lopp

Att lägga kraven åt sidan och vinna

Jag gillar inte att tävla mot andra. Varje gång jag springer – oavsett om det är ett lopp eller ett träningspass – gör jag det med och mot mig själv. Att jämföra mig med någon annan har jag gjort nog i mitt liv och även om det var svårt så lyckades jag lägga av med det för några år sedan. Efter många års jämförande konstaterade jag äntligen att det är otroligt orättvist mot mig själv att jämföra mig med någon som jag inte vet någonting om. Vad har hon för förutsättningar? Förberedelser? Hur mycket har hon tränat? Lever hon exakt som jag lever utanför sin löpning? Hur mycket har hon försakat i sitt liv för att springa så snabbt som hon gör? Jag skriver hon, för det är alltid kvinnor jag har jämfört mig med. Alltid kvinnor och alltid snabbare kvinnor. Aldrig långsammare. Bara där hittar jag ju ett rejält grundfel. Så jävla typiskt oss kvinnor att alltid jämföra oss med alla som vi anser bättre, snyggare, snabbare, smartare, mer framgångsrika och blahablaha. Tröttsamt beteende men tyvärr väldigt vanligt. Och så skönt när man kommer ur det.

Hur som helst. Även om min enda motståndare numera är jag själv så ställer jag ju tyvärr inte mindre krav på mig när jag får en nummerlapp fastnålad på tröjan. Oftast blir jag taggad av kraven men ibland hindrar de mig tyvärr från att prestera på det sättet jag vet att kroppen kan. Frustrerande, minst sagt, men jag har lärt mig att leva med det. Jag kan oftast prestera som jag vill ändå. Ibland låser det sig dock i huvudet och då blir det totalfail. Kroppen vill inte när hjärnan vill för mycket. Den slår liksom bakut och lägger ner. Pulsen stiger och benen svarar inte. Det intressanta är att när jag helt kopplar bort min tanke kring prestation – p.g.a. av osannolikheten i att det av olika anledningar ska gå bra – så går det alltid så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat drömma om. Kroppen överpresterar. Varje gång.

UltraVasan90 2016. Inga krav på mig själv, skulle bara ha kul. Sprang i mål på ofattbara 9.28 – 1,5h före beräknad tid.

Förra lördagen var jag anmäld till Flatenloppet. Jag fick nys om loppet när jag lyssnade på fantastiska Pace on Earth podcast och deras samtal med grundaren till loppet – Annelie Ståhl. Annelie är nykter alkoholist sedan 10 år tillbaka och hon startade loppet för att bryta tystnaden kring psykisk ohälsa och beroendeproblematik. Jag fastnade för Annelie och hennes driv. Hennes styrka att ta sig ur sitt beroende och vilja att hjälpa andra. Klart jag ville stötta och springa Flatenloppet för den här viktiga frågan! Jag slängde in en anmälan och tänkte ”det blir en kul grej och ett bra träningspass”.

På lördagen när loppet går vaknar jag med sprängande huvudvärk. Det blev en sen fredagskväll men god mat och vin. Jag gillar mat och vin och ibland vill jag aldrig gå och lägga mig. Fredagen blev precis en sådan kväll. Två timmar innan starten av loppet sitter jag och äter frukost och undrar om jag ens kan komma till start. Jag mår ok men min huvudvärk får mig att tro att jag inte kan springa en meter. Och jag skäms. Jag skäms över att jag sitter och överväger att inte starta i ett lopp för att jag drack ett par glas vin för mycket dagen innan…ett lopp som arrangeras av en nykter alkoholist. Det känns så jävla ruttet, minst sagt.

Jag äter min frukost. Dricker stora mängder vatten och tar en huvudvärkstablett. Jag vet att det inte är optimalt för kroppen att springa ett lopp (eller springa överhuvudtaget) i det här tillståndet men jag kan inte avstå. Det är inte ok att inte starta. Jag får krypa till korset och sätta en fot framför den andra i 5,8 kilometer, ta det lugnt och se det som ett skönt sätt att få lite frisk luft. Att DNS:a är inte ett alternativ. Skäms! Jag säger på skämt till min pojkvän: ”kom, nu åker vi och vinner det där loppet”. Jag fattar ju själv att det inte är ett alternativ men jag gör mitt bästa för att lura hjärnan.

