Okategoriserade

Min förlossningsberättelse

Tisdagen den 19 juli. Två dagar kvar till mitt planerade kejsarsnitt. Jag har några timmar tidigare varit på mitt sista besök på Mama Mia i Nacka för att mäta magen och kolla blodtryck. Allt ser bra ut och jag konstaterar att min kropp verkar ha gillat att vara gravid – jag har nästan inte haft ett enda fysiskt besvär på 9 månader. Så tacksam!
Mentalt har det dock varit lite mer utmanande. Efter samtal med min barnmorska om min förlossningsrädsla (läs: skickade hon mig till en terapeut och sedan vidare i vecka 24 till aurorasamtal på BB Stockholm där jag ska föda. Jag blev ganska snabbt beviljad att göra kejsarsnitt. Nu är jag otroligt förväntansfull men börjar också bli rejält nervös. Att jag ska konfronteras med en miljö som jag har ogillat sedan barnsben och dessutom genomgå en stor operation är stort och väldigt läskigt. ”Ser sectio (kejsarsnitt) som det bästa alternativet av två dåliga”, som en förlossningsläkare har skrivit i min journal. Men vi ska ju också äntligen få träffa krabaten som jag har burit på sedan i november, och som har levt rövare i min mage de senaste veckorna…så det är onekligen en delad känsla inför vad som komma skall. Längtan, oro, glädje och livrädsla i livets märkligaste mix.

Det är en fantastisk kväll. Varmt och soligt och vi bestämmer oss för att inviga kolgrillen som Lasse fick av mig i pappaledig-present. Vi har förberett kyckling, majskolvar och en massa goda grönsaker. När glöden äntligen har börjat ta sig får jag panik över att mitt hår luktar brasa och går in för att tvätta det (logik á la höggravid). Jag böjer mig dubbelvikt in i duschen med kläderna på och tvättar håret, så gott det går med en stor badboll i vägen. Jag virar en handduk runt håret. När jag reser mig upp känner jag hur något varmt rinner nedför mina ben, och det är inte vatten från duschen…vattnet går. Antar jag. Har ju aldrig varit med om det förut men jag inbillar mig att det känns precis, exakt såhär. Jag ropar på Lasse som står utomhus på andra sidan huset, dessutom med en stängd badrumsdörr emellan. Han har precis lagt kycklingen på grillen och hör såklart inte. Jag tar mig ingenstans. Sitter på huk i duschen och försöker behålla lugnet. Jag höjer rösten ett antal gånger innan han ropar tillbaka och kommer in i rätt bra fart. I efterhand har han sagt att han hörde direkt på min röst att något hade hänt. Jag känner mig ändå ganska lugn. Lite rädd men mest väldigt fokuserad.

Han ringer till BB Stockholm. Barnmorskan som svarar är lugnet själv. ”Har hon värkar? Annars kan ni ta det lugnt och äta middag i lugn och ro, sen kommer ni in för en kontroll.” Det är verkligen lättare sagt än gjort att känna ro i den här situationen. Konstigt nog får jag dock i mig lite mat och känner mig inte så stressad trots allt. Lasse springer över till grannen och meddelar att de är välkomna att slänga något på grillen nu när glöden är perfekt. Om inte annat får de gärna se till att den har slocknat innan de går och lägger sig ikväll. Ingen av oss tror nämligen att vi blir hemskickade igen. Jag hänger tvätt – självklart hade jag slängt in en full maskin en stund tidigare – och slänger ner det sista i bb-väskan (som jag hade planerat att packa klart ”snart”). När jag meddelar att jag bara ska föna håret först sätter Lasse ner foten och låter mig veta att det inte kommer att hända. Vi sätter oss istället i bilen och styr mot Danderyd. Klockan är efter 20 på kvällen och vägarna är tomma på trafik.

Väl inne på specialistmödravården på BB Stockholm en dryg timme efter att vattnet gick blir vi lugnt och varmt omhändertagna av barnmorskan Lisa. Hon kopplar upp mig och det lilla hjärtat i magen. De håller koll så att bebisen mår bra och om mina värkar kommer igång. Känner mig inte så tuff där jag ligger på britsen med fostervatten som fortsätter att rinna och tusen tankar om det som komma skall. Lisa meddelar mig att beroende hur det förlöper nu så kommer teamet, med läkare Sofie Graner i spetsen, bestämma när och hur de ska gå vidare. Vi blir lämnade med orden att de har full koll på mig och bebisen via alla sladdar som sitter på min kropp. Att jag bara ska ligga och ta det lugnt en stund. Jag fylls av en blandning av rädsla och förväntan för det som komma skall men försöker att andas lugnt. Bara lita på att jag är i goda händer. Är det någonstans jag ska vara just nu så är det här, hur lite jag än gillar sjukhusmiljöer. Vi säger till varandra att vi hoppas att vi inte blir hemskickade igen för att komma tillbaka på torsdag morgon. Lasse säger att han ska se till att det inte händer. ”Isåfall tar vi in på hotell i närheten, vi åker inte hem”. Jag tippar på att beslutet kommer att bli att tidigarelägga snittet till imorgon bitti och att vi får stanna över natten. Det är i alla fall vad jag ställer in mig på mentalt medan jag ligger där och tittar på hur fint det lilla extra hjärtat i min mage pickar på. Snart vet jag vems hjärtat är. Tanken är svindlande.

Efter ett tag kommer Lisa tillbaka. ”Jag ser att du har värkar, har du ont?”. Tydligen är den andra siffran på skärmen på väggen – den bredvid bebisens hjärtslag – någon typ av värkindikator. Värkar? Jaha..? Visst hade jag känt en molande känsla långt ner i magen, men inte trodde jag att det var värkar? ”Jag kommer att ge dig en Bricanyl-injektion för att värkarna ska stanna av. Vi vill helst inte att förlossningen ska dra igång nu.” Jag får en spruta i armen med varningen att jag kan bli lite skakig av den, men att det är helt normalt. Hon ber mig trycka på larmknappen om värkarna kommer tillbaka. Några minuter senare darrar händerna och delar av överkroppen. Värkarna klingar av och allt är frid och fröjd, i alla fall fysiskt. I mitt huvud snurrar en kakafoni av tankar men jag försöker behålla lugnet. Allt är som det ska. Vi är där vi ska. Allt blir bra. Det går en stund och värkarna kommer tillbaka. I samma veva kommer Lisa tillbaka för att kolla till mig och beslutar att ge mig ännu en spruta. Samma visa igen – darrig kropp och värkar som avtar. Hur länge kan man hålla på såhär? tänker jag för mig själv och ser framför mig ett x antal sprutor fram till imorgon.

Jag behöver inte bekymra mig om det så länge. Nästa gång Lisa tittar in levererar hon beskedet att de inte kan vänta. ”Doktorn vill göra snittet redan i natt”. Jag bryter ihop och börjar gråta. Tårarna bär på mycket rädsla men min analys nu i efterhand är att det var mest lättnad som kom ut. ÄNTLIGEN ska jag få göra det här som jag har bävat så mycket inför. ÄNTLIGEN ska jag få träffa mitt barn. Jag känner mig inte särskilt ledsen eller rädd, mest glad och lättad över att det är dags. Att vi slipper åka hem och vänta ännu en dag. Den lille krabaten i magen känner redan sin mamma. Han förstår att det är bäst att rycka plåstret snabbt istället för att dra ut på lidandet och låta mig åka hem med min oro. Vänta i ytterligare två dagar. Just do it, liksom. Ingen tid att tänka.
Lisa låter mig veta att de behöver vänta några timmar eftersom jag precis har ätit och att de ska återkomma med närmare tid. Jag får Emla-plåster med lokalbedövning i armvecken för porten till kommande dropp. Hon meddelar att vi snart kommer att få träffa läkaren som ska genomföra operationen. Lasse ringer grannen och meddelar att vi inte kommer hem, påminner dem om att kolla till grillen.

