Okategoriserade

…och hur står det till med B12-värdet och dödsångesten?

Detta inlägg publiceras i samarbete med Medisera.

För en dryg månad sedan gjorde jag en stor hälsokontroll via Medisera, där 35 olika blodmarkörer analyserades. Resultatet – ett kraftigt förhöjt B12-värde – gjorde mig vansinnigt orolig. Mitt läkarutlåtande som följde med provresultaten sa att jag det bör utredas vidare. Google berättade att det minsann kunde hänga ihop med leukemi och annat hemskt. Dock läste jag mig också till att det förmodligen berodde på det B12-tilskott som jag gladeligen stoppade i mig dagligen.

Efter något dygns oro konsulterade jag en läkare i min närhet och fick tipset att sluta med mina tillskott. ”Gör en ny kontroll igen om en månad” sa hon och jag lydde. Burken med B12 hamnade längst bak i skafferiet och en månad senare beställde jag ett nytt test.
Till min glädje har Medisera smidigt nog även ett dedikerat vitamin B12/kobalamin-test, så att jag slapp lämna fyra rör blod igen. Dagen efter min beställning gick jag återigen till drop-in på S:t Görans sjukhus för att bli stucken. Två minuter senare var jag klar.

Dygnet av väntan var inte så kul faktiskt. Jag gillar inte känslan av att något eventuellt är fel i kroppen. Året med pandemin har i ärlighetens namn gjort det lite värre. Mina tankar gick från att det ”självklart är B12-tillskottet som har ställt till det” till att ”f*n, tänk om värdet inte har gått ner – vad gör jag då?”. Min förmåga att försöka släppa sådant jag för tillfället inte kan påverka blev lite satt ur spel, minst sagt. Oskön känsla!

Sms:et om att resultatet var klart kom samma natt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös när jag loggade in på min journal…men döm om min lättnad när mitt värde lyste grönt. Hurra!

Så – vad tar jag med mig från det här? Ja, det första jag tänker är att det är bra att kolla upp sina värden då och då. Trots att man lever sunt och försöker göra det man kan för att förbättra hälsan kan det bli knasigt. I detta fall kanske jag levde lite för ”hälsosamt” och gav kroppen extra vitaminer som den inte alls behövde, eller ens ville ha. Som jag sade i mitt tidigare inlägg – hälsokost är en otroligt lukrativ bransch och jag tror att det är väldigt många som stoppar i sig saker som de inte behöver.

”Allt går att sälja med mördande reklam” brukar det ju heta och i det här fallet är det verkligen så. Problemet med tillskott är dock att vi får reklamen både från företagen som säljer dem och dessutom från vänner och bekanta som minsann mår så bra av att äta just DET HÄR! Det är lätt att tro att alla kroppar är lika och att jag mår bra av samma saker som grannen. Men tyvärr är det inte så enkelt. Jag är övertygad om att många lägger pengar på onödiga piller och pulver som inte alls behövs.

Vi är alla individer och min kropp fungerar inte som din. Min kropp fungerar förmodligen inte ens som min kropp gjorde för ett år sen eller två. Jag är verkligen glad över att jag gjorde en hälsokontroll och jag kommer att göra det om ett år igen. Det gick verkligen otroligt smidigt att beställa kontrollen på hemsidan, gå iväg och bli stucken och sedan få svaren i journalen.

Som de gamla slitna orden säger; ta hand om din kropp – var ska du annars bo?

(…och till er som verkligen lider av konstaterad B12-brist och behöver ett effektivt tillskott så kanske det är värt att testa B12 från Holistic – det verkar onekligen fungera…iallafall för mig.)

Okategoriserade

Hur ett kosttillskott gav mig lätt dödsångest

Detta inlägg publiceras i samarbete med Medisera.

Det har länge varit blomstrande tider för tillverkare av kosttillskott i alla former. Aldrig har det funnits så många piller och pulver, till synes genvägar till ett bättre mående och stabilare hälsa. På toppen av det basunerar kvällstidningarna ut riskerna för den ena bristsjukdomen efter den andra, och rädslan för att få i sig för lite av det goda växer sig större och större. Med ett pillerknaprande utan dess like som följd. Vi utgår liksom ifrån att det inte räcker med att äta vanlig mat.

