Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Vad driver dig?

Vi måste prata om motivation. Driv. Att göra det där man inte tror att man klarar. Jag blev nämligen rejält överraskad av mig själv och min kropp igår, och jag sitter än idag och funderar över vad som hände.

Ni som var i huvudstaden igår vet att vädret inte var det roligaste – kallt, regnigt och rejält blåsigt. Jag vaknade ganska seg, åt min frukost och ju längre dagen gick, desto mer skeptisk blev jag till min löprunda som jag hade planerat. Från att ha planerat ett pass på ca 15 kilometer i ganska lugnt tempo började jag reducera passet ner till 10 km. Kanske bara 5? Eller vad f*n, ska jag bara skita i allting och lägga mig och läsa? Jag är ju faktiskt ganska trött.
Jag la mig i soffan, tittade ut genom fönstret på trädet som blåste åt alla håll och kanter. Nej du, det blir ingen löpning av det här, tänkte jag och slösurfade lite istället. Skickade ett sms till en vän och skrev att jag inte var särskilt sugen på att springa, och döm om min förvåning när jag läste det som kom tillbaka och vad som nu hände med kroppen.

”Du sa till mig efter Kilimanjaro: påminn mig att aldrig mer gnälla på vädret”. Plötsligt kände jag ett litet adrenalinpåslag i kroppen, tänkte tillbaka på det där berget och kom ihåg att jag faktiskt hade sagt precis så. Inget blir värre än kylan, regnet, haglet, snön och vinden på Kilimanjaro. Snabbt som ögat drog jag på mig kläder, skor, pulsband och klocka och klev utanför dörren. Jag springer i stort sett aldrig med musik men igår kändes det omöjligt att köra utan, så Daughtry fick hänga med på hög volym. Kallt, ja. Blåsigt, ja. Regnigt, ja. Mysigt, nej. Men min ON-knapp lyste grönt, och även om jag fortfarande kände mig seg och trött bubblade det i benen. Klockan hittade GPS-signalen och jag joggade iväg. ”Ett lugnt pass runt 15 km” tänkte jag, och det var också vad jag sa till min vän och granne som jag mötte efter 200 meter.

IMG_2436

Jag joggade iväg i ett skönt 5-minuterstempo, det regnade lite lätt och benen kändes snabbt piggare än när jag låg i soffan en kvart tidigare. Plötsligt slog det mig: jag kanske skulle ta och springa en halvmara, det vore väl en skön revansch på det här grisvädret? Över Västerbron mognade tanken och jo, jag kanske skulle ta och göra det – springa en halvmara för första gången sen september 2012 (bortsett från Vasaloppsleden förra sommaren, men det var ju liksom fyra halvmaror på rad och en helt annan historia…)? När jag passerade 5 kilometer bestämde jag mig – jag gör det.

5-minuterstempot blev snart 4.45-tempo och när jag närmade mig en mil kom jag på mig själv att springa ganska lätt och avslappnat i 4.35-tempo(!?), trots det spöregn som nu hade kommit och hälsat på tillsammans med årets jävligaste motvind. Vilken dag som helst hade jag känt att det var totalt värdelöst att springa i det där vädret, men igår bestämde jag mig för att göra tvärtom – LE när det kändes jävligt, öka farten i takt med att regnet tilltog och bara ge igen på skitvädret! Människorna som såg ut att frysa rejält under sina paraplyer vid Fotografiska tittade lite snett på mig när jag leende sprang förbi och sjöng med i musiken i mina lurar, men det taggade mig bara ännu mer. Jackan var dyblöt, skorna fulla med vatten och tightsen gick att vrida ur, men jag kände just där och då att ingenting kunde stoppa mig!

Fram till 15 km kändes det som en barnlek rent muskulärt, även om jag då och då frös ordentligt. Jag hade koll på pulsen, sträckan och kilometertiden men inte den totala tiden. Det gick ju hyfsat snabbt, det kände jag, men jag visste inte riktigt hur snabbt. Jag gjorde en snabb överslagsräkning då och då och kände att jag kanske skulle göra en tid på runt 1 h 50 min – en bra halvmaratid på träning för mig. När jag passerade 18 km började benen bli lite matta och jag kände att det var ett tag sen jag har sprungit den här distansen. Tanken på att jag vet att kroppen har gjort det förut och klarat det drev mig dock vidare, och även om benen var sega lyckades jag hålla ett tempo runt 4.45. Vädret fick inte vinna och jag hade inga som helst planer på att ge upp nu.

Den sista kilometern var faktiskt inget vidare kul. Jag började frysa ordentligt, det regnade fortfarande och dessutom bjöd Norr Mälarstrand på motvinden från helvetet. TRY ME tänkte jag bara och vägrade sakta ner. Det blir inte värre än vägen ner från Kilimanjaro. De sista 200 metrarna spurtade jag allt vad jag orkade, vattnet skvätte ända upp på överkroppen när jag plöjde igenom varenda vattenpöl på vägen och musiken var på max i mina öron. När klockan visade 21,1 km stannade jag, inte en meter till. När jag såg tiden på armen fick jag en chock – 1.39.17 – min näst snabbaste halvmara någonsin, bara 2 min 27 sekunder från mitt pers som jag satte 2011, när jag var i min bästa löparform någonsin. På träning! Vilken fantastiskt skön vinst över vädret, och över den bekväma delen av mig som ens tvekade bara för att det regnade lite ute…

IMG_2430

Nu efteråt har jag funderat över den mentala delen av det här passet, och att den med all säkerhet var minst lika viktig – om inte viktigare – än den fysiska. Jag hade förmodligen aldrig gjort ett sådant här bra pass om det hade varit planerat sen länge och jag hade haft några som helst krav på mig själv att prestera något. Jag har ett otal historier om träningspass och lopp genom åren som har gått käpprätt åt h*lvete för att jag har haft krav och förväntningar på mig själv. Det som gjorde mig stark och taggad igår var att jag slog från underläge och kände en smått osunt(?) stark lust att vinna över vädret och min egen tveksamhet, inte att jag ville göra en bra tid. Att ens tänka tanken att springa en halvmara innan jag stack ut i regnet igår var helt otänkbart, och av den anledningen gick jag igång på alla cylindrar när idén susade förbi mitt huvud. Jag har persat på både halvmaraton och maraton första gången jag har testat distanserna, innan jag riktigt har vetat vad jag har gett mig in på och när jag inte har haft några som helst förväntningar på mig själv och min prestation.  Jag är en underdog helt enkelt (och kanske borde jobba med mig själv när det gäller att kunna prestera även när jag har press och förväntningar på mig).

Vad är din trigger – vad driver dig?  Tell me!

IMG_2435

5000 kronor till Cancerfonden

Det är oktober – den rosa månadenBröstcancermånaden. Förra året drabbades min älskade moster av den vidriga sjukdomen och jag fick se på nära håll vad den gör med en människa, och alla runt omkring. Oron. Ilskan. Rädslan. Ingreppen. Cellgifterna. Den utslagna kroppen. Strålningen. Men också vägen tillbaka. 

I våras var hon färdigbehandlad och i hennes påskägg ville jag istället för godis (<- läs Malins inlägg!) ge henne en present som symboliserade hennes seger över sjukdomen. Inspirerad av Ung Cancer och deras FUCK CANCER-armband, som jag har pärlat i timtal, tillverkade jag ett eget armband – SURVIVOR. Jag tyckte att det var dags för henne att verkligen inse och samtidigt visa världen att hon hade vunnit, att hennes kropp stod som segrare i hennes hårdaste krig någonsin.

bild-66

Jag berättade om mitt lilla projekt för en av mina kunder på jobbet, hon berättade i sin tur att hennes mamma också hade överlevt bröstcancer och frågade om hon kunde få köpa ett armband till henne. När min moster hade fått sitt armband såg en medpatient till henne det och ville också ha ett. Det slog mig att jag kanske skulle kunna göra något av det här och satte igång och tillverkade ett par extra armband, lade ut en bild på Instagram och sen tog det fart.
Det kom ett mail från en kille med en hjärntumör som ville köpa ett i förskott för att intala sin kropp att överleva. Från en tjej vars mamma vunnit över bröstcancern. Från en annan tjej som överlevt malignt melanom. Från någon vars bror kämpar. Jag vet inte hur många underbara överlevarhistorier jag har läst det senaste halvåret, men alla har berört mig otroligt mycket – vi vinner över cancern därute!

Mitt första mål har varit att få in 5000:- att skänka till Cancerfonden, och nu är vi äntligen där. Det är en helt underbar känsla att, med hjälp av er, kunna skänka de här pengarna och jag hoppas att det bara är början! #survivorarmband sprider sig sakta men säkert, fler och fler bär det runt sin handled och jag har pärlor hemma som räcker till hundratals fler!

