löpning

Löparåret 2019 – en bergochdalbana

Ännu ett år har passerat i mina löparskor. Det har varit ett väldigt speciellt år med många härliga höjdpunkter och djupa, mörka hål. En bergochdalbana utan dess like. Som livet i stort. Jag ger er löparåret 2019.

Januari

Mitt löparår börjar med en förkylning. En rejäl förkylning. Det blir inte många pass i början av året. Jag har dessutom min fjärde bestigning av Kilimanjaro tillsammans med Expeditionsresor som väntar i slutet av månaden så jag vågar inte äventyra något när jag väl blir frisk. Januari blir löpmässigt en värdelös månad, men jag får iallafall återse en av mina favoritplatser på jorden.

Kilimanjaro, januari 2019. En kvart kvar till toppen….

Efter bergbestigningen kommer min pojkvän ner till Tanzania. Vi åker på safari i Tarangire och sedan vidare till Zanzibar och Mafia Island. Jag får simma med majestätiska valhajar. Det är en underbar start på 2019!

Ett par av våra kompisar i Tarangire.

 

Mafia Island – ett lugnt paradis!

Februari

Att gå upp på nästan 6000 meters höjd är ansträngande för kroppen. Jag känner under toppbestigningen att det är ovanligt svårt att andas. Min förkylning har visst inte lämnat helt och jag blir helt däckad när jag kommer hem från Tanzania. Jag får bara till 8 pass under hela februari men avslutar starkt med att springa milen på en bra tid. Kroppen verkar inte ha lidit så mycket av min vila (well…aktiv vila med en bergsbestigning) ändå. Skönt! Börjar dock bli lite stressad över Boston Marathon som väntar i april. Inte långt kvar nu…

Mars

Löpningen känns bättre, men inte bra. Jag har liksom inget tryck i kroppen och benen svarar inte som de ska. Kanske är jag inte frisk ändå? Boston kryper närmare och jag börjar förstå att det inte kommer att bli en av mina snabbaste maror. Jag ställer in mig på att njuta av stämningen, ha kul och bara ta mig i mål. Min tredje World Marathon Majors-medalj ska i hamn och det viktiga är att jag tar mig till Boylston Street och den där ikoniska mållinjen. Tiden är oviktig.

Den 15 mars får jag ett samtal från min bror i Falun. Pappa är på sjukhus. Misstänkt stroke. Jag släpper allt och åker till Dalarna. Pappa blir kvar över natten men ska få åka hem dagen efter. Jag åker tillbaka till Stockholm. På söndagen åker jag tillbaka. Pappa har blivit sämre. Han kan knappt prata och högerbenet bär honom inte. Jag stannar i en vecka och jag och min lillebror flyttar in hos vår storebror. Mina dagar spenderas på Falu Lasarett med en bubblande oro i kroppen. Nätterna ligger jag på en madrass på golvet. Jag får till två kortare löprundor för att rensa huvudet lite. Det är kallt, slaskigt och grått men jag måste bara ut. Det går inget vidare. Pulsen är hög och benen sega. Inte så konstigt med tanke på omständigheterna. En natt vaknar jag av att jag har ont i ena skulderbladet. Förmodligen en låsning.

Fredagen den 22 mars åker jag ner till Stockholm för att packa om min väska och återvända till Falun. I bilen hem känner jag mig hängig. Fryser och svettas om vartannat. Garanterat en förkylning som är på gång igen. Typiskt. Kommer hem till lägenheten och rasar ner i soffan utan att packa upp väskan. Är helt slut. Fryser. Gråter. Känner mig minst i världen. Somnar.

När jag vaknar har jag 39 graders feber. Jag har aldrig feber. Dricker en massa vatten och går och lägger mig. Jag orkar knappt borsta tänderna och tänker att det förmodligen är något riktigt skit på gång. På natten svettas jag floder och sover som en kratta. Morgonen efter känns det som om någon sitter på min bröstkorg när jag andas. Jag har nästan 40 graders feber och är yr i huvudet. Hostar djupt ner i bröstet. Huvudvärken är sprängande, på gränsen till outhärdlig. Jag mår otroligt dåligt och blir nästan lite orolig. Försöker sova men det går inte. Hela kroppen värker. På eftermiddagen ringer jag mamma (som man ju gör). Hon ber mig att ringa 1177 och jag lyder. ”Har du andningssvårigheter? Då ska du åka in till akuten.” Jag ringer en taxi. Väntrummet är packat med människor. Jag somnar där jag sitter, kroppen är helt slut. Den kokar. Jag hör hur personalen i luckan försöker sålla bort alla som inte behöver akutvård, det är lördag kväll och totalt överbelastat. När jag kommer fram och de hör hur min andning låter slänger de in mig direkt i ett rum. En sköterska kommer och tar tempen. 40,2 grader. Skyhögt blodtryck. Puls på 100 (mot min vanliga dagliga vilopuls på runt 45). Kroppen mår uppenbarligen skit. Hamnar på en galonbrits med en filt på mig. Väntar på läkare. Efter någon timme kommer han in. Jag förklarar mitt mående de senaste månaderna. Förklarar min smärta i skulderbladet tidigare i veckan. Han hummar och går ut. En ny sköterska kommer in. ”Vi vill utesluta hjärtfel”. Det tas EKG och en massa prover. Jag är sjöblöt av svett. Somnar. Läkaren kommer tillbaka. ”Du har lunginflammation. Förmodligen mykoplasma som du har dragits med ett tag. Det kan förklara dina återkommande förkylningar”. Efter att jag har fått inhalera antibiotika och kortison blir jag utskriven. Min bror kommer och hämtar mig och går in på apoteket åt mig. Jag orkar inte gå ur bilen. Hemma somnar jag direkt och sover i ett halvt dygn. Det är 24 dagar kvar till Boston Marathon.

Pappa vid gott mod på sjukhuset.

April

Den 7 april tar jag mina första löpsteg på 17 dagar. 5 kilometer och pulsen är normal igen. Kroppen är svag och min oro inför Boston är påtaglig. Det är 8 dagar kvar till start och jag vet inte ens om jag kommer att ställa upp. Jag bestämmer mig ändå för att åka när jag springer där på Norr Mälarstrand, men att vänta med startbeslutet. Kommer hem full med endorfiner, bestämmer mig för att ta fram dammsugaren nu när jag är igång…och PANG! Ryggskottet känns som en hästspark och jag hamnar på golvet med vansinniga smärtor. Helvete! Den kommande veckan, den sista innan Boston, åker jag skytteltrafik till Susanne på Löparakuten som gör sitt allra bästa för att få igång min rygg igen. Hon trollar som vanligt och när jag sätter mig på planet känns det ok. Inte bra men ok. Jag har dock sprungit totalt 20 kilometer på en månad och jag förstår att loppet kommer att bli en plåga.

