guidelife på Kilimanjaro

Tillbaka till Kilimanjaro

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

2014 fyllde jag 35 år. Jag firade min födelsedag på Uhuru Peak – toppen av Kilimanjaro, 5895 meter upp i luften. En dröm sedan många år tillbaka men ett mycket spontant beslut. Bara tre månader innan, på midsommarsöndagen, var jag och mamma en hårsmån ifrån att frontalkrocka med en rusande BMW X5. Dagen efter bokade jag min resa till Tanzania. Hade vi lämnat hemmet 15 sekunder tidigare hade vi förmodligen inte levt idag. Men jag överlevde och den 20 september för snart fyra år sedan fick jag se solen gå upp över Afrika från ”the peak of freedom”.
En dag skulle jag komma tillbaka, det lovade jag mig själv där och då med tårar i ögonen.

47

Uhuru Peak, 20 september 2014

Sedan den där dagen har det runnit mycket äventyrsvatten under broarna i mitt liv. Jag har ensamvandrat 300 mil genom Nya Zeeland, bestigit Mt Toubkal (4167 m.ö.h.) i Marocko och sprungit ett antal mer eller mindre galna långlopp, det senaste nu i februari var 102 kilometer långt och gick i mitt andra hemland Nya Zeeland. Det har blivit min guldkant på livet och jag har verkligen hittat hem. Kilimanjaro fick mig att förstå min potential och ingenting kändes omöjligt efter den kalla och mörka toppbestigningen.

Om det är en slump eller inte att min återresa till Tanzania skulle ske på just på midsommarsöndagen, på dagen 4 år efter att jag fick en ny chans, vet jag inte. Men så blev det. Idag är det två veckor sedan jag klev på KLM:s flight till Amsterdam och vidare ner till Kilimanjaro Airport. Men den här gången var jag inte ensam. Nu hade jag en kollega med mig och en grupp med 16 förväntansfulla resenärer. Mitt bergochdalbana-liv gav mig chansen att åka tillbaka till mitt berg som guide, och jag tog den.

IMG_8104

Kilimanjaro Airport, 24 juni 2018.

I personlighetstester som jag har gjort de senaste åren avslöjas att jag är introvert. Upp emot 85% t.o.m. Med det inte sagt att jag inte gillar att vara med människor, jag uppskattar bara min egentid. Jag laddar mina batterier bäst ensam och har inga som helst problem att ge mig iväg på resor och äventyr utan sällskap. Vald ensamhet skrämmer mig inte det minsta.
Att åka iväg med en grupp människor som jag inte känner, och som inte känner varandra, för att oavbrutet spendera 10 dagar med dem är inget jag är van vid. Inget önskvärt tillstånd för en introvert kan man tycka, men min nyfikenhet i mig dominerar och önskan att få hjälpa människor att nå sina drömmar är överhängande. Jag tvekade inte en sekund när jag fick frågan av Ola Skinnarmo att börja jobba som guide för hans Expeditionsresor. Fjärilarna i magen skrek JAAAA i kör och introverten i mig fick kliva åt sidan. Vilket drömjobb!

Min första resa som guide på Afrikas högsta berg blev allt jag kunde önska och mer därtill. Vår – min och min kollega Peters – grupp har varit fullständigt fantastiska! Jag har skrattat, gråtit, hjälpt, och tröstat. Lyssnat, stöttat och kramat. Instruerat, peppat och masserat ömma muskler. Att bestiga ett nästan 6000 meter högt berg är inte lätt och behoven som uppstår kan komma lika snabbt som överraskande för alla parter. Som guide behöver du vara lyhörd, på tå och uppmärksam 24/7. Samtidigt måste du komma ihåg att ta hand om dig själv för att du själv ska orka. Jag är tacksam att det senare sitter väldigt djupt rotat i mig sedan mina 130 dagar till fots genom Nya Zeeland. Att vila, äta och dricka sitter i ryggmärgen.

