Okategoriserade

Löparåret 2020 – en onormal historia

Jag har sprungit igenom ännu ett år i livet. Ett år som går till historien som mycket märkligt och inte rakt igenom muntert. Covid-19 har spridit sig som en löpeld över världen och allt har ställts in. Resor med löparskorna i handbagaget och lopp jag sett fram emot. Dock har 2020 levererat mycket tid till eftertanke och faktiskt ett och annat nytt pers. Och att jag fick äran att bli vald in i Altra Team Red. Det brukar inte gå ett par månader in på efterföljande år innan jag spottar ur mig det här inlägget, men nu ger jag er äntligen löparåret 2020.

Januari – februari

Mitt år inleddes med att jag flög hem från Förenta Arabemiraten. Landade i Sverige med luftrör som inte fungerade i närheten av normalt. Löpningen var obefintlig men jag fick iallafall se mig själv (och många, många andra) springa i det fina inslag om Terese som fick vara med på Cancergalan den 6 januari.

Från Cancergalan. ”Spring för Terese” i Hellasgården.

Januari bjöd också på en trip till Tanzania och Kilimanjaro – min femte resa som guide för Expeditionsresor. Jag och Ola Skinnarmo hade med oss ett starkt gäng som via Lemosho Route tog sig hela vägen upp till Afrikas tak. Lite visste vi hur privilegierade vi var som fick göra en sådan resa innan världen stängde ner ett par månader senare…

Barafu Camp, 4600 m ö.h.

Februari bjöd som sig bör på mörk och kall februarilöpning. Jag hittade ut i Ensta-spåret bredvid mitt nya jobb i Täby och jag fick springa ett kallt pass i Åre – i övrigt passerade en av mina tråkigaste månader ganska obemärkt.

Mars

Månaden då jag skulle få åka till Japan och springa mitt efterlängtade Tokyo Marathon. Covid-19 ville dock annat och loppet ställdes om till elitlopp där vi amatörer inte gjorde oss besvär. Besvikelsen visste inga gränser över min missade femte World Marathon Majors-stjärna, men det var inte mycket att göra…inte mer än att boka in ett annat lopp!

Som tur var gick Malta Marathon och Malta Half Marathon av stapeln samma dag som Tokyo. Jag anmälde mig till halvan och flög ner, ett kärt återbesök till min språkreseö efter 26 år. Underbart att få lite sol på näsan och känna löparglädjen som ett lopp ger!

Starten i Mdina.

Kroppen levererade över förväntan trots avsaknaden av dedikerad halvmaratonträning. Banprofilen på Malta var av det mer glädjande slaget och droppade över 150 höjdmeter från starten i Mdina ner till målet i Sliema. Dock hade de lyckats klämma in några riktigt sega uppförsbackar och värmen blev en chock för kroppen. Sol i all ära men att springa i värme är inte min favorit och har aldrig varit.

Jag fick kämpa rejält på slutet och lyckades ta mig in på nytt pers – 1.35.04. Otroligt glad och tacksam över att kroppen kunde prestera på en distans som jag inte alls hade förberett den för och jag såg ljust på löparåret 2020.
Läs hela min race report här.

Lättnaden över att ha 30 sekunder till kallt dricksvatten och vila.

Jag hinner knappt hem från Malta förrän Covid-19 tar över stora delar av våra liv. Hemmakontoret är ett faktum. Under några veckor är lunchlöpningens främsta uppgift att hålla mitt psyke på plats och stressnivåerna nere under mina isolerade arbetsdagar.

April

April kommer med vårvärme och min löpform är finfin! Jag kör backpass i Hammarbybacken varje helg sedan i mars och livet leker. Fram till den 18 april då min stela nacke sedan ett par dagar tillbaka säger tack men nej tack. Jag får avbryta mitt pass i backen och ringa David. Han behandlar mig akut och jag hamnar i soffan med smärtan från h*lvetet. En behandling till och jag är dock tillbaka igen – min kropp har återigen kommit tillbaka rekordsnabbt. Kanske ”tur” att mitt planerade London Marathon blev inställt den 26 april ändå…

Maj – juni

Jag startar maj med att bli ”Veckans löpare” på Marathon.se. Löpningen går bra och jag återupptar mina backpass på helgerna. Jag springer långpanna runt ett soligt Djurgården med Anna och Jenny. Bränner av Coronamilen i fint tempo och slår till med mitt livs första 5k sub 20 minuter på Kristinebergs IP (med en och samma låt i öronen hela passet). Jag och Camilla börjar springa lunchpass ihop från hemmakontoren. Springer för första gången i Ursvik och pressar mig i backarna i Hellas. Löpningen flyter på som aldrig förr!