Vi som tränar mycket är en guldgruva för branschen eftersom vi ofta tror att vi behöver behöver ännu mer tillskott i olika former. Jag vet inte hur många hundra frågor jag fick angående detta under mina 10 år i träningsbranschen. Framför allt från oroliga kvinnor som gärna ville tillsätta både det ena och det andra till sin redan helt normala kost. De allra flesta tillskott är rätt ofarliga och svåra att överdosera, men vissa ämnen är faktiskt inte så bra att få i sig för mycket av. De flesta av oss vet dessutom inte att vi äter för mycket av något eftersom vi ofta tror att alla dessa tillskott bara är bra för oss, oavsett om vi råkar peta i oss lite för mycket…

Även jag tar ett par tillskott från mina long time friends på Holistic. Och även jag, trots att jag tycker att jag har hyfsad koll på läget, har visst lyckats överdosera något som gav mig smått dödsångest för en vecka sen. Den lilla oskyldiga vitaminen B12.

I ett samarbete med Medisera fick jag för ett tag sedan ett erbjudande om att gå och göra deras ”Hälsokontroll Stor” – en omfattande provtagning med hela 35 olika blodmarkörer med allt från kolesterolvärden till indikation på sköldkörtelrubbning. Eftersom jag är en nyfiken person och intresserad av hur min kropp mår tackade jag såklart ja. Jag gjorde en hälsoundersökning på Sophiahemmet för ett år sen så jag tyckte att det var dags att kolla igen. Det blir intressant att se exakt hur bra kroppen mår, tänkte jag med stort självförtroende. Jag beställde enkelt på Mediseras hemsida och drog sedan till S:t Görans sjukhus för provtagning.

Ej favoritmiljö.

Tidig morgon och drop in bland munskyddsklädda patienter. Tio minuters väntetid och sen var det dags för stick. Sköterskan undrade nyfiken varför det stod ”one life” på min handled. Vi hamnade i ett morgonsamtal kring liv efter döden. Han trodde att det finns ett liv efter detta. Ingen av oss kunde dock reda ut om det här isåfall var det första eller andra livet. Jag gick därifrån med några rör blod mindre i kroppen och utgångspunkten att vi nog bara lever en gång, trots allt. Lika bra att bara göra det bästa av det här livet ifall det inte dyker upp ett till.

Redan dagen efter hade jag mina provsvar. Jag loggade in på min journal och såg idel gröna (=normala) siffror. Men det var ett som lyste ilsket rött. Vitamin B12 / Kobalamin. Referensvärde: 175-700 pmol/L. Mitt värde: 1328. Wtf?!
Läkarutlåtandet som digitalt följde med mina provsvar:
Detta är ett mycket högt värde och borde utredas vidare anser jag.
Finns dock många orsaker som ger dessa höga värden och ses framför allt vid vitamin B12-behandling. Efter en injektion av depotpreparat kan mycket höga värden ses en längre tid. Höga värden ses även vid en del andra sjukdomar.
Så om du substituerar med Vitamin B12 så är detta förklaringen till ditt höga värde alternativt om du fått en injektion med Vitamin B12. Om inte detta så anser jag att du borde kontakta din Vårdcentral för ytterligare provtagning och utredning.

Självklart började jag med att konsultera Google, som man såklart inte ska göra. Den troliga orsaken, som sagt: B12-tillskott. Mardrömmen: allvarlig sjukdom som njursvikt, leverskada eller leukemi. Både lever – och njurvärden var dock bra så det uteslöt jag direkt. Visst skulle de väl se om jag har leukemi när de analyserar mitt blod som jag kontinuerligt lämnar på Blodcentralen? I ett dygn oroade jag mig. Och googlade ännu mer. Jag pratade tillslut med en läkare i min extended family som lugnade mig. Hon sa att det med största säkerhet beror på att jag tar B12-tillskott. Varför jag gör det? Ingen aning. Det är väl bra med B-vitamin?

Anyway. Vi kom överens om att jag ska sluta ta mina B12-tillskott, som jag såklart trodde var bra för mig, och ta ett nytt prov om en månad. Ett dedikerat B12-test. Vi håller tummarna. To be continued.