Sofie, läkaren, kommer efter en stund. Hon är, som alla läkare jag har träffat hittills i samband med min graviditet, lite mer straight forward och ”klinisk” än barnmorskorna. Just nu är det ganska skönt, jag är redan skör och skulle få det jobbigt att hålla ihop det om någon hade behandlat mig lite för mjukt nu. Hon är väldigt tydlig. Meddelar att det kommer att bli ett akut kejsarsnitt men att det inte blir någon skillnad mot det planerade som jag skulle göra om två dagar. Det byter bara namn till ”akut” för att det inte görs på den bokade tiden. I övrigt är allt likadant. Lika lugnt och kontrollerat, lika mycket personal och samma förfaringssätt. Den enda lilla skillnaden är att jag inte kommer att få vara med mitt barn direkt efter operationen eftersom uppvakningsavdelningen på BB Stockholm inte är bemannad på nätterna. De måste därför rulla iväg mig över till Danderyds Sjukhus och dit är pappa och bebis inte välkomma. Det sticker till i hjärtat men jag har så mycket annat att tänka på nu att jag inte lägger någon större tankeverksamhet på det. Tänker att det får lösa sig då. Först har vi en stor operation att överleva.
”Jag har skrivit ett förlossningsbrev, men det ligger i bilen. Ni hinner väl inte läsa det nu?” frågar jag. Sofie undrar vad som finns i det och jag svarar att jag mest skrivit att jag är rädd för allt som jag omges av just precis nu; sjukhusmiljö, blod, sprutor, operationer och allt annat som hör sjukvården till. När hon undrar exakt vad det är som är så läskigt med allt det börjar jag gråta igen. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är. ”Jag vet inte.” Det är bara en obehagskänsla som helt tar över min kropp och jag vill bara bort. Hon lyckas mirakulöst plantera lite lugna tankar i mitt huvud och när hon går igen så känner jag mig ändå redo. Fokuserad. Är den någon superkraft jag besitter så är det att oftast hitta fokus i utmanande situationer och bara göra det jag måste. I det här fallet har jag inget val och det passar min personlighet rätt bra, trots allt. Jag måste kasta mig ut och få det gjort. Lägga min tilltro till alla experter som kommer att vara vid min sida. Låta dem göra det de gör precis varje dag. De kan det här. Det är inget som är svårt eller ovant för dem. Att plocka ut barn är vad de är här för. Släpp taget bara, lita på proffsen.

Vi flyttas efter en stund rakt över korridoren till rummet där vi ska bo efter förlossningen. Alla sladdar kopplas bort eftersom bebisen och jag verkar må finfint. Lisa ber oss släcka ner och försöka sova lite eftersom vi har en lång natt framför oss. Klockan har hunnit bli närmare midnatt men det finns inte en chans för mig att komma till ro och sova. Jag är så mentalt uppvarvad och vill bara få det här gjort nu. Min nervositet har bytts mot totalt fokus och jag känner mig redo. Jag vill bara träffa mitt barn. Hhöra det där skriket jag har föreställt mig så länge. Räkna alla fingrar och tår. Jag vill inte vänta en enda minut till.

Strax innan 01 – en knapp timme in i den 20 juli – är väntan över. Lisa kommer in: ”det är dags”. Jag har inte sovit en enda sekund men är inte det minsta trött. Adrenalinpåslaget liknar det jag brukar få när jag ska springa ett lopp och jag känner mig otroligt fokuserad. Jag får byta om till operationsutstyrsel. En vit rock med knäppningen bak (för att de ska kunna ge mig ryggbedövningen) och en extra rock över. Nättrosor och knähöga, vita strumpor. Lasse får en blå overall att dra över sina kläder. Båda toppas med gröna operationsmössor på huvudet och vi skrattar lite åt varandra. Det är skönt att få skratta lite mitt i all nervositet och anspänning. Barnmorskan Annette och hennes kollega ska eskortera oss till operationssalen och hon frågar om jag vill lägga mig och bli skjutsad i sängen. Jag tackar nej, vill röra på mig så mycket jag kan medan kroppen fungerar. Det kommer inte att bli så mycket rörelse framöver för mig så lika bra att gå de få stegen jag kan.

Väl framme vid operationsavdelningen får vi veta att de inte är helt redo att ta emot oss än. Vi får vänta en stund i receptionen utanför. Tar ett par bilder på vår maskeradklädsel och skrattar lite mer. Jag försöker förstå vad som ska hända. Om en liten stund ska jag få träffa min son som jag har burit på i snart 9 månader. Det har varit månader av funderingar, rädslor och förväntningar. Snart är han hos oss och jag är mamma. Det är en tanke lika surrealistisk och skrämmande som underbar. Jag är livrädd men samtidigt så lycklig. Vill bara att han ska vara ute nu och att han är frisk. Att han andas själv och mår bra. Att alla fingrar och tår sitter där de ska. Jag försöker ta djupa andetag och fokusera på uppgiften – att lämna min kropp i händerna på teamet som nu förbereder operationssalen. Släppa kontrollen och låta de göra det de gör varje dag. Inte lätt för en person som inte gillar att tappa kontrollen men nu har jag inget val. Jag kan inte göra det här själv och i det här läget är inte ensam stark. Är oändligt glad över att Lasse är vid min sida. Att vi gör det här tillsammans och att ett helt gäng proffs ska ta hand om oss. Så tacksam över att min oro över överbelastad förlossningsvård och kaos för tillfället är obefogad. Det är så lugnt och skönt där vi är just nu. Personalen är avslappnad och de pratar om allt mellan himmel och jord. Allt utom min operation som väntar runt hörnet. Jag är så tacksam för det.

Vid 01.30 får vi äntligen komma in i salen. Den manliga sköterskan (som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på) som har varit den mest avslappnade och uppsluppna ute i receptionen leder in oss. Han utstrålar ett lugn och ser ut som att han är på väg till vilken kafferast som helst. Det lugnar mig och tur är det. Operationssalen är nämligen en sjukt läskig plats för någon med sjukhusrädsla. Märkliga apparater överallt. Monitorer. En massa personal i sterila kläder. Och en jävligt läskig brits i mitten av rummet när jag visst ska ligga. Ovanför hänger den där lampan som jag har fått tips om att inte titta upp på under operationen. Den Kan visst i värsta fall spegla ner på andra sidan det gröna skynket där de ska skära upp min mage. Fy fan. Mitt stackars hjärta är uppe i tröskelpuls tror jag. Kan man backa ur nu? Nej, det ser inte ut så med tanke på uppslutningen därinne. Det är folk precis överallt.

Mitt minne sviker när det kommer till namn och titlar. Jag lyssnar förmodligen inte alls. Det jag dock lyssnar på är instruktionerna jag får och den tydliga informationen om vad som skall hända. Bästa sättet för mig att hantera rädsla är att ta reda på så mycket fakta som möjligt. Jag är tacksam över att jag hann säga det till doktor Sofie när vi träffades efter inskrivningen. ”Berätta gärna vad ni gör under operationen…förutom när ni sätter skalpellen i mig – det vill jag helst inte veta”. Personalen är uppenbarligen välinformerad om min önskan, för nu får jag veta allt. Alla är så otroligt raka, tydliga och proffsiga. Alla presenterar sig och berättar exakt vad deras uppgift är. Det är inga jobbiga grejer, fram till: ”jag är narkosläkare och jag ska se till att du blir ordentligt bedövad.”

Bedövningen ja. Efter diverse sladdar, mätare, fix och trix är det dags för bedövningen. Ryggbedövningen. Den som ska göra mig förlamad från bröstet och neråt. Den som gör att jag kan känna beröring men inte kyla och smärta. Den som gör att jag faktiskt kan vara vaken när de ska ta ut mitt barn ur min mage. Ryggbedövningen som jag har bävat ordentligt inför.
Jag kommer inte ihåg hennes namn men narkos/anestesiläkaren är en av de bästa inne i salen. Hon är så otroligt tydlig och rak. Lugnande men inte daltande. Hon berättar exakt vad hon gör bakom min rygg efter att jag lagt mig på sidan och dragit upp knäna mot min stora mage. ”Jag måste hitta exakt rätt med bedövningen, det kan vara så att jag kommer åt en nerv så det kan kännas lite”. ”Lite” visar sig vara ett relativt begrepp när det plötsligt blixtrar till i vänster ben. Jag har känt nervsmärta många gånger i mitt löpskadeliv men det här är something else. Fy fan säger jag bara. Jag är dock så fokuserad på uppgiften att jag bara ger ifrån mig ett litet ”aj”. Jag hör själv att den lama reaktionen inte gör känslan inombords någon rättvisa. Det gör så in i helvete ont, rent utsagt. Läkaren fortsätter att prata med mig och meddelar att det är viktigt att hon hittar precis rätt. Tillslut gör hon det. Hon låter mig veta att det kan spänna till i ryggen nu, för nu sätter hon bedövningen. Snart kommer mina ben att domna bort. Hjälp.