Juni fortsätter i samma anda – allt är lätt! Den 5 juni skulle Terese ha fyllt år och vårt planerade minnesevent i Hellasgården blir virtuellt. Alla springer för Terese och vi minns henne på vårt eget sätt. Jag springer och springer och springer…tills nacken säger upp sig igen.
Jag vilar i 9 dagar. Springer. Får vila igen. Springer. Vilar igen.

Juli

…och sådär håller jag på till mitten av juli. I fem veckor är jag borta från riktig löpning. Tur i oturen att mitt efterlängtade Laugavegur Ultramarathon på Island har ställts in…

Semestern förläggs till Sverige i bil p.g.a. rådande läge och jag försöker springa där vi väljer att stanna bilen. Trosa, Göteborg och Vrinneviskogen i Norrköping. Men nacken mår inte hundra och jag känner i kroppen att den inte vill springa egentligen. Jag kan bara inte låta bli.

Jag får sådan svår abstinens att jag tar med mig tältet och gör en avstickare i form av 109 kilometer ensamvandring från Trosa till Tyresta längs Sörmlandsleden. Som balsam för själen! Hela juli passerar utan endorfinfest i kroppen, men jag gör mitt bästa för att varva promenad med löpning på olika platser i Sverige där vi spenderar vår semester. Det är inte samma sak, men det är iallafall…något.

Sörmlandsleden. Rekommenderas varmt!

Augusti

Första halvan av augusti följer samma mönster. Nacken är grinig och jag fortsätter att längta efter riktig löpning. Vi åker till Sälen och gör annat än att springa, och även om det är en fantastisk helg suktar jag efter backpass i skidbakarna.

Vandring där man helst vill springa…

Den 21 augusti springer jag mitt första smärtfria pass sedan i början av juni. Lyckan är total och jag känner en enorm tacksamhet! Första gången jag testar lite fart gör jag det i finfint och väldigt snabbt sällskap på Springtimes Run Happy-dag. ÄLSKAR att vara tillbaka igen!

Den 30 augusti får jag också äran att springa sista sträckan mot målet i Hagaparken tillsammans med Alexander Fitzgibbons efter hans osannolika projekt ”2020 km challenge” där han genom löpning, cykling, simning och paddling har tagit sig hela vägen från London till Stockholm – allt för att samla in pengar till stöd för familjer som förlorat ett barn (över £1000000!). Jag behöver nog inte säga att vi alla föll en tår när vi sprang över mållinjen efter Alexanders 17 dagar på vägar och vatten.

Se målgången här.

September

Den 3 september utmanar jag ödet och sätter mig på ett flyg till Italien. Jack Savoretti ger en liten välgörenhetskonsert på torget i Portofino och jag har kommit över en biljett. Är det något jag älskar här i livet förutom löpning så är det musik, och att inte åka är inget alternativ för mig. Det är en rigorös kontroll på vägen ner och munskyddet är på. Alla håller avstånd och jag känner mig säkrare på gigantiska Schiphol än vad jag gör hemma i Sverige. Belöningen är en musikupplevelse jag aldrig glömmer och bedövande vackra, smärtfria löprundor längs den turkosa liguriska kusten. WOW!

September bjuder också på underbar brittsommarvärme. Jag åker till Dalarna för att fira min och mammas födelsedag. Självklart passar jag på att köra mitt favoritlångpass från Oxberg till Mora längs Vasaloppsleden. Älskade mamma ställer såklart upp som skjuts och support, som så många gånger förr ♡

Oktober

Maratonmånad. London Marathon som skulle ha gått av stapeln i april flyttades till oktober och blev tillslut digitalt. En World Marathon Major på distans utan rätt att casha in en efterlängtad stjärna, men vem kan låta bli att delta ändå? Jag valde min favorithemmamil i Nackareservatet, planerade att springa den 4 varv med en liten avstickare på slutet för att gå i mål nere vid Ältasjön. Ensam och med energisupport vid varje varvning. Söndagen den 4 oktober var det dags att bekänna färg och avverka ett maratonlopp utan publik, utan underhållning och utan pulsen och energin som kommer med allt det. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå.

