Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Lululemon och stora drömmar

Jag känner många som kritiserar sociala medier i allmänhet och Facebook i synnerhet. Visst håller jag med dem ibland, kritikerna. Det tar ju så mycket tid, det blir ibland mer osociala medier än något annat och ”är det inte hemskt att folk lägger ut hela sina liv på nätet?”. Visst. Men vänd på det. Det är du som bestämmer hur du hanterar dessa medier och hur mycket du exponerar dig själv, och även om det dyker upp en och annan matbild eller svettig träningsbild i mitt flöde så använder jag det till så mycket mer och upptäcker hela tiden saker som annars hade gått mig helt förbi.

Som ikväll. En gratis(!) föreläsning på nyöppnade Lululemon Athletica på Riddargatan här i Stockholm. Föreläsare: Magnus Hagström, en livsnjutande och glad person jag verkligen gillar (och som var min lärare på min löpcoachutbildning när det begav sig). Ämne: RUNNING & STRESS. Det går ju inte att tacka nej till.

Och vad händer? Föreläsningen som ska handla om stress och hur vi bör motverka det handlar precis om just det men med en vinkling som kommer som en total överraskning. Magnus börjar nämligen tala om att drömma, om att göra det STORT och om att livet inte kan kontrolleras av någon annan än dig själv. Självklarheter i livet som jag själv försöker leva efter men som ibland är nyttiga att höra från någon annan. Idag väldigt nyttiga. För en person som jag, som ser tecken överallt och är övertygad om att någon talar till mig någonstans (se Interstellar…), så var den här kvällen så mycket mer än en 45 minuter lång föreläsning om träning och stress. Kanske var den här kvällen spiken i kistan för ett beslut som jag har dragit på ganska länge. Kanske tog jag precis ett steg närmare en av mina stora drömmar…tack för det Magnus och tack för det Facebook(?).

People-are-capable

27 kilometer och TSM-premiär

”Jag gillar inte att springa i grupp”. Alla ni som någon gång har pratat löpning med mig har nog hört mig uttala de orden. Löpning för mig är inte bara fysisk träning, det är minst lika mycket mental avkoppling och att spendera den dyrbara tiden i löparskorna tillsammans med en massa andra människor och kanske t.o.m. bli tvungen att prata (jag springer inte och pratar)…nej tack. Löpning med Team Stockholm Marathon har således varit out of the question för min del, jag nöter hellre på med mina långpass ensam.

Men så kom den där inbjudan att vara med och testspringa andra varvet på maran, dryga 25 kilometer. Jag har ju sprungit sträckan två gånger tidigare så jag vet inte hur mycket test det skulle bli för min del, men jag kände ändå att det kanske skulle vara bra att hänga på för att friska upp minnet om hur tråkig den där rundan på Djurgården faktiskt är. Så jag tackade ja. Tackade ja till att testlöpa det värsta varvet på maran och dessutom förmodligen göra det med en massa andra människor (gör något du är rädd för varje dag…eller hur var det nu?).

När jag kom till Stadion strax innan halv tio imorse gassade solen från en klarblå himmel och jag insåg att det skulle bli en helt magisk dag utomhus. Jag försökte ignorera att det fullständigt vällde in människor från Lidingövägen, och istället såg jag bara framför mig hur jag skulle få ha en skön dag ute i solen. Sprang på en gammal kollega som jag inte har sett på ett tag, hon ska ta sig an sin första mara och jag kände att jag blev lite avundsjuk på känslan som väntar henne inne på Stadion om fyra veckor…smått oslagbar i löparmått mätt.

Klockan 10 drog min grupp iväg…den ”lilla” gruppen på 130 löpare(!). Ledarna delade upp oss i två mindre grupper så att vi iallafall blev några färre i varje grupp – smart med tanke på trafikstockningen som annars skulle uppstå vid varje rödljus längs vägen. Jag hamnade precis bakom ledarna i den bakre gruppen och eftersom vi blev uppmanade att springa två och två var det ju bara att (motvilligt) lyda. Min glädje visste dock inga gränser när jag redan efter ett par hundra meter förstod att tjejen bredvid mig inte heller var någon som ville prata, och istället kunde vi fokusera på att förflytta oss framåt de dryga 2,5 milen som väntade.