Note to self: ta inga tillskott som du inte med säkerhet vet att du behöver.
Note to self II: hälsoundersökningar är ingen dum idé.

Okategoriserade

Löparåret 2020 – en onormal historia

Jag har sprungit igenom ännu ett år i livet. Ett år som går till historien som mycket märkligt och inte rakt igenom muntert. Covid-19 har spridit sig som en löpeld över världen och allt har ställts in. Resor med löparskorna i handbagaget och lopp jag sett fram emot. Dock har 2020 levererat mycket tid till eftertanke och faktiskt ett och annat nytt pers. Och att jag fick äran att bli vald in i Altra Team Red. Det brukar inte gå ett par månader in på efterföljande år innan jag spottar ur mig det här inlägget, men nu ger jag er äntligen löparåret 2020.

Januari – februari

Mitt år inleddes med att jag flög hem från Förenta Arabemiraten. Landade i Sverige med luftrör som inte fungerade i närheten av normalt. Löpningen var obefintlig men jag fick iallafall se mig själv (och många, många andra) springa i det fina inslag om Terese som fick vara med på Cancergalan den 6 januari.

Från Cancergalan. ”Spring för Terese” i Hellasgården.

Januari bjöd också på en trip till Tanzania och Kilimanjaro – min femte resa som guide för Expeditionsresor. Jag och Ola Skinnarmo hade med oss ett starkt gäng som via Lemosho Route tog sig hela vägen upp till Afrikas tak. Lite visste vi hur privilegierade vi var som fick göra en sådan resa innan världen stängde ner ett par månader senare…

Barafu Camp, 4600 m ö.h.

Februari bjöd som sig bör på mörk och kall februarilöpning. Jag hittade ut i Ensta-spåret bredvid mitt nya jobb i Täby och jag fick springa ett kallt pass i Åre – i övrigt passerade en av mina tråkigaste månader ganska obemärkt.

Mars

Månaden då jag skulle få åka till Japan och springa mitt efterlängtade Tokyo Marathon. Covid-19 ville dock annat och loppet ställdes om till elitlopp där vi amatörer inte gjorde oss besvär. Besvikelsen visste inga gränser över min missade femte World Marathon Majors-stjärna, men det var inte mycket att göra…inte mer än att boka in ett annat lopp!

Som tur var gick Malta Marathon och Malta Half Marathon av stapeln samma dag som Tokyo. Jag anmälde mig till halvan och flög ner, ett kärt återbesök till min språkreseö efter 26 år. Underbart att få lite sol på näsan och känna löparglädjen som ett lopp ger!

Starten i Mdina.

Kroppen levererade över förväntan trots avsaknaden av dedikerad halvmaratonträning. Banprofilen på Malta var av det mer glädjande slaget och droppade över 150 höjdmeter från starten i Mdina ner till målet i Sliema. Dock hade de lyckats klämma in några riktigt sega uppförsbackar och värmen blev en chock för kroppen. Sol i all ära men att springa i värme är inte min favorit och har aldrig varit.

Jag fick kämpa rejält på slutet och lyckades ta mig in på nytt pers – 1.35.04. Otroligt glad och tacksam över att kroppen kunde prestera på en distans som jag inte alls hade förberett den för och jag såg ljust på löparåret 2020.
Läs hela min race report här.

Lättnaden över att ha 30 sekunder till kallt dricksvatten och vila.

Jag hinner knappt hem från Malta förrän Covid-19 tar över stora delar av våra liv. Hemmakontoret är ett faktum. Under några veckor är lunchlöpningens främsta uppgift att hålla mitt psyke på plats och stressnivåerna nere under mina isolerade arbetsdagar.

April

April kommer med vårvärme och min löpform är finfin! Jag kör backpass i Hammarbybacken varje helg sedan i mars och livet leker. Fram till den 18 april då min stela nacke sedan ett par dagar tillbaka säger tack men nej tack. Jag får avbryta mitt pass i backen och ringa David. Han behandlar mig akut och jag hamnar i soffan med smärtan från h*lvetet. En behandling till och jag är dock tillbaka igen – min kropp har återigen kommit tillbaka rekordsnabbt. Kanske ”tur” att mitt planerade London Marathon blev inställt den 26 april ändå…

Maj – juni

Jag startar maj med att bli ”Veckans löpare” på Marathon.se. Löpningen går bra och jag återupptar mina backpass på helgerna. Jag springer långpanna runt ett soligt Djurgården med Anna och Jenny. Bränner av Coronamilen i fint tempo och slår till med mitt livs första 5k sub 20 minuter på Kristinebergs IP (med en och samma låt i öronen hela passet). Jag och Camilla börjar springa lunchpass ihop från hemmakontoren. Springer för första gången i Ursvik och pressar mig i backarna i Hellas. Löpningen flyter på som aldrig förr!

