ett steg under hela november, december, januari och februari. När jag väl kom igång igen gjorde jag det i snigelfart med minsta möjliga progression. I takt med att jag blev smärtfri växte sedan drömmen om att försöka slå mitt marathon-pers från Chicago 2019: 3.15.31 – en tid som sattes när precis allt stämde på en bana som var flack, snabb och full med vrålande amerikaner. Jag insåg att jag behövde hjälp att planera min träning – och inte minst min vila! – och hörde av mig till Rubin McRae. En lunch senare skakade vi hand och jag lämnade mitt löparöde i hans händer.

Träningen rullade på och många hejade när jag lade ut passen på Strava. Kroppen svarade och jag betade av pass efter pass. Svor över hur jobbigt det var ena dagen och persade på halvmaran på träning nästa. En riktig bergochdalbana, både fysiskt och mentalt. Men Rubin hejade på, trodde på mig och jag började tillslut fatta att min form började bli rätt hyfsad. Skadorna höll sig borta bortsett från en kort period med en grinig fot och jag bara sprang och sprang. Hoppet för nytt PB i London levde och livet i löparskorna kändes helt fantastiskt! Två veckor innan loppet tömde jag en lägenhet, bar kartonger och möbler…och ryggen sa upp sig. Plötsligt kunde jag inte springa en meter med bara 13 dagar kvar. Ridå.

Ropade på hjälp hos Susanne på Löparakuten och fick komma dit akut. Besvikelsen och stressen visste inga gränser och som så många gånger förr trodde jag att loppet var kört. De sista två veckorna inför min resa till London låg jag på bänken hos Susanne fyra gånger. Testade att springa en gång precis en vecka innan loppet men fick ge upp efter 90 sekunder. Det gjorde för ont. Dagen innan loppet morgonjoggade jag 20 minuter i ett regntungt Hyde Park (och testade för första gången mina skor…inte helt optimalt, I know) och var helt smärtfri. Det kom tårar av lycka. Jag skulle iallafall ta mig i mål och få min medalj.

När klockan ringer söndagen den 3 oktober känner jag hopp. Kroppen är pigg, fjärilarna i magen är där och jag känner mig redo. Hungern lyser i vanlig ordning med sin frånvaro så två mackor med marmelad och en kopp kaffe med mjölk är allt jag får i mig. Jag pussar hej då till en sömndrucken Lasse – vi ses vid 40 km! Att ha någon hejande vid 4 mil är guld värt och jag glömmer aldrig när bästa Cia stod precis där när jag kämpade den sista biten av Berlin Marathon 2018 och för första gången sprang in under 3.30. Idag vill jag dock springa ganska mycket snabbare än så.

Berlin 2018

Jag sitter för mig själv på bussen ut till starten vid Greenwich Park. Fokuserad och inte så pratglad i vanlig ordning. Fjärilar i magen men förhållandevis lugn i kroppen. Jag kan inte tänka på målgången utan att tårarna bränner i ögonen och jag inser hur mycket jag har saknat att springa ett riktigt lopp. Måtte ryggen hålla hela vägen!

Vi kommer fram till starten 2 timmar innan min wave nummer 2 i röd startgrupp ska iväg. Det är 7 grader varmt, morgondimman ligger kvar och jag bara njuter. Aldrig någonsin tidigare har det varit så lätt att vänta innan ett lopp. Jag är bara så tacksam över att äntligen vara här!

Covid-anpassat: överdragskläder som skänks till välgörenhet i starten. The future is ours.

Klockan 09.37 går starten för min grupp. Då har jag redan gråtit tre gånger av tacksamhet och visualiserat målgången kanske hundra. Det spritter i benen och jag vill bara iväg. Planen är att hålla 04.20 min/km från start och ligga kvar där så länge jag orkar. Jag har inte ens gjort en halvmara i den farten så jag spänner bågen ordentligt. Men hur ska jag veta vad jag klarar om jag aldrig testar? Coach Rubin tror på mig och han har fått mig med på tåget. Nu kör vi!

Sista stegen mot startlinjen. Lycka!

Gången övergår till lätt jogg och startlinjen kommer helt utan förvarning. Uppvärmningen är obefintlig men jag trycker igång klockan och låter benen göra det de kom hit för. En fot framför den andra 42195 meter. Jag har gjort det förr och jag kommer att klara det den här gången också. I m¨ål kommer jag och förhoppningsvis gör jag det springande hela vägen utan en rygg som krånglar. Jag kommer att få min femte Majors-stjärna.