Måndagen den 15 april ställer jag mig på startlinjen till världens mest prestigefyllda och äldsta marathon. Tacksamheten till min kropp vet inga gränser och jag lovar mig själv att bryta om det inte känns bra. Jag gråter i starten….längs vägen…och längs hela Boylston Street in i mål. Hela loppet gråter jag och när den karaktäristiska unicorn-medaljen hängs runt min hals skriker jag rakt ut. YES!!! Tiden 3.51.19 är min nästa långsammaste någonsin men glädjen har aldrig varit större. Hela min race report finns att läsa här.

Målgång Boston Marathon 2019. Ofattbart.

Maj

I maj springer jag mycket. Kroppen är tillbaka och jag känner mig stark. Jag springer testlopp för Mora Stadslopp som ska starta 2020 och lyckas komma tvåa i damklassen på fina 43.07. Fint formbesked! Jag springer intervaller på Stockholm Stadion och jag springer i prunkande parker i Warszawa.

Mora Stadslopp 2019.

Jag, mamma och lillebror ser Elton John på Ullevi och jag springer i Göteborg…och det är också där hela livet ställs på kant. Terese meddelar att hon har cancer. Den 20 maj berättar hon på sin blogg om varför hon har åkt in och ut på sjukhus under våren. Äggstockscancer. En aggressiv. Jag tar mig hem från centralen när tåget rullar in från Göteborg och jag hoppar direkt ner i mina löparskor. Löpningen fungerar som en ventil för mig och ännu en gång hjälper den mig att sortera mina tankar. Cancer?! Terese?! Hur gick det till? #springförterese föds ur mina fingrar på Instagram den kvällen och fler sluter upp. Dagen efter startar jag insamlingen till Cancerfonden. Pengar till cancerforskningen är det enda Terese önskar och hon avböjer alla typer av presenter och blommor. Jag sätter ett mål på 50000 kronor och bestämmer mig för att springa varje runda för Terese fr.o.m. nu. Hon måste klara det här. Hon måste bli frisk!

Kroppen levererar det ena bra passet efter det andra. Maj gör mig verkligen gott och jag fortsätter att springa för Terese. Pengar trillar in och jag får höja målet till 100000. 150000. 200000. Jag springer Stockholm High Five och kniper en 11:e plats i damklassen med 20.35 på 5 kilometer. Kroppen är trött men mitt psyke orkar pressa den vidare – ett tecken på att formen är god. Jag höjer insamlingsmålet till en halv miljon.

Nöjd och varm. Stockholm High Five.

Juni

Terese fyller 37 år den 5 juni. Hon meddelar oss att det förmodligen är hennes sista födelsedag. Jag ser en bild från sjukhuset och ser hur livet är på väg att rinna ur henne. Global Running Day och Sveriges nationaldag följer dagen efter och jag springer återigen för henne. På solvarma grusvägar genom ängar med betande dovhjortar i Nackareservatet springer jag för Terese. Jag skrattar och gråter. Jag känner sådan tacksamhet över livet och samtidigt en sådan djup sorg över att hon är så sjuk. Det är så orättvist. Hur kunde det hända? Varför? Alla mina känslor bubblar upp på en och samma gång och jag bestämmer mig att leva livet ännu mer. Göra allt jag drömmer om och spendera tid med de som betyder något för mig. Allt annat är oväsentligt.

Jag springer för Terese i sommarsolen.

Två dagar senare promenerar jag med min pojkvän på samma ställe. Jag tar en bild på de grönskande björkarna och känner mig så löjligt tacksam över doften och den gröna, ljuvliga sommarfärgen. När vi kommer tillbaka till bilen brister jag ut i gråt. Terese’s man Glenn har gjort ett inlägg på Facebook som fullständigt sliter sönder mig:

Idag valde Tess, i samråd med läkaren, att bli sövd under hennes sista tid. Hon har inte mycket krafter kvar ens när hon är vaken och känner inte att hon orkar med den stora ångesten det innebär att bara känna sin kropp sakta förtvina bort.💔

Tess familj stöder hennes önskan och har under dagen fått säga adjö medan hon fortfarande var tillräckligt klar i huvudet. Tess kommer nu att få ro i själen och sinnet under hennes sista tid i livet. Hennes familj kommer att vara vid hennes sida nu och för alltid.

Till alla er som stöttat och skickat kärlek till Tess och hennes familj, ingen nämnd och ingen glömd, ni ska veta att ni gjort en stor skillnad i denna svåra tid. Nu ber vi om er förståelse i att familjen behöver lugn och ro. Vi vill påminna om Tess önskan att inte skicka blommor eller andra gåvor, utan i stället tänka på Cancerfonden. Fortsätt att springa för Terese och fortsätt stödja Cancerfonden i jobbet med att utrota den här hemska sjukdomen. #fuckcancer

Jag gråter hela dagen. Tre dagar senare slutar hennes hjärta att slå. Hennes starka, friska hjärta som var så stort och fullt av kärlek och omtanke. Fina Terese. Må du springa vidare på stigarna som aldrig tar slut.

Löpningen blir mitt andningshål. Jag springer för Terese. Alla springer för Terese. Pengarna rasar in till insamlingen och min bror säger; ”höj till en miljon! Om du når det ska jag springa en halvmara i höst!”. Jag gör som han säger. En miljon kronor till cancerforskningen. Då kan vi göra skillnad på riktigt.