Juni fortsätter i samma anda – allt är lätt! Den 5 juni skulle Terese ha fyllt år och vårt planerade minnesevent i Hellasgården blir virtuellt. Alla springer för Terese och vi minns henne på vårt eget sätt. Jag springer och springer och springer…tills nacken säger upp sig igen.
Jag vilar i 9 dagar. Springer. Får vila igen. Springer. Vilar igen.

Juli

…och sådär håller jag på till mitten av juli. I fem veckor är jag borta från riktig löpning. Tur i oturen att mitt efterlängtade Laugavegur Ultramarathon på Island har ställts in…

Semestern förläggs till Sverige i bil p.g.a. rådande läge och jag försöker springa där vi väljer att stanna bilen. Trosa, Göteborg och Vrinneviskogen i Norrköping. Men nacken mår inte hundra och jag känner i kroppen att den inte vill springa egentligen. Jag kan bara inte låta bli.

Jag får sådan svår abstinens att jag tar med mig tältet och gör en avstickare i form av 109 kilometer ensamvandring från Trosa till Tyresta längs Sörmlandsleden. Som balsam för själen! Hela juli passerar utan endorfinfest i kroppen, men jag gör mitt bästa för att varva promenad med löpning på olika platser i Sverige där vi spenderar vår semester. Det är inte samma sak, men det är iallafall…något.

Sörmlandsleden. Rekommenderas varmt!

Augusti

Första halvan av augusti följer samma mönster. Nacken är grinig och jag fortsätter att längta efter riktig löpning. Vi åker till Sälen och gör annat än att springa, och även om det är en fantastisk helg suktar jag efter backpass i skidbakarna.

Vandring där man helst vill springa…

Den 21 augusti springer jag mitt första smärtfria pass sedan i början av juni. Lyckan är total och jag känner en enorm tacksamhet! Första gången jag testar lite fart gör jag det i finfint och väldigt snabbt sällskap på Springtimes Run Happy-dag. ÄLSKAR att vara tillbaka igen!

Den 30 augusti får jag också äran att springa sista sträckan mot målet i Hagaparken tillsammans med Alexander Fitzgibbons efter hans osannolika projekt ”2020 km challenge” där han genom löpning, cykling, simning och paddling har tagit sig hela vägen från London till Stockholm – allt för att samla in pengar till stöd för familjer som förlorat ett barn (över £1000000!). Jag behöver nog inte säga att vi alla föll en tår när vi sprang över mållinjen efter Alexanders 17 dagar på vägar och vatten.

Se målgången här.

September

Den 3 september utmanar jag ödet och sätter mig på ett flyg till Italien. Jack Savoretti ger en liten välgörenhetskonsert på torget i Portofino och jag har kommit över en biljett. Är det något jag älskar här i livet förutom löpning så är det musik, och att inte åka är inget alternativ för mig. Det är en rigorös kontroll på vägen ner och munskyddet är på. Alla håller avstånd och jag känner mig säkrare på gigantiska Schiphol än vad jag gör hemma i Sverige. Belöningen är en musikupplevelse jag aldrig glömmer och bedövande vackra, smärtfria löprundor längs den turkosa liguriska kusten. WOW!

September bjuder också på underbar brittsommarvärme. Jag åker till Dalarna för att fira min och mammas födelsedag. Självklart passar jag på att köra mitt favoritlångpass från Oxberg till Mora längs Vasaloppsleden. Älskade mamma ställer såklart upp som skjuts och support, som så många gånger förr ♡

Oktober

Maratonmånad. London Marathon som skulle ha gått av stapeln i april flyttades till oktober och blev tillslut digitalt. En World Marathon Major på distans utan rätt att casha in en efterlängtad stjärna, men vem kan låta bli att delta ändå? Jag valde min favorithemmamil i Nackareservatet, planerade att springa den 4 varv med en liten avstickare på slutet för att gå i mål nere vid Ältasjön. Ensam och med energisupport vid varje varvning. Söndagen den 4 oktober var det dags att bekänna färg och avverka ett maratonlopp utan publik, utan underhållning och utan pulsen och energin som kommer med allt det. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå.