Det är ingen tvekan om när bedövningen tar. Känslan av att någon häller varmvatten i kroppen sprider sig ner i benen. De vänder ner mig på rygg. Jag kan inte röra mig. Mitt enda fokus är nu att inte gripas av panik och tänka att det är bättre att jag inte kan röra mig än att bedövningen inte har tagit. Hemska tanke. De börjar testa om bedövningen sitter där den ska med hjälp av att dra något kallt mot olika delar av kroppen. ”Känns det kallt här?”. Tänk om jag svarar fel…tänk om jag känner fel och säger ”nej” fast det borde vara ”ja”. Jag måste verkligen koncentrera mig så att jag inte blandar ihop att jag känner något med att det känns kallt. Det är ju två helt olika saker, men inte helt lätt att separera i mitt rädda tillstånd. Jag ligger och håller Lasse hårt i handen och hela min överkropp skakar. De undrar om jag fryser. Jag svarar att jag är varm men att jag är så jävla rädd. Lasse har i efterhand sagt att han aldrig någonsin har sett mig så fokuserad och lydig. Jag svarade visst på varenda fråga med osedvanligt låg röst men helt utan tvekan.

När jag inte känner någon kyla från armhålorna och nedåt meddelar läkaren att hon kommer att nypa mig jättehårt i magen med en tång. ”Du kommer garanterat att känna det om bedövningen inte har tagit”. Jag känner ingenting. ”Då är vi redo – time out”, säger läkaren.
Hela teamet presenterar sig för varandra och berättar vad de ska göra. Jag har fått veta innan att de gör det för att starta om, fokusera och hitta till startgroparna. Den manliga sköterskan frågar om vi önskar musik. Jag svarar ”ja tack”. Tänker att jag ska be dem ta fram min mobil med min spellista som jag har förberett, men jag orkar inte. ”Är det något du inte gillar?” frågar han och jag ber honom undvika jazz. Vad som helst utom det. ”Ja, men då blir det Rammstein” säger han men blir nedröstad av resten av teamet. Jag tänker i mitt stilla sinne att jag hade älskat det, det är en av konserterna jag har ställt in den här sommaren p.g.a. av min graviditet. Tysk industrimetal kanske inte passar så bra under en operation dock så jag ger mig. Det blir något radioskval istället och jag är nöjd. Bara det inte är tyst så är jag glad.

Narkosläkaren som satte den hemska sprutan i min rygg står vid mitt huvud och pratar. ”Inreppet kommer att gå ganska snabbt när de väl börjar operera”. Jag håller krampaktigt i Lasses hand på ena sidan och den manliga sköterskans på andra. Mina armarna ligger rakt ut åt sidorna på två armstöd. Jag känner mig nästan korsfäst. Kroppen kränger fram och tillbaka och jag undrar vad de pysslar med där bakom skynket. Narkosläkaren fortsätter att förklara saker och ting som jag har glömt. Jag tror att hon säger att förberedelserna är klara och att operationen snart ska börja. I samma sekund hör jag ett gnyende ljud på andra sidan skynket. Det låter som en bebis. Är det en bebis? Är det redan klart? De har ju inte börjat än?! ”Det är klart” hör jag någon säga. ”Om ni tittar åt vänster nu så får ni träffa honom”.

Känsloexplosionen är total. Runt skynket kommer, insvept i en blå filt, en liten liten människa. Två perfekta små fötter sticker ut. Tårarna väller över och jag fylls av en känsla jag aldrig har upplevt tidigare. I barnmorskans famn ligger den sötaste lilla krabat jag har sett. Han skriker inte. Han ger bara ifrån sig det gulligaste ljudet jag har någonsin har hört. Jag kan knappt tro att det är sant. Han finns på riktigt!
När jag får upp honom på mitt bröst blir han tyst. Han doftar ljuvligt, trots blod och kladdigt fosterfett. Jag kan inte sluta pussa på honom där han ligger, så liten och hjälplös. Den pyttelilla näsan. Pussmunnen. De små öronen. De minsta fingrarna jag har sett. Jag vill aldrig släppa honom, aldrig någonsin. Det är en kärlek svår att förklara. Alla mina tvivel försvinner. Min oro – ”tänk om jag inte känner något när han kommer” – är raserad. Jag älskar varenda liten millimeter av den här pojken. Hans huvud är hoptryckt av sätesläget och hans ögonbryn låga och bekymrade…men han är det vackraste jag har sett. Vår son. Vår älskade son.

Lasse får klippa navelsträngen (som såklart redan är klippt när han kommit runt skynket, men symboliskt klipps en bit till). Det skvätter blod men min blodskräck göra sig icke besvär. Läkaren kikar över skynket; ”operationen har gått jättebra, vi är så nöjda…och vi får tacka mamma för att hon valde kejsarsnitt, han låg i säte”. De senaste veckorna har jag fått höra att han har vänt sig, men tydligen har han hela tiden legat med rumpan nedåt vilket förklarar hans lätt tilltryckta huvud (och att vi har tyckt att hans ”rumpa” har känts väldigt hård uppe vid min revbensbåge…vi har med facit i hand klappat honom på huvudet). Till allas försvar så är de inte alltid så noga när de palperar en mamma som har planerat snitt – därav misstaget med hans förväntade läge.

Nu försvinner tid och rum. Jag har minnesluckor. Klockan är strax efter 2 på natten och jag har just genomgått den mest omvälvande timmen i mitt liv – en känslomässig bergochdalbana som inte är jämförbar med någon annan. Mitt livs lopp. Från nervositet, oro och bedövande rädsla till livets största lycka. Jag är helt slut och luften går ur mig. I journalen står det att far och son körs till plan 4 och att mor körs till uppvakningsavdelningen. Jag vet ju att jag kördes dit men jag har inget minne av det. Jag kommer ihåg att personalen lyfte över mig till en säng, men har inget minne av att jag sa hej då till min son och hans pappa. De långa korridorerna till uppvaket på Danderyds Sjukhus är borta. Det är helt svart.

Uppvaket är något av ett töcken men jag kommer ihåg vissa saker. Som att jag får ett otroligt fint mottagande av sköterskorna dit jag kommer. Att de byter mina blodiga kläder till rena. Att jag längtar så otroligt mycket efter mitt barn men känner mig lugn över att han är i trygga händer hos sin pappa. Att de kontrollerar mig varje kvart för att se hur mycket jag blöder. Om jag har fått tillbaka kontrollen över mina fötter. Jag kämpar men benen vill inte röra sig. Jag får bilder och en film på hur min lilla son letar efter bröstet på pappa. Daniel Ståhl ska kasta diskusfinal i EM klockan 03.33, jag är helt klarvaken då och tänker att pappa och son nog får sin första idrottsupplevelse tillsammans nu. Jag sover inte en enda sekund under de tre timmarna det tar för min kropp att komma tillbaka. Jag vet inte hur jag får tiden att gå. Hur tre timmar kunde försvinna så snabbt vet jag inte heller – kanske sov jag ändå?

Vad jag dock aldrig glömmer är när fötterna vaknar och de äntligen ger klartecken att få åka ”hem” till min lilla familj. Pirret i magen under den långa vägen genom korridorerna tillbaka till BB Stockholm. Hur det känns att äntligen få träffa min son – som nu har fått namnet Theodor – och hans omtumlade pappa. Världens godaste smörgåsar på en bricka. Ett liv som är viktigare än mitt eget. Vilken obeskrivlig lycka!

Jag vill rikta ett stort tack till all personal på BB Stockholm som gjorde min förlossning minnesvärd trots min extrem rädsla. Sofie Graner med team i operationssalen – vilka otroliga proffs ni är! Ett extra tack till anestesiläkaren som jag ej vet namnet på, som distraherade mig så att jag helt missade själva snittet – du är en världsmästare! Alla otaliga, otroligt kompetenta barnmorskor vi fick träffa under de dryga två dygnen vi hade vårt öde i BB Stockholms händer och som hjälpte till med precis allt – tack! Jag är så djupt tacksam över all hjälp, kärlek och förståelse vi fick under tiden på BB– det hjälpte oss att tryggt våga åka hem med vår lilla guldklimp efter ett par dagar.
Och Lasse…alla tack i världen räcker inte till. Jag älskar dig! ♡♡♡

Okategoriserade

Löparåret 2021 i backspegeln

Vilket år det blev tillslut! Jag utvecklades som aldrig förr trots (eller p.g.a.) att jag passerade 40-strecket för ett par år sedan. Och jag lyckades få hela 7 medaljer trots pandemi och en massa inställda lopp. Det var ett år som började mindre bra men minst sagt hämtade sig mot slutet. Jag ger er löparåret 2021.

Januari

Ja, vad ska jag säga? Inte den bästa starten på ett nytt år. Ni som hängde med på 2020 års story vet att jag p.g.a. skada loggade ungefär 0 normala kilometer under januari månad. Januari 2021 stavas rehab i min dagbok. Det är 1 min löpning varvat med 1 min gång, allt enligt remiss från Kattis på Hela Kvinnans Klinik. Det är bäckenbottenövningar, frustration och tristess när allt jag vill är att springa. Oerhört segt och oinspirerande där och då. Med facit i hand byggde jag dock upp en ovärderlig förståelse för min kropp och också en enorm tacksamhet över att kunna springa – en tacksamhet som lever kvar även såhär ett år senare. Inget ont som inte har något gott med sig.