I mitten av juni träffar jag löpcoachen Fredrik Zillén och spenderar två timmar med honom för att slipa på min teknik. Jag kommer dit i tron att jag springer hyfsat bra. Han kallar mig Robocop och börjar justera mitt steg. När jag springer därifrån känns min kropp 5 kilo lättare och steget är smått svävande. Jag är otroligt imponerad och glad över hans pedagogik och förmåga att slipa till mitt sätt att springa. Det känns helt annorlunda och jag känner att det kan bli en intressant sommar…

Fina Miranda hör av sig och erbjuder en startplats till Ecotrail Stockholm om jag vill springa för Terese. Jag skulle egentligen ha sprungit Ragnar Lake Mälaren i ett influencerlag som jag och Terese var på gång att sätta ihop i vintras när hennes hälsa började svikta. Det blev ingen stafett och jag bestämmer mig för att springa Ecotrail 32 km istället. För henne. Mot cancer. Den 15 juni går loppet, det står #springförterese på min arm och det blir bland det varmaste och tyngsta jag har upplevt i ett par löparskor. Men jag gör det för Terese och för att ingen, någonsin ska behöva drabbas av den där skitsjukdomen igen. Vad är 3,5 timmes kamp mot att aldrig mer få chansen att kämpa? Livet är så jävla orättvist och jag tar mig i mål på ren frustration. Pengarna fortsätter att rasa in.

Målgången EcoTrail.

På midsommarsöndagen följer jag med Glenn till Nyhetsmorgon på TV4 (se inslaget här). Vi pratar om Terese och mitt initiativ till insamlingen. Det är jobbigt att sitta där men jag gör det för henne. Jag gör det för att sprida hennes rörelseglädje och insamlingen för att få in ännu mer pengar. Det enda hon bad om var pengar till cancerforskningen och det är det enda jag kan göra. Efter sändningen kommer tårarna och jag åker till Hammarbybacken för att springa ur mig frustrationen och sorgen. En tjej kommer fram till mig på toppen och kramar om mig. ”Tack för allt du gör”. Jag blir varm av den kärlek och omtanke som sprider sig i Terese fotspår.

Nyhetsmorgon 23 juni.

Juli

Min rygg och nacke börjar krångla. Kroppen känner av all mental stress och svarar som vanligt med krämpor. Jag kan inte springa på hela första veckan i juli. Åker till Frösön med min pojkvän och barnen, hem till hans mamma. Promenerar på vackra Andersön och önskar att jag en dag kan springa där. Tar tåget tillbaka till Stockholm. Begraver Terese och gråter ut mitt hjärta. Åker tåg tillbaka för att överraska en fin vän på hennes möhippa i Åre. Kontrasternas vecka. Åker till Köpenhamn och springer i sommarhettan. Fortsätter till Höga Kusten och springer i Skuleskogen.

Slåttdalsberget, Skuleskogen.

Åker hem till mamma och springer längs Vasaloppsleden, tar den årliga turen Oxberg – Mora. Tänker att det kanske är dags för Ultravasan igen 2020?

I Mora efter 28 km stekhet löpning.

Augusti

Årets 8:e månad börjar med en veckas vacker löpning längs atlantkusten i Portugal. Det är varmt, svettigt och alldeles underbart. Jag springer alla dagar utom en och är så tacksam över att kroppen är tillbaka igen. Stackars kropp, vad den har fått utstå det här året.

Atlanten. Helande.

I slutet av augusti åker jag återigen till Tanzania och min 6:e bestigning av Afrikas högsta berg. Mitt traditionella peptalk till gruppen runt 4600 meter blir mer känslomässigt än någonsin. Det är fokuserat kring livets förgänglighet, ovissheten kring hur lång tid vi har kvar och om vi verkligen har tid att inte ta chanserna som kommer till oss..? One life. Många fäller en tår och hela gruppen står sedan på toppen ett par dagar senare. Det händer väldigt sällan. Ibland är det bra att reflektera över livet och hur skört det är.

Tillbaka på favoritberget.

Insamlingen passerar en miljon och Terese fina kollegor på Marathongruppen skänker en startplats till Stockholm Halvmaraton till min lillebror. Det blir hans första löprunda på åratal och han låter mig veta att han vill under två timmar. Det är min bror det.

September

Den 7 september skiner solen över Stockholm. Mamma har kommit till stan för att se sina två barn springa halvmaran tillsammans. Sist hon bevittnade det var 2009 och min bror har i stort sett inte sprungit sedan dess. #springförterese är präntat med tusch på armar och ben och hejaropen på sociala medier är över alla förväntningar! Pengar rullar in och när startskottet går vid 15.30 får jag en tår i ögat. Att få göra det här tillsammans med lillebror, för Terese, är helt underbart!

Jag tar mitt farthållaruppdrag på största allvar och min bror är världens bästa adept. Han gör som jag säger trots att pulsen är skyhög och hans talförmåga försvinner någonstans efter 6-7 kilometer. Det är längesedan jag såg någon kämpa så hårt men han gör det. Han gör det med marginal och vi springer tillsammans in på fina 1.57.30. Han har tränat 6 kilometer totalt och har innan det inte sprungit ett steg på flera år. Min stolthet vet inga gränser. Älskade, envisa lillebror!

Sista backen innan upploppet. Min bror Micke är en hjälte! I’ve got his back.

En vecka senare springer jag fina Flatenloppet som Annelie Ståhl arrangerar. 5,8 kilometer kuperat elljusspår runt sjön Flaten och jag ställer upp dagen efter en sen middag och alldeles för lite sömn. Känner mig inte stark men bestämmer mig för att ge järnet och se om det håller. Jag överraskar alla, inte minst mig själv, med att vinna damklassen. Racereport finns här.

September är också månaden då jag fyller 40 år. Jag firar hemma i Dalarna med nära och kära och får springa längs Siljans strand. Det finns få platser på jorden som får mig att känna mig så levande.

Oktober

När mörkret och kylan kommer flyttar de flesta in till löpbandet. Löparen i mig gör tvärtom – jublar och älskar varenda blött och kyligt steg. Jag fullkomligt älskar när luften är mättad med syre och nästippen blir kall. Det finns nog ingen månad som jag gillar så mycket i löparskorna som oktober (ok, kanske mars då). Formen känns bra och det bådar gått inför höstens stora mål – Chicago Marathon.

Den 10 oktober flyger jag med Springtime till Chicago. Vi landar på torsdag kväll och på lördagen går uppvärmningsloppet Advocate Health Care International Chicago 5k. Paula Radcliffe springer in på 19.36 och en 8:e plats. Jag är några minuter långsammare och kniper plats 22 på 21.37. Fint formbesked inför morgondagens mara!

Dagen efter har jag min kanske bästa dag någonsin i min löparkarriär. Allt klaffar och kroppen (och mina nya, fantastiska skor från Altra) levererar långt över förväntan. Har aldrig känt mig så stark. Jag putsar mitt marathonpers med nästan 12 minuter, från 3.27.07 till 3.15.31. Jag fattar ingenting men är så glad! Racereport finns här.