Mitt milvarv mätte nästan 100 höjdmeter per varv så jag hade ingen plan på att ens försöka mig på ett nytt PB. Min plan var istället att glida iväg i 4.45 min/km och hålla det tempot så länge det kändes bra. Ingen press och stress över tiden utan hitta en fart som var kontrollerad och skön. 42,2 kilometer njutning en regnig söndag i oktober liksom.

Det blev ganska njutbart. Första milen var superlätt och gick lite för snabbt. Nummer två var också lätt. Tredje var lite långtråkig men när jag varvade för den sista fick jag tillbaka lite energi igen. Höjdmetrarna gjorde sig såklart påminda och även faktumet att jag fick i mig lite undermåligt med energi. Men i övrigt – riktigt njutbart. Många ute på promenad och cykelturer och de tittade lite konstigt på mig när jag susade förbi i SWEDEN-tröja och nummerlapp. En enda hejade på mig. Märkligt ändå.

När jag klockade fyra mil på runt 3 h och 13 min förstod jag att det inte skulle bli någon vidare skittid trots allt… Min pojkvän och hans dotter hade gissat min sluttid på en papperslapp som jag inte hade fått se för att slippa känna någon förväntan på mig (eller släpa runt på dåligt självförtroende om de hade tippat en långsam tid…). Nyfiket svängde jag in på upploppet ner mot Ältasjön.
De sista 2 km ner till målgången gick i mitt halvmaratempo och med 700 meter kvar mötte min pojkvän upp som enda (men högljudda!) support. Han sprang med en bit men vek ner sig när jag satte in min spurt. Bra för självförtroendet och segerkänslan (tack älskling)!

Sluttiden blev 3.22.26 och mitt näst snabbast maraton i livet (PB 3.15.31). Givet alla höjdmeter och den totala avsaknaden av publikstöd var jag vansinnigt nöjd! Min pojkväns tippade sluttid? 3.22.28. I rest my case.

November – december

Efter maran kände jag mig otippat fräsch i benen. Vilade en dag och sprang sedan på igen. Inte med min vanliga intensitet direkt, men både bra volym och fart för att vara efter ett maraton. I slutet av oktober började jag känna av min högra höft under ett par rundor…och den 2 november sprang jag min sista runda för vad som skulle bli en ganska lång tid framåt. En vansinnig smärta i höft och ben flyttade in och det kulminerade sen i två ryggskott på två veckor. Min löpning var ett minne blott.

Ännu en gång hade jag lurats av den lätta känslan och respektlöst hastat vidare när kroppens små processer med att laga sig själv pågick för fullt. Och som så många gånger förr slutade det med en överbelastningsskada och en lång väg tillbaka. Susanne och David på Löparakuten fick symtombehandla (som så många gånger förr). Sedan sökte jag mig vidare till Katarina Woxnerud på Hela Kvinnans Klinik för att väcka min bäckenbotten och få ett upplägg för återträning – helt ovärderligt för mig och jag är så glad att jag valde att träffa Kattis. Hon är en stjärna!

I skrivandes stund är det som bekant februari och jag har precis kommit igång med min löpning ordentligt igen. Jag ser ljust på 2021 och hoppas att det ska bli mindre skadedrabbat än året som var. Och att jag får åka både till Island och London för att springa mina efterlängtade, framflyttade lopp.

För att sammanfatta löparåret 2020.
Total distans: 1732,2 km (1384,5 km 2019) enligt Strava
Nytt inofficiellt 5 km-pers: 19.46 (på bana i maj)
Nytt inofficiellt 10 km-pers: 41.31 (2:a plats i virtuella Asics Premiärmilen 12 september)
Nytt halvmara-pers: 1.35.04 (Malta Half Marathon 1 mars)
Lärdom: ge din kropp återhämtning trots att den inte alltid ber om det. Och styrketräna.