Februari

Kroppen hämtar sig i slutet av januari och i februari kan jag börja springa så smått igen. Glädjen vet inga gränser! Det går inte snabbt och det blir inte långt, men jag lyckas iallafall logga drygt 206 kilometer löpning under månaden. Månadens sista dag kan jag t.o.m. springa en halvmara – det är ljuvligt! Jag tragglar vidare med styrketräningen och övningarna jag har fått av bästa Kattis. Jag vill aldrig någonsin bli skadad igen.

Glädjen över att kunna springa igen!

Mars

Mars betyder mellanmjölk. Jag lufsar på i ett behagligt tempo som jag vet att kroppen inte behöver kämpa med. Parallellt renoverar vi nämligen hus (och packar lägenhet) och stressen över alla beslut som måste tas om fogfärger, beslag och golvvax. Jobbet går på högvarv och vrider ur mig den sista energin. Mina kilometrar i löparskorna är mer en ventil än någonting annat just nu. Är så oändligt tacksam över att London Marathon inte går nästa månad utan först i oktober. Att springa en mara just nu känns knappt överkomligt. Jag lyssnar på kroppen och pratar snällt med den så att den inte blir skadad. Glädjen och lättnaden i mina selfies går inte att ta miste på – den smärtfria(!) löpningen är min medicin hela mars.

April

Vi startar april med att checka in på en minisemester på Hotel Skeppsholmen och jag tackar nej till bilresan hem. Ger mig själv 17 km ljusterapi istället. Det känns som att kroppen och energin börjar komma tillbaka. Hoppar på @imarunnerloppet-serien och springer lugnt och fint mitt första 5-kilometerslopp, av totalt sex, på 21.29. Tog i lite lagom men knep ändå tredjeplatsen bland kvinnorna. I övrigt softar jag på i mellanmjölkszon p.g.a. fortsatt flyttkaos. När vi äntligen flyttar in i huset sänker sig ett lugn över mig och jag blir sugen på att ta i igen. För att veta exakt hur mycket jag bör pressa mig bokar jag in mig på Aktivitus för att göra mina första tester på många, många år. Hade glömt hur vidrigt det är med VO2-maxtest men jäklar vad värdefullt att ha siffrorna i handen! Börjar fantisera om ett maraton-PB i London i oktober men inser att jag kommer att behöva hjälp för att få tillräckligt med återhämtning (min sämsta gren) för att hålla mig skadefri. Det finns ett namn jag tänker på spontant och bestämmer mig för att kontakta honom. Jag njuter av löpningen och att ta igen mig på verandan efteråt. Vårsolen värmer och jag äter glass efter långpassen.

Maj

Våren kommer och med den energin. Jag träffar Rubin McRae över en lunch för att äntligen få lite coaching i min löpning (och kanske mest av allt återhämtningen…). Han är glad över att tjurskallen ”kan själv-Helena” äntligen kryper till korset och ber om hjälp. Jag berättar om min dröm att slå min maratontid på 3.15.31 samtidigt som jag håller mig skadefri. Han ler och säger att det är minst sagt rimligt. Mina värden från Aktivitus lämnas över och vi skakar hand. Jag ler av förväntan men förstår samtidigt att det inte blir någon dans på rosor. Att träna inför ett marathon är ingen lek.
Min löpning får en extremt välbehövlig nytändning och jag ser fram emot varje pass. Jag springer intervaller på bana, tusingar i snöblandat regn, snabbdistanser på solvarm asfalt och ”hilly distance” i Hellas. Inget pass är det andra likt och jag frågar mig själv varför jag inte har gjort det här tidigare? Det är så vansinnigt skönt att ha en plan att följa, bara att knyta på sig skorna och göra jobbet utan att behöva tänka. Jag blir förvånad över vad min kropp levererar – den är så mycket starkare än jag trodde!

En solig och varm kväll i maj träffar jag min fantastiska kompis Daniel. Vi har känt varandra i över 10 år och på den tiden försörjde han sig som trollkarl. Numera är han en inbiten runstreakare och inspiratör, och har sprungit varje dag i snart 4 år(!). I sin satsning Löparlycka träffar han löpare som har inspirerat honom på olika sätt, och nu vill han ha med mig framför kameran. Vi ses en vacker försommarkväll på hans favoritutsiktsplats (som väldigt lägligt ligger nästan där jag bor) och sen fastnar vi där i några timmar. Vi kan inte sluta prata och hinner gå igenom inte bara löpträningen, utan även min vandring genom Nya Zeeland, Spring för Terese, mina sex gånger på Kilimanjaro och allt annat mellan himmel och jord. Avsnittet klipps ner till 38 minuter och finns att hitta här. Kanalen bjuder också på andra godbitar som ultramaskinen Johnny Hällneby, löpteknikgurun Fredrik Zillén (som jag inte kan rekommendera nog mycket att gå till för att styra upp tekniken lite…) och superkvinnan Kristina Paltén. Otroligt ödmjuk inför det fina sällskapet.

Juni

Juni kommer med alla väder. Ena dagen kokar kroppen och nästa dag är det +5 och ösregn. Jag tuggar dock på med mina pass och behöver inte bry mig om just vädret. Jobbet ska göras och jag gillar det. Har alltid trott att jag är en känslolöpare som vill spontanspringa och göra det som faller mig in för dagen. Men det rimmar inte alls med glädjen jag känner över att studera kommande pass, jaga rätt pulszon och sätta varje intervall. Jag konstaterar att jag nog gillar både och – både skogslufsandet och asfaltstuggandet. Jag älskar att springa helt enkelt. Och jag älskar att känna att kroppen levererar och utvecklas. [förlåt till min kära sambo som jag tjatar hål i huvudet på med mina intervalltider] Känner mig som en superhjälte! Junis bästa är nog ändå att vi får upp uteduschen så att jag kan kliva rakt in i den med kläderna på de dagarna jag är millimeter från värmeslag efter ännu ett ”omöjligt” intervallpass. Något annat som är bra med juni: min andra vaccindos och beskedet att jag äntligen kan resa till Island i juli för mitt efterlängtade Laugavegur Ultra!

På självaste Nationaldagen fyller Helena Bjälkemo 40 år och vi firar med långpass på morgonkvisten. Dryga 2 mil tillsammans med en hel drös starka tjejer och löparglädjen på skogsstigarna vet inga gränser. Springer utan energi och bara vatten, helt enligt coach Rubins instruktioner. Ensamvarg som jag är inser jag att det trots allt är härligt med lite sällskap ibland. Sällskap och fika. Fika efter löpningen är nämligen något som alltid är tillåtet, helst när man har sprungit i två timmar utan kolhydrater. En fin dag i löparskorna som jag sent ska glömma!

Juli

Jag inleder juli ”hemma” i Mora. Springer soliga backintervaller i grannbyn. Hälsar på ”min” gata i mormors barndomsby. Blir skjutsad av mamma upp till Oxberg för att springa tillbaka hem längs Vasaloppsleden – mitt stående favoritlångpass på sommaren. Just denna sommar är det dock lite extra utmanande med +27 grader i skuggan och avslutning på en mängdvecka som mäter totalt 93,4 kilometer. Min mastigaste vecka någonsin, men p.g.a. ett briljant upplägg av Rubin känner jag mig inte så farligt sliten. Skön känsla!

Väl tillbaka i Stockholm sitter jag en dag i bilen på väg till Hammarbybacken för ett utmanande backpass. Vid Hellas plingar min telefon till och jag får en känsla av att det är något jag måste läsa. Jag öppnar och får genast svänga av vägen och parkera bilen. Min guidekollega Petter, som jag spenderade en vecka i tält med på vår senaste tur på Kilimanjaro, har förolyckats i en flygkrasch i Örebro. Tårarna väller över och jag går rakt ut i skogen och sätter mig och gråter. Fina Petter, inte ens 30 år fyllda och så mycket kvar i livet. Hans stora passion fallskärmshoppning blev hans död. Det är så ofattbart sorgligt och näst intill omöjligt att ta in. Det var inte längesen vi hördes av och pratade trailskor, nu finns han inte mer. Jag ringer mamma, hon gör sitt bästa för att trösta 30 mil bort. ”Åk till Hammarbybacken som du har tänkt, det hade Petter velat” säger hon och jag gör som hon säger. Det blir en känslosam stund på platsen där jag träffade honom för första gången – just i Hammarbybacken hade vi en träningskväll tillsammans med de blivande Kilimanjaro-bestigarna som vi sedan tog upp till toppen på Afrikas högsta berg. Jag tänker att det inte är en slump.