TACK alla ni som har bidragit till detta, och TACK för att ni fortsätter att hjälpa mig att sprida ordet och gör så att fler kan visa världen att de är överlevare. FUCK CANCER och HEJA LIVET!

 Skärmavbild 2014-10-24 kl. 17.49.54

Vill du beställa ett armband? Maila mig på helena@healthbyhelena.com. Armbanden kostar 100:-/st inkl. porto och hela överskottet går till Cancerfonden.

Kilimanjaro – the end

Den sista dagen – dag 6 – vaknar jag i mitt tält med ett ryck. Klockan är redan 6 och jag har sovit oavbrutet i 11(!) timmar! Konstigt nog är jag fortfarande trött, ögonen är fulla av grus och ögonlocken tunga. Det är dock ingen idé att försöka sova igen, vi kommer att bli väckta om en halvtimme och risken är att jag är ännu tröttare då. När jag börjar röra på kroppen inser jag att träningsvärken i mina ben kan vara den värsta jag har känt…någonsin. Det gör nästan ont när jag ligger stilla och inte ens rör mig, och jag bävar inför dagens vandring som ska ta oss ca 1500 höjdmeter ner till Mweka gate. Hur ska jag klara av 3 timmars nedförsbacke med de här låren!?
Frukosten är magiskt god, jag är så hungrig att jag egentligen skulle kunna äta nästan vad som helst men gröt, omelett och pannkakor(!) känns överlyxigt just den här morgonen. Vid frukostbordet pratar vi om vårt fantastiska äventyr vi har bakom oss, och ingen av oss vill riktigt att det ska vara över, även om vi alla verkligen ser fram emot en dusch och en lat eftermiddag vid poolen på hotellet i Moshi. 07.30 ger vi oss iväg och jag tar för sista gång rygg på min hjälte Salim.

DCIM100GOPRO

Det gör ont. Känseln i tårna är borta och varje steg brinner i benen. Jag fryser men kokar samtidigt. Jag måste fokusera på något annat än att jag går och att kroppen värker. Regnskogen är fantastiskt vacker och jag tar upp min kamera och låtsas att jag är fotograf. Inte tänka på att det gör ont, tänk bara på att skogen är vacker. Dirk och Saskia pratar på flamländska, Salim och Mndeme är tysta och jag går i min egen värld. Jag tänker tillbaka på allting, att jag faktiskt stod på Afrikas högsta berg igår och det bränner lite i ögonen när jag tänker på att jag redan är på väg ner igen. Jag försöker ta in allt det vackra runt mig och vara glad över att jag har fått vara med om det här, snarare än att vara ledsen över att det snart är slut. Dagens svåraste uppgift. När Salim ber mig att vända mig om och titta bakom ryggen går det en rysning genom hela mig. Hjälp vad högt det är.

61

Tiden kryper fram. Jag vill bara komma fram, ta den där ölen vi har kommit överens om att fira med och få vila. Samtidigt vill jag på något sätt ha hela äventyret kvar. Men ändå inte. Tankarna brottas och jag vet varken ut eller in, känner mig tom.
Vi hamnar i en diskussion om afrikanska ledare och massmord. Politik. Krig. ”How’s Sweden, do you have a president?”. Jag berättar om kungen och när jag får frågan vad hans uppgift är kommer jag på mig själv att säga att han mest är ute och jagar, åker båt och säger konstiga saker i tidningsintervjuer. Orättvist kanske, men ibland är de spontana tankarna de ärligaste (och jag blir väldigt varse om att jag inte är så insatt i kungahuset och deras göromål).

Jag försöker föreviga miljöerna vi vandrar igenom. Det är omöjligt såklart, så jag bestämmer mig för att spara det i mitt minne istället. Det blir dimmigt, det känns som om någon vill dra ner ridån och avsluta det här. Det är en lite kuslig känsla att gå där i dimman, inte veta vad som väntar eller se något bakåt. Det är inte meningen att jag ska kunna titta bakåt, tänker jag och fokuserar på att ta mig ner hela vägen till värme, vila och en välbehövlig dusch. Benen brinner och kroppen är så fruktansvärt trött, men jag säger till mig själv att vi snart är där. Håll i.

60_4

Tre timmar har gått och stigen övergår i grusväg. Jag förstår att vi snart är framme vid Mweka gate och känslorna är minst sagt blandade. Jag är så vansinnigt glad över att snart få vila, men det gör ont i mig att veta att det här som jag har sett fram emot så länge snart är över. Vi är alla så sjukt trötta och Dirk gör som gammal militär vad han kan för att peppa sin lilla trupp. Han och Saskia drar igång någon typ av marschsång på flamländska på repeat och jag, Salim och Mndeme gör vårt bästa för att hänga med i det konstiga språket och försöker lära oss texten. I ärlighetens namn är ”kilometer” det enda ordet vi uppfattar, i övrigt skrattar vi mest. Åh vad jag kommer att sakna de här människorna!
2oo meter innan portalen som välkomnar oss till Mweka gate får vi äntligen träffa våra första apor. Ett par mjuka black-and-white colubus sitter högt uppe i ett träd och tittar ner på oss, och plötsligt kommer jag på att jag faktiskt har tre dagars safari som väntar – en safari som jag har drömt om i 30 år. Livet känns lite lättare och jag ler igen. Äventyret är ju inte slut.

Känslan att komma fram, få registrera sig i loggboken och ange tidpunkt – 06.22 – när jag nådde Uhuru Peak igår går inte att beskriva. Jag tittar på raderna ovanför mitt namn och inser att långt ifrån alla har varit däruppe. Många har vänt vid basecamp, vissa ännu tidigare. Några nådde ända fram och jag är en av dem. Jag fattar det inte och jag är tacksam över att min kropp ville vara med mig hela vägen. Dirk går och köper öl och vi skålar – klockan är 11 på förmiddagen men det är inget vi tänker på, vi har pratat om den här ölen i flera dagar och just där och då skiter vi blankt i vad klockan är. Jag som inte ens gillar öl egentligen njuter ända in i själen och känslan jag har i kroppen kommer jag att ta fram varenda gång jag tycker att något är jobbigt. Känslan av att ta sig ut på andra sidan trots att vägen har varit hård. Den känslan är odödlig och kommer att finnas inuti mig att ta fram för resten av livet. Oslagbart.

70

Vägen tillbaka till hotellet känns kort. Vi pratar oavbrutet om allt mellan himmel och jord, vår minibuss är fylld med endorfiner och känslan just nu är bara positiv. Jag gjorde det!!!
Väl framme på hotellet får jag min nyckel, kliver in på mitt rum och tror att jag har kommit fel. Jag möts av blommor på sängen och jag är säker på att jag har hamnat där ett par på smekmånad ska bo. Jag tassar försiktigt in med mina smutsiga kängor och lutar mig över sängen för att läsa vad det står på papperet som ligger där. ”Dear Helena Olmas”…är det till mig?! Två rader senare förstår jag. Min bästa vän har skickat ett brev och det brister fullständigt. All trötthet, glädje och smärta bubblar inom mig och jag bara gråter.

65_6

Duschen är obeskrivligt skön och jag vill aldrig kliva ur. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så smutsig och ofräsch, och två av mina tröjor åker direkt i soporna. De är utom räddning. Jag sätter på mig rena kläder, flip-flops (heaven!) och går ut för att möta upp de andra, lämna över dricksen till guider och bärare och säga hej då.
Hej då. Det känns tungt att säga det efter de här dagarna tillsammans och vi lovar varandra att hålla kontakten. Man gör ju nästan alltid det, men den här gången känner jag att vi verkligen menar det. Vi har blivit vänner och vi har gått igenom mycket tillsammans under vår knappa vecka tillsammans. Jag får mitt intyg på att jag har varit uppe på Afrikas högsta berg och jag tackar Mndeme och framför allt Salim för att jag klarade det. Det hade verkligen inte gått utan dem.