Vilken underbar dag det blev! Jag insåg rätt snabbt att det finns en STOR fördel att springa i grupp med ledare som håller rätt pace, och det är att du helt och hållet kan frikoppla hjärnan och aldrig någonsin behöver titta på klockan för att kontrollera att du håller rätt fart. Så otroligt skönt! Jag kan inte komma ihåg senast jag hade en så skön löprunda med totalt fokus framåt och med en massa tid och möjlighet att titta på naturen runt omkring, och helt slippa titta på tiden och pulsen. Underbart!

Djurgården var inte alls så tråkig som jag kom ihåg, kanske berodde det på att jag idag hade ungefär 2 mil mindre i benen när jag kom dit än jag kommer att ha om en månad…men ändå. Jag tar med mig en positiv känsla från milen ute på Djurgården och resten av rundan var ju ungefär hundra gånger lättare p.g.a. mer liv och rörelse och en massa människor överallt. Den 30 maj kommer det ju att krylla av publik och stämningen kommer att vara på topp längs banan, så jag räknar kallt med att känslan kommer att vara ännu bättre då!

Testlöpningen idag var verkligen välorganiserad, våra ledare höll ett jämnt och fint tempo och efter 16 kilometer hade t.o.m. en vätskestation ställts upp. Jag har verkligen fått en helt annan känsla för det här med löpning i grupp, man behöver uppenbarligen inte springa och prata i över två timmar utan man kan helt och hållet fokusera på sig själv och sin egen löpning. Kanske ska jag tänka över det här med att haka på en farthållare under loppet ändå..?

Väl inne på Stadion stod klockan på 26,6 kilometer så jag unnade mig ett extra varv därinne för att runda upp till 27. Testade att trycka på lite (i en pace nästan 2 min snabbare än den vi just hade sprungit i…) för att se om det fanns något krut kvar i benen och konstaterade att det fanns massor kvar! Kände mig faktiskt smått oberörd när jag stängde av klockan efter 141 minuter och jag är så otroligt glad att jag tog chansen att springa idag. Känslan inför maran är riktigt positiv, och även om det ska gå ganska mycket snabbare än idag den 30 maj så ser jag faktiskt fram emot att få testa kroppen i 42 195 meter!

FotorCreated

Ett förlåt och en race report

Ja, förlåt för att jag lyser med min frånvaro här. Det har varit lite mycket runt mig ett tag och jag har inte riktigt haft tid för vissa saker jag tycker om att göra…skriva blogginlägg t.ex. Nu har dock saker och ting lugnat ner sig lite och jag känner att skrivinspirationen är tillbaka. Det har hänt en del sen sist – jag har sprungit Women’s Health Halvmarathon, varit i Krakow (underbar stad!) och återigen sett en av mina stora idoler och jag har (delvis) nytt jobb!
Halvmaran är väl det som är mest intressant i träningsbloggssammanhang (för det är väl fortfarande en sådan jag driver..?), så en sju dagars försenad race report kanske kan vara på sin plats? Håll till godo:

25 april. Jag vaknar med oron att min fot ska göra lika ont som den gjorde några dagar innan – en känsla av att hela hälen hade spruckit i småbitar (oh well, en viss överdrift men ni förstår ungefär känslan). Min ängel David på Löparakuten fixade dock såklart (återigen) biffen eftersom hälen inte alls var trasig utan en nerv som försörjer halva underbenet och foten satt rejält fast ganska rejält i ländryggen. Nervsystemet alltså…inte helt lätt att förstå sig på och jag är glad att det finns andra i min närhet som gör det.
Foten kändes av en aning och jag övervägde hela morgonen fram tills jag stod ombytt innanför dörren om jag skulle springa eller inte. Hade dock Davids ord ekande i mitt huvud – ”starta om du känner dig ok men lova att kliva av om du får för ont” – så jag åkte ut till Gärdet. Trots allt var det ju för flickors rättigheter och mot barnäktenskap jag skulle springa, inte för min egen skull.