Den 17 juli går en mångårig dröm i uppfyllelse. Jag får äntligen flyga till Island för första gången och ta mig an det 55 kilometer långa loppet Laugavegur Ultra Marathon. Startfältet är litet och loppet har varit fulltecknat tidigt de senaste åren. När jag äntligen lyckades knipa en plats till 2020 års upplaga gick det inte att resa till Island och loppet kördes med endast islänningar. Men nu, nu blir det av!

Loppet startar i Landmannalaugar och går sedan över magiskt vackert, och mycket utmanande, vulkanlandskap ner till Thorsmork på Islands södra sida. Det regnar när jag lämnar Reykjavik med buss till starten på morgonen, men i Landmannalaugar skiner solen. Det är kyligt, endast ett par plusgrader, men startområdet är så otroligt vackert!

Det blir en lång och hård dag i löparskorna. Jag tar mig över totalt 1700 höjdmeter och är ute i 6h 37min. Mitt fokus ligger på upplevelsen och att försöka ta in miljön så mycket jag bara kan. Innan jag åkte har jag knarkat bansträckningen på diverse sajter och även sett ett par amatördokumentärer på YouTube. Det känns overkligt att vara på plats och jag gör mitt bästa att både försöka ta bilder och spara miljön i minnesbanken. Jag befinner mig i ett aktivt vulkanlandskap som taget ur Sagan om ringen. Det ryker från hål i marken och färgerna på bergsväggarna runt mig är helt overkliga. Det är som att springa i en saga!

Det var längesen jag sprang ett ultralopp. Jag har glömt bort hur otroligt uttömmande det är och hur vansinnigt trött man kan bli. Att det här loppet ens skulle bli av visste jag dessutom inte förrän i sista sekunden, så träningen har varit exakt noll anpassad till den här typen av utmaning. Att springa 5,5 mil och ta sig över Hammarbybacken 25 gånger längs vägen är inte vad jag är tränad för. Men jag ville verkligen inte missa den här möjligheten – vem vet hur 2022 ser ut?
Den sista timmen är otroligt utmanande och mina lår har sagt upp sig fullständigt. I vanlig ordning gråter jag en skvätt med jämna mellanrum samtidigt som jag känner sådan enorm tacksamhet över kroppen. Otroligt vad den kan göra! Jag njuter samtidigt som jag kämpar, en klassiker när jag ger mig på något som är på gränsen till vad jag klarar. Det är en underbar dag i löparskorna men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte njöt när jag äntligen fick korsa mållinjen. Kom in som 25:e dam av totalt 223 startande – ett resultat jag är mycket nöjd med givet förutsättningarna. Loppet var trots allt en liten parentes i min satsning mot London Marathon i oktober.

På vägen hem från Island stannar vi till i Köpenhamn för välbehövlig återhämtning. Bra hotell, god mat och dryck (kan verkligen rekommendera Mangia som är den bästa italienaren jag har ätit på!) och lagom mycket lugn träning. Det är ovanligt lugnt i stan och vi kan njuta av Köpenhamn utan att behöva armbåga oss fram. Solen skiner på oss alla dagar vi är där och det fina vädret håller i sig när vi kommer hem. Det är kämpigt att få till de hårdare passen i värmen (och med ett ultralopp i benen), men jag har mitt fokus på London nu och känner mig smått ostoppbar.

Augusti

Som om den svenska sommaren inte var varm nog bestämmer vi oss för att åka en vecka till Rom. Det visar sig vara en riktig lyckträff på alla sätt och vis. Resandet är av förklarliga skäl lite på hold i hela världen och vi avnjuter Italiens huvudstad på näst intill folktomma gator. Colosseum är trängselfritt och vi har aldrig problem att få ett bord på en restaurang. Poolområdet på hotellet är lugnt och skönt och jag springer nästan ensam längs ett stekhett Tibern. Vi äter och dricker gott, som alltid i Italien. En ljuvlig och mycket välbehövlig vecka på alla sätt och vis!

I slutet av augusti dyker även Premiärmilen upp som gubben i lådan. Det skulle ha gått i mars men blev framflyttat på obestämd tid och jag har helt glömt bort att jag har en startplats. Nummerlappen kommer på posten som en fullständig överraskning och loppet går av stapeln dagen efter begravningen för min kollega. Är mentalt ganska trött men tänker på orden från begravningen – att vi måste fortsätta leva för Petters skull. Jag messar coach Rubin samma morgon att jag har bestämt mig för att springa och får en enda önskan tillbaka: ”I want you smiling at the finish line”. För säkerhets skull börjar jag le någon kilometer innan mål och springer in på fina 42.31 (04.13 min/km) och hamnar på 11:e plats. Känner mig inte så trött och jag har mer att ge – ett fint formbesked av kroppen med en dryg månad kvar till London!

September

Jag inleder första höstmånaden med en mastodontvecka. 91 kilometer löpning på fem dagar inklusive mitt sista långa långpass inför London – 32 kilometer med flow hela vägen. Historiskt sett har långpass inte hört till min kropps favoritpass, jag har ofta blivit skadad eller känt mig helt dränerad på energi efter dem. Med Rubins hjälp har jag dock hållit mig i rätt pulszon och kunnat springa långt med låg ansträngning och ändå haft energi kvar efter 2,5 timmes löpning. Det är en fantastisk känsla!

Den 11 september får jag ett fint hedersuppdrag av min fina vän Cia – att vara farthållare åt henne på Ramboll Stockholm Halvmarathon som avslutning på hennes säsong tillsammans med Sverige Springer (<- se avsnittet här). Det blir en minnesvärd och känslosam dag med noll fokus på prestation och all in på glädje. Det finns förmodligen ingen i hela världen som utstrålar så mycket löparglädje som Cia. Jag kommer aldrig att glömma den här dagen!

En vecka efter halvmaran och med två veckor kvar till London springer jag mitt sista långpass – 25 lätta kilometer med bra känsla. Det jag gör efter passet är dock något som jag lär mig en ordentlig läxa av. Jag har fortfarande inte hittat de optimala skorna inför London Marathon, så såhär endast 2 veckor innan bestämmer jag mig för att göra det nu efter mitt långpass (avdelningen mindre begåvade beslut). Jag åker in till Runner´s Store, har tur att Matilda jobbar just den här dagen och att hon har all tid i världen för att låta mig prova igenom hela kolfibersortimentet. Det finns så många fel i det som händer nu:
Jag testar skor i över en timme, efter 25 kilometer långpass.
Jag testar bara skor med kolfiber, när jag aldrig har sprungit i den typen av skor innan.
Jag kör onödigt många fartökningar på testbandet när benen redan är lite sega från långpasset.

I slutet av den dryga timmen jag är där känner jag mig jäkligt seg i ländryggen. Jag går därifrån med två par skor och är nöjd och glad, men jag känner att ryggen inte är nöjd. Tyvärr är det en känsla jag mer än väl känner igen sen tidigare och jag vet att det inte är postitivt.
Dagen efter har jag ganska ont i ryggen, på gränsen till ryggskottskänsla. Jag har ändå vilodag så känner mig rätt lugn ändå. Men det blir inte bättre, snarare tvärtom. Ett par dagar efter har jag skitont och fyra dagar efter långpasset måste jag gå till Susanne på Löparakuten, utan en endag sprungen kilometer under hela veckan. Hon ordinerar fortsatt vila. Det är 10 dagar kvar till dagen då jag ska springa mitt livs snabbaste marathon.

På helgen, en dryg vecka innan loppet, tar jag en promenad och försöker lägga in korta löpintervaller. Jag håller ut med löpningen i 90 sekunder, sen får jag lägga ner p.g.a. smärta. Ryggen vill inte alls och jag börjar bli orolig på riktigt. Har jag f*ckat upp ryggen ännu en gång p.g.a. korkade beslut? Hade Rubin fått bestämma hade jag förmodligen inte provat ut skor i en timme efter långpasset för en vecka sen. Jag är så arg och besviken på mig själv men försöker tänka positiva tankar och att vilan kanske är bra för mig ändå. Mina ben kommer iallafall inte vara slitna när jag ska springa 42,2 kilometer om en dryg vecka. Hur det nu ska gå till. Jag avslutar mitt september med 11 vilodagar på raken (och ytterligare två behandlingar hos Susanne) och en gnagande oro över att London Marathon-medaljen är ett minne blott.