Hela eftermiddagen spenderar vi sedan på en varsin solstol vid poolkanten. Vi säger inte så mycket. Jag och Saskia skriver. Dirk läser. Vi badar lite. Jag stirrar rakt upp i himlen, släpper tankarna fria. Konstaterar att livet är underbart. Tar en öl. Skrattar. Pratar om minnena från berget. Skrattar ännu mer. Bestämmer att jag ska åka ner till Belgien och hälsa på.
Ett gäng norrmän kommer till hotellet och när de hör att vi precis har kommit tillbaka frågar de om jag inte vill hänga på en sväng till. Inte för alla pengar i världen, svarar jag. Jag är klar.

pool

Kilimanjaro, del 6 – vägen nedåt

När jag kliver ner från stenarna efter att ha tagit bilden vid toppskylten går luften ur mig helt. Jag är så jävla trött, rent utsagt. Saskia, Dirk och Mndeme syns inte till och jag undrar var de är? Kom de inte upp? Hur mår Saskia? ”Come on, we have to turn back down” säger Salim och jag får lite smått panik när jag tänker på att vi har 1295 höjdmeter nedförsbacke framför oss och att det är meningen att jag ska klara det med min energilösa kropp och övertrötta ben. Jag har fortfarande min lilla picninc-låda som jag fick inatt kvar i ryggsäcken, och när vi kommer ner till Stella Point på 5756 m.ö.h. måste jag ta ett litet break för att försöka få i mig något ätbart trots att jag inte är särskilt hungrig. Tar ett par kakor, en liten näve rostade jordnötter och några klunkar vatten ur min reservflaska som ligger i väskan och inte har frusit till is, jag smörjer in ansiktet med solkräm eftersom solen gassar och sen meddelar jag att jag är redo. Salim påminner mig om att kameran ju inte fungerade här vid skylten på vägen upp och undrar om vi inte ska ta en bild nu istället. Skönt att han hade tillräckligt med syre i hjärnan och sinnesnärvaro när jag inte hade det…

52

Det som börjar efter Stella Point kan beskrivas som ett rent fysiskt helvete. Tänk er själva att ni har kört årets tyngsta benpass, inte har ätit på 12 timmar, ni måste andas genom ett rör där hälften av syret går förlorat och sen ska ni gå i konstant nedförsbacke i mellan 2 och 3 timmar. Det kan låta som något positivt att inte behöva kämpa uppför längre efter en natt i uppförsbacke, men det här…det är värre. Så mycket värre.
Vi tar en annan led ner än vad vi tog upp, och underlaget består av jord, sand och stenar i alla storlekar man kan tänka sig. Marken är lös, fötterna sjunker ner lite lätt för varje steg och det tar ungefär 5 minuter innan mjölksyran biter sig fast i låren. Knäna hör av sig efter 10 minuter och från den sekunden gör de ont hela vägen ner till basecamp. Jag är så vansinnigt trött i mina lår, tårna är fortfarande bortdomnade av nattens kyla och hade jag inte haft mina stavar hade det här inte gått. På riktigt. Salim är pigg som en mört (trots att han inte har ätit något alls sedan innan vi startade inatt) och flyger på lätta ben nedför berget. Jag får faktiskt svårt att hänga med och jag går konstant 25 meter bakom honom. Han vänder sig om då och då för att titta till mig, jag ger tummen upp varje gång och vi fortsätter. Jag vill bara ner till mitt tält och vila nu, bit ihop!

Vi möter en kvinna som fortfarande är på väg upp till toppen och hon mår inte bra. Hon har en guide med sig, stödjer sig både på honom och sina vandringsstavar men klarar inte av att ta mer än 2-3 steg innan hon måste vila för att ta några djupa andetag. Hon är blek i ansiktet, ser otroligt svag ut och jag undrar om hon någonsin kommer att ta sig upp. Klockan är 7 på morgonen och hon har fortfarande säkert 400 höjdmeter kvar, det kommer förmodligen inte att gå.
Jag tappar fotfästet två gånger och ramlar. Som tur är prickar jag inga stenar och jag har dubbla byxor på mig så jag skrapar mig bara lätt på ena knät. Mjölksyran fullkomligen sprutar ur låren och vaderna och jag är så trött att jag vill gråta. Jag orkar inte mer, snälla låt mig få vila. Den överraskande glödheta morgonsolen steker och jag svettas helt sjukt mycket, men jag försöker tänka positiva tankar som att slangen till min Camelbak iallafall tinar i värmen, och äntligen kan jag dricka ordentligt med vatten. Det är verkligen iskallt och jag dricker så mycket att det nästan gör ont i huvudet. Jag är så otroligt törstig och det är en ren dröm att få ta stora klunkar rent (oh well) vatten.

Efter någon timmes mjölksyrehelvete och smärta i båda mina knän planar det ut något. Det är dock fortfarande nedförsbacke och benen skakar av trötthet. Vi har bara tagit en enda kort paus sedan Stella Point och min kropp är helt slut. Om jag trodde att jag var trött de gångerna jag sprang in på Stadion på Stockholm Marathon så hade jag fel. Det är nu jag är trött. Jävligt trött. Jag tänker att jag ska ta med mig den här känslan till den 30 maj nästa år och bara le åt mina ”trötta” marathonben…just nu vill jag så mycket hellre springa en mara än att gå ett enda steg till nedför. Salim verkar dock helt oberörd och susar vidare nedför berget så jag har inget annat val än att hänga på.

54

Det fortsätter såhär i vad som känns som en halv evighet, men efter 2 timmar i nedförsbackshelvetet på jorden ser jag äntligen tälten i basecamp. Jag blir så glad att jag börjar gråta. Det som normalt tar 3 timmar har gått mycket snabbare och jag tackar Salim för att han har hållit ett (för) högt tempo. Nu är vi äntligen snart framme, jag får träffa de andra och se hur de mår och jag får sova. Den fysiska tröttheten är nämligen inte det enda som känns, jag är dessutom så otroligt sömnig efter mitt nattliga äventyr att jag skulle kunna somna på fläcken om jag la mig ner på den kalla och snötäckta jorden. Salim meddelar att vi har ungefär 15 minuter kvar och jag jublar av glädje, både inombords och så att det ekar över halva Kilimanjaro.

När vi kommer ner till basecamp tar Mndeme emot oss och ger mig en kram. ”Congratulations, I knew you would make it” säger han och jag är så trött att jag knappt orkar prata. Benen känns som gelé, jag mår lite lätt illa och känner i huvudet att jag har druckit alldeles för lite vatten sedan midnatt. Jag undrar var de andra är och Mndeme meddelar att de fick vända tillbaka vid 5500 meters höjd, att Saskia då inte ens kunde gå själv utan hjälp från både honom och Dirk, och att de nu ligger och sover. Det känns så vansinnigt tråkigt men just nu orkar jag faktiskt bara tänka på hur ofattbart skönt det är att vara framme och att mitt tält står 2 meter ifrån mig. Mitt solvarma, efterlängtade tält där min sovsäck väntar och jag kommer snart att få sova. ”We’ll wake you up at 10″ säger Mndeme, och jag inser att jag bara har 1 timme och 15 minuter på mig att få till lite välbehövlig sömn. Jag kryper in i tältet – det är varmt och skönt – dricker minst en halvliter vatten, tar av mig de yttersta lagren med kläder och båda paren byxor. De dubbla ylletrumporna behåller jag på och hoppas att mina stackars tår ska vakna ungefär samtidigt som jag snart blir väckt. Känslan att få stoppa i öronpropparna, lägga sig på den mjuka sovsäcken och stänga ögonen är helt obeskrivlig.

55

Jag öppnar ögonen och tittar på klockan. Jag har redan sovit i 45 minuter och om en kvart väcker de mig. Tänker att det inte är någon idé att somna om utan bestämmer mig för att börja packa och göra mig klar, vi är ju tyvärr inte klara för idag ännu. Dagens mål är inte här i basecamp, det är ytterligare 1500 höjdmeter nedåt vid Mweka camp, vårt sista camp innan avslutningen imorgon…hemska tanke att jag måste gå imorgon också. Mitt huvud dunkar och jag dricker mer vatten. Jag har inte varit kissnödig sen midnatt och det tyder onekligen på att vätskebalansen är lite smått rubbad, inte alls konstigt att huvudet säger ifrån. När jag ska flytta mina ben känner jag att jag redan börjar få träningsvärk, det känns ju lovande inför morgondagens avslutande 3 timmar(?).

Lunchen serveras redan klockan 11, jag har jättesvårt att äta och har ingen vidare aptit men försöker verkligen att få i mig lite välbehövlig energi. Saskia mår bättre men har fortfarande huvudvärk. Stackarn, hon har verkligen mått skit sen dag två. Hon verkar dock inte särskilt besviken över att inte ha nått toppen, det fanns inte en chans att nå dit i hennes tillstånd och hon är fast besluten om att komma tillbaka om några år och försöka igen. Helt rätt tanke! Mndeme och Salim kommer in, frågar hur vi mår och informerar oss om att det är dags att lämna basecamp direkt efter lunch. Ytterligare 3 timmar(!) nedförsbacke väntar och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tänker att det är speciellt sätt att fira sin födelsedag på och att jag aldrig kommer att glömma den. 3 timmar till…de måste skoja.

