Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Bloggtystnad och chiapudding

Jag har verkligen inte varit flitig här på bloggen på sistone. Faktum är att jag inte har varit så aktiv framför datorn alls, jag har hängt mer med min mobil och jag har av ren bekvämlighet uppdaterat min Instagram väldigt mycket mer än mitt bloggflöde.
Ni som har hängt med där vet att min tid har ägnats mycket åt att löpträna, leta efter våren, pärla armband (tack till alla som beställer och hjälper mig att skänka pengar!) och att äta en massa gott. Chiapudding t.ex.

Chiafrön blev en riktig snackis i samband med att boken Born to run kom, tarahumarafolket baserar viss sin kost mycket på chiafrön, utvinner sin egen energidryck chia fresca från dem och sägs bli extremt friska och uthålliga av det. Visst – chiafrön är en hälsobomb p.g.a. det höga omega-3-innehållet och eftersom de är extremt rika på fibrer, men med tanke på att de är förhållandevis dyra så är det ganska mycket snällare mot plånboken att äta lax (som innehåller en typ av omega-3 som kroppen dessutom tar upp lättare) och linfrön som ger samma effekt.

Att blanda lax och linfrön med mandelmjölk är dock inte lika vansinnigt gott som chiapudding, så mitt frukostval den senaste tiden har inte varit särskilt svårt: 2-3 msk Holistic chiafrön tillsammans med 1-1,5 dl mandelmjölk som smaksätts med lite kardemumma och får stå över natten och sedan toppas med det jag är sugen på just den dagen – jordgubbar, hallon, mango, gojibär, mullbär, kanel, kokos, äpple, kiwi….you name it. Till det ett par ägg och kaffe, sen är frukostsuccén ett faktum. Testa vet ja! Gör det, så lovar jag att bli lite mer effektiv på att skriva inlägg här på bloggen…jag vet att iallafall vissa av er önskar att jag spenderade lite mer tid framför tangentbordet.

Ha en fortsatt fantastisk fredag!

chiapudding
chiapudding Holistic chiafrön

Stolt ambassadör!

Trots att 2015 knappt har börjat händer det redan mycket och det här året går verkligen från klarhet till klarhet. I fredags, efter en hektisk arbetsvecka, fick jag äntligen klartecken att berätta något som har varit lite hemligt sedan slutet av förra året…

Sedan den första dagen för fem år sedan när jag satte min fot på The Academy för att påbörja min utbildning till personlig tränare har jag bokstavligen älskat skolan. Jag kände mig direkt välkommen, stämningen var alltid på topp och de erfarna lärarna – många kvar sedan starten 1999 – var och är otroligt kompetenta. Under mina år som personlig tränare har jag märkt att skolan inte helt överraskande har ett otroligt bra rykte i branschen, och när jag ett par år senare ville bygga på min utbildning och även skriva ”Lic. löpcoach” på visitkortet var det ingen som helst tvekan om vart jag skulle vända mig. Jag är dessutom ganska säker på att det inte är särskilt vanligt att gamla lärare hör av sig då och då för att fråga hur det går ute i arbetslivet, något som faktiskt är verklighet här och som gör att mitt hjärta slår lite extra hårt för skolan. Nu har jag – tillsammans med nio andra gamla, grymma elever bland väldigt många sökande – blivit utsedd till ambassadör för att representera skolan 2015 – något jag är otroligt stolt över!

Vår uppgift kommer främst att vara att svara på blivande elevers frågor, berätta om vår utbildningsupplevelse från ett elevperspektiv (vissa saker är svårt för lärare och annan personal att veta…) och förhoppningsvis räta ut ett och annat frågetecken längs vägen mot att välja en bra och stabil yrkesutbildning för att kunna arbeta med träning och hälsa. Jag ser verkligen fram emot arbetet som ambassadör och jag hoppas att vi hörs och ses under året, om inte in real life på någon mässa någonstans så åtminstone online. För ett starkare och friskare 2015!