Oktober

Fredagen den 1 oktober flyger vi till London. Jag har inte sprungit ett steg sen den 19 september. Ännu inte testat mina skor som jag köpte den dagen och jag har ingen aning om hur det ska gå på söndag. Tar jag mig ens runt?
På lördagen sticker jag ut på en lätt morgonjogg i ett ljummet Hyde Park, dryga 4 kilometer i lugnt tempo – den enda rundan där mina raceskor sätts på prov. Jag börjar gråta av glädje när min rygg är smärtfri och hoppet om en målgång imorgon tänds igen. Min målsättning ändras dock från sub 3.15 till att säkra medaljen, oavsett hur lång tid det tar. Det känns inte så kul med tanke på de senaste månadernas hårda träning, men inget annat beslut är rätt i den här situationen. Jag vill bara ta mig i mål imorgon.

Raceday, lördagen den 2 oktober, vaknar jag tidigt med fjärilar i magen. Ryggen känns bra och jag är otroligt fokuserad. Jag har under kvällen igår överlagt med mig själv och bestämt mig för att satsa ändå. Jag kommer att starta i ett högt tempo, förutsatt att ryggen är smärtfri, och köra så länge det håller. Ryggen känns mirakulöst återhämtad och jag tänker att adrenalinet kommer att göra sitt. Jag måste våga testa, annars kommer jag ångra mig för all framtid.

The rest is history. Jag drar iväg i 04.20-tempo med en glad rygg och pigga ben. Kanske har den här vilan inte bara varit av ondo? Klockar första milen på 43 minuter och halvmaran på 1.32.13. 30 km passeras lite långsammare på 2.13.06 och sen tappar jag såklart ytterligare lite på slutet, som sig bör. Det är en kamp sista milen, men helt mirakulöst springer jag över mållinjen på 3.11.52 – nytt PB med nästan 4 minuter. Kroppen har gjort det igen och jag inser att jag aldrig kommer att kunna tacka den tillräckligt mycket.

Hela den långa race reporten finns att läsa här.

Jag tar det ganska lugnt i ett par veckor efter maran. Historiskt sett har jag alltid blivit skadad precis nu – efter ett hårt lopp när jag helt respektlöst har gått på träningen alldeles för tidigt. Det ska inte hända den här gången. Jag börjar med 3 dagar helt utan löpning och går sedan över till lugna, korta pass och fortsatt mycket vila. Två veckor efter maran springer vi virtuella Glädjeruset på jobbet och uppslutningen är fantastisk. Ett fint lopp för en god sak ♡

Första helgen i november skall jag åka till Schweiz för en efterlängtad konsert och hög på min upplevelse i London lyckas jag leta upp ett lopp som jag kan springa när jag ändå är där – Geneva 20km by Genève Aéroport. Jag anmäler mig till sub 1.30-startfältet och tänker att det inte kan vara så svårt att hålla under 04.30 min/km i 2 mil.

November

I början av november flyger jag till Gèneve. Testar benen på lördagen inför söndagens lopp och de känns tunga och sega, som alltid dagen innan start. Allt verkar med andra ord vara i sin ordning.
På söndag morgon är det nollgradigt och stressigt inför starten. Köer för att kolla covid-bevis, för att lämna in överdragskläder och för att besöka toaletterna. Jag kommer in i min fålla – elitledet(?!?) – bara ett par minuter innan start så uppvärmningen är obefintlig. Jag hinner inte ens bli nervös innan startskottet går och jag sätter iväg i ett högre tempo än jag har tänkt.

Första kilometern går på närmare 4 min blankt och jag fattar ju att det inte kommer att hålla i 19 kilometer till. Men jag trycker på så bra jag kan utan att ta ut mig fullständigt. Första halvan är mer kuperad än jag har kunnat utläsa av banprofilen så det är lite segare än förväntat. Efter en lång backe mellan 3 och 4 kilometer hör jag dock någon i publiken säga att det värsta är gjort så jag väljer att tro på honom. Jag tuggar på i ett bra tempo men är lite för feg för att gå fullt. Jag vill springa in under 1.30, allt annat är en bonus. Första milen passeras på 42.30, samma som på Premiärmilen i augusti, och jag tänker att det kanske blir svårt att hålla i en mil till.

Men döm om min förvåning när den andra halvan känns lättare än den första. Det är inte alls lika mycket uppförsbackar och jag hittar ett otroligt skönt flow. Det är en utmanande men fullt kontrollerad känsla. Vid 5 kilometer kvar till mål blir jag omsprungen av en tjej med fransktalande pacer. Jag vet att jag ligger bra till i damklassen så jag gör allt för att jaga ikapp henne. Vid 2 kilometer kvar till mål passerar jag äntligen och vägrar släppa. Min sista kilometer går på 03.49 och den andra halvan är 1 min 24 sek snabbare än den första. Min sluttid i mål stannar på 1.24.36 (04.11 min/km) och det räcker till en 11:e plats bland kvinnorna och 6:e plats i min åldersgrupp. Totalt plats 161 av 1620 startande, både män och kvinnor. Jag är så vansinnigt nöjd och konstaterar att jag hade klockat halvmaran under 1.30 om loppet hade varit 1,1 kilometer längre – en tid som har legat som ett smått ouppnåeligt mål i bakhuvudet en längre tid. Stort!

Efter loppet tar jag tåget till vackra Luzern och går på en konsert som jag har väntat på i nästan två år. Väl hemma i Sverige igen går allt i ett. Kick-off med jobbet, möte i Göteborg och en veckas jobb på mässa i Milano. Energin rinner ur mig i en strid ström och när jag kommer hem från Italien går luften ur mig helt och hållet. Jag loggar två veckor med knappt någon träning alls, kroppen är helt ur spel. Eftersom jag är väldigt osugen på att bli sjuk lyssnar jag på kroppen och vilar. Vilar, vilar och vilar. Sover kopiösa mängder med timmar men blir aldrig pigg. Lyckas få ihop totalt 36 kilometers löpning under hela november – en tredjedel av min högsta veckomängd i somras.

December

Årets sista månad kommer och återhämtning är fortsatt nyckelordet. Jag springer helt på känsla men vilar mest. Har noll sug efter prestation och tar bara lugna rundor för att det är skönt med frisk luft. Inga mål och ingen tidsjakt. Jag orkar inte och har inget behov av att ta i. Springer knappa 9 mil under hela månaden och det är vad det är. Min medalj från årets sex I’m a runner-lopp under året trillar in på posten. Jag vilar i att jag har haft ett fantastiskt år ändå, pandemi och en dålig start till trots. Jag lyckades kamma hem 8 fina medaljer och sätta nytt PB på ett par distanser. Vad mer kan jag begära av en kropp som har burit mig på otaliga äventyr i 42 år? Den är trots allt starkare än någonsin och min tacksamhet vet inga gränser.

TACK igen älskade kropp för att du orkar. TACK också till coach Rubin och alla andra som har varit inblandade i ovanstående äventyr – ni vet vilka ni är. Och TACK till dig som har hejat längs vägen och har läst hela vägen hit. Mot 2022 och nya utmaningar!

För att sammanfatta löparåret 2021.
Total distans: 2338 km (1732,2 km 2020) enligt Strava
Nytt PB marathon: 3.11.52 (London Marathon)
Nytt PB halvmarathon: 1.32.13 (första halvan av London Marathon)
Nytt PB 10 km: 41.55 (andra halvan av Geneva 20km by Genève Aéroport )
Lärdom: anlita en coach trots att du inte tror att du behöver en.

World Marathon Majors

Virgin Money London Marathon 2021 – the story

London Marathon. SOM jag har väntat på det här loppet – loppet jag egentligen skulle ha sprungit redan i april 2020.

Av förklarliga själ flyttades London Marathon fram till hösten 2020, för att sedan ställas in och konverteras till en virtuell variant. Den 4 oktober 2020 sprang jag runt, runt på en milrunda i Nackareservatet och sprang i ”mål” på 3.22.26 – ett fint resultat med tanke på ensamlöpning, regn och brist på publik. Men det var inte på riktigt. Det skulle ta ännu ett år innan jag fick uppleva magin i London.

Efter min virtuella mara i oktober förra året blev jag skadad. I vanlig ordning gick jag på träningen för snabbt och kroppen var inte återhämtad. Käftsmällen blev värre än vanligt och jag sprang knappt ett steg under hela november, december, januari och februari. När jag väl kom igång igen gjorde jag det i snigelfart med minsta möjliga progression. I takt med att jag blev smärtfri växte sedan drömmen om att försöka slå mitt marathon-pers från Chicago 2019: 3.15.31 – en tid som sattes när precis allt stämde på en bana som var flack, snabb och full med vrålande amerikaner. Jag insåg att jag behövde hjälp att planera min träning – och inte minst min vila! – och hörde av mig till Rubin McRae. En lunch senare skakade vi hand och jag lämnade mitt löparöde i hans händer.