Men nej, de skojar inte. Inte det minsta. Jag grinar illa redan från första steget, mina knän har verkligen sagt upp sig. Tårna sover fortfarande och Dirk får lära sig ett välbehövligt svenskt ord – ”sockerdricka”. Jag har sockerdricka i alla mina tår och det är en väldigt märklig känsla. Tårna är dock inte det värsta, knäna och låren är så mycket värre och jag tänker på fullaste allvar ett par gånger att jag bara ska sätta mig ner och vägra gå ett enda steg till. Jag är så obeskrivligt trött i både kropp och psyke och jag vill bara komma fram, vila och få njuta av min födelsedag nu. Jag vill ha en kopp kaffe, en stor tårtbit (you wish…) och lång vila. Två av tre önskningar väntar garanterat nere vid vårt camp och jag försöker bara att tänka på att jag ska ta mig dit så snabbt jag kan när jag kryssar där mellan stenar, rötter och buskar. Jag vill ner. Nu.

56

Det känns verkligen som om dagen aldrig ska ta slut, bakom varje kurva väntar en ny nedförsbacke och inte ett tält är i sikte. Vi kommer aldrig att komma fram. Salim och Mndeme ler och är lika pigga och glada som alltid, Dirk känns också stark men jag och Saskia har inte roligt alls. Jag önskar att jag kunde få er att känna känslan jag har i min kropp för att ni ska förstå, men det går tyvärr inte och jag kan inte förklara den bättre än att det brinner i hela benen. Jag vill bara sätta mig ner, blunda och somna. Nu.

Efter nästan 3 timmar är vi framme vid Mweka camp. Våra tält står redan på plats och vi undrar återigen när bärarna passerade oss med alla våra saker, och hur de har hunnit sätta upp alla tält, kök och toalett. De är ofattbara. Det är ett fint camp, grön och lummigt och solen skiner. Min födelsedag börjar ordna upp sig och jag är så otroligt glad över att jag nu äntligen får vila ända till imorgon. Vi får som vanligt en varsin balja med varmt vatten att tvätta oss med, och när jag har tvättat mig tar jag av mig strumporna och stoppar ner mina bortdomnade tår i det varma vattnet med förhoppning om att de ska vakna. Det gör de inte. Faktum är att toppen på mina stortår än idag – två veckor senare – är smått bortdomnade, och jag väntar fortfarande på att de ska vakna…

59

Vi sätter oss vid bordet i vårt gemensamma tält och vår ”servitör” Rashid kommer med nypoppade popcorn och varmt vatten i en termos. Jag gör en kopp kaffe, lutar mig tillbaka och njuter som aldrig förr av knapriga, salta popcorn. Plötsligt är smärtan i benen borta, bara en skön trötthet finns kvar i kroppen och det är nu återigen min hittills bästa födelsedag precis som för 8-9 timmar sedan uppe på toppen.
När vi sitter där i lugn och ro runt bordet – jag och Saskia skriver dagbok och Dirk läser – dras dragkedjan till tältet plötsligt upp utifrån. In kommer all personal – 12 personer! – och sjunger ”Happy birthday” för fulla halsar och räcker fram en tårta! Jag sitter i ett tält på 3100 meters höjd och blir serverad tårta på min födelsedag! Jag blir så otroligt glad och har svårt att hålla mina tårar borta, det är helt ofattbart omtänksamt och jag vill inte ens tänka på arbetet de har lagt ner för att få upp en tårta hit. Att de har skrivit mitt efternamn på tårtan och dessutom stavat det lite fel (å, ä, ö är lite överkurs…) känns liksom helt oviktigt, och de två stora bitarna var som jag, Saskia och Dirk äter innan vi ger resten av tårtan till den underbara personalen kan vara de godaste tårtbitarna jag har ätit, och jag känner hur min energitörstande kropp suger i sig vartenda gram.

57

Jag lånar Dirks telefon och skickar ett sms hem till mamma som också firar sin födelsedag idag, jag skriver att jag kom upp på toppen och att jag snart är nere igen, helskinnad. Meddelar att jag hör av mig från hotellet imorgon och att jag mår bra. Jag håller tummarna att hon får det, mottagningen är minst sagt lite si och så häruppe.
Dirk lämnar över en födelsedagspresent, en liten stege som han har knutit ihop av ett klätterrep som han hade med sig i packningen. Saskia ber om ursäkt för att hon inte har någon present, men istället räcker hon över ett handskrivet brev som får mig att börja gråta. Hon tackar för mitt sällskap och för att jag alltid har varit glad och ”friendly”, och en mängd andra fina saker som jag håller mellan henne och mig. Otroligt fint gjort och jag inser att jag har fått en vän för livet.

När middagen serveras runt 18 är min aptit på topp, men kroppen berättar att den är mätt mycket tidigare än vanligt och jag tänker inte pressa den. Jag har pressat den nog idag och jag säger inte heller nej när den redan innan klockan 19 vill sova. Jag har firat min födelsedag sedan midnatt, och vill den sova nu 19 timmar senare så tänker jag inte vara envis och tvinga den att vara vaken. Det är en dag imorgon också, och det återstår fortfarande 3 timmar nedförsbacke innan vi är framme vid Mweka gate där vi avslutar vårt äventyr. Jag säger god natt till mina vänner, tackar dem för en fantastisk dag och kryper in i mitt tält. Stänger allt ljud ute med mina öronproppar, kryper ner i sovsäcken och somnar innan jag ens hinner reagera på att jag har lagt mig.

Kilimanjaro, del 5 – toppförsöket

Jag slår upp ögonen i mitt kolsvarta tält och tittar på klockan. 23.47. Det är inte första gången jag vaknar under de här knappt 6 timmarna som jag har fått på mig för att försöka sova, men det är den första gången det faktiskt är dags att gå upp. Om 13 minuter är det min födelsedag, och det innebär att det är dags att försöka ta sig till toppen på Kilimanjaro. Äntligen.

Det är frost på insidan av tältet och näsan är iskall. Jag försöker att inte tänka på hur kallt det är ute, men när jag kliver ur sovsäcken och sätter mina fötter på det iskalla tältgolvet börjar jag misstänka att det inte är särskilt behaglig temperatur därute. Jag fokuserar allt jag kan på att jag faktiskt inte är särskilt sömnig, trots att klockan börjar närma sig midnatt och jag bara har sovit max 4 timmar. Jag har ingen aning om när jag får sova nästa gång, men det löser sig när det blir dags. Just nu vill jag bara ta mig upp på 5895 meters höjd och se solen gå upp över min 35:e födelsedag.
Jag packar min ryggsäck – Camelbak, tjock dunjacka till kylan på toppen, solkräm, solglasögon, Enervit GT-tabletter (mest för att ha ett tidsfördriv längs vägen) och min systemkamera. Det är lite extra vikt att bära med sig kameran men jag vill inte missa mitt once in a lifetime-fototillfälle som dyker upp på toppen. Dessutom lägger jag ner en Snickers (som jag egentligen inte gillar särskilt mycket men det var det enda som fanns på hotellet innan jag åkte) som jag tänker att vi ska ha som födelsedagstårta på toppen. På med två par yllestrumpor (varav ett par höga kompressionsstrumpor), supervarmt underställ, fleecetröja, tunn dunjacka och Gore-Tex-skal. Pulsen rusar när jag tänker på att det är dags nu, det jag har väntat på i flera dagar ska äntligen hända! Liner-handskar på, varma handskar (tumvantar med innerhandskar), mössa, pulsband (vill såklart undersöka hur hjärtat beter sig när syret sänks till hälften…), stavar och pannlampa. Dags för midnattsté.

43

När jag kliver ur tältet (efter att ha kämpat med dragkedjorna på yttertältet som har frusit) ryser jag i hela kroppen. Det är fullständigt molnfritt och stjärnklart, det pratas lite här och där runt om bland tälten och långt därborta i mörkret förstår jag att vägen upp till toppen går – det ringlar sig ett pärlband av små ljus uppåt, och jag kan knappt vänta tills vi ska ansluta till resten av alla förhoppningsfulla som är på väg mot sina mål. Jag släcker pannlampan och står en stund och ler i mörkret.