Så jag åker till Flaten. Hämtar ut nummerlappen. Nummer 232. Fryser i vinden som jag under uppvärmningen inser kommer att vara motvind första biten. Tänker att sista sträckan då kommer att bli i medvind. Skönt! Får en tår i ögat när jag ser barnen springa i mål i barnloppet. Vilken glädje! 10 minuter innan start blir det uppvärmning och sen är det dags. Vi kliver in bakom start – och målportalen och det är 1 minut kvar. Under uppvärmningen ändrar jag min plan. Från att medvetet ta det väldigt lugnt till att göra mitt bästa. Ge allt jag har just idag och bara köra. Ösa på så länge det går. Det är trots allt bara 5,8 kilometer, en distans jag borde kunna springa i sömnen. Pang! Starten går.

Starten går. Bra fokus hos löpare 232! Foto: Flatenloppet

Jag står långt fram för att slippa den värsta trängseln. Drar iväg i ett tempo som är snabbt men hållbart. Det är jag, ett stort gäng killar och ett par tjejer. Jag springer ganska snabbt om två av tjejerna och ser bara en till framför mig. Mitt fokus ligger helt på att hitta ett skönt men utmanande tempo och att våga ta i lite. Våga bli trött. Jag har ett ofattbart flyt under fötterna och känner mig stark trots att pulsen är ganska hög. Det går svagt utför och jag trycker på. Sen kommer backarna. Pulsen sticker ordentligt men jag orkar trumma på. Efter knappa tre kilometer tuggar jag förbi den sista, enda tjejen jag ser och då händer det något i mig. Vad f*n – jag kan ju faktiskt vinna det här! Eftersom jag vet att jag kan tappa stinget om jag får yttre press på mig fokuserar jag istället på att utmana mig själv: håll fokus i backarna, våga trycka på ordentligt nedför och hitta flow på de få flacka partierna (Flaten runt är sjukt kuperat!). Jag följer min plan och kilometrarna tickar förbi i raskt tempo. Tänker på Terese, att hon aldrig mer får springa och jag ökar tempot lite extra. Jag måste springa medan jag kan. Lungorna ber om nåd men benen är urstarka. Jag svävar fram.

Det står lite publik utspritt längs banan och när de börjar skrika till mig att jag är första dam får jag ännu mer styrka. Ser mig över axeln och ser inte röken av tjejen jag sprang om. Med ca. 1,5 km kvar kommer Listuddens Koloniområde. Det lutar segt uppför och min puls måste vara nära max. Jag får svårt att andas men vägrar ge mig. Med den korta distansen som är kvar kan jag inte ge upp nu! Mina horn växer ut i pannan och jag tar mig tillslut uppför den sega grusvägen. När det vänder utför ser jag på klockan att det bara är en kilometer kvar. Den ska visa sig bli min snabbaste. Det planar ut och den sista biten springer jag i total runners high. Känner mig helt ostoppbar och otroligt glad över att gå i mål som segrare!

Det är första gången jag vinner ett lopp. 2017 vann jag min åldersgrupp i världens kanske finaste halvmara The Dramathon i Skottland, men det här är min första riktiga vinst. Segern i loppet känns såklart fantastiskt kul men segern över mig själv känns faktiskt mer. För ett par timmar sedan var jag nära att hoppa över loppet helt och hållet, nu står jag plötsligt som vinnare. Lärdomen efter mitt livs flåsigaste 5,8 kilometer är stor. Jag har lärt mig att kroppen klarar mer än jag tror (igen). Att jag utan tvekan presterar bäst utan mina egna förväntningar. Att det inte är farligt att vara trött och att det är högst möjligt att fortsätta springa trots att man inte tror att det går. Och att jag inte är felfri och inte lever som jag lär alla gånger.

Jag har också återigen fått ett fint bevis på löpningens förenande kraft. Annelie ska ha en STOR eloge för det hon gör och jag är säker på att det är många som är otroligt tacksamma. Förmodligen har hennes initiativ Running4serenity räddat liv och garanterat givit många människor en ny och sundare tillhörighet. Världen behöver fler människor som Annelie! Och jag behöver ta i ordentligt när jag springer fler gånger – det är ju kul att testa sina gränser när man är frisk och stark!