Två ganska nöjda marathonlöpare – jag och Camilla Rahm.

Veckan efter samlas ett stort gäng i Hellasgården utanför Stockholm för att springa för Terese. Jag åker dit en timme tidigare för att möta upp Meter Television som har fått nys om eventet och vill komma dit och göra ett reportage. ”Vi vill ha ett inslag på cancergalan i januari”. Regnet fullständigt öser ner och det är en riktigt grå oktobersöndag. Jag är orolig att ingen dyker upp, att alla stannar hemma under en varm filt. Över 60 personer ansluter. Det är vänner, fullständiga främlingar, vuxna, barn, hundar, barnvagnar, unga och gamla. Värmen som sprider sig runt 5-kilometersspåret går inte att förklara. Det är iskallt ute men mitt hjärta kokar av kärlek. TACK till alla som kom eller bidrog på annat sätt. Resultatet får vi se den 6 januari i TV4.

För Terese i regnet.

Jag har en andra date med Fredrik Zillén. Jag tackar för mitt PB i Chicago eftersom jag vet att hans teknikputsande har varit mycket bidragande. Han testar mig med sin MotionMetrix-utrustning och jag får beröm över att jag gjort min hemläxa. Istället för att bli kallad Robocop öppnar han med: ”vad fint du springer!!!”. Han hittar dock självklart ett och annat att anmärka på och när jag transportspringer därifrån drar jag milen på dryga 45 minuter utan större ansträngning. Jag vet inte vad han gör men någonting gör han som får löpningen att kännas så mycket lättare. Jag kan verkligen rekommendera att träffa Fredrik ett par gånger – det gör otroligt stor skillnad (nej, jag är inte sponsrad)!

4 dagar senare springer jag den första upplagan av Sverige Springer-loppet i Hagaparken. Det är en kall och regnig oktoberdag och förhållandena är med andra ord perfekta för mig. Jag springer på Manne Forssberg innan start, vi har bara följt varandra på Strava och Instagram innan men nu får vi äntligen prata lite. Han gratulerar till Chicago och berättar om sitt mål på sub 3.15 på Valencia Marathon (som han sedan krossade med fina 3.08.37!). När starten går drar jag iväg, hamnar först bland damerna efter någon kilometer och sedan stannar jag där. Passerar varvningen vid 5 kilometer först av alla kvinnor (nästan 2 minuter före damvinnaren av 5-kilometersloppet) och ingen springer om mig på det andra varvet. Jag vinner damklassen på 43.28. Kroppen är on fire!

Precis innan varvning vid 5 km.

November

Jag byter jobb i november och börjar jobba som marketing coordinator på MIPS. MC-mässa i Milano står på agendan den första veckan och jag får springa i t-shirt på trånga, italienska gator. Underbart! Jag jobbar 62 timmar i en mässhall på 6 dagar. Återhämtningen, maten och ömnen blir lidande. Självklart svarar kroppen med att bli sjuk. Dyngförkyld. Missar nästan två veckors löpning men jag tar det med ro. Ser det som lite off season-vila, även om jag hade önskat att få till den utan baciller i kroppen. Åker till Skottland på konsert och hade planerat att möta upp Ali som kör Run 4 The Sights i Edinburgh, men får ställa in p.g.a. snor. Sista helgen i november kan jag äntligen springa igen men kroppen känns lite decimerad.

December

Årets sista månad. Jag åker till Åre och möts av regn, kyla och isiga gator. Kör mitt första löpbandspass på nästan två år. En timme i stabil 4.28-fart. Känner mig inte särskilt trött efteråt. Springer på Terese Furudal som tar med mig på 75 minuter yinyoga efter löpningen. Jag njuter som aldrig förr och frågar återigen mig själv varför jag inte unnar mig detta lite oftare?

Jag springer i råkall kyla hemma i Stockholm och älskar det. Det är verkligen mitt favoritlöparväder.

Fem tusen shades of grey och helt underbart.

Kroppen känns ganska slut såhär i slutet av året. Den är lite sliten och trött. Med tanke på året jag har bakom mig är det inte så konstigt. Att skriva ner allting påminner mig än mer om allt jag har utsatt den för. Två Kilimanjaro-bestigningar. Två marathon. Sex andra lopp mellan 5 och 32 kilometer. Lägg därtill otaliga timmar av löpträning. En lunginflammation och ett par förkylningar. Ett jobbyte. Pappas stroke. Terese. Stressen den har utstått är stor och givmildheten den har visat tillbaka är ofattbar. Nu är det bara någon vecka kvar av detta år och jag tänker inte pressa den till några stordåd. Om en knapp månad ska vi ta oss upp till toppen av Afrikas högsta berg igen. Då ska vi vara utvilade och starka, jag och kroppen. Innan dess väntar ett jullov med inslag av vila, sol, värme, reflektion och återhämtning. Jag behöver det, kanske mer än någonsin.

Tack till alla som har följt mig under året och kommit med hejarop i alla kanaler. Det betyder otroligt mycket och värmer lika mycket varje gång!

Avslutningsvis vill jag be er alla att springa för Terese i jul.Facebook finns ett event som sträcker sig mellan den 23:e och 26:e december. Spring eller gå för Terese och skänk 10:- per kilometer (eller annan summa som du känner att du klarar). Målet för insamlingen ligger nu på 1,5 miljon och min enda önskan inför jul är att vi når det målet innan cancergalan sänds den 6 januari. Då visas ett inslag om Terese och om insamlingen. Vi kan göra det tillsammans. Tillsammans mot cancer.

 God jul och gott nytt år 

Okategoriserade

Tänker du mycket på döden?

Precis den frågan fick jag för någon vecka sedan. Tänker du mycket på döden? Nej, jag tänker inte mycket på döden men jag tänker väldigt mycket på livet. Jag lägger jävligt mycket tid på att tänka på hur kort livet kan vara om vi har otur och om hur viktigt det är att leva medan vi lever. One life står ristat på min handled sedan 5 år tillbaka och anledningen till att jag gjorde den var att få en påminnelse om just det. Att vi bara har ett liv. Ett enda. E T T. Det du inte gör i det här livet får du liksom inte chansen att uppleva. Du har varken råd eller tid att tveka. Anledningen till de sju små bokstäverna var förlusten av min älskade mormor, ett cancerhelvete som drabbade min moster, frontalkrocken som jag och mamma kom undan med en hårsmån…som sedan ledde mig upp till Kilimanjaros topp tre månader senare. För att göra en lång historia kort.