44

När jag kliver in i tältet där vårt té väntar överraskas jag av Mndeme, Salim, Dirk och Saskia som alla stämmer upp i ”Happy birthday”…drömmer jag? Står jag verkligen i ett tält i basecamp på Kilimanjaro och blir firad klockan 00.30 på natten? Jag kunde inte få en bättre start på den här dagen, och jag hoppas verkligen med hela mitt hjärta att fortsättningen blir minst lika bra. Snälla, låt mig få ta mig hela vägen nu och inte bli sjuk…det skulle vara min bästa födelsedagspresent (och den enda jag behöver) att ta mig upp på toppen om några timmar. Adrenalinet rusar bara av att tänka tanken.
Vi pratar lite strategi inför natten över tékoppen och chokladkakorna(?) som serveras. Dirk vill gå i relativt högt tempo med Saskia, hon mår verkligen inte hundra och hon kommer inte att klara hur många timmar som helst inatt. Jag håller fast vid min åsikt att jag vill försöka gå mer eller mindre utan avbrott, det är verkligen kallt ute (kanske bara mellan -5 och -10 men det känns mycket kallare…) och jag vet att jag kommer att frysa till is varje gång jag stannar. Däremot kommer jag inte att kunna gå hur snabbt som helst, det känns att luften är tunn och att det saknas en hel del syre. Beslutet vi tar är att Dirk och Saskia går först med Mndeme, och att jag och Salim går bakom i vårt eget tempo. Vi gör vår egen grej på två olika håll och ses på toppen – deal. Jag lägger ner min picnic-frukost som jag får av Mndeme i ryggsäcken och vi ger oss iväg.

Det är verkligen kallt redan från start, jag fryser om händerna trots tre lager vantar och fingrarna är lätt bortdomnade. Pulsen är ok men lite hög, runt 100 slag per minut jämfört med min normala vilopuls som ligger strax under 50. Stämningen i mörkret är här i början bra, vissa guider sjunger för sina grupper och det är en smått surrealistisk känsla att gå på snön här i mörkret och kylan och lyssna på afrikanska sånger…men jag ler, och det är det viktigaste. Jag känner mig glad och uppspelt över att vi äntligen är igång!
Mndeme, Dirk och Saskia startar i ett ganska högt tempo och jag känner att pulsen rusar iväg direkt, jag blir andfådd och får svårt att andas och jag ber Salim att vi saktar ner. Jag kommer aldrig att klara 1285 höjdmeter med den här pulsen. Han låter såklart mig bestämma, och vi släpper de andra. Jag ser hur de försvinner bland de andra lamporna upp mot toppen men känner ingen som helst stress över att hänga med, jag vill ta mig upp till toppen utan att bli sjuk och det får ta den tid det tar. Vi går riktigt långsamt och min klocka visar dryga 20 minuter per kilometer…

Efter en tag (tidsuppfattningen är noll) ser jag en bekant jacka. Saskia sitter med hängande huvud på en sten med Mndeme och Dirk på varsin sida. Hon mår inte alls bra och jag får en dålig känsla. Vi har långt kvar(?) och jag är rädd för att hon inte kommer att klara det. Jag och Salim stannar en stund och Mndeme tar upp en termos med té. Aldrig i hela mitt liv har jag druckit en godare kopp med (översockrat) té. Värmen sprider sig i magen och känslan är obeskrivligt skön. Saskia vill inte ens ha och jag inser där och då att det enda hon kan göra är att vända nedåt igen, det här kommer att bli för jobbigt för henne när hon är så sjuk som hon är och dessutom inte får i sig någon som helst energi. Jag mår hur bra som helst men känner ändå att det här är och kommer att bli kanske mitt livs utmaning. ”Please, don’t wait for us” säger Dirk och jag och Salim bestämmer oss för att gå vidare. Jag fryser och måste försöka få upp lite värme igen.

Det känns som att vi bara går och går och går och går och inte kommer någonstans, och jag har ingen aning om vad klockan är. Den som hänger i en karbinhake på min ryggsäck visar bara min puls och min hastighet och jag känner att det är lika bra. Jag vill inte veta hur lång tid vi har gått och framför allt inte hur lång tid det är kvar. Jag tar en Enervit-tablett för att förleda tankarna och ha något annat att tänka på. Mina tår är bortdomnade. Fingrarna också. Det är inte överdrivet kallt egentligen, men hastigheten vi håller är så låg att kroppen liksom aldrig blir varm. Öka farten är inget alternativ så det enda som finns att göra är att försöka röra på fingrar och tår för att få upp lite blodcirkulation och därmed lite värme. ”Are you ok?” frågar Salim då och då och vänder sig om. Jag känner verkligen efter, och varje gång svarar jag ”yes, I’m perfect!”. Jag är långt ifrån perfekt, men mina frusna fingrar och tår och min trötthet är ingenting mot vad jag ser längs vägen. Människor flåsar tungt, vissa hänger på sina stavar och ser allt annat än pigga ut och andra sitter tillsammans med sina guider på stora stenar och hänger med huvudet. Många är bleka i ansiktet, andningen låter allt annat än normal hos de flesta och jag inser att väldigt många runt mig mår mycket sämre än vad jag gör. Jag har inte ens en antydan till huvudvärk, känner inget som helst illamående och kroppen beter sig högst normalt trots att vi snart är 5 kilometer upp i luften. ”Salim, can you tell me when we reach 5000 meters?” frågar jag Salim eftersom jag vet att i stort sett alla får någon typ av symtom på höjdsjuka över 5000 meter, och han vänder sig om och ler. ”Helen, we are already at 5100.” Jag håller på att börja gråta av glädje. Kan det vara sant att jag ska må bra hela vägen upp? Kommer jag att ta mig upp på toppen utan att må det minsta dåligt? Kan det verkligen vara sant?

Magen börjar göra ont. Jag är så sjukt hungrig. Tänker på min picniclåda i väskan men bara tanken på att ta av mig handskarna och börja tråckla upp lådan ur väskan gör att jag ger upp och biter ihop. Jag orkar inte frysa mer om fingrarna. Tänk inte på att du är hungrig, gå bara. Men det går inte. Jag måste äta någonting, energin är för låg och jag orkar inte fokusera bort suget i magen. ”Salim, can we stop for a minute, I need to eat something.” Vi stannar. Min Snickers! Jag blir glad i hela kroppen när jag kommer på att jag har den i väskan och jag skiter fullständigt i att jag hade tänkt att fira med den på toppen. Känslan att ta av sig vantarna är minst sagt obehaglig. Det är kallt. Min Snickers är helt vit av kylan och den första tuggan känns som att bita i en isglass. Chokladen och den normalt sega kolan är helt stelfrusen och det smäller högljutt när jag biter av en bit. Jag har aldrig ätit en godare Snickers. Aldrig någonsin. Det känns som ett rejält endrofinpåslag i hela kroppen och det tar mig en minut att äta upp hela chokladbiten. Direkt efter vill jag fortsätta gå, det är så vansinnigt kallt att stå stilla och jag vill bara framåt nu.

”Look at the moon” säger Salim efter ett tag när han hör att min andning blir tyngre. Den är mörkt orange och jag tittar länge på den när jag går uppåt. Jag tittar rakt upp i luften, ser alla stjärnor och tänker plötsligt på att mormor säkert sitter där och tittar ner på mig. Jag ber henne tyst att hjälpa mig den sista biten och säger till henne att vi snart ska fira min födelsedag däruppe på toppen. Tårarna bränner i ögonen, både av trötthet och av glädje att jag är nära målet nu. Det är en känsla som är väldigt svår att beskriva så jag tänker inte ens försöka.
När jag tittar uppåt mot berget ser jag små lampor som är långt borta. Vissa känns nästan som om de är rakt ovanför mig och jag inser hur brant det är på vissa ställen. Jag är glad att jag inte ser toppen i dagsljus och vill inte veta hur långt bort den är. Jag har ingen aning om hur länge vi har gått, det kan vara bara någon timme men jag gissar på att det iallafall är det dubbla. ”Salim, what time is it?” frågar jag och hoppas på det bästa. ”It’s ten to four” svarar han och hela min kropp jublar över att vi redan har gått i nästan tre timmar. Det betyder att vi har gått längre tid än vad vi borde ha kvar och den känslan är helt överväldigande. Jag har fortfarande inte en tillstymmelse till huvudvärk och jag fattar det inte. Jag hade verkligen räknat kallt med att få någon form av höjdsjuka. precis som de flesta vi passerar, och inser att jag är otroligt lyckligt lottad som fortfarande mår bra och känner mig förhållandevis stark. Kom igen nu Helena – happy birthday – nu kör vi!