Mitt milvarv mätte nästan 100 höjdmeter per varv så jag hade ingen plan på att ens försöka mig på ett nytt PB. Min plan var istället att glida iväg i 4.45 min/km och hålla det tempot så länge det kändes bra. Ingen press och stress över tiden utan hitta en fart som var kontrollerad och skön. 42,2 kilometer njutning en regnig söndag i oktober liksom.

Det blev ganska njutbart. Första milen var superlätt och gick lite för snabbt. Nummer två var också lätt. Tredje var lite långtråkig men när jag varvade för den sista fick jag tillbaka lite energi igen. Höjdmetrarna gjorde sig såklart påminda och även faktumet att jag fick i mig lite undermåligt med energi. Men i övrigt – riktigt njutbart. Många ute på promenad och cykelturer och de tittade lite konstigt på mig när jag susade förbi i SWEDEN-tröja och nummerlapp. En enda hejade på mig. Märkligt ändå.

När jag klockade fyra mil på runt 3 h och 13 min förstod jag att det inte skulle bli någon vidare skittid trots allt… Min pojkvän och hans dotter hade gissat min sluttid på en papperslapp som jag inte hade fått se för att slippa känna någon förväntan på mig (eller släpa runt på dåligt självförtroende om de hade tippat en långsam tid…). Nyfiket svängde jag in på upploppet ner mot Ältasjön.
De sista 2 km ner till målgången gick i mitt halvmaratempo och med 700 meter kvar mötte min pojkvän upp som enda (men högljudda!) support. Han sprang med en bit men vek ner sig när jag satte in min spurt. Bra för självförtroendet och segerkänslan (tack älskling)!

Sluttiden blev 3.22.26 och mitt näst snabbast maraton i livet (PB 3.15.31). Givet alla höjdmeter och den totala avsaknaden av publikstöd var jag vansinnigt nöjd! Min pojkväns tippade sluttid? 3.22.28. I rest my case.

November – december

Efter maran kände jag mig otippat fräsch i benen. Vilade en dag och sprang sedan på igen. Inte med min vanliga intensitet direkt, men både bra volym och fart för att vara efter ett maraton. I slutet av oktober började jag känna av min högra höft under ett par rundor…och den 2 november sprang jag min sista runda för vad som skulle bli en ganska lång tid framåt. En vansinnig smärta i höft och ben flyttade in och det kulminerade sen i två ryggskott på två veckor. Min löpning var ett minne blott.

Ännu en gång hade jag lurats av den lätta känslan och respektlöst hastat vidare när kroppens små processer med att laga sig själv pågick för fullt. Och som så många gånger förr slutade det med en överbelastningsskada och en lång väg tillbaka. Susanne och David på Löparakuten fick symtombehandla (som så många gånger förr). Sedan sökte jag mig vidare till Katarina Woxnerud på Hela Kvinnans Klinik för att väcka min bäckenbotten och få ett upplägg för återträning – helt ovärderligt för mig och jag är så glad att jag valde att träffa Kattis. Hon är en stjärna!

I skrivandes stund är det som bekant februari och jag har precis kommit igång med min löpning ordentligt igen. Jag ser ljust på 2021 och hoppas att det ska bli mindre skadedrabbat än året som var. Och att jag får åka både till Island och London för att springa mina efterlängtade, framflyttade lopp.

För att sammanfatta löparåret 2020.
Total distans: 1732,2 km (1384,5 km 2019) enligt Strava
Nytt inofficiellt 5 km-pers: 19.46 (på bana i maj)
Nytt inofficiellt 10 km-pers: 41.31 (2:a plats i virtuella Asics Premiärmilen 12 september)
Nytt halvmara-pers: 1.35.04 (Malta Half Marathon 1 mars)
Lärdom: ge din kropp återhämtning trots att den inte alltid ber om det. Och styrketräna.

svemester

Sälen – en underskattad pärla

Har du fortfarande semester eller är sugen på ett miniäventyr en sensommarhelg? Då vill jag verkligen tipsa dig om Sälen!

Trots att jag har vuxit upp vid Siljan med ca. 1 timmes bilfärd till Sälen har jag varit där pinsamt lite. I början av augusti fick jag möjlighet att uppleva en korthelg där. Det blir garanterat fler besök – Sälen är en riktig pärla!