Jag gjorde min tatuering för att slippa behöva mer smärtsamma påminnelser om att livet är här och nu. För att liksom fatta grejen innan jorden rasade igen. Människan är ett märkligt djur som glömmer snabbt och går vidare. Men jag ville inte slira vidare i gamla hjulspår när döden redan hade knackat på min dörr och flåsat mig i nacken. Jag ville inte göra samma misstag som de allra flesta gör – att glömma smärtan och förgängligheten och börja ta livet för givet igen. Kliva tillbaka till det trygga baksätet och åka med i rusningstrafiken.

Min tacksamhet över insikten och vad de där till synes obetydliga orden på min handled har gjort för mig är oändlig. Oändliga är också antalet varför jag har fått de senaste åren. Varför jag gör ditten och datten och om jag inte är riktigt klok?! Favoriten är såklart min 300 mil långa ensamvandring genom Nya Zeeland som jag var mitt uppe i för exakt 4 år sedan nu (”VA?!?!? Hur fan får man för sig att göra en sån grej?! Du måste ha en skruv lös!”). Men även för mig helt normala små äventyr som att åka till någon random stad för att få uppleva en konsert som gör mig saligt lycklig eller att få springa ett lerigt lopp som är längre än vad gemene man ens orkar tänka på. Eller för den delen ge mig ut och springa runt Kungsholmen i ösregnet (pga känner mig extra levande). Frågorna kommer från vänner och familj (som nu äntligen har börjat inse att frågorna inte leder någon vart), kollegor, ytligt bekanta och nu senast min pensionsrådgivare (som i ärlighetens namn var mer intresserad än ifrågasättande). Anyway. Frågan varför? kommer alltid och mitt uppriktiga svar är allt som oftast: varför inte?

Soluppgång över Mawenzi. Värt att se fem gånger…och en sjätte kommande januari. Varför inte?

Varför inte göra det vi vill när livet kan vara kortare än vi i vår vildaste fantasi någonsin kan ana? Om det inte skadar någon och vi har möjlighet – varför inte leva ut våra drömmar medan vi kan? Drömmar som alla runt omkring dig må ifrågasätta men som ingen mer än du vet vad de betyder för just dig. Vi har ingen aning om när vi inte kan längre och det skrämmer mig lika mycket som det tänder en eld inom mig som bränner igenom allt förnuft och alla jantelagar i världen.

Tyvärr hjälpte inte min tatuering. Livets smällar och hårda påminnelser kommer såklart ändå. Gång på gång. Hårt. Skoningslöst. Skrämmande. Pappas stroke i våras. Terese. Två jävligt hårda käftsmällar som det senaste året har skakat om mina tankar och insikter ordentligt. Och idag – ännu ett besked om en vän med cancer. Man ska inte få cancer när man har tre barn och precis fyllt 40 år!!! För mig som känner ett stort behov av att hitta meningen med att saker och ting händer blir det en kamp där jag stångar huvudet blodigt mot väggen. Det går liksom inte.

Jag är så urbota jävla trött på sjukdomar och död nu. Trött och stundtals helt livrädd. Livet pågår. Idag. Kanske inte imorgon. Kanske i 50 år till. Vi vet inte. Vi har ingen aning om hur länge vi får vara med och hur lång tid vi har på oss att göra det där vi verkligen, verkligen vill göra. Det räcker för mig. Jag har iallafall inte tid att vänta. När mitt liv flashar förbi i det där sista ögonblicket i livet vill jag att det ska vara värt att titta på. Jag vill inte leva i ånger över saker jag inte vågade testa eller göra.

Snälla, lev nu. För din skull. Imorgon kan vi vara endast ett minne.

lopp

Chicago Marathon 2019 – en kärlekshistoria

Mitt åttonde marathon och det fjärde i min World Marathon Majors-serie. Här är mitt Chicago Marathon 2019.

Förra lördagen sprang jag Advocate Health Care International Chicago 5K – världens kanske längsta loppnamn på ett ganska kort lopp – som en liten uppvärmning inför maran i söndags. Jag hade en otroligt bra och stark känsla genom hela loppet. Min klocka gick lite bananas eftersom gps:en inte gillade skyskraporna, så jag fick köra enbart på känsla och sprang i mål på fina 21.37. Plats 22 av 3684 kvinnor. Skönt formbesked inför det stora loppet som väntade men såklart också en liten liten oro över att jag hade sprungit onödigt snabbt och bränt en massa energi i onödan. Det är alltid en svår avvägning hur hårt man vågar ligga under det sista passet inför en mara, men det skulle visa sig att det uppenbarligen bara var positivt för min kropp att jag vågade trycka på lite.

I söndags stod klockan på 04.30. Helt däckad av jetlag hade jag och Camilla somnat redan runt 20 kvällen innan så det var inga som helst problem att kliva upp. Efter en kaffe, rumstillagad gröt och en banan var det bara att göra sig redo. Älskar btw de amerikanska grötportionerna där man bara tillsätter varmt vatten (denna gång från kaffebryggaren på rummet) – lite för söta för min smak i vanliga fall men inför ett marathon är de helt perfekta!
Compeed och SportSlick på utsatta ställen. Nummerlappen på. Hemmagjorda sleeves av ett par fotbollsstrumpor som jag klippt fötterna av (tips för att slippa köpa dyra sleeves!). Dubbla hårsnoddar. Hårband. FlipBelt med energi. Kreditkort (och after run-ölbiljett!) i fickan. Alla små detaljer som måste fixas för att springa 4,2 mil. Viktiga rutiner som stillar tävlingsnerver. Humöret var på topp och mina ben fulla med spring efter Kipchoges ofattbara uppvisning dagen innan. Att det var bara ett par plusgrader utanför fönstret och lite för mycket vind för min smak försökte jag fokusera bort så gott det gick.