”Let’s take a small break”. Jag lyder, stannar och lutar mig mot en bergvägg och försöker att ge kroppen lite välbehövligt syre. Djupa andetag är inte särskilt djupa häruppe men jag gör så gott jag kan. Jag känner hur sömnig jag är och skulle kunna somna stående. ”How are you?” frågar Salim, som så många gånger förr, och jag svarar att jag mår bra men att jag är väldigt kall om mina fingrar. Helt utan att blinka drar han ner dragkedjorna på sina två jackor och ber mig att stoppa in mina händer under hans armar. Han är varm som en kamin och jag njuter av varje sekund som mina fingrar långsamt blir varmare. Jag blundar och håller på att somna men väcks av att han säger ”we are almost at Stella Point”. Det räddar mig och mitt psyke och jag tror knappt att det är sant. Stella Point ligger på 5756 meters höjd, det är den sista checkpointen innan toppen och därifrån är det verkligen inte långt kvar. Jag ryser av glädje och sätter snabbt på mig handskarna innan fingrarna blir kalla igen. ”Let’s do this!” säger jag och vi börjar gå igen. Det går långsamt men det går framåt. Uppåt. Efter en (kort? lång? ingen aning…) stund ser jag äntligen ett välbekant sken i horisonten bakom mig…solen. Det börjar bli morgon och det betyder att vi snart måste vara framme! Drömmer jag?

soluppgång

Det är fortfarande ganska mörkt när vi når fram till Stella Point. Jag borde ta ett foto vid skylten men jag är alldeles för trött och kall för att ta upp kameran ur väskan, sätta i batteriet som ligger i min innerficka för att undvika att dras ur p.g.a. kylan och jag säger till Salim att vi ska fortsätta istället. Han vägrar, frågar var kameran ligger och öppnar min väska utan att jag behöver ta av mig väskan. Det är dock inte meningen att vi ska ta något foto här i mörkret. Kameran totalvägrar att fungera, jag blir direkt orolig över att den har lämnat in för alltid och att jag inte kommer att få mina efterlängtade bilder på toppen utan kommer att bli tvungen att ta dem med mobilen. Samtidigt kunde jag inte bry mig mindre, jag ska upp de sista 139 höjdmetrarna och jag är åt h*lvete för trött och frusen för att tänka på annat just nu. Andas och gå istället, tänker jag och säger till Salim att fortsätta. Jag undrar om mina vänner är bakom oss eller om de fick vända för några timmar sedan när vi såg dem sist? Jag hoppas verkligen på det förstnämnda.

Solen reser sig högre och högre över oss och jag glömmer bort hur trött jag är. Jag ler och gråter nästan på en och samma gång, jag är obeskrivligt tacksam över att jag fortfarande inte känner av någon höjdsjuka och att jag är frisk och stark nog att njuta av det som händer här och nu. Jag har sett så många sjuka människor längs vägen, hört och läst otaliga historier om folk som har kräkts hela vägen upp och kommer ihåg toppbestigningen som ett rent helvete, och jag inser mer och mer hur lyckligt lottad jag är som går här och bara lätt känner av syrebristen och är lite extra trött. Inget annat. Tack, tack, tack. En kropp som mår ofattbart bra trots de senaste dagarnas påfrestning och en sol som i detta nu går upp över Afrika – det är en av de starkaste känslor jag har upplevt. Hittills.

46

Det planar äntligen ut, jag förstår att vi snart är framme och jag sätter igång min GoPro för att filma den sista biten. Det är så många tankar som far igenom mitt huvud just nu, jag bryr mig inte om att ens försöka sortera dem utan låter dem flyga fritt. Salim visar saker och platser längs vägen och jag försöker höra vad han säger. Koncentrationen är dock inte på topp, jag är så fantastiskt trött i kroppen, jag har inte ätit någon mat på 12 timmar och slangen till min Camelbak frös redan efter någon timme inatt och jag har således inte druckit något vatten på minst 4 timmar. Vi pratar men jag kommer inte ihåg om vad. Jag vet att jag tycker att min röst låter berusad och antar att det är en blandning mellan trötthet och ofattbar glädje. Som en fylla utan alkohol. Kommer på att det ju faktiskt är min födelsedag och blir lite extra glad. Tänker på mamma som också fyller år idag, och jag hoppas att hon njuter av dagen utan att vara för orolig för mig. Jag skulle göra vad som helst för att få prata med henne nu och lugna hennes oro, säga att jag mår bra och att jag snart är där. Det handlar om minuter nu. Jag tittar på glaciären som kämpar här uppe och minskar för varje år, om 15-20 år kommer den att vara helt borta. ”Because of the global warming”. Sorgligt. Jag är glad och tacksam att jag hann se den.

50

Uhuru Peak – the peak of freedom. Jag kan se den nu. Jag ser skylten som jag fram till idag bara har sett och drömt om på Instagram, på reseforum på nätet och i en och annan tidning. Den står där framför mig och jag är bara några minuter ifrån den. Det är tungt att andas trots att vårt promenadtempo är långsammare än jag visste att jag kunde gå. Salim har tagit över kameran och filmar mig. Han pratar med mig, jag svarar men jag vet knappt vad jag säger. Det känns som att jag går runt i en dröm och hela världen runt mig försvinner. Det enda jag ser är skylten där framme och den lilla grupp med glada människor som redan har tagit sig dit. Klockan är 06.22 på morgonen och jag har gått i konstant uppförsbacke i över 5 timmar, men t.o.m. tröttheten är borta nu. Det känns som att jag svävar ett par centimeter ovanför marken. Solen är uppe, jag ser oändligt långt bort och jag kan inte hålla tårarna borta.

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 12.09.55

10 meter från skylten stannar Salim mig, lägger armen om mig och vänder kameran mot oss. På tanzanisk engelska sjunger han Happy Birthday på repeat och jag känner mig som den lyckligaste människan på (5895 meter över) jorden. Jag är så vansinnigt trött i kroppen, alla mina tår är bortdomnade och jag är vrålhungrig. Jag är torr i munnen av den tunna luften och min vätskebrist, min näsa har frusit till is och mentalt är jag tröttare än någonsin. Inget av det spelar dock någon roll just nu. Jag och min fantastiskt starka kropp har tagit oss upp på Afrikas högsta berg och det som har varit en nyfiken dröm i så många år är nu verklighet! Jag skrattar och gråter om vartannat och jag vet inte om jag drömmer eller är vaken. JAG GJORDE DET!!!

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 12.11.52

När jag äntligen får höja min svenska flagga framför den klassiska toppskylten känner jag mig starkare än någonsin. All smärta, all trötthet och all oro försvinner och jag mår helt jävla fantastiskt!

47

…och ja, självklart tog vi den där selfien. Jag hade ju lovat Salim och jag håller alltid vad jag lovar. Stort tack till den okände tyske mannen som tog min kamera och förevigade ögonblicket!

48

Känslan att stå där på toppen är fullkomligt omöjlig att förklara, jag kommer inte ens att försöka. Jag kommer aldrig att kunna göra den någon som helst rättvisa i ord och jag vill inte heller. Jag kommer att leva med känslan resten av mitt liv, och jag vill istället för att försöka förklara väcka er nyfikenhet, er tro på er själva och vetskapen om att det som ena dagen känns onåbart och långt borta nästa dag kan vara din verklighet. Det gäller inte bara när man bestiger berg, det gäller precis allt i livet – bara din fantasi sätter gränserna. Kilimanjaro är inte världens högsta berg och visst finns det andra som tar sig an högre höjder än det här. Men Kilimanjaro är mitt högsta berg, det var min utmaning och jag klarade det. Det kan ingen ta ifrån mig. Någonsin.

”The more time you spend in your discomfort zone, the more your comfort zone will expand” sa Robin Sharma en gång, och det var mina ledord för vad som sedan väntade – vägen nedåt igen. To be continued.

Kilimanjaro, del 4

Klockan 6 hör jag hur det knackar på tältduken, men jag ligger redan vaken. Jag har legat i min sovsäck i 10 timmar, kanske sovit 8-9 av dem och resten av tiden har jag inte varit vaken p.g.a. av kylan (äntligen!) som jag brukar, utan för att jag har funderat på dagen som ska komma. Det är den sista dagen innan toppbestigningen och vårt mål i eftermiddag är basecamp på 4600 m.ö.h. Vi har 700 höjdmeter framför oss och det känns smått overkligt att det här är den sista gången i dagsljus som vi ska gå uppför innan det är dags att knata upp mot toppen i kolmörkret inatt. Det är ju redan inatt! När jag kliver ur tältet ser jag toppen där borta, och jag inser att den faktiskt inte är så långt borta längre. Jag är snart där…

36

Till frukost får vi gröt (gröten, den underbara Kili-gröten!) och toast med grönsaksomelett. Jag fattar fortfarande inte hur de kan få till den här maten häruppe, och den här morgonen kräver vi att få träffa kocken för att få tacka honom. Mostafa kommer in och hälsar efter en stund, och han är inte många dagar över 20 år…en fantastisk talang som skulle platsa på vilken bättre restaurang som helst! Saskia är fortsatt dålig, men hon känner sig lite piggare och får i sig lite frukost. Jag ber henne att dricka ännu en Enervit-påse och hon lyder. Hon grinar illa, tycker inte att det är gott men hon inser att hon måste få i sig energi, och kan hon inte äta så måste hon dricka. Återigen får jag en liten känsla av dåligt samvete över att jag mår så fantastiskt bra och hon inte gör det.