Det är så lätt att springa. Känslan att få springa med nummerlapp på tröjan med hejande publik vid sidan om gatan är magisk – som jag har längtat efter det här! Jag bara ler och njuter av varje steg, tänker inte ens på min rygg som för bara en vecka sedan hindrade mig från att springa alls. Den första kilometern går på 04.19, ouppvärmd men oberörd. Klockan stämmer inte helt med kilometermarkeringarna men när jag springer förbi 5-kilometersmarkeringen står det 21:30 på min klocka, 04.18 min/km. So far so good. Nu ska jag bara hålla i det här sju gånger så långt.

Milen passeras på 43 minuter och jag har bara tappat 1 sek/km under den andra femman. Känslan är fortfarande otroligt bra och jag bara njuter av varje steg. Mina skor känns fantastiska och benen går av sig själva. Jag får lite Chicago-flashbacks, det är lika lätt nu som då men det går snabbare. Dock vet jag att en mara är långt och man gör bäst i att inte ta ut något i förskott redan efter en fjärdedel…så mycket har jag lärt mig genom åren.

Jag tappar lite tid mellan 10 och 15 km men ligger fortfarande stadigt under 04.30 min/km och jag känner mig stark. När jag satte mitt personbästa i Chicago 2019 höll jag 04:38 min/km i snitt och det pågår nu en ständig huvudräkning i mitt huvud. Trots att min klocka berättar för mig vilken snittpace jag har hållit under loppet så kan jag inte låta bli att fundera över hur många kilometer jag har råd att springa lite långsammare för varje kilometer jag lyckas springa på 04.20…och ändå sätta nytt PB. Tänker att för varje 04.20-kilometer kan jag springa en kilometer på 04.40 och ändå landa på 04.30 i snitt. Det är 8 sekunder snabbare per kilometer än i Chicago…8 x 40 kilometer, det är 320 sekunder. 320 sekunder är över 5 minuter. Att putsa mitt PB med 5 minuter skulle ju vara otroligt! Sådär går mina tankar, kilometer in och kilometer ut. Ändå har jag tid att ta in atmosfären och publiken – den är otrolig och det märks att alla som kommit ut för att heja förmodligen har längtat lika mycket som vi!

Mellan 15 och 20 går det snabbare igen och jag snittar 04.22/km på den femman. När 20-kilometersmarkeringen kommer tornar också Tower Bridge upp sig framför mig – en plats som jag har fått höra skall vara något riktigt speciellt i publikväg. Ljudet är öronbedövande när jag tassar upp för den lätta stigningen, det är så GALET mycket folk! Jag ler och gråter samtidigt, ryser i hela kroppen och översköljs av en otrolig känsla av tacksamhet. Tänk att jag är här nu och äntligen får göra det här. Tänk att jag kan springa ett marathon! När jag rullar nedför bron hör jag inte ens mina egna tankar. Har inte hört ett sådant publikstöd sedan jag sprang in på Manhattan i NYC Marathon 2017 – wow!

Tower Bridge. Odödlig!

Precis efter bron väntar halvmaramarkeringen och jag inser att jag har sprungit på riktigt bra. Passerar på 1.32.13 och konstaterar halvmarapers med nära 3 minuter. Var ska det här sluta?! Banan är dubbelfilig här och vi möter eliten som har varit ute i knappa 37 minuter. Imponeras av farten de håller men blir också lite avundsjuk på att de bara har 5 km kvar och inte en halvmara som jag. Kanske är jag lite trött ändå? Det är onekligen lite mentalt tungt att svänga bort från målet och möta de som inte har långt kvar dit. Till målet och vilan. Men en 15 km lång loop bort mot Canary Wharf och Blackwall väntar mig och jag måste fokusera. Jag kommer på mig själv att tänka: vad skönt det hade varit om jag bara skulle springa en halvmara, då hade jag fått sätta mig ner nu. Huvudet vill redan nu uppmärksamma mig på att allt ju börjar först vid 30 km och jag gör mitt bästa för att tänka på annat. Ett steg i taget nu Helena, inget annat.

