fuck cancer

Terese…snälla, vakna igen

Hej Helena,

Så spännande med dina resor! Blir härligt att se dig ta dig uppför Kilimanjaro igen!
Vi kan absolut höras när du kommer hem, eftersom jag var sjukskriven några veckor har vi inte kommit så mycket längre med laget, men det är ingen brådska, funkar fint att vi hörs efter 11 feb. Njut nu av din resa och det fantastiska i att hjälpa andra människor att nå sitt mål!

KRAM
Terese

Mailkonversationen fortsatte inför mitt lagkaptensuppdrag men det blev inget lag till Ragnar Lake Mälaren i helgen. Ödet ville annat och en vår med en rad stora hälsoutmaningar väntade för Terese. Vi var många som var oroliga och skickade hoppfulla hälsningar till henne. Höll tummarna hårt för att hennes strejkande kropp skulle hämta sig. För bara tre veckor sedan kom så käftsmällen när jag satt på en parkbänk i den prunkande Trädgårdsföreningen i Göteborg med min mamma och lillebror: jag har cancer. Ridå. Tårar och tacksamhet över att delar av min familj var med mig.

Mina minnen med Terese framkallar så mycket glädje. Våra otaliga möten på diverse lopp och events genom åren. De galna och hysteriskt roliga dygnen i England under Ragnar White Cliffs. Fotojobbet för Tjejmilen och Plan Sverige i Hammarbybacken. Mitt hjärta ler när jag tänker på hur bekväm jag alltid har känt mig i hennes sällskap. Hur mycket glädje hon alltid gav och hur inkluderande hon var. Glad och varm.

Terese och jag. Jag hör fortfarande hennes skratt… Foto: Leena Similä för Plan

Jag trodde inte att sjukdomen skulle ta henne. Starka, fina Terese med sin outtröttliga energi. Terese som alltid kramades sådär hårt och ärligt som få gör numera. Terese med leendet och det smittande skrattet. Livsglädjen. Den aldrig sinande inspirationen som hon delade med sig av till alla som behövde den som mest. Jag trodde verkligen att hon skulle vinna kriget mot sjukdomen. Var det någon som skulle klara det så var det hon.

Men i lördags tog hon ett beslut att sövas ner. Sova sin sista tid på jorden för att slippa ångesten över att känna sin kropp tyna bort. Efter en magiskt vacker sommarpromenad nåddes jag av beskedet och tårarna forsade nedför mina kinder. Nej nej nej! Hela helgen har varit en känslomässig bergochdalbana. Jag har gråtit. Skrattat åt filmklippen från England. Gråtit mer. Jag har slagits av panik över hur skört livet är. Påmint mig själv om att livet är nu. Inte igår och inte imorgon. Nu. För 5 år sedan tatuerade jag in ONE LIFE på min handled och orden har aldrig känts mer viktiga och självklara än nu. Jag är bra på att förverkliga mina drömmar och ta vara på livet, men jag ska bli ännu bättre. Det är jag skyldig mig själv och det är jag skyldig Terese. Hennes drömmar är över.

Det känns ändå på ett starkt och fint sätt väldigt mycket Terese att ta ett beslut att få somna. Att få lite kontroll i det totala kaoset och inte låta den där helvetes jävla sjukdomen få sista ordet medan hon var vid medvetande. Istället valde hon att säga hej då till sin familj och sina vänner för att sedan få somna. Slippa lida. Få komma bort från allt. Släppa taget. Men tanken på att hon aldrig mer vaknar får mig att falla sönder inombords. Det känns så vansinnigt overkligt att jag varken kan eller vill tro att det är sant. Jag gråter över förlusten av en fin människa och över smärtan som Glenn, barnen och resten av familjen går igenom just nu. Och hennes riktigt nära vänner. Det är bara för svårt att ta in.

Dagen efter cancerbeskedet startade jag insamlingen Spring för Terese till förmån för Cancerfonden. På knappt tre veckor har det kommit in ofattbara 388000 kronor. Jag är stum. Det rasar in pengar från alla håll och jag har fått massor med meddelanden från människor som har blivit inspirerade av Terese genom åren. #springförterese sprider sig som en löpeld och det tas fina initiativ runtom i landet för att hylla henne. Vi springer alla för Terese och jag tror att hon ser oss.
Jag har reviderat mitt första insamlingsmål på 50000 till det tiodubbla – en halv miljon kronor. Låt oss nå det tillsammans och visa Terese nära och kära vilken underbar och viktig person hon var. Hur mycket hon har betytt för oss alla. Att hon för alltid lever kvar i vårt minne.