36684047_10157551755981040_775788204530860032_n

Stretching och andning – en del av guidande personlig tränares arbete. Här på ca. 4000 meters höjd. Foto: Åsa Lindström

Machame Route – vår väg upp till toppen

Vi följde Machame-rutten upp på berget. Istället för att göra hela vandringen på 6 dagar som jag gjorde senast så gör Expeditionsresor samma rutt på 7 dagar. Ovärderligt ur acklimatiseringssynpunkt.
Dag 1 vandrade vi från Machame Gate (1820 m) till Machame Camp (3016 m)
Dag 2 från Machame Camp till Shira Camp (3841 m)
Dag 3 från Shira Camp via Lava Tower (4655 m) till Barranco Camp (3965 m)
Dag 4 från Barranco Camp till Karanga Camp (4043 m)
Dag 5 från Karanga Camp till Barafu Camp (basecamp 4641 m) och samma natt upp till Uhuru Peak (5895 m)
Dag 6 vandrade vi på morgonen ner från toppen, tillbaka till basecamp och vidare ner till Mweka Camp (3100 m) En långt och krävande dygn!
Dag 7 från Mweka Camp ner till Mweka Gate och syrerik luft på 1830 m.

Vandringen går från regnskog till ljung – och hedlandskap, lågalpin zon, semiöken upp till alpin öken. Stenöken och tillbaka in i regnskogen. Ingen dag är den andra lik och det är en bidragande orsak till att jag älskar det här berget! Snön som hade fallit på toppen för första gången på 15 år gjorde det hela (lite extra utmanande och) vansinnigt vackert.

IMG_8374

Delar av vårt fantastiska lokala team i morgondimman i den lågalpina zonen. Vårt stora mål väntar i bakgrunden…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sista biten mot Uhuru Peak i den första toppsnön på 15 år…

Det är minst sagt ett socialt experiment att sätta ihop 16 individer i en grupp. Än större utmaning är det att bestiga världens högsta fristående berg tillsammans. Det är en lätt dokusåpa-feeling över det hela och det skulle kunna sluta precis hur som helst. I det här fallet slutade det precis så underbart som det bara är möjligt. Vilka härliga människor vi hade med oss på berget, jag och Peter. Så mycket skratt(kramp), omtanke och kamratskap! Jag blir lite tårögd av att se hur glädje och medmänsklighet är ledstjärnor genom hela vandringen, trots att den är krävande och bitvis (läs: toppnatten) känns omöjlig att orka med. En ren ynnest för mig som guide på mitt första, men inte sista, uppdrag!

Det var minst sagt underbart att få komma tillbaka till Kilimanjaro. Att få göra det tillsammans med kollegor – både från Sverige och Tanzania – och 16 härliga personligheter gjorde det hela till ett minne för livet. Det var ju därför jag var där, för att hjälpa andra att uppfylla sina drömmar. Att få se dessa individer kämpa, slita och kliva utanför sin comfort zone var magiskt. Toppnatten på den unika snön är det nog ingen som glömmer, någonsin. Vilken kämparglöd och vilja!

Min egen resa var sekundär men för den delen inte mindre betydelsefull. Jag somnade väldigt trött men med ett leende på läpparna varje kväll. Ödmjuk inför förtroendet jag fått. Glad över att kunna leda och hjälpa. Nöjd. Jag är så glad att jag tackade ja, och jag hoppas att gruppen vi hade med oss känner likadant. De fint skrivna hälsningarna i boken The Snows of Kilimanjaro, som gruppen köpte till mig och Peter, talar för det. Tack.

36506715_10155398892016689_4614302409424896_n (1)

Lite mer snö. Lite mer känslor.

36511543_1996537757024072_9017513296579788800_n

Hjältar!

el camino Kilimanjaro Te Araroa

Slumpen är ingen tillfällighet – om att våga fånga ögonblicket

I februari 2012 hörde jag Sveriges mesta äventyrare (som någon tidning kallade honom) Ola Skinnarmo entusiastiskt berätta om sin tre månader långa seglats genom Nordostpassagen på Äventyrsmässan i Älvsjö. Själv hade jag haft drömmen om min 300-milsvandring genom Nya Zeeland i huvudet ett tag och blev inte mindre äventyrssugen av att stå där och lyssna. Efter Olas föreläsning tackade jag för inspirationen och att den tankemässigt fört mig ett steg närmare min vandring. Jag ansåg mig dock inte redo men fortsatte att drömma, mer eller mindre varje dag.

På midsommarsöndagen 2014 var jag och min mamma en hårsmån ifrån att frontalkrocka med en stor BMW X5 på riksväg 70 mellan Mora och Rättvik. Bilen hade fått vattenplaning i det kraftiga regnvädret och rusade emot oss där vi kröp fram i mammas lilla Toyota Aygo (storlek konservburk). När chocken hade lagt sig insåg jag att det hade kunnat vara vår sista dag i livet. Hade vi lämnat hemmet 10 sekunder tidigare hade jag inte suttit vid mitt tangentbord nu. Dagen efter tömde jag spargrisen och bokade en resa ett av mitt livs stora drömresmål: Kilimanjaro. Ingen tid för förberedelse, men jag hade inte tid att vänta. Livet är kort och jag kunde faktiskt ha dragit min sista suck där i vägrenen på riksväg 70.