Jag stoppar in slangen till min camelbak i isolering, det kan bli kallt idag på vägen upp och jag vill inte att min slang ska frysa…vatten är en av de saker som är viktigast för att undvika höjdsjuka. Vandringen startar klockan 07.10 och börjar med min hittills största utmaning. Barranco wall ska besegras, det är den fysiskt mest krävande biten och betecknas som en plats för ”scrambling” i klättringskretsar. För mig som är höjdrädd som få och har noll erfarenhet av klättring känns väggen vid första anblicken smått omöjlig att ta sig över och ser bara skrämmande ut där den står, men jag tar mig samman och bestämmer mig för att bara frikoppla hjärnan och köra.

38

Dirk har klättrat i flera år och Saskia visar sig också vara Spiderman i kvinnlig kostym. Hon mår lite bättre idag och jag blir så glad för hennes skull när hon smidigt slänger sig upp längs väggen som om hon aldrig hade gjort annat. Själv känner jag mig mest skakig, pulsen är hög och jag tackar gudarna för att vi gör det här first thing in the morning så att jag fortfarande har energi i musklerna. Det är inte kul för mig och min höjdrädsla att klättra (ja, för mig är det klättring) uppför den här lavastensväggen med 10 kilo packning på ryggen och insikten att ett enda snedsteg kommer att orsaka ett fall några meter nedåt på vassa stenar. Mndeme går först och pekar på exakt vilka stenar jag ska sätta vilken fot på, och jag gör precis som han säger. Vissa kliv uppåt är väldigt höga och jag får många gånger dra knät hela vägen upp mot bröstet för att sedan häva mig upp på ett ben. Fysiskt utmanande, minst sagt. Syrehalten här på 4000 m.ö.h. ligger på ca 60% av det normala och det känns verkligen på andningen. Vi går långsamt men svetten rinner (hej nervositet!), pulsen är konstant hög och att ta ett djupt andetag verkar vara en omöjlighet.

”How was breakfast?” frågar Salim när vi äntligen kommer upp på väggen. Jag tror först att han menar den ljuvliga gröten och omeletten, men inser rätt snabbt att Barranco wall har varit dagens riktiga frukost. Hela min kropp ler inombords och jag är så glad att jag har övervunnit min höjdrädsla och tagit mig upp hit. Inget kan bli värre än det här. Men toppbestigningen då? Nej, inte ens den. Jag känner mig så otroligt lättad över att ha tagit mig över det här hindret, nu är det ”bara” 1895 höjdmeter kvar till mitt mål och jag ska bara göra det!

39

Från Barranco wall vandrar vi nedåt en bit igen på (för mig) trötta ben. Att gå nedför är ingen lek när man har utsatts för brant uppförsbacke, men samtidigt är det ganska skönt att bara få släppa loss musklerna lite och inte behöva gå uppåt. Säg dock den glädje som varar, och bara en liten, liten stund senare vänder det uppåt igen, upp mot lunchen som ska serveras på över 4000 meters höjd. Det mulnar på och blir kallare. Saskia börjar må extremt dåligt igen, hon är yr och vi bestämmer oss återigen för att dela på oss. Saskia, pappa Dirk och Mndeme går långsammare och jag och min draghjälp Salim (som numera heter Simba – lejon – eftersom han är så vansinnigt stark) går före. Konstigt nog känner jag fortfarande ingenting av höjden, förutom att luften är tunn. Ingen huvudvärk, inget illamående och ingen yrsel. TACK.

DCIM100GOPRO

Hungern tar ett rejält grepp om mig ganska snabbt och jag vill bara komma fram till vår lunch som ska intas vid Karanga hut, knappt 4200 m.ö.h. Jag fryser, funderar över om det är nu min höjdsjuka ska slå till och skickar mina tankar och lite extra energi bakåt till Saskia och hoppas att hon ska må bättre efter lite mat.
Jag är verkligen helt vrålhungrig när jag sätter mig vid lunchbordet, och aldrig har det varit så gott med kycklingbröst, stekt vitkål och pommes frites(!). Sältan i pommes friten är helt magisk och precis vad jag behöver nu. Saskia hinner inte mer än sätta sig på sin stol förrän hon somnar vid bordet med hängande huvud. Höjdsjukan har verkligen tagit henne och hennes kropp vill bara sova. Mndeme kommer in i tältet och jag ser att han är orolig för henne, t.o.m. vår ”servitör” Rashid börjar se orolig ut och säger att hon verkligen måste försöka äta. Mat är dock inget hon vill ha, vi vill inte ens väcka henne utan låter henne sova. Sömn är förmodligen det bästa hon kan få nu, bortsett från extra syre och vila på havsnivå men det är svårt att uppbringa för tillfället.

Efter lunch har vi ca 3 timmar kvar till basecamp på 4600 m.ö.h. men jag ber Salim att vi går lite snabbare eftersom jag verkligen börjar bli seg i benen, plus att det snöblandade regnet återigen har kommit på besök och gör så att jag fryser…igen. Det blåser från alla håll, det smattrar mot min GoreTex-huva och jag vill bara komma fram till mitt tält. I nästa tanke kommer jag på att alla mina grejer kommer att vara fuktiga när jag kommer fram och att tältet förmodligen är iskallt med tanke på att den enda värmekällan solen lyser med sin frånvaro. Crap. Jag slår undan tanken, försöker tänka varma och positiva tankar och fortsätter att gå. För varje steg du tar har du ett mindre kvar.

DCIM100GOPRO

Efter drygt 2 timmar ser jag de första tälten i Barafu Camp – basecamp. Vi har nått 4600 meter och det enda jag tänker på är att kroppen fortfarande känns frisk(!), att vi nu är vid den sista checkpointen innan toppen(!!) och att det imorgon är min födelsedag(!!!).
Den sista biten fram till vår tältplats känns dock seg. Kroppen börjar bli ordentligt trött, vädret suger och jag får en stark känsla av att jag inte har någon lust att vila i basecamp i några timmar för att gå upp mitt i natten och göra toppförsöket. Jag vill fortsätta nu, inte försöka vila i ett kallt tält och vänta. Samtidigt är kroppen trött och väldigt frusen (trots fyra lager kläder) och tanken på vila och värme lockar otroligt mycket. Oskön känsla och ännu mer oskönt att jag inte har kontroll över situationen. Jag vet ju att det är tidig middag, tidig sömn och väldigt tidig – eller ska jag säga sen –  uppstigning  som gäller. Punkt. I samma sekund som jag förlikar mig med tanken och försöker vila i den ser jag tältet som står där i vinden, är blött och utsmyckat med snö. Jag är i Afrika och har hamnat mitt i vintern. Jippi.

42

Middagen serveras redan klockan 17. Saskia orkar inte sitta med oss utan ligger i tältet och Dirk levererar en skål med soppa till henne, det är allt. Hon är helt slut. Färdig. Höjdsjuk. Mndeme och Salim kommer in till oss och vi får schemat för natten, för toppförsöket. De frågar som alltid hur vi mår, jag svarar som så många gånger förr att kroppen mår prima men att jag dock är lite trött. ”Remember, we have to take that selfie at the summit” säger jag till Salim och han skrattar bara. Det är nog inte första gången han hör någon vara stark och kaxig såhär innan för att sedan transformeras till en våt fläck uppe på Uhuru Peak…

Meningen är att vi ska väckas klockan 23 för att göra oss klara, dricka en kopp té och äta några biscuits och sedan starta toppförsöket vid midnatt. Dirk har dock invändningar och säger att den enda chansen för Saskia att ta sig upp är om vi förkortar toppbestigningen tidsmässigt. Vi vill komma upp till solnedgången runt klockan 6, och går vi vid midnatt har vi 6 timmar till toppen. Kommer vi upp för tidigt kommer det fortfarande att vara kolsvart ute, och sannolikheten att vi vill och orkar vänta där i den syrefattiga kylan och mörkret tills solen går upp är inte särskilt stor. Dirk tror inte att Saskia orkar i 6 timmar och ber istället att vi ska försöka gå lite snabbare och komma upp på kortare tid, och isåfall starta lite senare än midnatt.
Mndeme frågar mig vad jag tycker, och jag säger att jag inte vill känna någon stress upp och att jag förmodligen inte kommer att klara att hålla för högt tempo, men att jag heller inte vill ta för många pauser längs vägen eftersom det bara gör mig trött och framför allt kall. Min önskan är att få gå i ett jämnt tempo med så få pauser som möjligt, och vi bestämmer tillsammans att vi istället för att gå vid midnatt ska senarelägga starten och gå klockan 1. Kommer vi upp efter solnedgången får vi ta det, det är hur som helst bättre än att komma upp när det fortfarande är mörkt (och därmed kallare) och inte se ett skit. Det känns som ett bra beslut och en timme extra sömn känns helt överlyxigt. ”See you at midnight, sleep well” hälsar guiderna och klockan 18 kryper jag in i mitt kyliga tält, redan hög på adrenalin, för att försöka sova i 6 timmar. Det är en glad men väldigt trött Helena som sätter i öronpropparna, drar mössan över ögonen (ja, och öronen såklart) och stänger ljuset och kylan ute i sovsäcken. De sista timmarna som 34-åring, och de sista timmarna innan The Roof of Africa…