Vi körde upp från min mamma i Mora på förmiddagen och kom fram lagom till lunch. Eftersom vi skulle bo på mysiga Olarsgården åkte vi dit och åt lunch i solen i deras lilla trädgård. Vi hade verkligen en osannolik tur med vädret!

Första dagens äventyr – paddling

Direkt efter det körde vi till Stöten Camping för att paddla längs Görälven. Ingen av oss är särskilt vana paddlare (sist jag satt i en kanot var mina 170 km paddling längs Te Araroa för snart 5 år sen…), men vi fick finfin hjälp av Peter som driver campingen. Han visade oss fram och bak på kanoten och försäkrade oss om att det inte fanns några farliga forsar på vägen… Vanligtvis blir man skjutsad till Norge för att paddla över gränsen. Ett litet virus har dock ändrat på förutsättningarna så vi fick istället starta vid campingen för att sedan bli upphämtade i slutet av dagen.

Älven tog oss nedåt i sakta mak. Helt tyst. Vindstilla. Bara ljudet av våra paddlar. Som jag har längtat efter tystnaden! Han bakom mig ville gärna paddla på medan jag gjorde mitt bästa för att sakta ned genom att dra upp min paddel och bara sitta och njuta…underbart!

Vi hade valt en lätt sträcka p.g.a. supernoviser så vi fick bara ett par pyttekorta passager där vattnet strömmade på lite mer. Ändå hann jag få lite adrenalinpåslag och kliva in i rollen jag hade nedför Whanganui River för några år sedan. Då höll jag och min paddelkompis Neil på att kantra både en och två gånger p.g.a. stenar, stockar och träd (sorry mamma, jag kanske har utelämnat de detaljerna när vi har pratat om min vandring).

Men här i Dalarna blir det inga nära döden-upplevelser. Vi tar oss lugnt och fint ner till platsen där vi ska hämtas upp. En kort promenad i närheten för att äta lite blåbär (vilket blåbärsår det är!) hinner vi med innan Peter kommer med minibussen och hämtar upp oss för att köra oss tillbaka till campingen. Otroligt smidigt upplägg och mycket fin service!

Väl tillbaka på Olarsgården fick vi checka in på vårt boende. Vi hade bokat ett dubbelrum men det hade uppstått en oplanerad överbokning (jag vet precis hur det kan vara, jobbade många år på hotell när jag var yngre…). Vi fick därför frågan om vi kunde tänka oss att bo i en stuga istället. I ärlighetens namn svarade jag lite motvilligt ja, eftersom vi hade sett fram emot ett fint hotellrum. Döm om min förvåning när vi en stund senare satte nyckeln i låset till Slåtterstugan. Vi möttes av ett jättestort hus med tre våningar och så många bäddar att vi hade kunnat ta med hela släkten – wow!

Jag skulle inte ha något emot att komma tillbaka för att stanna minst en vecka. Köket är verkligen ett helt perfekt hemmakontor såhär i corona-tider (drömmen för lunchlöpningspauserna!). Vi stannade dock bara en natt och sov som två stockar i vårt stora, tysta hus.

Andra dagen – vandring på Östfjället

Innan avfärden ner mot Orsa och Fryksås bestämde vi oss för att göra en kortare vandring. Vi hittade en 9-kilometersrunda som började på Södra Kungsleden mittemot Högfjällshotellet och sedan tog oss uppför Östfjällets sydsida. Förvånande nog var den första biten asfalterad, men jag blev varm i hjärtat av att se många äldre och rörelsehindrade som kunde ta sig upp med diverse hjälpmedel. Fint med tillgänglighetsanpassade vandringsmöjligheter!

Det visade sig bli en fantastisk liten vandring, helt lagom i längd och ansträngning för någon som varken har tid eller ork att ge sig ut på något större äventyr. Några vandrade med sina barn och större delen av leden bestod av spång så det gick utmärkt att gå med trailskor istället för kängor. Jag kan verkligen rekommendera denna tur som är mycket välmarkerad med röda kryss hela vägen och mycket lätt kuperad – helt perfekt för den som inte är så van men ändå vill ha en fin naturupplevelse!