Det är nu det mentala pusslet börjar. Jag lyckas hålla 04.34 min/km mellan 25 och 30 km, men det kommer verkligen inte gratis längre. Tankarna gnager om att det vore väldigt skönt att sitta ner. Omgivningarna är inte så vackra runt Canary Wharf och Docklands. Vi springer genom tråkig hamnmiljö och det blåser, mest motvind känns det som. Benen känns ok men det går inte lika lätt längre. Pulsen känns inte hög – jag har som vanligt inte pulsen framme på displayen för jag vill inte veta – men kroppen börjar kännas seg. Det har varit otroligt snålt med sportdryck längs banan (tre gånger på 4,2 mil?!) och kanske är det energibristen som börjar höra av sig? Jag har fått i mig mina två Enervit Liquid och halar nu upp en Maurten gel med koffein. När jag får in klumpen i munnen svär jag inombords över att jag inte har testat den innan loppet (I know – rookie mistake!). Jag har kört liquid i flera år nu och konstaterar rätt snart att jag nog får fortsätta med det. Kan bara svälja halva geléklumpen med hjälp av en klunk vatten, men den vänder nästan upp igen. Andra halvan går bara inte, jag får kväljningar av bara tanken. Inser att även min andra, oöppnade, gel kommer att förbli orörd fram till mål. Börjar må illa, ganska ordentligt faktiskt. Är det här första maran när jag ska spy? Som sänt från helvetet står det plötsligt en osande korvkiosk precis bredvid banan. Korvlukt är kanske exakt det sista jag vill ha i näsan just nu. Blä. Benen börjar kännas lite som kola och 35 km passeras på knappa 2.37. Sista femman gick på oroväckande 04.46 min/km. Jag kan fortfarande slå mitt personbästa men kanske ska jag strunta i det och bara ta mig i mål? Det vore så vansinnigt skönt att bara ta det lite lugnt och bara lufsa de sista 7 kilometrarna. Kanske köpa en juice? Ljuvligt.

Jag vet att vi närmar oss Themsen och att det därifrån är platt och fint in i mål. Visserligen med lätt motvind, men ändå. Innan vi kommer dit springer vi nedför under viadukter och de små, små backarna upp igen känns smått oöverstigliga. Min kropp känns rätt energilös, det kurrar i magen(!?) och jag har noll – exakt noll – tryck i benen. Framsida lår gnäller och jag börjar verkligen känna att jag har tagit i mer än jag är van. Rubins röst ekar dock i huvudet, jag vet att han tror på min förmåga och han har haft rätt förr. Det är bara att tugga vidare. För varje steg jag tar har jag ett mindre kvar – det mantrat har funkat förr så jag kör det om och om igen i huvudet. Men vore det inte lite skönt att gå en bit..? ”Go Sweden – looking strong!” Nej, tydligen inte. Jag ser visst stark ut. Känslan inombords är bara en känsla, den ljuger säkert. Tugga vidare nu bara!

När jag ser 40-kilometersskylten bränner tårarna i ögonen. Jag vet att Lasse kommer att stå vid banan snart och det gör mig så sjukt glad. Dessutom ser jag att klockan visar 3.01.22 och även om jag snittat lite för långsamma 04.54/km den sista femman inser jag att det här kommer att gå vägen…om jag bara håller mig lugn nu. Jag pratar med mig själv inne i mitt huvud. Inga onödiga fartökningar så att låren säger upp sig. Inte trampa snett. Inga andra konstiga utsvävningar som kan äventyra det här. Spring bara lugnt och fint nu så kommer du att ta dig i mål under 3.15. Du har råd att springa i 6-minuterstempo den sista biten och ändå slå ditt personbästa. Ett steg i tag bara. Lugnt och fint. Sätter en fot framför den andra och letar efter Lasse. Jag hör honom vråla på lång väg och när jag passerar kör jag en high five som självklart missar målet. Har dock inte tid att stanna och korrigera så det är vad det är. En missad high five är också en high five. En meter efter att jag har passerat honom bryter jag ihop och gråter. En gråtande löpare är bränsle för en redan kokande publik – stödet är ofattbart!

En kilometer kvar!

Publiken bär mig nu. Utan den hade jag förmodligen inte orkat springa alls. Låren gör så ont och jag har inga energimarginaler kvar. Tårarna rinner men jag ler med hela ansiktet. Funktionärer vrålar och hejar. Publiken är helt galen. Mina lår har sagt upp sig men jag skiter i det – jag bara springer. När det återstår en enda kilometer tar jag ut segern i förskott. Det vore helt osannolikt att något skulle hända nu. 1000 meter kvar av 42 195. Det kommer att gå!