Nöjd!

 

Känslan! Vinsten!

Jag vill avsluta med att säga att jag inte rekommenderar någon att springa ett lopp dagen efter en sen natt med rödvin. Det är inte sunt.

fuck cancer

Terese…snälla, vakna igen

Hej Helena,

Så spännande med dina resor! Blir härligt att se dig ta dig uppför Kilimanjaro igen!
Vi kan absolut höras när du kommer hem, eftersom jag var sjukskriven några veckor har vi inte kommit så mycket längre med laget, men det är ingen brådska, funkar fint att vi hörs efter 11 feb. Njut nu av din resa och det fantastiska i att hjälpa andra människor att nå sitt mål!

KRAM
Terese

Mailkonversationen fortsatte inför mitt lagkaptensuppdrag men det blev inget lag till Ragnar Lake Mälaren i helgen. Ödet ville annat och en vår med en rad stora hälsoutmaningar väntade för Terese. Vi var många som var oroliga och skickade hoppfulla hälsningar till henne. Höll tummarna hårt för att hennes strejkande kropp skulle hämta sig. För bara tre veckor sedan kom så käftsmällen när jag satt på en parkbänk i den prunkande Trädgårdsföreningen i Göteborg med min mamma och lillebror: jag har cancer. Ridå. Tårar och tacksamhet över att delar av min familj var med mig.

Mina minnen med Terese framkallar så mycket glädje. Våra otaliga möten på diverse lopp och events genom åren. De galna och hysteriskt roliga dygnen i England under Ragnar White Cliffs. Fotojobbet för Tjejmilen och Plan Sverige i Hammarbybacken. Mitt hjärta ler när jag tänker på hur bekväm jag alltid har känt mig i hennes sällskap. Hur mycket glädje hon alltid gav och hur inkluderande hon var. Glad och varm.

Terese och jag. Jag hör fortfarande hennes skratt… Foto: Leena Similä för Plan

Jag trodde inte att sjukdomen skulle ta henne. Starka, fina Terese med sin outtröttliga energi. Terese som alltid kramades sådär hårt och ärligt som få gör numera. Terese med leendet och det smittande skrattet. Livsglädjen. Den aldrig sinande inspirationen som hon delade med sig av till alla som behövde den som mest. Jag trodde verkligen att hon skulle vinna kriget mot sjukdomen. Var det någon som skulle klara det så var det hon.

Men i lördags tog hon ett beslut att sövas ner. Sova sin sista tid på jorden för att slippa ångesten över att känna sin kropp tyna bort. Efter en magiskt vacker sommarpromenad nåddes jag av beskedet och tårarna forsade nedför mina kinder. Nej nej nej! Hela helgen har varit en känslomässig bergochdalbana. Jag har gråtit. Skrattat åt filmklippen från England. Gråtit mer. Jag har slagits av panik över hur skört livet är. Påmint mig själv om att livet är nu. Inte igår och inte imorgon. Nu. För 5 år sedan tatuerade jag in ONE LIFE på min handled och orden har aldrig känts mer viktiga och självklara än nu. Jag är bra på att förverkliga mina drömmar och ta vara på livet, men jag ska bli ännu bättre. Det är jag skyldig mig själv och det är jag skyldig Terese. Hennes drömmar är över.

Det känns ändå på ett starkt och fint sätt väldigt mycket Terese att ta ett beslut att få somna. Att få lite kontroll i det totala kaoset och inte låta den där helvetes jävla sjukdomen få sista ordet medan hon var vid medvetande. Istället valde hon att säga hej då till sin familj och sina vänner för att sedan få somna. Slippa lida. Få komma bort från allt. Släppa taget. Men tanken på att hon aldrig mer vaknar får mig att falla sönder inombords. Det känns så vansinnigt overkligt att jag varken kan eller vill tro att det är sant. Jag gråter över förlusten av en fin människa och över smärtan som Glenn, barnen och resten av familjen går igenom just nu. Och hennes riktigt nära vänner. Det är bara för svårt att ta in.