Klockan 05.45 beger vi oss mot starten i Grant Park, bara ett stenkast från hotellet. Vi är ett stort gäng som reser med Springtime och det är härlig stämning och mycket fokus när vi långsamt går mot startområdet. De amerikanska loppen har ett fantastiskt system där man kan donera överdragskläder till bättre behövande i starten, så alla har skyddat sig mot kylan i diverse stiliga outfits. Den bästa jag möter längs vägen kör en grön onepiece med draksvans…helt rimligt på en vuxen människa en marathonmorgon i USA. Själv bjuder jag på uttjänta arbetskläder från jobbet, PT-kläder storlek manlig XL, och ser ut som ett barn som har snott sina föräldrars kläder. Men ingen bryr sig. Alla är fokuserade på uppgiften och missmatchade kläder är sekundärt. Ingång 2 är min och när vi går in blir vi självklart både visiterade och kontrollerade med metalldetektor. Säkerheten är extremt prioriterad i det här landet.

Stylish.

Väl inne i startområdet vid 06.30 fryser jag nästan ihjäl. Enligt Accuweather är det +4 grader med en kyleffekt på -1. Det blåser och jag ser inte fram emot att ta av mig mina överdragskläder. Under har jag korta tights och höga strumpor, precis vad jag tror blir lagom för loppet som ska bjuda på 7-8 grader, vind och sol. Men just nu är det bara j*vligt kallt och mörkt. Och jag är kissnödig, som alltid innan start. Ställer mig i första toakön klockan 06.45. Kissar. Nästa toalett besöker jag 06.55. Kissar igen. Går in i fållan som stänger 07.20 och kissar igen vid 07.10 när den amerikanska nationalsången ljuder över hela området. Nervositet är onekligen vätskedrivande. Med en kvart kvar till start tar jag tillslut av mig överdraget, behåller vantarna som jag har tänkt att donera och behåller dem sedan på hela loppet. Det kommer nämligen att bli kallare än jag hade trott.

Tidig morgon vid Lake Michigan.

Dock inte lika kallt som väntan på starten som ska gå 07.30. Inne i fållan fryser jag så jag skakar. Jag vet att det tar mycket energi att frysa så jag svär lite över att kroppen behöver lägga bränsle på något så onödigt som att hålla mig varm redan innan jag har startat. Försöker hoppa igång kroppen så gott det går men det är riktigt bitande. Distraherar tankarna och funderar lite över mitt mål för dagen. Landar i att runt 3.30 borde vara rimligt. Strax under 5 min/km. Det borde väl gå? 3.27.07 är mitt PB från Berlin förra året, men då hade jag en väldigt bra dag och sådana dagar växer ju inte på träd precis. När första startgrupp, grupp A, äntligen sticker iväg dröjer det ytterligare en kvart innan min grupp D får börja springa. Vid det laget är mina lår som två isglassar fyllda med cement och jag fattar inte hur jag ska kunna springa en mara. De första minuterna är skrattretande stela men benen kommer tillslut underfund med vad de ska göra. Steget lossnar och jag lägger mig i en behaglig pace och kryssar mellan alla tusentals ben som trängs uppför Columbus Drive.

Columbus Drive.

En klocka utrustad med gps gillar inte höga byggnader och tunnlar. Chicago Marathon bjuder dock tyvärr på bådadera direkt från start så min klocka går återigen bananas, precis som under gårdagens lopp. Den berättar för mig att jag springer i ett tempo av ca 7 min/km, men min känsla och antalet människor jag springer om talar ett annat språk. Plötsligt ändrar den sig och låter mig veta att jag trycker på runt 2.40-tempo á la Kipchoge. Inte så troligt. Jag har med andra ord ingen aning om hur snabbt eller långsamt jag springer. Bestämmer mig rätt snabbt för att det här får bli ett lopp där jag får lita på känsla och stämma av vid varje 5-kilometersmarkering. I övrigt ska det bara finnas miles-markeringar och jag orkar inte räkna om distansen till kilometer vid varje skylt. Jag trampar på och lyfts fram av publiken som trotsar Chicago-kylan och är vakna tidigt en söndagsmorgon. Underbar stämning!

Det känns så oförskämt bra i kroppen redan efter ett par kilometer. Benen är pigga och huvudet helt klart. Innan jag ens har passerat en halvmil vågar jag dock inte göra någon djupare utvärdering av formen utan njuter bara av stunden. När skylten med 5 kilometer kommer och jag passerar den på 22.29 börjar jag bli lite orolig att jag har öppnat lite väl hårt. Att ligga i 4.30-tempo på en mara är väldigt mycket snabbare än jag tidigare har gjort. Det är snarare mitt miltempo. Jag tänker tillbaka på Berlin i höstas där jag fick betonglår vid 35 km av att springa 20 sekunder långsammare per kilometer. Slår bort tanken direkt och fokuserar istället på att jag känner mig oberörd efter en snabb halvmil och vilar i att min träning har känts otroligt bra hela sommaren och hösten. Jag tar ett bar ClifBar Bloks och fortsätter. Mot 10 kilometer!

Jag litar fortfarande inte alls på klockan. Den hoppar mellan 10 min/km och 3.30 min/km och jag vet fortfarande inte hur snabbt det går. Får fortsätta att springa på känsla och stämma av den totala tiden jag har sprungit vid varje 5-kilometersmarkering. Helt oväntat har de även satt upp en skylt vid varje kilometer, men de stämmer aldrig överens med min klocka ändå så jag släpper det helt och hållet. Trots klockans bergochdalbana envisas den dock med att visa att jag har legat på en snittpace runt 4.30, men jag vet inte vad jag ska tro. När jag passerar 10 km på 45.17  får jag dock bekräftat att det stämmer. Milen på 45. Det brukar vara ett hyfsat tufft pass för mig när jag tränar. Just nu känner jag mig dock, konstigt nog, oberörd. Det känns som att jag knappt har börjat springa.

Det ligger dock en svag liten tanke och gnager i mitt huvud – en tanke att jag nog inte klarar så mycket längre i det här tempot. Jag borde inte göra det. För ett par veckor sedan körde jag ett pass på 14 kilometer i dryga 4.30-tempo och det kändes bra men inte direkt superlätt. Jag var rätt trött efteråt. Nu ser jag hur klockan klockar kilometer efter kilometer runt 4.30 och benen vill liksom inte bromsa ner. Pulsen känns stabil och inte hög på långa vägar. Känslan är fantastisk! Publiken skriker ”Go Sweden – looking strong!” och det är precis så jag känner. Hade det inte varit för att jag kontrollerar min totaltid vid varje 5-kilometersmarkering hade jag trott att min gps var fullständigt missvisande. Kan jag verkligen känna såhär i det här tempot? 15 km går på 1.08.25…så ja, jag kan visst det. Kroppen fortsätter i samma outtröttliga tempo och samtidigt som en skylt med ”No human is limited! – Eliud Kipchoge” dyker upp tänker jag: tänk om det här håller hela vägen?!