Vädret var helt perfekt för löpning i mina ögon – ensiffriga plusgrader och mulet. Solen brukar inte vara min bästa vän när jag ska springa lopp så jag var glad över att frysa lite när jag hade tagit av mig mina överdragskläder. Vinden kanske var i kallaste och blåsigaste laget, men hellre det än gassande sol. Kramades lite med Sofie (som agerade springande reporter tillsammans med sin syster) och Anna-Lena och mötte sen Pernilla i startfållan. Det är alltid en skön känsla att träffa lite kända ansikten innan man ska starta!

När startskottet för oss i första startgrupp går är min enda tanke att jag ska lägga mig i ett behagligt tempo där jag utan större problem kan ligga i 21,1 kilometer utan att ta ut mig fullständigt, men samtidigt få en liten utmaning och inte såsa som om det vore ett träningspass. Fokus ligger helt och hållet på maran om en dryg månad så jag vill inte ta ut mig redan nu, framför allt inte mentalt. Jag vet hur mycket energi det kostar för mig att maxa en halvmara, så jag bestämmer mig för att lägga mig i 4.45-tempo och ligga kvar där.

Banan går först ut på Östermalm i 4 kilometer innan den svänger ut på Djurgården för två varv. Det är inte särskilt mycket folk ute och hejar, klockan är trots allt ”bara” 11 på en lördag och vädret är inte optimalt för att vara utomhus och titta på ett lopp. Hade jag vetat att den trenden skulle hålla i sig i 21,1 kilometer vet jag faktiskt inte om jag hade fortsatt att springa.
Vid Djurgårdsbron står en aning mer människor, men det är inget vidare drag längs banan precis. Fram mot 5-kilometerspasseringen friskar vinden i åt fel håll (läs: motvind) och jag förstår att den här lördagen kanske inte kommer att gå till lopphistorien som den mest positiva upplevelsen. Jag vet dock att min egen lilla hejarklack ska stå här någonstans, och när jag ser henne (tack Malin!) blir jag väldigt glad och känner att jag ju faktiskt har en massa energi kvar. Det är 16 kilometer kvar och det är ju inte så jäkla långt.

Om det var lite publik i stan är det i det närmaste ingen publik ute på Djurgården. Det är ganska kallt ute och det är inte särskilt många ute. Vid Gröna Lund står folk och köar för premiäröppningen och vid Skansen är det självklart lite folk, men i övrigt…nja. Jag springer i en liten klunga med 3-4 andra tjejer, en av dem med sådan tung andning att jag tror att hon ska krokna i nästa backkrön hela tiden. Jag känner att jag själv blir trött av att höra hur tungt hon har det så jag blir faktiskt glad när hon tillslut hamnar en bit bakom mig och tillslut hamnar så långt bak att jag inte kan höra henne längre. I övrigt är det verkligen tyst längs banan, jag ser och hör inte särskilt mycket underhållning och publiken är nästan lika med noll. En mil passeras strax över 47 minuter och jag känner mig fortfarande hyfsat pigg.

Djurgården är min hemmaplan när det kommer till löpning, mitt jobb ligger väldigt nära så jag har sprungit otaliga pass därute. Jag känner att det är positivt i det här fallet, jag vet exakt var alla backar finns och var de flacka partierna finns där jag kan trycka på lite extra. När jag passerar Plan Sveriges musikdunkande (tack!) portal och blir lite extra påhejad vet jag därför att det bara är en halv kilometer kvar till den första varvningen, och därmed är det bara drygt 8 kilometer kvar till målgång. Piece of cake!

Att passera målet när man inte får gå i mål är inte min favorit. 8 kilometer är inte långt, men just där och då hade det varit skönare att bara få svänga in och avsluta loppet. Kroppen känns ganska pigg men det är liksom inte särskilt kul att springa. Det blåser ganska kallt, motvind hela tiden och publiken lyser fortfarande med sin frånvaro. Min klocka börjar pipa för kilometerpassering 100-200 meter innan kilometermarkeringarna och jag förstår att jag i vanlig ordning har sprungit lite slalom i början när startfältet var lite trängre. Nu är det dock inte särskilt trångt, faktum är att jag nästan känner mig ensam längs vägen, nästan som att jag är ute och tränar med en nummerlapp på bröstet. Skum känsla.