Jag är väldigt positivt överraskad av Sälen och det är verkligen inte sista gången jag åker dit! Kanske åker jag tillbaka redan i höst för att upptäcka nya vandringsleder…eller ännu hellre springer några vändor på fjället! Vi konstaterade iallafall när vi körde tillbaka ner mot Stockholm igen hur otroligt nära det är till Sälen. Ändå får man oändlig skog och vidunderlig natur när man kommer dit. Jag har fått mersmak och trots att vi bara var där i ett knappt dygn var mina naturbatterier påfyllda med energi och frisk luft. Det behöver inte vara så krångligt att ge sig ut på små äventyr och Sälen är verkligen en plats att börja på!


Vill du ha mer tips på saker att göra i Dalarna? Läs denna artikel där jag tipsar om mina guldkorn i Siljanstrakten!

Detta inlägg görs i samarbete med Visit Dalarna.

lopp

Malta Half Marathon 2020 – äntligen pers!

Hur skriver man en race report från ett lopp man knappt kommer ihåg…där alla kilometer bara smälter ihop med varandra till en enda stor gröt? Jag ger en den något sönderhackade historien om Malta Half Marathon 2020:

När jag går ner till bussen som ska ta oss till starten känner jag att det är en bra dag för att springa. Jag har inte ont någonstans (något vi löpare alltid jublar åt när det händer), det är +16 grader och det blåser en lätt bris som jag har räknat ut kommer att ligga i ryggen på oss under loppet. Min besvikelse över att jag egentligen skulle ha varit i Japan för det numera, av coronaviruset, inställda Tokyo Marathon är nästan borta. Kanske hade det blivit i tightaste laget att springa en mara idag med bara 8 veckor kvar till London Marathon? När jag anmälde mig till Malta för bara en vecka sedan kändes det bra i magen att välja halva.

Bussen tar oss till Mdina – the silent city. Vägen dit är otroligt vacker och det känns som första gången jag är här även om jag vet att vi besökte staden 1994 när jag var här på språkresa. Minnet sviker efter 26 år. Vi kommer fram en dryg timme innan start och jag ställer mig mot en vägg i morgonsolen för att inte bli kall av den kyliga vinden. Solen är redan varm och jag känner ett styng av oro att det kanske blir lite för varmt ändå..?

Årets vackraste startplats?

Jag strosar runt och tittar på folk och dricker en banan – och jordgubbssmoothie. Starten för maran har gått tidigare så kvar är vi halvmaralöpare och de som skall göra en walkathon – gå 21,1 kilometer tillbaka till Sliema. Alla laddar på sitt sätt. En medelålders kvinna gungar i lekparken där vi väntar. En man tar en cigg (oklart). Många stretchar eller kör korta stegringslopp. Jag bara chillar. Tänker att jag ska värma upp lite när jag har varit på toaletten och innan jag ställer mig i starten. Det är bara ca 3000 löpare så det ska nog gå smidigt.

Toalettkön visar sig dock bli ett stort skämt. Jag vet inte vad det är folk gör så länge på toaletten såhär nära inpå start (eller hur man ens vill spendera så mycket tid på en bajamaja!?), men den halvtimme som är kvar till start när jag ställer mig i kön krymper lite för snabbt. När jag har kissat är det 5 minuter kvar till start och jag inser att min uppvärmning får stryka på foten. Igen. För en gångs skull tänkte jag vara duktig och inte sticka iväg ouppvärmd. Oh well.

Startglad innan trängseln…

Nästa skämt är startfållan. Jag hamnar i stort sett längst bak. Det är sjukt trångt och alla startar i samma startgrupp. Fair enough eftersom startfältet är litet, men gatan där vi startar är ungefär lika bred som Västerlånggatan i Gamla Stan. Jäkligt smal med andra ord. Jag har ju tänkt att trycka på lite från start eftersom jag vet att början går nedför men det är ju bara att glömma. När startskottet går är det snigelfart framåt – ett tempo som fortsätter när jag har passerat startlinjen och tryckt igång klockan.