Träningen rullade på och många hejade när jag lade ut passen på Strava. Kroppen svarade och jag betade av pass efter pass. Svor över hur jobbigt det var ena dagen och persade på halvmaran på träning nästa. En riktig bergochdalbana, både fysiskt och mentalt. Men Rubin hejade på, trodde på mig och jag började tillslut fatta att min form började bli rätt hyfsad. Skadorna höll sig borta bortsett från en kort period med en grinig fot och jag bara sprang och sprang. Hoppet för nytt PB i London levde och livet i löparskorna kändes helt fantastiskt! Två veckor innan loppet tömde jag en lägenhet, bar kartonger och möbler…och ryggen sa upp sig. Plötsligt kunde jag inte springa en meter med bara 13 dagar kvar. Ridå.

Ropade på hjälp hos Susanne på Löparakuten och fick komma dit akut. Besvikelsen och stressen visste inga gränser och som så många gånger förr trodde jag att loppet var kört. De sista två veckorna inför min resa till London låg jag på bänken hos Susanne fyra gånger. Testade att springa en gång precis en vecka innan loppet men fick ge upp efter 90 sekunder. Det gjorde för ont. Dagen innan loppet morgonjoggade jag 20 minuter i ett regntungt Hyde Park (och testade för första gången mina skor…inte helt optimalt, I know) och var helt smärtfri. Det kom tårar av lycka. Jag skulle iallafall ta mig i mål och få min medalj.

När klockan ringer söndagen den 3 oktober känner jag hopp. Kroppen är pigg, fjärilarna i magen är där och jag känner mig redo. Hungern lyser i vanlig ordning med sin frånvaro så två mackor med marmelad och en kopp kaffe med mjölk är allt jag får i mig. Jag pussar hej då till en sömndrucken Lasse – vi ses vid 40 km! Att ha någon hejande vid 4 mil är guld värt och jag glömmer aldrig när bästa Cia stod precis där när jag kämpade den sista biten av Berlin Marathon 2018 och för första gången sprang in under 3.30. Idag vill jag dock springa ganska mycket snabbare än så.

Berlin 2018

Jag sitter för mig själv på bussen ut till starten vid Greenwich Park. Fokuserad och inte så pratglad i vanlig ordning. Fjärilar i magen men förhållandevis lugn i kroppen. Jag kan inte tänka på målgången utan att tårarna bränner i ögonen och jag inser hur mycket jag har saknat att springa ett riktigt lopp. Måtte ryggen hålla hela vägen!

Vi kommer fram till starten 2 timmar innan min wave nummer 2 i röd startgrupp ska iväg. Det är 7 grader varmt, morgondimman ligger kvar och jag bara njuter. Aldrig någonsin tidigare har det varit så lätt att vänta innan ett lopp. Jag är bara så tacksam över att äntligen vara här!

Covid-anpassat: överdragskläder som skänks till välgörenhet i starten. The future is ours.

Klockan 09.37 går starten för min grupp. Då har jag redan gråtit tre gånger av tacksamhet och visualiserat målgången kanske hundra. Det spritter i benen och jag vill bara iväg. Planen är att hålla 04.20 min/km från start och ligga kvar där så länge jag orkar. Jag har inte ens gjort en halvmara i den farten så jag spänner bågen ordentligt. Men hur ska jag veta vad jag klarar om jag aldrig testar? Coach Rubin tror på mig och han har fått mig med på tåget. Nu kör vi!

Sista stegen mot startlinjen. Lycka!

Gången övergår till lätt jogg och startlinjen kommer helt utan förvarning. Uppvärmningen är obefintlig men jag trycker igång klockan och låter benen göra det de kom hit för. En fot framför den andra 42195 meter. Jag har gjort det förr och jag kommer att klara det den här gången också. I m¨ål kommer jag och förhoppningsvis gör jag det springande hela vägen utan en rygg som krånglar. Jag kommer att få min femte Majors-stjärna.

Det är så lätt att springa. Känslan att få springa med nummerlapp på tröjan med hejande publik vid sidan om gatan är magisk – som jag har längtat efter det här! Jag bara ler och njuter av varje steg, tänker inte ens på min rygg som för bara en vecka sedan hindrade mig från att springa alls. Den första kilometern går på 04.19, ouppvärmd men oberörd. Klockan stämmer inte helt med kilometermarkeringarna men när jag springer förbi 5-kilometersmarkeringen står det 21:30 på min klocka, 04.18 min/km. So far so good. Nu ska jag bara hålla i det här sju gånger så långt.

Milen passeras på 43 minuter och jag har bara tappat 1 sek/km under den andra femman. Känslan är fortfarande otroligt bra och jag bara njuter av varje steg. Mina skor känns fantastiska och benen går av sig själva. Jag får lite Chicago-flashbacks, det är lika lätt nu som då men det går snabbare. Dock vet jag att en mara är långt och man gör bäst i att inte ta ut något i förskott redan efter en fjärdedel…så mycket har jag lärt mig genom åren.

Jag tappar lite tid mellan 10 och 15 km men ligger fortfarande stadigt under 04.30 min/km och jag känner mig stark. När jag satte mitt personbästa i Chicago 2019 höll jag 04:38 min/km i snitt och det pågår nu en ständig huvudräkning i mitt huvud. Trots att min klocka berättar för mig vilken snittpace jag har hållit under loppet så kan jag inte låta bli att fundera över hur många kilometer jag har råd att springa lite långsammare för varje kilometer jag lyckas springa på 04.20…och ändå sätta nytt PB. Tänker att för varje 04.20-kilometer kan jag springa en kilometer på 04.40 och ändå landa på 04.30 i snitt. Det är 8 sekunder snabbare per kilometer än i Chicago…8 x 40 kilometer, det är 320 sekunder. 320 sekunder är över 5 minuter. Att putsa mitt PB med 5 minuter skulle ju vara otroligt! Sådär går mina tankar, kilometer in och kilometer ut. Ändå har jag tid att ta in atmosfären och publiken – den är otrolig och det märks att alla som kommit ut för att heja förmodligen har längtat lika mycket som vi!

Mellan 15 och 20 går det snabbare igen och jag snittar 04.22/km på den femman. När 20-kilometersmarkeringen kommer tornar också Tower Bridge upp sig framför mig – en plats som jag har fått höra skall vara något riktigt speciellt i publikväg. Ljudet är öronbedövande när jag tassar upp för den lätta stigningen, det är så GALET mycket folk! Jag ler och gråter samtidigt, ryser i hela kroppen och översköljs av en otrolig känsla av tacksamhet. Tänk att jag är här nu och äntligen får göra det här. Tänk att jag kan springa ett marathon! När jag rullar nedför bron hör jag inte ens mina egna tankar. Har inte hört ett sådant publikstöd sedan jag sprang in på Manhattan i NYC Marathon 2017 – wow!

Tower Bridge. Odödlig!

Precis efter bron väntar halvmaramarkeringen och jag inser att jag har sprungit på riktigt bra. Passerar på 1.32.13 och konstaterar halvmarapers med nära 3 minuter. Var ska det här sluta?! Banan är dubbelfilig här och vi möter eliten som har varit ute i knappa 37 minuter. Imponeras av farten de håller men blir också lite avundsjuk på att de bara har 5 km kvar och inte en halvmara som jag. Kanske är jag lite trött ändå? Det är onekligen lite mentalt tungt att svänga bort från målet och möta de som inte har långt kvar dit. Till målet och vilan. Men en 15 km lång loop bort mot Canary Wharf och Blackwall väntar mig och jag måste fokusera. Jag kommer på mig själv att tänka: vad skönt det hade varit om jag bara skulle springa en halvmara, då hade jag fått sätta mig ner nu. Huvudet vill redan nu uppmärksamma mig på att allt ju börjar först vid 30 km och jag gör mitt bästa för att tänka på annat. Ett steg i taget nu Helena, inget annat.