Tre månader senare firade jag min 35-årsdag på Uhuru Peak (som betyder frihet på swahili) och min guide Salimu (även kallad Simba…av mig) sjöng Happy Birthday för mig så mina tårar rann. Noll erfarenhet av att vandra i berg. Höjdrädd, men just där och då helt orädd. Novis på alla sätt och vis men kanske lyckligast på den afrikanska kontinenten. Aldrig någonsin tidigare – inte ens vid katedralen i Santiago de Compostela 4 år tidigare – hade jag känt mig mer levande än jag gjorde där, 5895 meter upp i luften. Jag var mig själv så otroligt tacksam att jag tog chansen att åka, och lovade mig själv och berget att jag skulle komma tillbaka en dag.

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 12.11.52

Uhuru Peak, 20 september 2014.

Väl hemkommen från Tanzania frågade jag mig själv: om jag kan bestiga Afrikas högsta berg, ett av världens seven summits, så kan jag väl vandra genom ett helt land? The rest is history, som man brukar säga. Efter slit för att få ihop pengar och smått sinnessjuk planering flög jag ganska exakt ett år senare – i oktober 2015 – till Nya Zeeland och tog mig igenom min 300 mil långa vandring. Utan erfarenhet av att sova i tält (Kilimanjaro räknas inte eftersom du inte ens sätter upp tältet själv), laga mat utomhus eller ha hela mitt liv i en ryggsäck i 4 månader. Men det gick. De hinder jag p.g.a. rädsla och osäkerhet hade satt upp i synfältet mot min dröm var visst inte omöjliga att ta sig förbi. Långt ifrån. Efter 100 korsade floder utan bro har liksom nervositeten bytts ut mot en axelryckning och man vet hur man ska läsa vattnet. Learning by doing och en stor skopa sunt förnuft. Det är ett ovärderligt minne jag bär med mig resten av livet.

Galen idé?

Ensamt? Ja. Läskigt? Lite. Ansträngande? Minst sagt. Omöjligt? Knappast.

Jag träffade Ola Skinnarmo på mässan i mars i år igen, 6 år efter vårt första möte. Med en gemensam bekant som den sammanförande länken hade jag och Ola några dagar senare ett möte på hans Expeditionsresor. Den här gången pratade vi dock inte seglatser genom Nordostpassagen och vi pratade inte särskilt mycket om Te Araroa. Nej, vi pratade om världens högsta fristående berg: Kilimanjaro.
För 4 år sedan hade jag på känn att jag skulle få återse berget som stal en bit av mitt hjärta, och för en vecka sedan blev det klart. Jag reser tillbaka till Tanzania. Kilimanjaro Airport väntar på mig och på midsommarsöndagen(!) landar jag, exakt 4 år efter att vi missade den där BMW:n och fick en andra chans. Det pirrar i magen när jag tänker på det och jag är så otroligt tacksam. Kanske hade jag inte trott att det skulle bli på just det här sättet, och om ödet vill så kommer det inte att bli min sista tur på berget.

Många med mig tycker att det är en dröm att få åka till Kilimanjaro, inte bara en utan två gånger. Att det inte är någon slump att det här händer är jag dock säker på. Ingen dröm är stor nog och ingenting är omöjligt. ”Jag har slutat att bli förvånad”, sa både mamma och pappa helat oberoende av varandra. Jag är inte heller förvånad men jag är så oändligt tacksam. Vill man något tillräckligt mycket så händer det. Det krävs däremot att man lär sig att identifiera och fånga tillfället när det dyker upp mitt framför näsan (som det gör hos alla, men få ser det), en gnutta galenskap…och kanske framför allt modet att släppa fram magkänslan istället för att låta hjärnan tysta ner den. Surfa med när vågen bryter rätt. Riva mentala hinder och osäkerheter som försöker styra åt ett annat håll. Andas, blunda och bara ta emot allt det fantastiska som finns där om man bara öppnar ögonen. Det gäller dig med.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ibland är det lätt att veta vart man ska… Te Araroa, 2015/2016.

 

Jag och Ola och våra vandringskepsar...