Frustrationen och irritationen vet inga gränser när jag får gå nedför den första backen p.g.a. trängsel. Det är kullersten och folk är uppenbarligen rädda(?) för att springa…så folk går. Jag är rätt säker på att samma sak inte gäller framme i täten och jag förbannar mig återigen över att jag inte kom till starten tidigare. Det är omöjligt att ta sig fram. Jag kollar ner på klockan för att se exakt hur långsamt det går och inser till min fasa att jag har klickat igång klockan på ett styrketräningspass! Träningstiden tickar men jag ser ingen kilometertid. Fan! Får stänga av passet, starta om klockan för löpning och vänta på gps:en. Det är otroligt störande att se kilometertiden snigla sig fram i 34 min/km…och sedan runt 07.00 min/km när gps:en äntligen kommer igång. 7 minuter per kilometer när jag helst vill försöka snitta under 04.30 hela vägen in i mål! Hur ska jag kunna ta igen det här?! Jag svär och armbågar mig fram. När det äntligen släpper står min klocka på nästan 1 km – en kilometer som har tagit alldeles för mycket tid. Jag lägger i nästa växel.

Irritationen…frustrationen.

Jag vet inte hur många jag springer om under den andra kilometern, men när klockan piper till visar den 03.48. Det lutar lätt nedför och benen springer av sig själva. Nästa kilometer går på 04.00 blankt. 04.17….04.02…04.17. Jag känner mig hur stark som helst och trummar bara förbi löpare efter löpare. Klockan piper 500 meter efter varje kilometermarkering så jag kan inte lita på totaltiden utan måste hela tiden lägga på några minuter…god knows hur många eftersom jag har noll koll på vad klockan stod på när jag ställde om den till löpning. Klantskalle!

Fullt fokus framåt!

Det blåser ganska rejält, men eftersom vi oftast har vinden i ryggen eller från sidan känns det ok. Utan vinden hade det varit alldeles för varmt. Kroppen är inte van att springa i nästan 20 grader efter att ha tränat i vinterkyla i några månader. Det hettar på kinderna och jag svettas som en gris ganska tidigt. Jag måste få i mig vätska. Efter 6-7 km delar de ut blöta svampar. Jag tömmer en över huvudet så att det rinner ner över ansiktet och in under tröjan. Underbart! Bra timing med tanke på att det nu väntar några riktigt varma kilometer i lä. Vi springer in i en allé där solen tyvärr bryter igenom de kala träden. På andra sidan träden möter vi löpare och jag drar mig till minnes från kartan att vi ska springa till en punkt och vända. Bland det värsta jag vet när jag springer lopp! Det är så jävla varmt att jag tror att huvudet ska koka. Vändpunkten ligger långt, långt bort och jag tror aldrig att jag ska komma fram. Det lutar svagt uppför och det går spikrakt framåt. När vi äntligen vänder får vi lite, lite vind men inte tillräckligt. Det är fortfarande sjukt varmt. Jag hamnar i en klunga med ett par dyngsvettiga män och känner hur svetten från dem landar på mig. Måste lägga i en extra växel för att springa ifrån dem, klarar inte av att känna en annan människas svett på min vänstra arm. Blä!

Halvmaran går ihop med maran och det blir fler löpare som jag lätt springer om. Bra för självförtroendet oavsett om de har sprungit längre. Jag passerar 10 km och 500 meter senare piper min klocka till. Första milen har gått på 42.59. Härligt besked – nu borde jag ha sprungit in tiden jag förlorade i början. Nu ska jag bara hålla i 11 km till… Jag är ganska trött när jag springer ut ur världens tråkigast allé och ut på den avstängda motorvägen. Solen bränner och ansiktet kokar. Vinden lägger sig återigen i ryggen vilket är bra ur löparsynpunkt men värdelöst om man ska se till kroppstemperaturen. Jag börjar undra om det är värmen som ska ta mig och hindra mig från att slå mitt personbästa på 1.36.12, som har stått sig sedan 2009. Det skulle vara lite tråkigt med tanke på att första halvan har gått så otroligt bra. Men det är ju så det är med löpning – vad som helst kan hända och allt ska klaffa för att det ska gå vägen.

Såhär med facit i hand är det runt 11 – 12 km som mitt lopp börjar på riktigt. Motorvägen är dödstråkig att springa på och det är sjukt varmt. Jag fortsätter att springa om folk, vilket såklart känns bra, men värmen tär på min ork. Livebanden vid sidan av banan irriterar mig och jag tänker bara på hur skönt det skulle vara med tystnad och lite moln. Den där jäveln på axeln kryper fram och börjar ifrågasätta om jag verkligen kommer att hålla ihop det här? Jag dränker honom genom att hälla vatten över hela mig vid nästa vätskekontroll. Vattnet sköljer ner svett från pannan in i ögonen och jag ser ingenting. Av med solbrillorna och torka bort. Mitt fåfänga jag ångrar den där mascaran som nu förmodligen sitter överallt utom där den ska. Skit samma. Fortsätt spring bara. Sluta gnäll.