1490666_10152607899022477_2983672350778065785_o

Har du frågor om min utbildning eller funderar du på om du ska byta bana och våga ändra inriktning i arbetslivet? Tveka inte att kontakta mig på mail helena@healthbyhelena.com, jag hjälper dig gärna!

Varför gör du det du gör?

”Jag fattar inte att du vill springa ute i det här skitvädret.”
”Har du tittat ut idag, hur f*n kan du gå ut frivilligt?”
”Jag är så imponerad att du tar dig ut, jag skulle också vilja…”

Känner ni igen er? Det finns ingen tid på året som föder så många kommentarer kring löpning som vintern. Folk i största allmänhet gillar inte att springa på vintern, och vi som inte gör någon skillnad på årstiderna utan tar oss ut vilken tid som helst på året får vara beredda på att försvara oss. Jag har verkligen inga problem med det, men jag skulle verkligen vilja få andra att förstå att det faktiskt inte är omöjligt att ta sig ut i grisvädret och köra sitt pass, för att sedan komma in i värmen och känna sig dubbelt så nöjd som man gör de dagarna på våren när solen skiner, fåglarna kvittrar och det är vindstilla.

I söndags, efter mitt långpass på 22 km, fick jag en kommentar inne på min Instagram från en tjej som jag vet är en duktig löpare med många lopp i bagaget. Hon skrev att hon var så imponerad, jag kontrade med att jag vet att hon skulle klara samma sak och hennes svar säger allt om var nyckeln ligger: ”Ja, men din målmedvetenhet. Står det 22 km på schemat så gör du det.”
Det är ju precis det det handlar om – att göra det man har planerat, inte tänka så mycket utan bara få det gjort. Låter ju enkelt, men det kräver först och främst att man faktiskt har en plan. För att lägga upp en plan måste man rimligtvis ha ett mål med det man gör, och en vetskap om att det enda sättet för mig att ta mig dit är att följa planen…annars faller hela tanken kring planen.

För mig är det enkelt. Om 130 dagar – lördagen den 30 maj – står jag på startlinjen på Stockholm Marathon för tredje gången i mitt liv. Jag har en tid jag vill slå och jag började min träning 26 veckor innan loppet. Eftersom själv inte alltid är bäste dräng har jag tagit hjälp med min programmering och planering inför maran och för mig är det oftast lättare att följa ett program som någon annan har skapat, det är ju på något sätt så mycket lättare att hoppa över sina egna pass.
Alla pass genomförs inte med ett leende på läpparna och det finns dagar då även jag kan hålla mig för skratt och känner att jag inte orkar klä på mig alla varma kläder för att ge mig ut i ett kallt och ruggigt väder som jag vet kommer att göra mig frusen och blöt inpå bara skinnet efter 10 minuter. Men här har jag ett val – vill jag ha roligt nu eller vill jag ha roligt den 30 maj? Min mentala inställning är att varje litet pass jag genomför enligt plan på min väg fram till målet kommer göra det lite lättare den dagen jag ska springa loppet. Håller jag mig till planen (och allt klaffar på tävlingsdagen) så når jag mitt mål. Ett enkelt sätt att få iallafall mig att ta mig ut trots uselt väder och kyla.

Varför gör du det du gör? Jag säger inte att ditt mål måste vara ett långlopp eller ett kortare lopp eller ens ett lopp alls, men jag tror (vet) att motivationen ökar med ett mål som ligger och väntar i framtiden – oavsett vilket mål det är. Det är så mycket lättare att få ett pass avklarat om man har ett svar på frågan ”varför gör jag det här?” än om man står som ett frågetecken inför sig själv och inte vet varför, då är det väldigt lätt att man hellre stannar i soffan.
Jag träffar dagligen människor med olika mål, och det kan vara allt ifrån en önskan om att bli av med sin blodtrycksmedicin, att orka springa uppför en specifik backe, att tappa x antal kilo i vikt, att uppnå det underbara endorfinruset efter passet eller att genomföra en Ironman. Oavsett vilket målet är kan man alltid påminna sig själv de dagar det känns tungt om varför man gör det man gör. Vet man inte varför så blir det mer sällan gjort, så enkelt är det.