Snälla Terese, kan du inte bara vakna?

Följ mig på Instagram.

löpning

Kan vi inte bara låta varandra flyga fritt?

”Men du ska väl inte SPRINGA?!” Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan inför Boston Marathon. Efter att jag legat sjuk i lunginflammation bara ett par veckor innan visste många runt mig konstigt nog precis hur min kropp mådde när det var dags att åka till USA. Det spelade ingen roll att min akutläkare på Karolinska hade sagt till mig att ”du känner din kropp bäst själv”. Självklart var det inte bra för mig att springa och självklart borde jag står över. Allt annat var otänkbart. När jag sedan fick ryggskott en vecka innan loppet visste verkligen alla att jag då rakt inte skulle springa! De här kommentarerna kom inte på det där ”jag bryr mig om dig”-sättet, utan som ren kritik med ”är du dum i huvudet”-tonfall. De som känner mig på riktigt kommenterade det hela med att ”det spelar ingen roll vad jag säger, du gör ju ändå som du vill. Jag litar på att du vet vad du gör”. Älskar er!

Med internet och sociala medier tvingas vi hantera ett oräkneligt antal människor som tycker en jäkla massa saker om ditten och datten. Som säger sig veta exakt vad du borde göra och inte, och som dessutom utger sig för att känna din kropp och känslor bättre än vad du själv gör. Jag hänger en del på olika Facebook-forum för löpare, läser ett par bloggar och följer konton på Instagram. Och herre min gud och skapare vad folk tycker mycket om saker de inte har med att göra. Man ska göra si men kan absolut inte göra så. Man måste springa såhär snabbt för att vara en löpare eller man ska absolut inte stirra sig blind på klockan när man springer. Man peppar till att runstreaka (springa varje dag) i 100 dagar, eller hävdar att det är ”helt idiotiskt” (citat av Malin Ewerlöf i podden ”Ewerlöf & Månström”, vilket gör det ännu värre när det kommer från en officiell person) att göra det. Du ska springa med uppbyggda skor eller skor med nolldrop. Att springa och jaga kilometertider är maniskt och bara för freaks som har tappat känslan för löpning. Asfalt är för idioter, det är skogen som gäller. Bergslöpning är det enda tänkbara, det är bara svaga fegisar som springer på flackt underlag. Och sådär håller det på. S.å. j.ä.v.l.a. t.r.ö.t.t.s.a.m.t.

För min egen del spelar det inte så stor roll vad folk säger och skriver. Jag vet varför jag springer och vet hur jag vill ha det (vilket jag förklarar en del av i Pace on Earth’s podcast där jag gästar i avsnitt 107). Ibland vill jag lufsa runt bland rötter och stenar i skogen och ibland vill jag köra stenhårda tusingar på smattrande asfalt. Jag vill inte springa med musik, men jag har inga åsikter om andra som gör det. Jag tävlar alltid mot mig själv och mina egna tider, men jag vet hur svårt det är att ta sig ur den energikrävande tanken att man vill springa snabbare än just den där personen. Jag vill aldrig vila men jag vet att jag måste göra det. Ibland springer jag även om jag vet att det inte är bra. Mitt förhållande till löpning är inte alltid hälsosamt och jag är fullt medveten om det. Men med åren har jag hittat en balans som jag trivs med och som fungerar. Inte alltid, men oftast.

Lugn löparglädje med fria tankar. Grusvägen hos mamma där balansen alltid är perfekt. Och knäpptyst.

