löpning

Att ändra sina planer (och överleva ändå)

Slow down...bild från min vandring genom Nya Zeeland 2015/2016.

Jag har väldigt svårt för att göra saker som inte känns rätt. Vi måste prata om det. Om att göra saker som känns rätt i magen och den sensitiva hjärteroten. Det handlar om allt här i livet. Nu ska ju det här dock föreställa någon typ av hälso – och träningsblogg, så jag vill främst prata om att inte hoppa på och stressa upp sig över en massa fysiska utmaningar som inte känns rätt. Om att inte göra saker för att ”man ska”, för att ”alla andra” gör det eller för att du har sagt det på Facebook. Om att ha planer och att kunna ändra dem. Om att slow down, backa tillbaka och känna efter vad du själv vill.

I helgen gick vackra Höga Kusten Trail av stapeln – 43 kilometer genom en natur som har fått mig att tappa andan. Ända sedan jag förälskade mig i Skuleskogen med omnejd förra våren har jag sett fram emot att komma tillbaka och springa loppet. Jag lyckades få en startplats och som jag har längtat!
Men så kom frågan om jag ville coacha Team Mora One och köra ett testlopp med dem i årets Ultravasan 90. Loppet skulle gå endast två veckor innan Höga Kusten Trail, och jag insåg att jag gamblade om jag tackade ja. Men jag kunde inte låta bli. Hjärtat slog en liten frivolt när jag fick frågan. Att få visa upp mitt Dalarna och leda ett helt team mellan Sälen och Mora gick inte att tacka nej till. Så för knappt tre veckor sedan körde jag de där 9 milen enligt plan i gå-lunka-löp-style och kom i mål på dryga 16 timmar. En av mina bästa loppupplevelser någonsin!

För en vecka sen, bara två dagar innan resan upp till Höga Kusten och härliga Friluftsbyn skulle ske, kände jag alltför starkt att kroppen inte ville. Ni vet, den där känslan i magen som inte går att ta miste på. Att bara få två veckors återhämtning efter 90 kilometer var – som befarat – alldeles för lite. Det kändes i hela kroppen. De kortare löppassen under veckan hade gått långt över förväntan, men bara tanken på att kämpa mig igenom 43 kilometer teknisk trail gjorde mig helt slut. Hur skulle benen orka, och hur skulle jag mentalt kunna förmå mig själv att ta mig igenom loppet med redan sega ben? Till och med att hela loppet kändes chanslöst. Jag orkade inte. Beslutet var inte lätt att ta, men efter mycket velande och funderande fram och tillbaka bestämde jag mig för att stå över loppet jag hade längtat så mycket efter. Jag ville ju så gärna, men jag fick inse att hjärtat hade bankat hårdare för något annat och nu fick jag ta konsekvenserna. Dessutom har en annan dröm besannats i form av en startplats i ett marathon jag har velat springa i många år…ett marathon som går första veckan i november. Det är inte långt kvar dit, och jag vill inte äventyra det och riskera att dra på mig någon fysisk skavank som sätter stopp för den starten. Det var bara att inse faktum. När beslutet äntligen var taget spred sig ett lugn i kroppen. Ett lugn och en känsla av att det är ok att ändra sina planer. ”Du behöver inte vara med överallt” som mamma brukar säga.

ultravasan målgång

Bilden som hjälpte mig att ta beslutet och inse att det var värt det. Målgång Ultravasan 90 med Team Mora One 2017.

I träningsbranschen, där jag arbetar och även rör mig på fritiden, ser jag tyvärr alldeles för ofta motsatsen. Alltför många styrs av press utifrån, förväntningar och (van)föreställningar om vad alla andra tycker och tänker om oss. Alltför många följer inte sitt eget hjärta, sin egen vilja och de låter bli att lyssna på sin ärliga magkänsla. De hoppar på lopp de inte är redo för, utsätter sig själva för onödig stress och mår på riktigt dåligt över något som borde vara lustfyllt och spännande! Det gör mig så ledsen att se, för jag har själv varit där och vet hur dåligt man kan må av det. Jag har själv gjort saker som jag tror har förväntats av mig, och alltför många gånger tystat ner mitt hjärta och magen som skrikit sig hes för att få mig att bara gå hem och lägga mig på soffan istället. Det handlar inte bara om fysisk prestation utan även om sociala aktiviteter. ”Alla” ska dit, då är det klart att jag ska dit också. ”Alla” springer ju lopp, då ska väl jag också göra det? ”Alla” ska ut och ta ett glas vin efter jobbet, det finns ju inte på världskartan att jag åker hem då. Nu har jag ju skrivit på min blogg att jag ska springa det här loppet, jag kan ju inte dra mig ur nu!? Vanföreställningar som jag kan skratta åt nu, men där och då blir det en enorm stress som är väldigt utmattande på sikt. Särskilt för mig som är närmare 80% introvert, men det är ett inlägg för sig.