Dagens pass kändes verkligen inte speciellt motiverande när jag bytte om för att ta mig ut i eftermiddagsskymningen i ett kallt och slaskigt Stockholm; 8 x 1 km tröskelintervaller. När jag ställde mig frågan varför jag ens ger mig ut för att springa i det här tråkiga vädret – dessutom samma sträcka 8 gånger för den minst lika viktiga pannbensträningen – hade jag dock svaret klart: jag vill ha roligare den 30 maj och tänker springa in på Stockholms Stadion och se klockan på målportalen skrika ut min rekordtid. Enkelt.

Skärmavbild 2015-01-20 kl. 18.22.45

Har du frågat dig själv på länge varför du gör det du gör?

Att vinna över sig själv

Redan igår när snön (läs: slasket) började vräka ner över Stockholm började jag så smått bäva inför dagens långpass – 21 kilometer med en tempohöjning mellan kilometer 12 och 17. När jag slog upp ögonen och tittade ut genom fönstret imorse insåg jag att det fortfarande snöade. Trottoarerna så inte jätteroliga ut och jag hade dessutom brännande träningsvärk från benpasset jag körde i fredags. Ett par ursäkter för mycket för att hoppa över passet, men när jag åt min frukost och drack mitt kaffe bestämde jag mig för att trotsa sk*tvädret och ge mig ut ändå. Långpass på löpband slutade jag med för många år sen, det är så vansinnigt tråkigt. Varje kilometer du springer är en vinst, tänkte jag och tog i vanlig ordning med mig busskortet i fickan. Fyllde på vätskebältet med varmt vatten, något jag alltid gör när det är kallt för att det inte ska riskera att frysa. Det hann visserligen sluta snöa innan jag kom utanför dörren men vägarna var moddiga, snöiga och förrädiska. Nollgradigt, rått i luften och dessutom blåste det. Mina regntåliga hörlurar har lämnat in så jag fick vackert ställa in mig på att lyssna på vinden de närmaste drygt 110 minuterna.

För er som aldrig har sprungit på det här underlaget utan istället flyr in till ett löpband kan jag meddela att det är en minst sagt speciell känsla. Det är självklart mycket tyngre än torr asfalt och frånskjutet blir inte optimalt när foten hela tiden envisas med att halka några millimeter bakåt. Broddar var dock inte att tänka på, det var alldeles för mjukt och dessutom var asfalten framme lite här och där. Bara att trampa på med andra ord.

Konstigt nog kändes det till en början lättare än jag hade väntat mig. Pulsen höll sig ganska låg trots snön och det kändes stabilt. Faktumet att jag blev blöt om fötterna redan efter 100 meter lade jag mentalt åt sidan direkt – vem orkar springa och tänka på det i en halvmara? Den första halvmilen var helt ok, solen tittade till och med fram några minuter(!) precis när jag sprang mot en husvägg där vinden inte nådde in. Njutning!
Mellan 5 och 10 var det inte lika kul…moddigt, blåsigt och nu började det snöa igen. Hårda flingor som piskade i ansiktet och ögonen, och bitvis fick jag springa och kisa för att det gjorde så ont. Tänkte för en sekund att jag skulle stanna och ta bussen strax efter Djurgårdsbron när jag hade passerat en mil, men samtidigt var jag nyfiken på tempohöjningen vid 12 kilometer, det var längesen jag hade sprungit i någon vidare fart i snömodd…intressant att se hur det skulle kännas!

Snöfallet tilltog och när jag äntligen nådde 12 kilometer och skulle öka farten fick jag kämpa både i motvind och piskande, fullständigt iskall och stenhård snö. Hur mycket jag än pressade på kändes det inte som om jag kom någonstans. Lyckan när jag rundade ett kvarter uppe vid Norrtull, svängde in på Sveavägen och fick både snö och vind i ryggen går knappt att beskriva. Det kändes som om jag flög fram och kilometertempot letade sig ner till 10-15 sekunder snabbare än planerat. Underbart!
Vid 17 kilometer när fartökningen var över hade jag bara 4 kilometer hem, och det visade sig bli den tyngsta delen av hela rundan. Motvind. Spösnö. Halka. Slask. Blä. Jag fick verkligen jobba med mig själv och locka mig med diverse belöningar som väntade därhemma – en varm dusch, torra kläder och kaffe (my god vad gott med varmt kaffe!). Kläderna var fullständigt genomblöta, fingrarna iskalla och sinnet trött. Däremot kände jag mig mer eller mindre oberörd rent muskulärt så jag försökte fokusera enbart på det.