Jag och Ola och våra vandringskepsar…

 

Vill du läsa om min Kilimanjaro-bestigning 2014? Du hittar berättelsen här.

lopp

Tarawera Ultramarathon 102k – the aftermath

IMG_9638

Det har gått en vecka sedan Tarawera Ultramarathon – det hittills längsta loppet i mitt liv (fullständig racereport finns här). Kroppen är mer eller mindre tillbaka, iallfall på ytan. Invärtes pågår det fortfarande tusen processer som jag inte kan ta på. Men jag vet att systemet jobbar på högvarv och därför tar jag det väldigt lugnt.

Jag var kvar i målområdet i en timme efter målgång. Min australiensiska familj väntade in Andrew (pappan) som gick i mål bara en kvar efter mig (bra gjort av en 53-åring!), och sen satt vi och lät allt sjunka in ett tag. Drack lite soppa. Åt apelsin. Skrattade åt vad vi hade gjort. Stapplade till bilen och jag fick skjuts hem.
Duschen var en pina p.g.a. mina fruktansvärda skavsår på ryggen (note to self: få hjälp att smörja baksidan med Sportslick även där du inte når nästa gång). Mina fötter var trasiga. Inte p.g.a. mina skor eller strumpor – som var väl testade och invanda – utan för att jag sprang nästan hela loppet med lera i skorna. Några timmar med sandpapper mot tårna är inte att rekommendera. Jag var inte hungrig när jag kom hem till hotellet, jag ville bara sova. Åt ett par nävar chips (saltsuget!) och drack en Resorb, sen somnade jag.

Gococo Tarawera Ultramarathon

Lerfest i duschen.

I söndags, dagen efter loppet, gick jag till apoteket rakt över gatan. Rådfrågade om mina skavsår på ryggen och fick träffa en läkare (det finns alltid en läkare på apoteken här = världsklass!). Köpte antiseptisk salva och grejer att plåstra om såren med. Fick hjälp av en sköterska att lägga om mina sår för att undvika infektion. Sådan fantastisk superservice!
På kvällen var det ”celebration dinner” på fin restaurang i Rotorua. Flip-flops var egentligen inte tillåtet men hälften av alla gäster hade det. Jag hade fyra tår omplåstrade och det var fler än jag som haltade runt väldigt långsamt i lokalen. Firade med ett glas lokal Shiraz och försökte äta från den fantastiska buffén, men aptiten fanns inte där. Ett par bitar lax och en massa grönsaker var allt kroppen ville ha. Var lite avundsjuk på alla som åt berg av den goda maten men jag kunde verkligen inte.

På måndagen, två dagar efter loppet, tog jag bussen till Te Kuiti för att hälsa på min vän Kate, som räddade mig under ett väldigt kritiskt tillfälle längs mil 300-milsvandring för drygt två år sedan. Fina Kate kämpar mot en tumör i levern, det gjorde hon redan då. Det gör så ont i mig att se denna vackra människa le och veta att hon har allt det onda i sin kropp. Min kära vän lät mig äta (aptiten tillbaka!), sov och vilade. En stor, mjuk säng och en fridfull trädgård där jag inte behövde umgås mer än jag orkade. Mat direkt från träden grönsakslanden och kärlek direkt från det varmaste hjärtat på Nya Zeelands nordö. Det finns ingen gräns för denna människas gästvänlighet och jag är för evigt tacksam för vår vänskap som startade i december 2015. Hon kommer för alltid att vara min extramamma på den här sidan av jorden.

IMG_9501

Så ekologiskt och närodlat det kan bli. Avocadon är perfekt mogen och har precis ramlat av sitt träd.

Därifrån förflyttade jag mig till Auckland för Robbie Williams-konsert(!) och vidare ut till Waiheke Island – ett riktigt återhämtningsparadis! Sol, flip-flops och sand mellan tårna. Precis vad jag behövde. Hjärnan känns lite seg och återhämtar sig fortfarande från lördagens pers. Det tar energi att övertala kroppen att springa i 10 mil… Dock börjar den redan smida nya planer och hitta nya äventyr. Jag gör mitt bästa för att tysta den.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Oneroa Beach – som balsam för ultrasjälen.

Fem dagar efter monsterloppet sprang jag mitt första pass. Tog det otroligt lugnt, stannade för att ta bilder och anpassade farten efter vad kroppen sa. Det första passet efter en sådan här utmaning är bara för att få igång kroppen igen, få lite cirkulation i musklerna och väcka systemet lite. Inget krav på prestation eller fart. Bara få andas och njuta av att få springa igen. Konstigt nog saknar jag det redan efter ett dygn eller två. Jag kunde inte önska mig en bättre plats att få ta min första löprunda på. Waiheke Island i morgonsolen är en magisk plats!