Dagen efter cancerbeskedet startade jag insamlingen Spring för Terese till förmån för Cancerfonden. På knappt tre veckor har det kommit in ofattbara 388000 kronor. Jag är stum. Det rasar in pengar från alla håll och jag har fått massor med meddelanden från människor som har blivit inspirerade av Terese genom åren. #springförterese sprider sig som en löpeld och det tas fina initiativ runtom i landet för att hylla henne. Vi springer alla för Terese och jag tror att hon ser oss.
Jag har reviderat mitt första insamlingsmål på 50000 till det tiodubbla – en halv miljon kronor. Låt oss nå det tillsammans och visa Terese nära och kära vilken underbar och viktig person hon var. Hur mycket hon har betytt för oss alla. Att hon för alltid lever kvar i vårt minne.

Snälla Terese, kan du inte bara vakna?

Följ mig på Instagram.

löpning

Kan vi inte bara låta varandra flyga fritt?

”Men du ska väl inte SPRINGA?!” Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan inför Boston Marathon. Efter att jag legat sjuk i lunginflammation bara ett par veckor innan visste många runt mig konstigt nog precis hur min kropp mådde när det var dags att åka till USA. Det spelade ingen roll att min akutläkare på Karolinska hade sagt till mig att ”du känner din kropp bäst själv”. Självklart var det inte bra för mig att springa och självklart borde jag står över. Allt annat var otänkbart. När jag sedan fick ryggskott en vecka innan loppet visste verkligen alla att jag då rakt inte skulle springa! De här kommentarerna kom inte på det där ”jag bryr mig om dig”-sättet, utan som ren kritik med ”är du dum i huvudet”-tonfall. De som känner mig på riktigt kommenterade det hela med att ”det spelar ingen roll vad jag säger, du gör ju ändå som du vill. Jag litar på att du vet vad du gör”. Älskar er!

Med internet och sociala medier tvingas vi hantera ett oräkneligt antal människor som tycker en jäkla massa saker om ditten och datten. Som säger sig veta exakt vad du borde göra och inte, och som dessutom utger sig för att känna din kropp och känslor bättre än vad du själv gör. Jag hänger en del på olika Facebook-forum för löpare, läser ett par bloggar och följer konton på Instagram. Och herre min gud och skapare vad folk tycker mycket om saker de inte har med att göra. Man ska göra si men kan absolut inte göra så. Man måste springa såhär snabbt för att vara en löpare eller man ska absolut inte stirra sig blind på klockan när man springer. Man peppar till att runstreaka (springa varje dag) i 100 dagar, eller hävdar att det är ”helt idiotiskt” (citat av Malin Ewerlöf i podden ”Ewerlöf & Månström”, vilket gör det ännu värre när det kommer från en officiell person) att göra det. Du ska springa med uppbyggda skor eller skor med nolldrop. Att springa och jaga kilometertider är maniskt och bara för freaks som har tappat känslan för löpning. Asfalt är för idioter, det är skogen som gäller. Bergslöpning är det enda tänkbara, det är bara svaga fegisar som springer på flackt underlag. Och sådär håller det på. S.å. j.ä.v.l.a. t.r.ö.t.t.s.a.m.t.

För min egen del spelar det inte så stor roll vad folk säger och skriver. Jag vet varför jag springer och vet hur jag vill ha det (vilket jag förklarar en del av i Pace on Earth’s podcast där jag gästar i avsnitt 107). Ibland vill jag lufsa runt bland rötter och stenar i skogen och ibland vill jag köra stenhårda tusingar på smattrande asfalt. Jag vill inte springa med musik, men jag har inga åsikter om andra som gör det. Jag tävlar alltid mot mig själv och mina egna tider, men jag vet hur svårt det är att ta sig ur den energikrävande tanken att man vill springa snabbare än just den där personen. Jag vill aldrig vila men jag vet att jag måste göra det. Ibland springer jag även om jag vet att det inte är bra. Mitt förhållande till löpning är inte alltid hälsosamt och jag är fullt medveten om det. Men med åren har jag hittat en balans som jag trivs med och som fungerar. Inte alltid, men oftast.

Lugn löparglädje med fria tankar. Grusvägen hos mamma där balansen alltid är perfekt. Och knäpptyst.