MEN. Det finns människor som inte har hittat sin balans. Män och kvinnor som ständigt påverkas av alla dessa kommentarer om vad man ska och absolut inte ska göra. De frågar inte aktivt efter svar men färgas av alla självutnämnda experter som härjar runt all over the place. Jag är övertygad om att de tappar sin glädje i löpningen och det gör mig ledsen. En person som gillar att se hur snabbt det har gått på sin gps-klocka läser att tidsjakt bara är för maniska freaks med en skruv lös. En person som myser runt i skogen i 7-minuterstempo får höra att allt långsammare än 6-minuterstempo inte är löpning. Någon som stolt lägger ut ett nytt pers på milen med en glad selfie på Instagram blir smärtsamt medveten om att man inte har kommit tillräckligt långt i sin personliga utveckling om man tvingas hävda sig på det sättet (men att man säkert växer ifrån det snart). En person som lufsar 3 kilometer varje dag och mår fantastiskt får veta av en av Sveriges främsta löpare att runstreaks är ren idioti. Det här är inga välvilliga råd till människor man bryr sig om utan grundlösa åsikter sprungna ur den egna världsbilden. Vad tror ni att det här gör med dessa människor som är nykära i sin löpning och äntligen har hittat rätt? Eller många som har sprungit länge och har odlat en djup förälskelse? Det DÖDAR deras glädje och lust att fortsätta!

7 mil in i Tarawera Ultramarathon 102 km. Fysiskt hälsosamt? Nej. Mentalt magiskt att fullfölja? Ja!

Kan vi inte en gång för alla komma överens om att ge fan i vad andra gör och aldrig mer fälla en kommentar som slår hål på någon annans glädjebubbla? Den som vill får springa med Converse på fötterna. Det är ok med musik och det är ok utan. Man kan jaga tider utan att vara manisk och man kan lämna klockan hemma om man vill. Det går att springa lopp för att det är kul men det är inte fel att göra det för att vilja slå sitt pers. Man får vara nybörjare och vara glad över att springa oavbrutet i 2 kilometer, men man får gärna även vara stolt över att nå under 45 minuter på milen. Kompressionsstrumpor går bra och det är lika ok att springa utan. Dessutom är det helt ok att inte springa alls, om man inte vill. Det spelar inte så jävla stor roll, huvudsaken är att folk rör på sig på ett sätt som de själva trivs med. Du har ingen som helst aning om vad som finns i människors ryggsäck och varför de gör vad de gör…eller inte. (vill du läsa ett fantastiskt inlägg om just varför, läs Daniels inlägg)

Känner du verklig oro för någon eller har någon i din närhet som du tror far illa, lägg en arm runt deras axel och fråga hur de mår. På riktigt. Men sluta att kasta skit som träffar allt och alla som kommer i din väg. Det är så jävla förlegat beteende. Peppa och uppmuntra till rörelse istället – det mår vi alla bättre av. Du med.

Berlin Marathon 2018. 42,2 kilometer asfalt och en kamp mot klockan. Fullt fokuserad. ÄLSKAR DET!

Ingen annan än du själv vet vad som är bäst för dig i ditt liv, sa Kay Pollak till mig en gång. Det är en befriande tanke, både för mitt eget liv och min syn på andras. Det tar tid att lära sig att leva efter det och inte värdera och kritisera andras val. Jag jobbar hela tiden på det och blir bättre för varje dag. Visst har jag åsikter, ganska ofta t.o.m., men jag försöker att hålla dem inom mig om de inte hjälper personen i fråga. I mitt jobb som PT får jag hela tiden lyssna för att förstå. Försöka komma med tips och idéer som hjälper mina klienter framåt. Testa och testa igen. Byta spår och testa en tredje gång. Skillnaden är att de har bett om min hjälp och lagt sin hälsa i mina händer. Det har inte de okända människorna därute som läser det du skriver. De hamnar bara i skottlinjen för någon med osunt åsiktsbehov.