Känslan när klockan äntligen visade 20 kilometer och jag sprang in i mina sista 1000 meter var ren och skär glädje. Jag ökade helt oplanerat farten av hemlängtan, snön som fullständigt vräkte ner berörde mig inte och det enda jag tänkte på var mitt kaffe. Sprang om en man som tittade på mig och log, precis som nästan varenda annan löpare jag hade mött längs vägen – på något sätt kändes det som att hela stan var ute och sprang tillsammans och peppade varandra idag, fantastiskt ostockholmskt och härligt!

När jag fick sakta in vid 21 kilometer och tillslut stanna kunde jag bara le. JAG HADE GJORT DET! Det där långpasset som jag hade bävat för i ett halvt dygn var klart och kroppen kändes hur pigg och fräsch som helst(?)! Jag stod en stund ute i det ymniga snöfallet och bara njöt. Njöt över att jag snart skulle få duscha varmt. Över att jag hade sprungit en halvmara i ett väder som de flesta inte ens vill ta en promenad i och över att jag hade vunnit över mig själv. Just där och då var jag världsmästare, och det är den känslan som får följa med mig till nästa pass. Den enda känslan.

halvmara

Skärmavbild 2015-01-11 kl. 17.14.09

Vad hände med medmänskligheten?

Emma Eklund var med i förra omgången av Biggest Loser, slutade tvåa i tävlingen och lyckades gå ner hela 56,6 kilo(!), eller nästan 47% av sin kroppsvikt…vilket är så fantastiskt imponerande att jag knappt har några ord för det. Jag känner inte Emma särskilt väl, men har träffat (och såklart tränat med) henne tillräckligt många gånger för att veta att hon är en otroligt sprudlande, målmedveten och stark kvinna med ett riktigt jävlaranamma och ett mycket stort hjärta. Hon är inte någon jag skulle vilja tävla mot i grenar där pannben och vilja är avgörande.

Imorse snubblade jag över hennes blogginlägg i min Facebook-feed, och jag fick en riktigt riktigt besviken start på dagen. Inte över Emmas inlägg i sig, men över orsaken till det. Jag har slutat förvånas över vissa människors dumhet och orkar väldigt sällan lägga energi på att irritera mig över andras åsikter när de inte stämmer överens med mina egna, men idag kokade hela jag på bråkdelen av en sekund. Stycket som satte eld på mig var följande:

”Jag var ner till affären igår för att handla broccoli och allt det nyttiga till maten. Nere i centrum möter jag en kille och en tjej, vet inte om dom är ihop eller dejtar eller är kompisar –  men jag möter hans blick och han bränner av världens härligaste leende, jag ler tillbaka och blir lite sådär varm i kroppen och för en sekund liksom känner jag mig fin :) Tills dom precis hinner passera mig och jag hör tjejen säga: ”Men lägg av, hon är ju tjock!”” (hela inlägget finns här)

Det finns så mycket med det här som gör mig så fruktansvärt arg, ledsen och bara så jävla besviken på mänskligheten, jag vet inte ens var jag ska börja. För mig är det helt ofattbart att man ens kan tänka en sådan här sak, än mindre säga det! Är det verkligen så att vi år 2015(!) ser smala människor som personer som står över alla andra här i samhället, och att vi har rätt att uttrycka våra åsikter vitt och brett om de vi inte anser vara smala? Är vi verkligen så jävla dumma att vi tror att smala människor är friskare och mer välmående än de som har mer fett (och muskler…varför är tjejer fortfarande så rädda för muskler!?) på kroppen? Tror vi att de är smartare? Snällare? Bättre i största allmänhet…eller vad fan är det frågan om!? Hur kan vi ens värdera en människa efter hur hans eller hennes kropp ser ut? Nej, jag blir bara ledsen.