MEN. Det finns människor som inte har hittat sin balans. Män och kvinnor som ständigt påverkas av alla dessa kommentarer om vad man ska och absolut inte ska göra. De frågar inte aktivt efter svar men färgas av alla självutnämnda experter som härjar runt all over the place. Jag är övertygad om att de tappar sin glädje i löpningen och det gör mig ledsen. En person som gillar att se hur snabbt det har gått på sin gps-klocka läser att tidsjakt bara är för maniska freaks med en skruv lös. En person som myser runt i skogen i 7-minuterstempo får höra att allt långsammare än 6-minuterstempo inte är löpning. Någon som stolt lägger ut ett nytt pers på milen med en glad selfie på Instagram blir smärtsamt medveten om att man inte har kommit tillräckligt långt i sin personliga utveckling om man tvingas hävda sig på det sättet (men att man säkert växer ifrån det snart). En person som lufsar 3 kilometer varje dag och mår fantastiskt får veta av en av Sveriges främsta löpare att runstreaks är ren idioti. Det här är inga välvilliga råd till människor man bryr sig om utan grundlösa åsikter sprungna ur den egna världsbilden. Vad tror ni att det här gör med dessa människor som är nykära i sin löpning och äntligen har hittat rätt? Eller många som har sprungit länge och har odlat en djup förälskelse? Det DÖDAR deras glädje och lust att fortsätta!

7 mil in i Tarawera Ultramarathon 102 km. Fysiskt hälsosamt? Nej. Mentalt magiskt att fullfölja? Ja!

Kan vi inte en gång för alla komma överens om att ge fan i vad andra gör och aldrig mer fälla en kommentar som slår hål på någon annans glädjebubbla? Den som vill får springa med Converse på fötterna. Det är ok med musik och det är ok utan. Man kan jaga tider utan att vara manisk och man kan lämna klockan hemma om man vill. Det går att springa lopp för att det är kul men det är inte fel att göra det för att vilja slå sitt pers. Man får vara nybörjare och vara glad över att springa oavbrutet i 2 kilometer, men man får gärna även vara stolt över att nå under 45 minuter på milen. Kompressionsstrumpor går bra och det är lika ok att springa utan. Dessutom är det helt ok att inte springa alls, om man inte vill. Det spelar inte så jävla stor roll, huvudsaken är att folk rör på sig på ett sätt som de själva trivs med. Du har ingen som helst aning om vad som finns i människors ryggsäck och varför de gör vad de gör…eller inte. (vill du läsa ett fantastiskt inlägg om just varför, läs Daniels inlägg)

Känner du verklig oro för någon eller har någon i din närhet som du tror far illa, lägg en arm runt deras axel och fråga hur de mår. På riktigt. Men sluta att kasta skit som träffar allt och alla som kommer i din väg. Det är så jävla förlegat beteende. Peppa och uppmuntra till rörelse istället – det mår vi alla bättre av. Du med.

Berlin Marathon 2018. 42,2 kilometer asfalt och en kamp mot klockan. Fullt fokuserad. ÄLSKAR DET!

Ingen annan än du själv vet vad som är bäst för dig i ditt liv, sa Kay Pollak till mig en gång. Det är en befriande tanke, både för mitt eget liv och min syn på andras. Det tar tid att lära sig att leva efter det och inte värdera och kritisera andras val. Jag jobbar hela tiden på det och blir bättre för varje dag. Visst har jag åsikter, ganska ofta t.o.m., men jag försöker att hålla dem inom mig om de inte hjälper personen i fråga. I mitt jobb som PT får jag hela tiden lyssna för att förstå. Försöka komma med tips och idéer som hjälper mina klienter framåt. Testa och testa igen. Byta spår och testa en tredje gång. Skillnaden är att de har bett om min hjälp och lagt sin hälsa i mina händer. Det har inte de okända människorna därute som läser det du skriver. De hamnar bara i skottlinjen för någon med osunt åsiktsbehov.

Håll det negativa för dig själv från och med nu och möt nästa löpare, oavsett pace, med en high five! Ok? ♥♥♥

Varför jag springer när det är -20 grader och julafton? För att jag ÄLSKAR det!