Jag tuggar på längs motorvägen. Ett par mindre broar passerar och det börjar gå lite tyngre uppför. Det är inte lungorna som säger stopp, men värmen gör mig energilös. Mitt huvud kokar och jag börjar frysa. När det är ungefär 5-6 km kvar får jag en konstig känsla av att mina fötter inte är med mig. Jag har inget frånskjut och skorna känns som tvättsvampar. Noll stuns. Vad händer? Jag möts av en uppförsbacke och växlar ner och går ett par steg. Benen kommer tillbaka och jag peppar igång mig själv igen över krönet. Nedförsbacken på andra sidan är sänd från himlen – underbart! Passar på att stoppa lite energi i munnen, men tugga på Bloks i 4 min/km går bort. Spottar ut igen. Jag får klara mig utan energi den sista halvmilen.

Plötsligt ser jag havet, och då vet jag att det bara är 4 km kvar. Hurra! Energin kommer tillbaka lite men det är fortfarande vansinnigt varmt. Det slår mig dock att det plötsligt är publik längs banan. Jag inser att det knappt har stått en enda person längs banan sedan starten och jag känner hur skönt det är att få lite hejarop. ”Go Sweden – last push!”. Jag ser en man som vinglar omkring med stöd av en funktionär. Hör sirener. Ett par hundra meter längre fram kryper en man på alla fyra med två funktionärer bredvid sig. Han verkar ha bestämt sig för att ta sig i mål till vilket pris som helst. Jag förundras lite över människans dumhet men frågar mig samtidigt hur jag hade gjort i samma situation?  Ett par scenarier spelas upp i huvudet och poff – plötsligt är det bara 2 km kvar. Två ynka kilometer. Det måste ju gå! Klockan skvallrar om att det är pers på gång, även om jag fortfarande inte vet hur mycket tid jag tappade i starten.

Jag kommer inte ihåg så mycket av den sista biten. Mitt fokus ligger helt på att hålla farten framåt och inte klappa igenom. Det är så jävla varmt, rent utsagt. Publiken tätnar och jag är så glad för att de är där. Jag är faktiskt ganska trött nu. Törstig och sjukt varm. Jag vill bara komma i mål nu. Målportalen står där borta, jag ser ju den, men det känns så långt. Benen känns pigga och andningen är stabil, men jag kokar. Jag måste ha vatten.

När jag svänger in på upploppet och det är mindre än 200 meter kvar ökar jag. Benen är inte särskilt trötta och jag just nu skiter jag i att jag är varm. Snart får jag komma in i skuggan och dricka vatten – HURRA! Känslan att komma bort från solen under tältet efter målportalen är obeskrivlig. Jag hänger mig över räcket och pustar ut. Kollar klockan som säger 1.32.49, men jag har ju fortfarande ingen aning om hur mycket tid jag tappade i trängseln i början innan jag drog igång klockan. Klockan över målet säger 1.36.09, men det vet jag ju att det inte stämmer eftersom min tid börjar mätas när jag passerar startlinjen, medan klockan vid målet mäter från startskottet. Vad är min tid? Med hur mycket har jag slagit min gamla tid på 1.36.12? Tre sekunder eller tre minuter? Jag har ingen aning. Antiklimax deluxe.

Inga resultat på hemsidan. Stannar kvar och tittar lite på loppet och går sedan hem och duschar. Promenerar tillbaka till målgången där loppet nu är över. Chansar och går fram till killarna som sitter med datorer vid målportalen. Kanske har de koll på resultatlistan? Ber mitt snällaste och får dem att ta fram min tid: 1.35.04! ÄNTLIGEN fick jag slå mitt 11 år gamla personbästa på halvmaran!!!

Plats 24 av 1191 kvinnor, 4:e plats i min åldersgrupp och totalplacering 301 av 2991 löpare, både män och kvinnor. Jag skulle egentligen ha sprungit Tokyo Marathon i söndags och var inte alls förberedd på att maxa en halvmara…men kroppen levererade i vanlig ordning. Så tacksam.

My precious.