Vi svänger höger i ett öronbedövande jubel och jag ser äntligen det mäktiga Buckingham Palace. Mina ben är borta ur tanken och det känns som att jag flyter ovanför marken. 200 yards to go säger en skylt och jag svänger höger in på upploppet. Alla mina problem är som bortblåsta och det enda jag ser är den röda målportalen. Som jag har väntat! Den efterlängtade London Marathon-medaljen är snart min.

Vad som följer nu är i vanlig ordning ett upploppstöcken. Huvudet är tomt på tankar och jag fokuserar blicken rakt fram mot målet. Målrakan är lite mindre publiktät, av säkerhetsskäl, men jag behöver ingen publik nu. Jag har mig själv i min bubbla och det är fullt tillräckligt. Benen springer av sig själva och de gör inte ont längre. De känns på något märkligt sätt helt obefintliga. Jag har svårt att andas p.g.a. mina tårar men jag är bara glad…så glad. Jag tittar inte på klockan, jag vet att jag kommer att slå mitt personbästa nu. Det kommer att gå vägen. Känslan är obeskrivlig!

Jag spurtar allt vad jag kan och springer gråtande över mållinjen. Det är så vansinnigt skönt att sluta springa att jag gråter ännu mer av ren tacksamhet över att jag slipper springa mer. Inom ett par sekunder kommer det fram en funktionär och frågar om jag är ok.
– Yes, I’m ok – I’m just happy.
– Oh, is it your first marathon?
– No, it’s my 10th…

Hon ler bara och frågar om jag har kommit ihåg att stoppa min klocka. Det är ändå fint att de fokuserar på allt det väsentliga här på andra sidan mållinjen. Först och främst om hälsan är som den ska och i nästa sekund säkerställer de att loppet skall bli rätt och riktigt i Strava. Hon kramar om mig; well done. Älskar den här löparbubblan!

En bild säger mer än tusen ord.

Jag gråter vidare och går långsamt framåt längs The Mall. Funktionärerna berömmer oss alla och jag känner plötsligt hur fruktansvärt trött kroppen är. Jag har nog aldrig varit så trött efter målgång i ett marathon. Varenda cell känns som urvridna disktrasor. Det finns exakt noll energi kvar och jag skulle inte kunna springa en meter till. Precis som det ska vara, I guess.

Medaljen är kanske den mest efterlängtade jag har fått runt min hals. Jag skulle ha fått den i april 2020 men fick vänta till oktober 2021. Worth waiting for, kan man väl säga. Rubin messar någon minut efter; Well done superstar! Och det är precis så jag känner mig – som en superstar. Min kropp är en superhjälte som än en gång har burit mig 4,2 mil efter en minst sagt svajig uppladdning. För bara en vecka sedan kunde jag inte springa ett steg och nu går jag här i ett totalt lyckorus och njuter av ett nytt PB: 3.11.52.

En medalj av aldrig skådad smak.
En foliefilt eller en superhjältemantel? Ingen vet.

Jag möter upp Lasse på Trafalgar Square, får en kram och gråter en liten skvätt till. Svamlar på om loppet, förmodligen helt osammanhängande. Benen är så j*vla trötta och jag kommer knappt upp från marken när jag har suttit där och vilat en stund. Den planerade promenaden mot hotellet byts mot taxi efter ett par hundra meter. När vi går igenom serveringen utanför hotellet applåderar alla gäster och hotellet bjuder på champagne. Känslan jag har inombords trumfar marathonsmärtorna med hästlängder. Den är ljuvlig och går inte att framkalla på något annat sätt än att springa riktigt långt. Dessutom är den svårt beroendeframkallande….och det är väl precis den kombinationen som gör att jag springer vidare, trots allt. Det är en känsla jag knappt kan vara utan och jag är min kropp evigt tacksam för att den gång på gång tillåter mig att ta mig hela vägen fram. Tack.

Jag vill rikta ett STORT tack till coach Rubin McRae som outtröttligt utmanar mig med mer eller mindre ”omöjliga” träningspass och ständigt peppar och tror på min förmåga – utan dig inga vidriga trösklar, otippat sköna distanser eller välbehövliga vilodagar. Tack!

