Man kissar ju rött i ett dygn, men det får man ta.
Det har vankats marathonkväll på Löplabbet här i Stockholm ikväll. Jag droppade förbi en snabbis på väg hem från PT-jobb och kontorsjobb på superbusy Espresso House (älska det mobila kontoret!) på Birger Jarlsgatan.
Provsmakade sportdrycken som serveras på loppet, klämde lite på farthållarbanden och köpte ett par påsar snabb energi att ha under loppet. Hann också byta ett par ord med superwoman Andréa som i lördags sprang Göteborgsvarvet på drygt 2 h…halvvägs in i en graviditet! Hatten av.
Sophia Sundberg – som brände av superiskalla maran förra året på 2.58 – gav några energitips inför loppet, och hennes hemliga vapen stavas hirs och rödbetsjuice. Hirs på yoghurten för dess höga kolhydratmängd och rödbetsjuicen för nitraterna som bevisat förbättrar syreupptagningen i kroppen. Forskade vidare lite i det nu när jag kom hem och hittade ett intressant inlägg på bloggen Hjärnfysik. Jag älskar ju rödbetor och funderar på att testa. Vad kan bli fel liksom, förutom att ”man kissar rött i ett dygn”, som Sophia sa? Inte mycket förmodligen.
Vad har ni för energiknep inför långloppet?
Man får alltid drömma.
Kunskapstörst
Vi som har gått utbildningar hos The Academy har en grupp på Facebook där lärarna samt gamla och nya elever kan ta del av och sprida information. Det är verkligen jättekul att ha ett forum där man har lite koll på vad gamla kursare pysslar med och det är en jättebra kanal för att utbyta kunskap och erfarenheter.
Igår postades information på sidan om påbyggnadsutbildningar för oss som är utbildade PT:s, och jag blev så sugen att hoppa på deras Löpcoach-utbildning som går i september. Det ingick ju självklart konditionsträningslära i PT-utbildningen, men jag känner att jag skulle vilja fördjupa mig lite – både för mitt arbetes skull och för mig själv. Min bloggkollega Magnus Hagström är en av lärarna på utbildningen tillsammans med Jari Ketola och min kära mentor(!) Per Vikman.
Kursplanen med bl.a. löp – och teknikanalyser, mental träning, träningsplanering, formtoppning och återhämtningsträning låter som ljuv musik i mina öron. Jag fyller ju år ett par veckor efter utbildningen i september, så en liten tidig födelsedagspresent i form av en massa ny och matnyttig kunskap är jag väl värd?
Jag och Per på The Academys Meet & Greet tidigare i år.
Vem vill inte köra konditionstester med den här jätten…igen?
Obekvämt?
En mil fartlek i solen och en stunds filosoferande vid vattnet medan många sitter inomhus vid sina skrivbord. Det här med ”obekväma arbetstider” behöver inte alltid vara så obekvämt. Jag börjar iallafall med glädje tidigt och slutar sent för att ha möjligheten att vara ute mitt på dagen!
Stelt
Jag har haft ett par vilodagar från löpningen och istället fokuserat på återhämtning och rörlighet. Fram till i onsdags hade jag sprungit drygt 7 mil på 6 dagar och kroppen har inte helt oväntat känts lite stel och trött. Har unnat mig (genomlidit) en kiropraktorbehandling med fokus på höft – och fotleder och igår låg jag en lång stund på den skönaste tjocka mattan på jobbet och stretchade ut kroppen ordentligt.
Även i helgen vilar jag från (kvalitets)löpningen, och när andra nu laddar för Göteborgsvarvet i ett soligt Göteborg sitter jag med en kaffe efter ett rörlighetspass nere på ”min” brygga här i ett mulet Stockholm. Började med en lätt jogg runt min ö – exakt 2 kilometer – och varvade sen djupa utfallssteg (med fokus på att dra ut höftböjarna) med diverse stretching. Många av mina muskler i benen är rejält stela och kommer att behöva lite omsorg de närmsta veckorna om mitt löpsteg ska kunna vara så bra som jag gärna vill om två veckor. Game on!
Stel? Jo tack.
Fantasi…eller brist på den.
Imorgon är det dags för det sista långpasset inför maran. Nu är jag inte den som är den, och dyker det upp en galapremiär med hetaste DiCaprio på duken kan jag såklart springa de där två milen en dag tidigare. Har jag dessutom helt underbart flexibla kunder som ger mig möjlighet att göra det mitt på blanka dagen så har jag till råga på allt vunnit en stund av D-vitaminboost i solen. Win win!