Jag vet att Emma blev väldigt sårad av den här kommentaren, och jag är rädd för att tjejen som ansåg sig ha rätt att kommentera en okänd människa som hon inte vet ett jävla skit om på det här sättet inte ens reflekterade att hon kanske förstörde Emmas kväll. Jag tycker så fruktansvärt synd om den här människan och hennes ruttna sätt att se på sin omvärld, och jag inser att ”When I do good, I feel good. When I do bad, I feel bad” inte existerar i hennes universum. Stackars henne.
Jag – och säkert många med mig – känner mig smått uppgiven för det faktum att den här tjejen inte är den enda med den här synen, och att vi på något sätt måste lära nästa generation (och alla efterföljande generationer) att det finns så mycket annat än människors kroppsform som är viktigt här i livet. Jag gör mitt bästa med att få vuxna människor att inse det varje dag i mitt yrke som personlig tränare, men vi har ett helt gäng med barn som måste lära sig och ta till sig sunda och friska värderingar. Var börjar vi?

Till Emma vill jag bara säga – om du nu är ”tjock” så vill jag hellre vara tjock, snygg och stark som du än ”smal” och fullständigt i avsaknad av empati, vett och medmänsklighet.
Och till er som tror att man blir lyckligare av att vara ”smal” (vad det nu är?) – läs en annan Emmas historia, nämligen min egen älskade lillasysters. Den himmel den ena drömmer om kan vara den andres helvete, glöm inte det.

1010287_10151450448606689_1660434336_n

Jag och Emma efter ett svettigt pass i Rålis förra sommaren.

Nyårslöftet – leende eller ångest?

Vi är tre dagar in på det nya året, och överallt hetsas det över nyårslöften. Kvällstidningarna vill berätta för oss hur vi ska lyckas hålla nyårslöftet och det är högsäsong för quick fixes och kickstarter. De flesta av våra löften verkar i vanlig ordning kretsa kring träning, viktnedgång och godisförbud, och inte helt ovanligt sätter vi alldeles för höga krav på oss själva bara för att vår kalender nu visar januari. Det är med hälften förväntan och hälften skräck vi vaknar upp till årets första dag och tänker att ”nu ska det väl ändå ske”! De allra flesta blir besvikna redan första dagen, eftersom de vaknar kallsvettiga med baksmälla och huvudvärk. Det är inte helt ovanligt att vi spoilar nyårslöftet redan första veckan, för har vi inte ens lyckats med den första dagen så är det ju liksom kört. Många vägrar kategoriskt att lämna ett nyårslöfte just p.g.a. detta, och jag tycker att det är väldigt synd.

Jag tror nämligen att de allra flesta – även de som vägrar ge några löften – ser fram emot någon typ av nystart när vi byter år. Skulle vi inte alla då må lite bättre av att ge oss själva ett löfte som hyllar det nya året och får oss att se fram emot det, istället för att mer eller mindre straffa oss själva för att vi inte är helt nöjda med oss själva och vårt leverne förra året…och dessutom straffa oss orimligt hårt? Är det verkligen rimligt att lova sig själv att man inte ska äta en enda gnutta socker på hela året, om man nu är en person som har sötsaker som sin enda last? Eller att man ska träna minst tre pass i veckan, om man är en person som idag inte tränar alls? För att inte tala om alla dess viktlöften – ”jag ska gå ner 5 kilo till den sista januari” – oftast avlagda av människor som inte har en aning om hur svårt eller omöjligt det är.

Mina löften handlar aldrig sällan om träning, kost eller viktnedgång. Jag ser min träning som en del av mitt liv, jag äter sånt som min kropp mår bra av och några hälsohotande extrakilon har jag inte. Jag brukar – så även i år – istället lova mig själv saker som jag ofta längtar efter men av olika anledningar inte alltid prioriterar. Jag har fem löften i år, fem löften som kommer att göra mig till en gladare människa…för det är väl ändå just glada vi vill vara i slutändan?