Tack också till Susanne på Löparakuten för att du alltid lyckas laga mig när jag själv knappt tror att det går. Utan dina magiska händer hade jag varit så många löparupplevelser fattigare. Tack!

…och Lasse. För din outsinliga förståelse för att jag vill springa i både tid och otid. Och för att du alltid lyssnar när jag pratar om tröskelvärden, kilometertider och förmodligen ganska ointressanta detaljer kring mina otaliga pass. Jag älskar dig ♥

Något har han snappat upp…hyfsat bra förhandsgissning på min sluttid i London.

Officiell sluttid: 3.11.52
Placering 66 av 14418 kvinnor i åldersklass 40-45
Placering 305 av totalt 18968 kvinnor.
Placering 3329 av totalt 40419 löpare, män och kvinnor.

Okategoriserade

…och hur står det till med B12-värdet och dödsångesten?

Detta inlägg publiceras i betalt samarbete med Medisera.

För en dryg månad sedan gjorde jag en stor hälsokontroll via Medisera, där 35 olika blodmarkörer analyserades. Resultatet – ett kraftigt förhöjt B12-värde – gjorde mig vansinnigt orolig. Mitt läkarutlåtande som följde med provresultaten sa att jag det bör utredas vidare. Google berättade att det minsann kunde hänga ihop med leukemi och annat hemskt. Dock läste jag mig också till att det förmodligen berodde på det B12-tilskott som jag gladeligen stoppade i mig dagligen.

Efter något dygns oro konsulterade jag en läkare i min närhet och fick tipset att sluta med mina tillskott. ”Gör en ny kontroll igen om en månad” sa hon och jag lydde. Burken med B12 hamnade längst bak i skafferiet och en månad senare beställde jag ett nytt test.
Till min glädje har Medisera smidigt nog även ett dedikerat vitamin B12/kobalamin-test, så att jag slapp lämna fyra rör blod igen. Dagen efter min beställning gick jag återigen till drop-in på S:t Görans sjukhus för att bli stucken. Två minuter senare var jag klar.

Dygnet av väntan var inte så kul faktiskt. Jag gillar inte känslan av att något eventuellt är fel i kroppen. Året med pandemin har i ärlighetens namn gjort det lite värre. Mina tankar gick från att det ”självklart är B12-tillskottet som har ställt till det” till att ”f*n, tänk om värdet inte har gått ner – vad gör jag då?”. Min förmåga att försöka släppa sådant jag för tillfället inte kan påverka blev lite satt ur spel, minst sagt. Oskön känsla!

Sms:et om att resultatet var klart kom samma natt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös när jag loggade in på min journal…men döm om min lättnad när mitt värde lyste grönt. Hurra!

Så – vad tar jag med mig från det här? Ja, det första jag tänker är att det är bra att kolla upp sina värden då och då. Trots att man lever sunt och försöker göra det man kan för att förbättra hälsan kan det bli knasigt. I detta fall kanske jag levde lite för ”hälsosamt” och gav kroppen extra vitaminer som den inte alls behövde, eller ens ville ha. Som jag sade i mitt tidigare inlägg – hälsokost är en otroligt lukrativ bransch och jag tror att det är väldigt många som stoppar i sig saker som de inte behöver.

”Allt går att sälja med mördande reklam” brukar det ju heta och i det här fallet är det verkligen så. Problemet med tillskott är dock att vi får reklamen både från företagen som säljer dem och dessutom från vänner och bekanta som minsann mår så bra av att äta just DET HÄR! Det är lätt att tro att alla kroppar är lika och att jag mår bra av samma saker som grannen. Men tyvärr är det inte så enkelt. Jag är övertygad om att många lägger pengar på onödiga piller och pulver som inte alls behövs.

Vi är alla individer och min kropp fungerar inte som din. Min kropp fungerar förmodligen inte ens som min kropp gjorde för ett år sen eller två. Jag är verkligen glad över att jag gjorde en hälsokontroll och jag kommer att göra det om ett år igen. Det gick verkligen otroligt smidigt att beställa kontrollen på hemsidan, gå iväg och bli stucken och sedan få svaren i journalen.

Som de gamla slitna orden säger; ta hand om din kropp – var ska du annars bo?

(…och till er som verkligen lider av konstaterad B12-brist och behöver ett effektivt tillskott så kanske det är värt att testa B12 från Holistic – det verkar onekligen fungera…iallafall för mig.)