Som tur är blir man oftast klokare med åldern. I mitt fall har all tid jag spenderat i min ensamhet i tystnad – längs pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela, på väg upp på toppen av Kilimanjaro och i mina leriga vandringskängor genom Nya Zeeland – gjort att jag har hittat mitt hjärta. Jag har haft tid att komma fram till vad jag verkligen uppskattar och vad som inte betyder någonting alls. Noll. Zero. Nada. Jag har insett att människor som stressar och pressar mig på ett negativt sätt inte passar in i mitt liv. Att magkänslan alltid får styra och att livet är för kort för att slösa bort på saker jag inte vill. What’s the point, liksom?

Det är många som tycker att man ska bita ihop när man är vuxen, att man ska finna sig i situationer och inse att livet inte är så jävla lätt. Kämpa lite nu! Jag håller inte med. Varför ska vi göra livet svårare än det faktiskt är, när vi bor i ett av världens mest välbärgade länder och har alla möjligheter att göra något fint av det? Det handlar inte om pengar och att ha råd att göra allt eller köpa allt vi pekar på, det handlar om att vi är fria att göra vad vi vill med vår egen tid här på jorden. De mest värdefulla stunderna för mig i mitt liv har varit helt gratis.
Som Miranda – ”jägerskan på fjället” – sa i Kalle Zackaris program ”Kalles sex liv” igår: ”man ska leva nu, för man är död jävligt länge”. Kanske är det där loppet du inte är så jävla sugen på att springa så viktigt egentligen? Gör du det verkligen för att du vill eller gör du det för att ”alla andra” gör det? Prova att verkligen lyssna inåt och ändra dina planer ibland. Hade jag fortsatt att göra som alla andra hade mitt liv varit så vansinnigt mycket fattigare nu. Jag känner en oändlig tacksamhet över att jag har vågat lyssna inåt. Tagit mina egna, mer eller mindre logiska, beslut. Trampat min egen stig, utan att trampa någon annan på tårna. Firat födelsedag på Afrikas högsta berg istället för på Stureplan. Sprungit bergslopp i Italien istället för att köpa ett par svindyra skor (men köp de där skorna för sjutton om du tycker att de är viktiga i ditt liv!). Ändrat mina planer för att lägga mig raklång på soffan. Försökt att omfamna den korta tiden jag har här på jorden.

Vi vet inte när det är över. Just därför tackade jag ja till att åka till New York i november för att äntligen(!!!) springa TCS New York City Marathon! Trots att jag inte skulle springa fler långa asfaltslopp. Eller ens springa några fler långlopp alls i år. Man får nämligen ändra sig.

Stag Saddle - Te Araroas högsta punkt. Hade jag lyssnat på alla andra hade jag aldrig kommit dit.

Stag Saddle – Te Araroas högsta punkt. Hade jag lyssnat på alla kritiker hade jag aldrig kommit dit. ”Man kan ju inte bara ta ledigt från ett jobb i 5 månader, som en ansvarslös tonåring!?”

lopp

Filmen från Ultravasan med Team Mora One

ultravasan målgång

Ultravasan-äventyret med Team Mora One har lagts till historien och kroppen är tillbaka till det normala(ish). Idag släpptes filmen från vårt speciella lopp, där vi startade i kolmörker och kämpade oss fram i ösregnet ner till Mora. Filmen är ett hopkok av mitt filmande längs vägen (jodå, jag bar med mig en kamera stora delar av loppet), och bilder från vårt fantastiska supportteam som förevigade oss när de kunde. Dessutom får ni ta del av en mycket sammanbiten teamledare (moi) som kommenterar hela kalaset från början till slut…

Jag ger er 90 kilometer mellan Sälen och Mora – varsågoda!

lopp Okategoriserade

Ultravasan Q&A

ultravasan

Det har droppat in några frågor till mig efter mitt senaste Ultravasan-äventyr tillsammans med Team Mora One. Eftersom det finns en stor chans att det är fler som vill ta del av detta så samlar jag svaren här nedan. Håll till godo!

Behöver man ha med sig egen energi när man springer Ultravasan 90?