* kramas mer – jag är en närhetstörstande person och tänker krama allt och alla så mycket jag bara kan
* andas mer frisk luft – jag är för mycket inomhus, och mina löprundor ute är inte tillräckligt. Jag behöver lugna stunder utomhus.
* läsa mer – jag älskar ju att läsa men har en tendens att fastna med min telefon varje lugn stund. De två senaste dagarna har det blivit ändring på det och jag har redan betat av 150 sidor i en bok jag har velat läsa länge.
* skriva mer – jag skriver mycket, men jag vill skriva mer. Kanske ska 2015 bli året då jag äntligen skriver det jag har drömt om så länge?
* skratta mer – vänner får mig att skratta. Min familj får mig att skratta. En rolig film får mig att skratta. Jag skrattar när jag har överträffat mig själv. Skratta är förlösande.

Det finns inte ett enda löfte av de fem ovanstående som ger mig ångest – de får mig bara att vilja vakna upp varje morgon under 2015 och ta vara på mina dagar och göra det jag har längtat efter. Svårare än så behöver det inte vara, och svårare än så ska det inte vara. Enligt mig. Första veckan på året är alltid en reklamationsvecka, och känner du att ditt nyårslöfte känns oöverkomligt redan nu – ändra på det. Låt ditt nyårslöfte vara just ett nyårslöfte, inte ett nyårshot.

IMG_3546

Suddig julaftonsselfie med familjen – precis såhär vill jag må varje dag 2015.

Glad och rörd

Det är inte varje dag man får brev, och det är verkligen inte varje dag man får ett tackbrev från Cancerfonden. I oktober gav jag – med hjälp av alla er fina själar därute som har köpt mina SURVIVOR-armband – 5000:- till Cancerfonden. Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle kunna skänka såhär mycket pengar när jag började tillverka armbanden i våras, det var ju egentligen ”bara” tänkt som en present till min moster som äntligen var färdigbehandlad för sin bröstcancer…men ordet har börjat sprida sig ordentligt och det gör mig så glad! Och vet ni vad? Det tar inte slut här.

IMG_3687

Jag har nämligen som mål att kunna skänka ytterligare 5000:- innan det här året är slut, vilket skulle innebära att jag sedan slutet av april, på bara 8 månader, har lyckats samla ihop hela 10 000:-! Det är bara några hundralappar kvar, så sitter ni nu därute och har tänkt att beställa ett men inte kommit till skott – gör det nu! Det vore en helt underbar  avslutning på det här året att kunna skänka ännu en stor gåva till cancerforskningen!

Idag fick jag en förfrågan om att göra ett FIGHTER-armband till en person som fortfarande slåss men ännu inte har vunnit kriget. Min första tanke var ”nej, nu ska jag hålla mig till en typ av armband”, men min nästa tanke som slog mig ännu hårdare var att det kanske är precis den där lilla hundralappen som gör skillnaden, och precis det där lilla ordet som gör att den här personen orkar kämpa och bli frisk… Så självklart, det blev ett FIGHTER-armband som fick flytta till Västkusten. Varje krona är värdefull…

IMG_3688_2

SURVIVOR-armbanden bor lite här och där. Hemma hos starka Nadja. Hos Regina Lund. I Frankrike. I flertalet hem i Luxemburg, hos Per Markussen i Rumänien, hemma hos min safariguides 14-åriga dotter i Tanzania (som självklart inte betalade sitt armband själv, utan betalades av mig) och i hem runtom i hela Sverige. Jag har fått höra så många fina överlevnadshistorier att värmen i hjärtat räcker hela kalla vintern.

TACK för att ni alla gör det möjligt och TACK för att ni hjälper mig att hjälpa!

Armbanden kostar 100:-/st inkl. porto och betalas via Swish eller genom överföring till mitt konto. Maila mig på helena@healthbyhelena.com för beställning.

(…och alla ni som redan har ett armband – tagga det med #survivorarmband på sociala medier)