IMG_0030

Magi i löparskorna!

Att springa i 15 timmar är ingen lek för kroppen. Det är inte hälsosamt för fem öre. Redan efter en tredjedel av loppet passerade jag förmodligen hälsogränsen. Resterande knappt 7 mil var mer än vad kroppen egentligen vill. Vi är inga maskiner, även om vi vill tro det ibland. Jag tror det ganska ofta. Mitt pannben har växt sig väldigt tjockt genom åren via en jäkla massa mer eller mindre idiotiska utmaningar av olika slag. Det började oskyldigt med ett par halvmaror, sedan fick jag för mig att vandra de 80 milen längs El Camino till Santiago de Compostela och därifrån har det bara eskalerat.

Marathon (hittills fem gånger, anmäld till ytterligare två under 2018). Bestigning av Kilimanjaro. Hela vasaloppsleden på två varma sommardagar, helt ensam (utan ultraerfarenhet) innan Ultravasan föddes. 300 mil vandring genom hela Nya Zeeland. Fjällräven Classic. Ultravasan90 två gånger. 50 kilometer bergslopp på Elba. Lidingö Ultra två veckor senare. Bestigning av Jbel Toubkal, Nordafrikas högsta berg, i full storm. Jag vet att mycket av det jag gör inte är hälsosamt och jag vet att jag borde varva ner lite mer då och då. Det gör ont att springa långt och det tar tid för kroppen att läka ihop. Men jag vet också att där den fysiska hälsosamma gränsen är nådd tar något annat vid. Hälsa handlar ju inte bara om kött och blod.

Jag läste precis ut boken Springa med vingar. Det är en roman men beskriver på ett verklighetstroget sätt ett projekt att springa från Lund till Aten – 270 mil på 80 dagar. I boken pratas det om hur fysiska utmaningar – i synnerhet löpning – tar människan från livet till något annat. Alltet, som det förklaras i boken. Det låter närmast religiöst, men Dekius Lack som har skrivit boken är något på spåren. För någon som inte har upptäckt detta tillstånd ännu låter det som skitsnack, men vi som har lyckats nå känslan vet exakt hur det känns.

Det pratas mycket om runners high. Har man en gång nått dit vill man dit igen. Jag har känt det många gånger och känslan är beroendeframkallande. Innan jag började med långdistanslöpning visste jag dock inte att det finns något som letar sig ännu lite längre och till och med förbi runners high. Tillståndet jag hamnar i när jag springer långt och benen liksom trummar på av sig själva är precis det. Även de gångerna jag mentalt stålsätter mig och gråter för att fortsätta, så befinner jag mig fortfarande där. I något som överstiger allt annat. Trots att kroppen skriker av smärta finns en mental njutning som är svår att sätta ord på. En njutning över att du vet att det här är resan till målet. Målet som kommer att ge tusenfalt tillbaka. Bara de som har varit där förstår. Det sträcker sig långt förbi skavsår, ömma muskler och uppgivenhet över att ha långt kvar till mål.

Jag springer inte 102,4 kilometer för att det är bra för min fysiska hälsa. Jag gör det för att det ger mitt liv en större mening. Jag tävlar inte mot någon än mig själv och jag vill inte slå några rekord på de här långa distanserna. Jag vill bara komma åt den där känslan som ligger över allt annat. Min kropp får betala ett pris för min envishet och mitt driv för att nå den, det är jag medveten om. Jag tror dock att det priset är lägre än för någon som aldrig någonsin utsätter sin kropp för någon som helst fysisk utmaning. En sådan kropp vissnar sakta men säkert inifrån och dör tillslut av förlorad livsgnista.

Jag är glad att du springer istället för att vara drogmissbrukare, säger min mamma. Hon har antagligen rätt, som vanligt. Min löpning är min drog och jag är övertygad om att min kropp är mer än glad för det.

TUM_2018_033411

15 timmar 15 minuter och 25 sekunder senare. Beyond runners high.

PS. Ryggen är läkt, tårna mår bra och vilopulsen är tillbaka. Jag är snart ”normal” igen.

Tarawera Ultramarathon genomfördes till förmån för Cancerfonden. Vill du ge ett bidrag, klicka här. Du kan också swisha mig på 070-3072101 så ser jag till att pengarna hamnar där de ska. Varje liten krona tas tacksamt emot för att bekämpa den där jävla sjukdomen! Jag är dig evigt tacksam.