Spontant – nej. I år var det ju ett ganska speciellt lopp för mig eftersom vi startade vid midnatt. Vi testade att gå-lunka-löpa hela vägen, så vi hade följebil med oss. Eftersom jag sprang loppet på ”normalt” sätt förra året (race report finns här) kan jag dock konstatera att servicen är helt outstanding längs vägen, även utan följebil. Skulle jag springa loppet igen skulle jag nog skippa ryggan första biten. Kanske skulle jag skicka den i dropbagen till Evertsberg för att ha den andra halvan. Hungern och törsten blev inte helt otippat värre mot slutet och då kan det vara skönt att ha med sig något i väskan. Dock skulle jag inte ta en större än Salomons S-Lab Sense 2 – min smidigaste rygga någonsin! Ultravasan är väldigt bekväm på det sättet att det inte finns någon obligatorisk utrustning som måste bäras med under loppet.

Hur mycket erfarenhet av löpning tycker du att man ska ha för att ställa upp i Ultravasan 90?

Det här är ingen lätt fråga att svara på. När jag sprang min första Ultravasa förra året hade jag aldrig sprungit längre än 47 kilometer. Dock hade jag ju min 300 mil långa vandring i benen, plus ett par andra bravader som 800 km pilgrimsvandring till Santiago de Compostela, 110 km Fjällräven Classic och ett otal lopp i storleksordningen 5 – 42,2 kilometer under de senaste 8 åren. Jag tror i grund och botten inte att det handlar om att man har gjort distansen innan. Det är det inte många som har gjort. Snarare gäller det att man känner sin kropp väldigt väl och har ett hyfsat hum om vad den klarar. Man måste känna den så väl så att man vet vilka signaler man verkligen ska ta på allvar, och vilka man kan låta passera obemärkt.
När man ger sig in i ett 90 kilometer långt lopp är det inte frågan om man får ont, utan när. Jag vågar hävda att ingen som har tagit sig igenom 9 mil till fots har gjort det helt och hållet smärtfritt. Det gör ont lite här och där. Kroppen är oftast inte så värst bekväm med uppgiften och ska vi vara helt ärliga så finns det inte mycket som är särskilt hälsosamt med att förflytta sig 9 mil till fots. Dock lär man känna sin kropp bättre och bättre för varje träningspass, lopp och utmaning man utsätter den för. Man lär den att härda ut. Att på sitt eget sätt vänja sig vid långvarig belastning. Men man lär sig framför allt att tyda signaler och tolka sina smärtor.
Jag tycker att man ska ha kommit så långt i relationen till sin kropp (och knopp!) att man förstår när den säger ifrån på riktigt. För säga ifrån kommer den att göra, förr eller senare. Då gäller det att ha pannben nog att fortsätta eller avbryta, om nödvändigt. En inte helt lätt ekvation som tar några år att lära sig. Har man endast sprungit kortare lopp eller tränat väldigt få antal år tror jag att man gör bäst i att vänta ett tag. 9 mil är långt, faktiskt mycket längre än man kan tro.

Vad äter man under ett så långt lopp som Ultravasan 90?

För att formulera mig kort: allt. Chipsen på kontrollerna är de godaste ever! Pannkakorna ska vi inte tala om. Eller geléhallonen. Förra året åt jag en dubbel pannkaka med extra sylt, toppad med geléhallon. Inga konstigheter.
För att formulera mig längre: ät det du är van vid och behöver, och lite till. Testa vad din mage tål under dina långpass innan du ger dig på ett ultralopp. Många får problem med magen längs vägen för att de matar kroppen med konstiga saker som de annars aldrig äter. Det kanske inte är en bra idé att trycka i sig ett par pannkakor om man i sin vardag inte äter vetemjölsbaserade livsmedel? Kanske tål du inte sportdrycken som serveras eller kanske blir korvmackan (jodå, du kan bygga en egen korvmacka längs vägen) för tung att smälta om du ska springa samtidigt? Testa, testa, testa och ät sedan det du vet (eller iallafall så nära vet du kan komma) att kroppen fixar. Få vet hur kroppen mår efter 6-7-8-9 mil, men testar man innan så kan man iallafall få en hint.

Kan man anlita dig som personlig tränare och löpcoach?

Svar: ja. Dock arbetar jag till största delen online och utomhus. Skicka ett mail till helena@healthbyhelena.com så tar vi det därifrån!

Det var allt. Hoppas att jag har rätat ut några frågetecken och samtidigt väckt lite nyfikenhet att testa på ett lite längre lopp. Känslan när man passerar mållinjen överskuggar varenda liten krämpa längs vägen, jag lovar. Närmare odödlighet kommer man inte.

Medalj ultravasan90

Den här. Värd allt slit, all smärta och all uppgivenhet längs vägen.