Min hejarklack står kvar på nästan samma ställe det här varvet men den här gången är jag märkbart tröttare. Hon har ställt sig i en backe strax efter 15-kilometersskylten och det är precis i den som min puls peakar under loppet och når upp över 90% av max. Vi kör trots min höga puls high five (det ger alltid extra energi!) och jag vet ju att det här var den sista jobbiga backen innan målgång (fördelen med två varv på samma bana!). Nu är det bara 6 kilometer kvar och det är bara att beta av det. Jag har hållit ett jämnt tempo sedan start och det känns verkligen inte som någon omöjlighet att hålla hela vägen in i mål. Det är behagligt ansträngande och jag springer på.

Hade det inte varit för funktionärerna som är de bästa (och enda) supportrarna längs banan, och den snälla spårvagnschauffören som ropade ”heja heja” ut i högtalarna utanpå tåget hade jag nog brutit ihop av tristess. Varför är det ingen ute och hejar!? Jag springer stora delar i stort sett ensam och när från 15 kilometer och framåt vill jag bara gå i mål. Det är sjukt tråkigt att springa och jag ber till löparguden att det är fler som hittar ut den 30 maj, annars vet jag inte vad jag tar mig till. Jag passerar 19 kilometer, jag inser att jag kanske kan få en tid under 1.40 trots att jag skulle ta det ganska lugnt och jag inser också att jag är på väg att åka på mitt livs första smärtsamma håll. Det känns som om någon plötsligt sticker en kniv strax under bröstkorgen på min högra sida, och där sitter den till målgången. Skönt? Nej. Glad över att det inte kom tidigare? Gissa.

Vid 20 kilometer känner jag bara ett stort YES att det snart är över. Jag har faktiskt inte varit med om maken till tråkigt lopp, och om det beror på motvinden, ensamhetskänslan längs vägen eller avsaknaden av publik vet jag inte, men det är förmodligen en mix av allt det. Plan-portalen passeras igen, jag får en high five av Andreas på Plan och sen släpper jag benen nedför den sista backen mot mål. Här är det äntligen lite publik, men det är ytterst sparsamt och jag hör inte många hejarop. Det enda jag ser är målet och det enda jag vill är att dricka vatten och åka hem och ta en dusch. Kroppen är ganska trött men framför allt är min hjärna så uttråkad. Jag springer på ganska bra, sista kilometern går snabbast av alla 21 och målet passeras på 1.40.31. Trots att jag skulle ta det lugnt och faktiskt tog det ganska lugnt är det min tredje snabbaste halvmara någonsin och ska jag lita på min V800 (och det gör jag ju alltid) gick halvmarapasseringen på strax under 1.40. Bra besked inför den 30 maj!

Efter målgång hälsar jag på coach Szalkai som för dagen agerar funktionär, halsar en halvliter vatten och kramar sen min lilla hejarklack. 10 minuter senare skickar Jenny in mig i web-tv-studion och jag pratar kött, motvind och funktionärer med Marie och Jojje en stund. Jag är nöjd med min insats, över att foten inte gjorde ont en enda sekund och ser verkligen fram emot att snart få ta mig an vårens stora kraftprov. Utan motvind och med en massa publik såklart, som sig bör.

IMG_5428_2

5000 kramar!

Min lördag har verkligen börjat helt fantastiskt! Vaknade utsövd redan innan 6 och gav mig själv en lugn löprunda längs vattnet och en stund yoga på bryggan hemma. Efter en god frukost – min nya favorit, havregrynsgröt med vaniljpulver från Renée Voltaire och jordgubbar – fick jag äntligen skänka årets första tusenlappar till Cancerfonden!