Jag kan inte minnas ett enda lopp jag har sprungit med den här känslan av totalt flow. Jag är helt inne i min egen kropp men kan ändå njuta av omgivningen. Det är ingen ansträngning att springa och jag bara ler. Klockan fortsätter att visa snabba kilometrar runt mitt miltempo och jag blir liksom inte trött. Huvudet är kristallklart och publiken levererar energiboost efter energiboost. Jag tackar, ler och kör high five med polisen. Vinkar varje gång jag hör någon heja på mig. Hör ”Go Sweden!” överallt och peppar andra svenskar som jag springer förbi. För jag springer förbi väldigt många. Min känsla är att typ ingen springer om mig och att jag bara tar in löpare efter löpare. När jag tittar runt mig ser jag löpare från både startgrupp B och C, de som kom iväg några minuter innan mig i starten. Vad är det som händer i kroppen?! Tänker på min pojkvän därhemma som följer mig hemifrån och garanterat tänker ”åh nej, nu har hon gått ut för hårt!” (vilket jag sen fick bekräftat var exakt hans tanke) och jag får en sån otrolig lust att visa både honom och mig själv att jag inte alls har gjort det. Jag vill så gärna tro att jag har gått ut precis så hårt som min kropp klarar idag. 20 kilometer passeras på 1.31.49 och halvmaran inte ens  en minut långsammare än mitt PB som jag satte för 10 år sedan då jag var i otroligt bra form (och 10 år yngre!). Jag förstår verkligen ingenting. Halva loppet är gjort och det känns knappt som om jag har startat. Skrattar bara åt min klocka och fortsätter att åka med benen dit de är på väg. För det är precis så det känns – som att benen springer på raketbränsle och jag inte har någonting att säga till om.

Strax efter halvmaran. Inte så trött.

”En mara börjar vid 30 kilometer” brukar man ju säga. Självklart är det något som ligger i mitt bakhuvud när jag cruisar fram längs Chicagos gator, nu dessutom väldigt kissnödig. Jag närmar mig 25 kilometer och tankarna börjar fara fram och tillbaka. Tänk om jag väggar vid 30? Jag kanske måste gå sista milen! När kommer smällen? Ska jag få kramp för första gången? Samtidigt som tankarna susar springer jag dock outtröttligt på och plötsligt är den där – skylten med 25 km. Klockan visar 1.55.20 och jag inser att jag knappt har tappat någonting i tempo. Va?! Jag mår ju så oförskämt bra när jag borde vara trött! Jag tänker tillbaka på Boston Marathon i våras och hur jag mådde då. Uppladdningen var katastrofal och jag insjuknade i lunginflammation bara veckor innan. Loppet blev en kamp och det enda jag gick för då var min medalj, oavsett tid. Vid 25 kilometer kändes det som att det var en evighet kvar. Nu känner jag väldigt annorlunda. Det finns absolut ingenting i min känsla som är jämförbart med loppet i april. Fortsätter det såhär kommer jag ju att slå personbästa med flera minuter!

När jag passerar skylten med 18 miles börjar jag ägna mig åt huvudräkning. Distansen på klockan har jag sedan länge slutat lita på eftersom kilometermarkeringarna inte alls stämmer med vad klockan visar. Dock håller sig tempot stadigt mellan 4.20(!) och 4.40 min/km och snittet på strax över 4.30 – en pace som jag inte borde kunna hålla såhär länge. Stämmer det verkligen? Drygt 8 miles kvar. 8 gånger 1,6. 12,8 kilometer. Snart passerar jag ju 30! Jag får en euforisk känsla och jag ler för mig själv. 12 kilometer kvar. När min klocka visar 2.18.53 vid 30 inser jag att jag har råd att springa i 5-minuterstempo den sista milen och ändå persa med 8(!) minuter! Men eftersom det är mitt 8:e marathon har jag lärt mig den hårda vägen vad som kan hända vid 30-35 kilometer…det är lite som rysk roulett, kroppen kan hitta på precis vad som helst. Jag har full respekt för att jag har pressat den hårdare än vanligt och kommer att förstå om den inte orkar prestera i en timme till. Men det är nu jag testar något helt nytt mentalt – att tänka att jag inte har sprungit 3 mil utan att loppet börjar precis här och nu. Att jag är på kilometer noll och ska ta mig an ett 12-kilometerslopp på lätta ben med världens bästa publik längs banan. ”Go Sweden – you’ve got this!!!” hör jag precis när kilometer 31 piper till på 4 minuter och 20 sekunder. Min plan verkar fungera.

Jag hade hört att Chicagos publik skulle vara den bästa. Loppet i New York 2017 – mitt första i USA – var en helt ny upplevelse för mig i form av publikstöd. Men det här är ännu något nytt. Alla längs banan verkar veta att vi behöver mer hjälp nu när vi snart bara har en mil kvar. Det är ett öronbedövande jubel när vi lämnar Pilsen och springer in i Chinatown. Hela gatan är en stor fest med pappersdrakar och musik. Jag har ett ofattbart flow. Ingen som helst känsla av trötthet i benen och mentalt är jag piggare än någonsin innan under ett lopp. Det känns som att jag är dopad (eller i alla fall hur jag tror att det skulle kännas). Plötsligt hamnar jag bakom en klunga som bromsar upp mig. Jag närmar mig 35 kilometer och jag fattar att folk är trötta och vill sakta ner lite. När jag ser att det är klungan runt 3.25-farthållarna från någon startgrupp framför min börjar jag dock inse att de inte har saktat ner. Det är bara jag som har sprungit ifatt dem…och nu förbi. Fötterna bara trummar mot asfalten med bibehållen kadens. Ingen betongkänsla. Inga tuggummisega ben. Jag springer i en total runners high och skakar bara på huvudet när 35 km passeras på 2.42.07. Bara 7,2 kilometer kvar. Även om jag saktar ner till 5-minutertempo nu kommer jag att springa i mål på under 3.20! Jag har ju inte tappat någonting de sista 5 kilometerna! 7,2 kilometer. Det är ju ingenting. Tänk om det går vägen?! Jag har exakt 45 minuter på mig till mål för att tangera mitt personbästa. Händer inget chockartat nu kommer det att bli nytt pers. Känslan är underbar och benen springer outtröttligt på. En åskådare skriker: Three fifteen – you can do it!!! 3.15? Jag kan ju inte springa en mara så snabbt!