Jag drog alltså iväg från jobbet runt lunch redan idag för att mata mina ben med ytterligare 20 kilometer. Hade ingen som helst aning hur min runda såg ut, mer än att jag skulle ta mig ut mot och runt Djurgården. När jag kommit en bra bit runt insåg jag dock att mitt kära Djurgården inte är så stort som jag ville att det skulle vara just idag, och stressen över att inte veta vart jag skulle ta vägen när jag hade betat av den sträckan gjorde att jag helt enkelt vände och sprang samma väg tillbaka igen. Inte ens det räckte dock, och på slutet fick jag röja omkring som en annan galning mellan hus, folk och bilar.
Så tråkigt och så oinspirerande att springa samma väg två gånger under samma träningspass, hur vackert och sagolikt det än må vara därute bland träd och fågelungar (såg en dopping(?) med tio ungar och dog sötdöden för en sekund). Faktum är att jag blev trött i kroppen av att vara uttråkat mentalt, och det är ju ingen höjdare alls. Nu gick passet bra tillslut och mina två mil är gjorda, men varför kan jag inte mäta ut en runda innan jag ger mig iväg!? Världens mest bekväma löpare.
Hur gör ni andra?
Fantasilöst.
Ånger
Jag fick en länk skickad till mig från en kompis igår. Den handlade om Bonnie Ware, en sjuksyster i Australien som efter åratal på en klinik med döende patienter skrev en bok om vad människor ångrar mest på sin dödsbädd - ”The top five regrets of the dying”.
Det var inga överraskningar på listan direkt, men punkterna tål ändå att tänkas på lite extra. Det vi önskar mest under vår sista tid i livet är…
…att vi skulle ha uppfyllt våra drömmar istället för att lyssna på andra.
…att vi inte hade jobbat så hårt.
…att vi vågat säga ifrån och uttrycka våra känslor oftare.
…att vi hade haft bättre kontakt med vännerna.
…att vi hade tillåtit oss själva att vara gladare.
Mycket tänkvärt. God morgon.
El Camino de Santiago 2010 – en av de saker jag ångrar minst av allt i livet.
Progressivt.
Idag svor jag i kyrkan och ställde mig på löpbandet trots att det råder världens bästa löparförhållanden utanför fönstret. Vissa pass passar helt enkelt bättre att köra inomhus, och idag var det tid(sbrist)en som var en avgörande faktor. Det går snabbare att hoppa upp på bandet än att ta sig ut, och jag är där jag vill vara när distansen är avklarad. Bekvämt.
Passet jag körde var dock inte bekvämt någonstans. Snabba Fötter hade varit i farten igen och kastat på mig en hemläxa som hette duga – en typ av snabbdistans med fartökningar var 5:e minut – ett pass som landade på totalt en mil. För siffernördarna kommer här facit för mitt pass idag, och även om det inte går att applicera på alla så kanske det kan vara ett kul upplägg att testa för den som har lite idétorka:
Uppjogg 5 min – 12 km/h
5 min 12,3 km/h
5 min 12,6 km/h
5 min 12,9 km/h
5 min 13,2 km/h
5 min 13,5 km/h
5 min 13,8 km/h
Nedjogg (som blev lite snabbare än ”jogg) 5 min 12,6 km/h
Nedjogg 7 min 17 sek 12 km/h
Totalt 10 kilometer blev det och kroppen kändes ordentligt trött efteråt. Progressiviteten i passet gör att flåset och benen (och inte minst pannbenet!) får sig en välbehövlig genomkörare.
Efter passet konstaterade en kiropraktorkollega efter några små tryckningar på min rumpa (ja, sånt händer då och då på jobbet…) att min gluteus är mer än spänd och ett besök på massagebänken är således inbokat på torsdag. Kanske välbehövligt efter 11 mils löpning på drygt två veckor…min 20-kilometare runt lunch imorgon icke inräknad. Den massagesmärtan kommer att bli mycket värre än Västerbron andra maravarvet.
Lika välbehövlig som torsdagens massage kommer att vara var vilan i en soffa och sojalatten jag bjöd mig själv på några timmar efter dagens löpning, och den rekordsnabba coachingen som jag och han med pekpinnen spontant fick till mellan två av hans jobb för dagen. Alla pusselbitar behövs.