Håll det negativa för dig själv från och med nu och möt nästa löpare, oavsett pace, med en high five! Ok? ♥♥♥

Varför jag springer när det är -20 grader och julafton? För att jag ÄLSKAR det!

lopp

Boston Marathon 2019 – the story

Boston Marathon. Detta mycket speciella och för många väldigt åtråvärda lopp. Ända sedan jag gråtande sprang in över mållinjen på min första mara i Stockholm 2011 har jag velat springa Boston. Min debuttid på 3.36.50 (otippat snabbt på debuten såhär med lite erfarenhet i löparryggan…) räckte dock inte för att kvala. Jag var 31 år då och jag gissar att kvaltiden låg på 3.35. 2015 lyckades jag springa Stockholm på 3.30.08, men då planerade jag min vandring genom Nya Zeeland och den krockade med Boston året efter. 2016 sprang jag Stockholm med Team Aron helt utan träning (3.54.34) och 2017 åkte jag spontant på en restplats och avverkade NYC Marathon i november (3.37.07). Inget av loppen var fokuserade på någon tid så Boston fanns inte ens i tanken.
Dagen efter NYC Marathon var det sista dagen att köpa en lott med chans på en startplats i 2018 års Berlin Marathon. Jag slentrianköpte en på hotellet i New York och döm om min förvåning när jag lyckades knipa en plats! Min form kändes hyfsad när jag kom till Berlin i september förra året, och även om min rygg hade krånglat den sista tiden gick jag ut i modigt 4.45 min/km-tempo med ambitionen att se hur länge det skulle hålla. Jag sprang in på helt ofattbara (med tanke på avsaknaden av dedikerad maratonträning) 3.27.07 – 12 minuter och 53 sekunder under min kvaltid till Boston. Snabbt som attan skickade jag in en anmälan ett par dagar efter loppet och även innan sista anmälan och höll tummarna. 10 dagar senare fick jag ett mail att jag hade fått en plats. Lycka!

Ni vet känslan när man inser på upploppet att det har gått vägen… Berlin Marathon 2018

Uppladdningen inför Boston Marathon 2019 blir dock inte riktigt som jag har tänkt mig. Från annandagen är jag småkrasslig och får inte till ett enda löppass med bra känsla. Pulsen är hög och kroppen svarar inte. Loppet går måndagen den 15 april och fredagen den 15 mars åker min pappa in på sjukhus i Falun efter en stroke. Jag släpper allt och åker dit. En vecka med extrem oro, stress och sömnlöshet följer. Jag springer tre 5-kilometersrundor för att rensa huvudet under veckan men kroppen känns som bly och andningen är tung trots att pulsen inte är särskilt hög.
Jag åker hem till Stockholm efter en vecka för att packa om väskan och återvända till Falun. Kroppen vill annorlunda och svarar med hög feber. Fredag kväll tillbringar jag hemma i soffan med hosta, feber och allmänt ont i kroppen. På lördag morgon har jag svårt att andas och termometern visar nästan 40 grader. Jag ligger utslagen hela dagen och orkar ingenting. På eftermiddagen ringer jag 1177 och de skickar mig direkt till akuten på Karolinska. Min andning är nedsatt och jag somnar i väntrummet. Lunginflammation. Efter fyra timmar och diverse undersökningar och inhalation av kortison och antibiotika får jag åka hem. Blir sängliggande och får antibotika i 9 dagar.
Söndagen den 7 april, springer jag äntligen för första gången ett lätt pass igen. 5 kilometer med otroligt skön känsla. Ingen hosta, pulsen är låg och fin och andningen är normal. Håller 4.45-tempo utan någon som helst ansträngning. Min glädje vet inga gränser. Kommer hem glad i hågen och tänker att jag ska städa nu när endorfinerna sprutar. Plockar fram dammsugaren, sätter i sladden och plockar upp slangen från golvet. PANG – min rygg smäller. Jag lägger mig på golvet med ofattbar smärta i ländryggen, en smärta jag känner igen från tidigare ryggskott. Fan. Min första tanke: där gick min start i Boston åt helvete.

Men. Som så många (oräkneliga!) gånger förr räddar David och Susanne på Löparakuten mig. Redan dagen efter smällen, på måndagen, får jag en tid hos David som lindrar det värsta. Jag ligger hemma och vilar i två dagar och på onsdagen behandlar Susanne mig. Hon upprepar sedan proceduren på fredagen när jag är på väg till Arlanda för att flyga till Boston. När jag sätter mig på flygbussen är jag nästan smärtfri. Jag förstår inte hur de gör men jag är så glad att de finns. Jag kommer till Boston på fredag kväll och min start är fortfarande osäker.