Det slår mig att det blåser. Att det blåser rejält och faktiskt har gjort det precis hela loppet. Iskall vind dessutom, från alla väderstreck men mest mot min löpriktning. Det slår mig också att jag inte har brytt mig nämnvärt. Jag har haft ett sådant ofattbart flow att inte ens motvinden har stört mig. Jag är istället bara så enormt tacksam över att det inte har varit för varmt. Värmen tar alltid knäcken på mig när jag springer och dagens 6-7 grader och isande vind har visst passat mig alldeles utmärkt. Dock har jag fått behålla både sleeves (läs: sönderklippta fotbollsstrumpor som jag hade planerat att slänga längs vägen) och vantar på. Det har bitvis varit väldigt kallt men just nu är allt perfekt. Jag närmar mig 40 kilometer, klockan visar fortfarande en snittpace strax över 4.30 min/km och benen är fortfarande fräscha. Jag har inte ont någonstans. Känner bitvis att jag blir lite väl andfådd men varje gång jag känner så och tittar ner på klockan får jag svar på varför – jag springer nästan nere på 4 min/km och får tvinga mig själv att bromsa. Jag har ett personbästa inom räckhåll och vill inte förivra mig och springa för snabbt nu. Tålamod Helena, tålamod. 40 kilometer kommer och klockan säger 3.05.32. Runt 35 minuter snabbare än i Boston, knappa 22 minuter till mitt personbästa från Berlin och ynka 2,2 kilometer kvar att springa. Får jag inte akut kramp (vilket aldrig har hänt så varför skulle det hända nu?) så kommer jag att putsa mitt pers med väldigt många minuter. Jag skulle kunna 2,2 kilometer på 22 minuter. Det här kommer att gå vägen!

Vad som följer nu är 10 minuters ren och skär eufori. Det är en helt sjuk motvind – som att springa i en vindtunnel – men jag bryr mig inte det minsta. Det gör inte publiken heller. Vi springer den breda och fina Michigan Avenue ner och jublet är jämförbart med det på upploppet på Boylston Street i Boston i april. Det går inte att förklara för den som inte har upplevt det. Mitt leende svider i kinderna. Överallt ropas det ”Go Sweden!” och ”Go runners – you’re almost there!”. Orden går rakt in i benen som extra bränsle. Vinden gör sitt bästa för att stoppa mig men jag springer rakt igenom. Jag känner mig som en ostoppbar superhjälte. Skylten med 1 mile to go dyker upp och jag har loppet som i en liten ask. 1,6 kilometer är verkligen ingenting och jag hinner knappt tänka klart tanken innan jag ser jag en skylt som säger 800 meter. Nu bränner tårarna i ögonen. Klockan har passerat 3.11 och jag börjar förstå vilken helt ofattbar tid som väntar mig vid mållinjen.

Vi svänger höger upp på Roosevelt Road. Det lutar uppför. Chicago Marathon är platt som en pannkaka och det här är en av väldigt få partier som inte är flacka. En kille bredvid mig skrattar och säger ”Oh – is this THE HILL?!”. Det är ju en backe men inte en backe som man är van vid. Det är en svag, svag lutning under hundra meter och sedan svänger banan ner till vänster mot målrakan. 200 meter kvar. 42 kilometer är gjorda och mina ben är fortfarande inte trötta. Ingen betongkänsla som i mina 7 tidigare marathon. Inga krämpor. Andningen är fri men lite störd nu av att jag är på väg att börja gråta. Jag fattar ingenting. Tittar på klockan som precis passerar 3.15 och jag trycker på allt vad jag kan. Att springa in på en tid på 3.15.någonting är något jag aldrig hade kunnat drömma om. Det är ju liksom bara riktigt bra löpare som gör sådana tider på en mara. Inte jag.

Upploppet svävar förbi. Publiken vrålar på båda sidorna och jag vet inte hur många jag springer om. Jag bara ler och tårarna bränner. Benen känns inte av och jag känner mig inte ansträngd. Jag flyger fram. Mina armar åker upp i luften och jag skriker ett högt YES! när jag springer över mållinjen. Jag stänger av klockan och ser tiden – 3.15.34.

Mååål!

Kan det vara sant?! Jag måste ju ha stängt av klockan av misstag någonstans under loppet? Jag går smågråtande framåt och alla funktionärer gratulerar med ryggdunkar och fina ord. Får ett sms av min pojkvän: ”Helt jävla sjukt!!! Sprang du i mål på 3.15.31???” Jag går in i resultatlistan och kollar. Ja, jag gjorde visst det. Jag sänkte mitt personbästa från 3.27.07 (Berlin 2018) till 3.15.31. Hur fan är det möjligt?Plötsligt ser jag Camilla i vimlet. Hon sprang Berlin Marathon för två veckor sedan och skulle ”mysspringa” idag. Men även hon presterade över förväntan, putsade till sitt fyra år gamla pers och sprang i mål på fina 3.22.37. Vi kramas och är glada. Får en medalj och en kall öl. Livet känns ganska bra för tillfället.

Två ganska nöjda marathonlöpare.

När vi sitter där på after run i solen Grant Park konstaterar jag än en gång att jag älskar att springa. Jag ÄLSKAR att springa 4,2 mil på asfalt och jag älskar min kropp som levererar gång efter annan. Att vilja springa på bättre tider är enligt många bortkastat och ett tecken på att man fullständigt har tappat glädjen och syftet med löpningen(?). Jag säger att de är helt ute och cyklar. Det finns ingenting som inte har varit löparglatt med den här dagen. Vi springer alla av olika anledningar och det finns inget rätt och fel. Förmiddagen har varit en löparfest jag aldrig kommer att glömma och jag har njutit och varit glad varenda en av mina 42195 meter längs banan. Min medalj har sällan känts så skön att ha runt halsen. Och det oavsett vad alla ”löparexperter” säger om varför och hur vi ska springa. Jag vet varför jag springer och Chicago Marathon 2019 är ett kvitto på det. Jag har aldrig känt mig så löparglad och stark.

Löparglädje.