41

Kilimanjaro, del 3

Den andra natten är precis lika kall som den första. Jag förstår inte hur mycket kläder jag ska behöva för att inte frysa på nätterna? Jag har vaknat ett tiotal gånger under natten av att jag har varit iskall om ansiktet, av att det är hårt för höften att ligga på sidan och av att jag inte kan ligga i den ställning som jag är van eftersom sovsäcken är lite smalare än min egen säng hemma. Dessutom drömde jag att jag var hos frisören för att färga håret guldblont, men när jag kom ut från salongen var mitt hår skrikande rosa. ”Du ser verkligen svensk ut med ditt blonda hår och blåa ögon, och i den där rosa jackan förstärkts det ännu mer” sa Dirk när vi åt middag, så det är ju inte så svårt att räkna ut varifrån den (mar)drömmen kom.
Jag konstaterar frysande att jag har vansinnig respekt för människor som tar sig an Mount Everest, K2 och andra superhöga berg och förmodligen dödskalla berg och släpar mig ur sovsäcken. Det är trots allt molnfritt, vi har en härlig dag framför oss – med en prövning över 4600 m.ö.h. för lunch – och jag är nyfiken på hur min kropp ska klara av att komma över den magiska gränsen över 4000 meter, där de allra flesta känner av höjden på ett eller annat sätt.

Vid 07.30 ger vi oss iväg och Saskia får återigen huvudvärk. Hon får huvudvärkstabletter av din pappa men de biter inte. Vi förbereder oss på att eventuellt få dela på oss, så att hon ska slippa acklimatiseringsvändan över Lava Tower och istället får gå direkt till Barranco hut på 3900 m.ö.h. där vi ska spendera natten. Dock är det väldigt viktigt för morgondagen när vi ska upp till basecamp att kroppen har testat höjden en gång redan idag, så vi vill verkligen att alla ska med över kullen. Vi bestämmer att hon får ta det lite lugnare och jag och Salim drar iväg före.

25

Vädret växlar snabbt här uppe, från molnritt vid frukost till mulet och blåsigt på tidig förmiddag. Det är kargt landskap, stora lavastenar random placerade överallt (Kilimanjaro är en slocknad vulkan) och jag försöker fokusera på att det är en fantastiskt mäktig naturupplevelse, snarare än att tänka på att det är ganska kallt och att det nu också har börjat regna lite lätt. Eller hagla. Eller är det snö? Jag vet ärligt talat inte vad det är som kommer ner, men kallt är det iallafall.

26

Jag försöker att inte tänka och vänta på min ev. annalkande höjdhuvudvärk, utan istället är jag glad för varje minut som kroppen mår bra och känns som vanligt. Fysiskt är det faktiskt ingen vidare utmaning just nu, det är inte särskilt brant och jag känner mig stark. Salim går före, vi säger inte mycket (syrekrävande prat får pulsen att öka en del…) och jag går och njuter av frihetskänslan och försöker ta djupa andetag för att syresätta kroppen så bra det går. Det börjar kännas att luften blir tunnare, och jag försöker att ge min kropp bästa möjliga förutsättningar genom att andas hela vägen ner i magen. Vi tittar bakåt då och då och ser Saskias röda jacka ganska långt där bakom…hon är fortfarande med oss upp mot Lava Tower. Det går långsamt, men hon är med. Jag fryser ordentligt om fingrarna, men ser det som en skitsak i sammanhanget och fokuserar bara på att jag är STARK!

DCIM100GOPRO

”Nu har vi bara en liten bit kvar” säger Salim, och jag är vrålhungrig så jag blir inte direkt ledsen över det. ”En liten bit” är dock relativt på det här berget och det kan vara allt ifrån en kvart till två timmar, så jag vågar inte ropa hej. Vi traskar på, det regnar, det blir lerigare och leriga och det blåser. Jag vill ha mat. Tillslut ser jag slutet på stigningen, det måste vara Lava Tower. Vi stannar en bit innan och väntar in Saskia, Dirk och Mndeme. Saskia ser inte pigg ut men hon kämpar på. Hjälte!
När vi kommer upp på krönet blir jag överraskad över att det inte väntar en picnic-lunch som jag hade trott, utan att våra fantastiska bärare har släpat upp både kök, toalett och vår ”matsal” – aka vårt tält med ett bord och tre stolar. Underbart! Jag tar av mig min ryggsäck – alltid lika skönt – och fem minuter efter att vi har satt oss kommer det in färsk avocado och CREPES! Efter 5 timmars uppförsbacke känns det som en dröm…

28

Jag äter fem(!) stycken, det finns verkligen inget stopp på min hunger de här dagarna. Stackars Saskia får i sig ett par dl ananasjuice och en liten, liten banan. Hon mår illa, har ont i huvudet och har kräkts på vägen upp. Jag tycker så vansinnigt synd om henne och tycker att det är lite orättvist att jag sitter här på 4600 meters höjd och äter med god aptit och inte känner ett spår av höjden. Märkligt hur olika våra kroppar reagerar.

Från Lava Tower har vi ca 2 timmar nedförsbacke till Barranco hut. Gå nedför är så mycket värre (excentrisk träning för låren very much…) än att gå uppför och jag har mjölksyra i vader och lår hela vägen ner. Det är ganska brant i början och det bildas ett pärlband av vandrare som alla har siktet inställt på målet 700 höjdmeter ner.

29

Till råga på allt kommer det återigen ner något från himlen – snöblandat regn skulle jag nog kalla det. Återigen försöker jag fokusera bort vädret och istället glädjas åt att min kropp är full av energi trots mjölksyran som spökar i benen. Det känns helt overkligt att vi redan imorgon natt ska ta oss upp på toppen av Kilimanjaro! Jag ler för mig själv när jag tänker på hur soluppgången ser ut däruppe, och tänker inte lika mycket på att vi innan det har en hel dag kvar för att ta oss till basecamp. Jag ska till toppen…punkt. Efter 7 timmars vandring sedan frukost når vi äntligen fram till Barranco hut och skriver in oss, benen är kolasega men jag är glad.

33

En kvart efter oss kommer Saskia, Dirk och Mndeme och Saskia mår inte bra. Inte alls. Hon går raka vägen till tältet och sover, jag och Dirk sätter oss i matsalstältet och njuter av nypoppade popcorn och rostade jordnötter – precis vad man vill ha nu. En kopp Africafe till och glädjen är total. Kraven sänks en del här uppe, och en kopp kaffe känns verkligen som himmelriket. Jag skriver dagbok, njuter av att få sitta ner och vila och Dirk spelar random musik på sin iPod – allt från Abba till Rammstein. Livet är fint.

34

Vädret utanför tältet är minst sagt sådär. Vanligtvis kan man se toppen härifrån men all dimma i hela Afrika verkar ha tagit sig hit och jag håller alla tummar jag har för att det inte ska börja regna eller snöa inatt. Försöker hitta täckning för att skicka ett meddelande hem till min mamma, men det är kört. ”Ingen service” meddelar telefonen och jag hoppas att hon (och resten av min familj) inte är för orolig därhemma.

35

Vid middagen är Saskia vaken en stund men hon äter bara lite soppa. Jag köpte energidryckspulver från Enervit innan jag åkte, för att ha som extra backup och jag ger ett par påsar till henne, jag börjar bli riktigt orolig för henne och det faktum att hon inte har ätit ordentligt på ett par dygn nu. Jag vill så gärna att hon ska bli bättre och kunna ta sig upp hela vägen till toppen, men hon är verkligen inte pigg. Hon mår skit rent utsagt. Hon vill bara sova och går och lägger sig tidigt och jag bestämmer mig för att göra samma sak. Morgondagen upp till basecamp(!) kommer att bli krävande och jag vill vakna med energi. En dag och en natt kvar, sen är vi framme. The roof of Africa väntar och jag kan knappt vänta!