Måndagen den 15 april öser regnet ner över Boston. När jag tittar ut genom fönstret från hotellrummet ser det ut som om någon har satt igång en dusch över stan. Helgens solsken är long gone och jag misstänker att våra 42,2 kilometer blir en blöt historia. Inte lika kalla som 2018 dock eftersom det är 16 grader varmt ute redan väldigt tidigt på morgonen.
Min ambition är att gå den dryga kilometern ner till Boston Common där de gula skolbussarna står och väntar för att ta oss ut till starten. När jag kommer ner till lobbyn i mina dubbla ponchos och plastpåsar över skorna (note to self: hjälper inte i monsunregn) får jag dock skjuts av brittiska Kate som precis har givit upp kampen mot regnet och beställt en taxi. Vi tappar bort varandra i myllret när vi kommer fram och jag får tillslut skydd i en buss. Resan mot Hopkinton tar en dryg timme och regnet slutar precis innan jag kliver av bussen.

30000 löpare bussade från Boston. Foto: marathonfoto.com

Klockan 10.25 går startskottet för wave 2 där jag står. Jag har inte vågat mig på ett enda löpsteg sedan jag kom till Boston och jag har ingen aning om hur kroppen ska reagera på att springa. Mina tankar är fokuserade på att ta mig en kilometer i taget och jag ger mig iväg. Det är varmt och kvalmigt. Kroppen känns stel och tung. 42,2 kilometer känns längre än någonsin men mitt sikte är inställt på en medalj. Tar det mig maxtiden på 6 timmar så får det göra det.

Kaffekö i överbelamrat tält innan start.

Jag har blivit varnad för den första milen på loppet. Den går mer eller mindre nedför och många går ut för hårt och tar sen helt slut i framsida lår. Jag trycker inte på men jag bromsar inte heller. Låter bara kroppen göra sitt och åker med. Första 5 går på strax under 24 minuter och det känns ganska lätt. Lite tungt att andas i den tjocka, kvava luften, men ändå ok. Strax efter 5-kilometermarkeringen blir jag sjukt kissnödig och får hoppa in på en bajamaja.

Precis innan 10 kilometer springer vi in i Framingham och publiken är helt galen. Det känns fortfarande bra men det flyter liksom inte. Passerar milen på 49.12 och tänker att det inte kommer att hålla i det här tempot hela vägen in. Enligt många börjar loppet vid 30 kilometer när alla backar uppenbarar sig, bland dem den mytomspunna Heartbreak Hill som har knäckt många löpare genom åren.

Det är få lopp jag har sprungit där detaljerna har försvunnit så snabbt som Boston Marathon. Minnena är fragmentariska och jag vet inte exakt när och var allting hände i loppet. Jag springer i ett smått töcken där milesmarkeringarna avlöser kilometermarkeringarna och allt blir en soppa i huvudet. Ett marathon är 26,2 miles (1 mile = 1,6 km) och jag vet att 10-milesmarkeringen är lite knäckande. Bara 16 kilometer in i loppet och jag känner mig redan väldigt trött. Ovanligt trött. Det är varmt och fuktigt och andningen går lite tungt. Jag vågar inte titta på min puls med risk för att se hur trött jag egentligen är. Känner bara hur kroppen mår rent muskelärt och anpassar farten efter det. Passerar 15 kilometer på nästan 1.15 och inser att jag tappar fart. Halvmaran går på 1.45.49 och istället för att bli stressad känner jag ett lugn över att jag har över 4 timmar på mig att avverka andra halvan för att få medalj. Jag blir avslappnad och glad av tanken, samtidigt som löpardjävulen i mig säger att jag kan trycka på i samma fart till mål och komma in på under 3.35. Den tanken försvinner dock väldigt snabbt efter en liten stund då bensinen tar slut. Jag har druckit sportdryck varje mile, slukat en förpackning CLIF Bloks och min ena Enervit Liquid men det går ändå trögt. Låren svarar inte alls, vaderna är trötta och det känns som att jag går på tom tank. Folk skriker ”Go Sweden – you can do it

!!!” överallt och jag vill bara svara GO SJÄLV för fan om det är så lätt! Kör dock på fake it ’til you make it-planen och svarar ”thank you!” på alla hejarop. Låtsas ha krafter. Tuggar vidare och känner att det är väääldigt långt till Boston.