Det är nu det mentala pusslet börjar. Jag lyckas hålla 04.34 min/km mellan 25 och 30 km, men det kommer verkligen inte gratis längre. Tankarna gnager om att det vore väldigt skönt att sitta ner. Omgivningarna är inte så vackra runt Canary Wharf och Docklands. Vi springer genom tråkig hamnmiljö och det blåser, mest motvind känns det som. Benen känns ok men det går inte lika lätt längre. Pulsen känns inte hög – jag har som vanligt inte pulsen framme på displayen för jag vill inte veta – men kroppen börjar kännas seg. Det har varit otroligt snålt med sportdryck längs banan (tre gånger på 4,2 mil?!) och kanske är det energibristen som börjar höra av sig? Jag har fått i mig mina två Enervit Liquid och halar nu upp en Maurten gel med koffein. När jag får in klumpen i munnen svär jag inombords över att jag inte har testat den innan loppet (I know – rookie mistake!). Jag har kört liquid i flera år nu och konstaterar rätt snart att jag nog får fortsätta med det. Kan bara svälja halva geléklumpen med hjälp av en klunk vatten, men den vänder nästan upp igen. Andra halvan går bara inte, jag får kväljningar av bara tanken. Inser att även min andra, oöppnade, gel kommer att förbli orörd fram till mål. Börjar må illa, ganska ordentligt faktiskt. Är det här första maran när jag ska spy? Som sänt från helvetet står det plötsligt en osande korvkiosk precis bredvid banan. Korvlukt är kanske exakt det sista jag vill ha i näsan just nu. Blä. Benen börjar kännas lite som kola och 35 km passeras på knappa 2.37. Sista femman gick på oroväckande 04.46 min/km. Jag kan fortfarande slå mitt personbästa men kanske ska jag strunta i det och bara ta mig i mål? Det vore så vansinnigt skönt att bara ta det lite lugnt och bara lufsa de sista 7 kilometrarna. Kanske köpa en juice? Ljuvligt.

Jag vet att vi närmar oss Themsen och att det därifrån är platt och fint in i mål. Visserligen med lätt motvind, men ändå. Innan vi kommer dit springer vi nedför under viadukter och de små, små backarna upp igen känns smått oöverstigliga. Min kropp känns rätt energilös, det kurrar i magen(!?) och jag har noll – exakt noll – tryck i benen. Framsida lår gnäller och jag börjar verkligen känna att jag har tagit i mer än jag är van. Rubins röst ekar dock i huvudet, jag vet att han tror på min förmåga och han har haft rätt förr. Det är bara att tugga vidare. För varje steg jag tar har jag ett mindre kvar – det mantrat har funkat förr så jag kör det om och om igen i huvudet. Men vore det inte lite skönt att gå en bit..? ”Go Sweden – looking strong!” Nej, tydligen inte. Jag ser visst stark ut. Känslan inombords är bara en känsla, den ljuger säkert. Tugga vidare nu bara!

När jag ser 40-kilometersskylten bränner tårarna i ögonen. Jag vet att Lasse kommer att stå vid banan snart och det gör mig så sjukt glad. Dessutom ser jag att klockan visar 3.01.22 och även om jag snittat lite för långsamma 04.54/km den sista femman inser jag att det här kommer att gå vägen…om jag bara håller mig lugn nu. Jag pratar med mig själv inne i mitt huvud. Inga onödiga fartökningar så att låren säger upp sig. Inte trampa snett. Inga andra konstiga utsvävningar som kan äventyra det här. Spring bara lugnt och fint nu så kommer du att ta dig i mål under 3.15. Du har råd att springa i 6-minuterstempo den sista biten och ändå slå ditt personbästa. Ett steg i tag bara. Lugnt och fint. Sätter en fot framför den andra och letar efter Lasse. Jag hör honom vråla på lång väg och när jag passerar kör jag en high five som självklart missar målet. Har dock inte tid att stanna och korrigera så det är vad det är. En missad high five är också en high five. En meter efter att jag har passerat honom bryter jag ihop och gråter. En gråtande löpare är bränsle för en redan kokande publik – stödet är ofattbart!

En kilometer kvar!

Publiken bär mig nu. Utan den hade jag förmodligen inte orkat springa alls. Låren gör så ont och jag har inga energimarginaler kvar. Tårarna rinner men jag ler med hela ansiktet. Funktionärer vrålar och hejar. Publiken är helt galen. Mina lår har sagt upp sig men jag skiter i det – jag bara springer. När det återstår en enda kilometer tar jag ut segern i förskott. Det vore helt osannolikt att något skulle hända nu. 1000 meter kvar av 42 195. Det kommer att gå!

Vi svänger höger i ett öronbedövande jubel och jag ser äntligen det mäktiga Buckingham Palace. Mina ben är borta ur tanken och det känns som att jag flyter ovanför marken. 200 yards to go säger en skylt och jag svänger höger in på upploppet. Alla mina problem är som bortblåsta och det enda jag ser är den röda målportalen. Som jag har väntat! Den efterlängtade London Marathon-medaljen är snart min.

Vad som följer nu är i vanlig ordning ett upploppstöcken. Huvudet är tomt på tankar och jag fokuserar blicken rakt fram mot målet. Målrakan är lite mindre publiktät, av säkerhetsskäl, men jag behöver ingen publik nu. Jag har mig själv i min bubbla och det är fullt tillräckligt. Benen springer av sig själva och de gör inte ont längre. De känns på något märkligt sätt helt obefintliga. Jag har svårt att andas p.g.a. mina tårar men jag är bara glad…så glad. Jag tittar inte på klockan, jag vet att jag kommer att slå mitt personbästa nu. Det kommer att gå vägen. Känslan är obeskrivlig!

Jag spurtar allt vad jag kan och springer gråtande över mållinjen. Det är så vansinnigt skönt att sluta springa att jag gråter ännu mer av ren tacksamhet över att jag slipper springa mer. Inom ett par sekunder kommer det fram en funktionär och frågar om jag är ok.
– Yes, I’m ok – I’m just happy.
– Oh, is it your first marathon?
– No, it’s my 10th…

Hon ler bara och frågar om jag har kommit ihåg att stoppa min klocka. Det är ändå fint att de fokuserar på allt det väsentliga här på andra sidan mållinjen. Först och främst om hälsan är som den ska och i nästa sekund säkerställer de att loppet skall bli rätt och riktigt i Strava. Hon kramar om mig; well done. Älskar den här löparbubblan!

En bild säger mer än tusen ord.

Jag gråter vidare och går långsamt framåt längs The Mall. Funktionärerna berömmer oss alla och jag känner plötsligt hur fruktansvärt trött kroppen är. Jag har nog aldrig varit så trött efter målgång i ett marathon. Varenda cell känns som urvridna disktrasor. Det finns exakt noll energi kvar och jag skulle inte kunna springa en meter till. Precis som det ska vara, I guess.

Medaljen är kanske den mest efterlängtade jag har fått runt min hals. Jag skulle ha fått den i april 2020 men fick vänta till oktober 2021. Worth waiting for, kan man väl säga. Rubin messar någon minut efter; Well done superstar! Och det är precis så jag känner mig – som en superstar. Min kropp är en superhjälte som än en gång har burit mig 4,2 mil efter en minst sagt svajig uppladdning. För bara en vecka sedan kunde jag inte springa ett steg och nu går jag här i ett totalt lyckorus och njuter av ett nytt PB: 3.11.52.

En medalj av aldrig skådad smak.
En foliefilt eller en superhjältemantel? Ingen vet.

Jag möter upp Lasse på Trafalgar Square, får en kram och gråter en liten skvätt till. Svamlar på om loppet, förmodligen helt osammanhängande. Benen är så j*vla trötta och jag kommer knappt upp från marken när jag har suttit där och vilat en stund. Den planerade promenaden mot hotellet byts mot taxi efter ett par hundra meter. När vi går igenom serveringen utanför hotellet applåderar alla gäster och hotellet bjuder på champagne. Känslan jag har inombords trumfar marathonsmärtorna med hästlängder. Den är ljuvlig och går inte att framkalla på något annat sätt än att springa riktigt långt. Dessutom är den svårt beroendeframkallande….och det är väl precis den kombinationen som gör att jag springer vidare, trots allt. Det är en känsla jag knappt kan vara utan och jag är min kropp evigt tacksam för att den gång på gång tillåter mig att ta mig hela vägen fram. Tack.

Jag vill rikta ett STORT tack till coach Rubin McRae som outtröttligt utmanar mig med mer eller mindre ”omöjliga” träningspass och ständigt peppar och tror på min förmåga – utan dig inga vidriga trösklar, otippat sköna distanser eller välbehövliga vilodagar. Tack!

Tack också till Susanne på Löparakuten för att du alltid lyckas laga mig när jag själv knappt tror att det går. Utan dina magiska händer hade jag varit så många löparupplevelser fattigare. Tack!

…och Lasse. För din outsinliga förståelse för att jag vill springa i både tid och otid. Och för att du alltid lyssnar när jag pratar om tröskelvärden, kilometertider och förmodligen ganska ointressanta detaljer kring mina otaliga pass. Jag älskar dig ♥

Något har han snappat upp…hyfsat bra förhandsgissning på min sluttid i London.

Officiell sluttid: 3.11.52
Placering 66 av 14418 kvinnor i åldersklass 40-45
Placering 305 av totalt 18968 kvinnor.
Placering 3329 av totalt 40419 löpare, män och kvinnor.