Jag är så otroligt tacksam över att ni är så många som har köpt mina SURVIVOR-armband och hjälper mig att bidra till cancerforskningen. Idag skänkte jag 5000:- och det känns varmt ända in i själen att jag har möjlighet att göra det. STORT TACK till er alla, jag är så glad och tacksam för all er värme och kärlek!

Ha en fin lördag och ta hand om varandra…livet är kort.

Skärmavbild 2015-04-11 kl. 09.44.05
Vill du köpa ett armband och hylla en överlevare? Maila mig på helena@healthbyhelena.com

Women’s Health Halvmarathon (hjärta) Plan Sverige

Tre år i rad har jag sprungit Tjejmilen för Plan Sverige till förmån för deras kampanj ”Because I’m a girl” och arbetet för flickors och kvinnors rättigheter i världen. 2012 missade jag mitt mål på 45 minuter med 5 ynka sekunder. 2013 sålde jag utfallssteg för att samla in pengar till Plan och fick avsluta loppet med att kämpa mig igenom 719 stycken framför TV4:s kameror. 2014 sprang jag mitt kanske värsta 10-kilometerslopp ever.

2015 har Plan Sverige gått in som charity partner för Women’s Health Halvmarathon här i Stockholm den 25 april, och när jag fick frågan om jag ville vara med även i år – om än i ett lopp dubbelt så långt – tvekade jag inte en enda sekund. Jag älskar Plan Sveriges arbete och vill självklart göra vad jag kan för att hjälpa dem att sprida ordet, och jag är verkligen nyfiken på loppet som gick för första gången förra året = win win. Dessutom blir det ett perfekt genrep för min lite större utmaning den 30 maj

Plan Sverige kommer inför och under loppet att lyfta frågan om barnäktenskap – något som fortfarande drabbar 39000 flickor i världen varje dag. Giftermål har förödande konsekvenser för flickornas framtid då det ofta innebär att de måste lämna skolan och bli gravida innan deras kroppar är redo. Barnäktenskap är en kraftigt bidragande orsak till att den vanligaste dödsorsaken bland flickor i utvecklingsländer mellan 15-19 år är graviditetsrelaterad(!).

För att stödja kampanjen kan du köpa och bära det rosa armbandet, sms:a ett bidrag eller bli mobilfadder. Besök kampanjsidan för att ge ditt lilla men otroligt betydande bidrag! En kan inte göra allt, men alla kan göra något…glöm aldrig det.

Lördagen den 25 april klockan 11 smäller det – ses vi där!?

Lanseringsbild skoltjejer

 

 

Stora löparboken för kvinnor

Passande nog på min första träningsdag efter den envisa bihåleinflammationen damp en present ner i brevlådan – Stora löparboken för kvinnor. Den är skriven av Lofsan och Jessica Almenäs och jag har varit nyfiken på den ett bra tag nu.

Jag måste säga att det är en otroligt snygg och matnyttig bok om löpning de har knåpat ihop! Den innehåller allt ifrån träningsprogram och styrketräning till viktnedgång och graviditetsträning, plus skador, loppförberedelser och annat smått och gott. Den är skriven på ett språk som även en nybörjare i löparskorna förstår och det är verkligen en bok jag skulle rekommendera till en kvinna som vill börja löpträna.

Det som slår mig mest är dock de otroligt fina bilderna! Fotografen Linda Alvegren har verkligen gjort ett fantastiskt jobb framför kameran, och de två huvudpersonerna glänser framför. Bilderna utstrålar löparglädje och endorfinrus – precis som jag vill ha det i en bok om min favorithobby! Snyggt jobbat!

IMG_4806

IMG_4807

IMG_4808

IMG_4809

 

Äntligen!

Jag har äntligen sprungit! Det var inte långt, det gick inte snabbt och jag slog inga världsrekord. Men jag är äntligen frisk från min elaka bihåleinflammation, min nya Polar V800 och de nya skorna fungerade som en dröm. Tusen tankar sorterades i 5 kilometer och det pirrar i magen när jag tittar framåt på allt jag hoppas kommer att hända det här året. JAG HAR SPRUNGIT!

Polar V800
löpning Polar V800 Stockholm