Starten. Foto: marathonfoto.com

Det går tyngre och tyngre. Det är varmt och jag dricker som en elefant. Blir kissnödig igen någonstans vid 26 kilometer och måste springa på toa igen. Personligt rekord i toalettbesök under ett maraton. Publiken är fantastisk men min kropp är ofattbart trött. Den vill inte vara med. Jag är varm, benen är sega och andningen känns tung. Långt ifrån lunginflammationstung men ändå oskönt tung med tanke på att det är långt kvar till mål. Jag springer och väntar på Heartbreak Hill men inser inte att jag har tagit mig uppför den förrän jag ser en skylt som säger ”Hearbreak is now behind you!”. Det var så många backar att jag blandade ihop dem. Kanske lika bra. Jag gick ändå i varje uppförsbacke eftersom jag kände mig som en bil på tomgång.

Efter Heartbreak Hill väntar några sköna nedförsbackar för den som har pigga lår. Inte för mig med andra ord. Till min förvåning ser jag i efterhand att jag har ett par kilometer som går runt 5-tempo, vilket är helt ofattbart. Jag har ingenting kvar i kroppen och konstaterar att det här med att springa ett maraton utan någon vidare träning 4 månader innan inte är att rekommendera. Det vill jag inte göra om igen, iallafall inte på en sådan kuperad bana som den här. Mina känslor är dock kluvna eftersom jag samtidigt är så gränslöst tacksam över att kunna vara på plats och göra det jag gör. Pappa återhämtar sig på sjukhuset och jag springer äntligen det lopp jag har drömt om så länge. Jag ser en skylt som säger ”You’ve got the right stuff!” med en bild på Donnie Wahlberg, en av mina tonårsidoler i NKOTB, och jag gråter en skvätt (”You got it (the right stuff) är en låt med NKOTB). Jag blir märkligt blödig när jag tar ut mig fysiskt.

Minnena från loppet är lite suddiga efter Heartbreak. Nästa passage jag kommer ihåg är viadukten vi springer under på Commonwealth Avenue, där det hänger en banderoll i gult och blått med texten BOSTON STRONG – ett uttryck som föddes den 15 april 2013 när bomberna small vid målgången av Boston Marathon. Jag gråter lite till. Det är bara ett par kilometer kvar och min nacke börjar krampa. Funderar över vad jag ska göra om min rygg smäller igen? Publiken är helt galen och jag känner mig lite dum som inte orkar springa när det lutar det minsta uppför. Jag är helt slut.

Mitt löpsteg är icke existerande och jag går och försöker springa om vartannat. Det är så fruktansvärt tungt och trots att publiken är helt galen kan jag inte förmå mig att sträcka på kroppen och hitta någon typ av stolthet i min hållning. Jag är en hösäck on a mission impossible. Nacken krampar, fötterna värker och låren är som två tegelstenar. Först när jag springer in på Boylston Street (som lutar lätt nedför) och jag vet att det är ett par hundra meter kvar orkar jag trycka på. Klockan visar på 4.20-tempo och jag undrar var de här krafterna fanns för någon timme sen? Hela gatan kokar och jag gråter. Tårarna rinner och jag får svårt att andas. Jag är på väg att springa i mål på ett lopp som jag borde ha varit helt utdömd ifrån. Min klocka visar på en bit under 4 timmar och det borde inte gå med min uppladdning. Men jag är på väg att göra det.

Målgången är ett töcken. Jag vet att jag sträcker upp armarna och vrålar YES! och att publiken då skriker ännu mer. Men upploppet är ganska svart i minnet. Pulsklockans analys säger att jag är över min tröskel på slutet men jag har inget minne av att jag är så andfådd. Jag är bara så jävla glad. Att springa under målportalen på den 123:e upplagan av Boston Marathon är dock något jag aldrig glömmer. Det var längesen det var så skönt att sluta springa och det var längesen en medalj kändes så välförtjänt att få runt halsen. Jag gråter när jag får den och jag gråter när jag ringer min kärlek här hemma i Sverige. Min energi är helt slut och jag är så ofattbart glad.

Stjärna nummer tre av sex i min World Marathon Majors-serie är bärgad i hamn. Bostons blåa unicorn är min.