Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Follow me on Facebook!

Nu blir det ännu lättare att hänga med och få uppdateringar från mig, eller veta när det finns nya inlägg att läsa här på bloggen. Välkomna in och gilla mig på Facebook - bjud in alla ni känner, the more the merrier!

Health By Helena Facebook page

Helande lördag

Det finns ingenting som biter så bra på ett envist halsont – som äntligen börjar att ge sig – än att sätta på sig mössa och ett par slitna, gamla jeans på sensommaren, åka med familjen till sommarstugan och äntligen i lugn och ro få måla täckfärg på fasaden efter hela sommarens slit med smått tröstlöst färgskrapande…och såklart ta tillfället i akt och inviga min nya GoPro Hero3+ Black Edition som snart ska få åka till Afrika! Kramar, ren dalaluft och vila gör susen för vilket immunförsvar som helst! Hoppet om Tjejmilen nästa helg lever…men först – mammas köttbullar.

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

Tredje gången gillt

Min hals vägrar att ge sig och det känns halvkul to be honest. Dock har det ju faktiskt bara gått ett par dagar (även om det känns som en vecka) så jag försöker ha tålamod. Istället för att gräva ner mig i en mentalt kolsvart grop så tittar jag framåt, det händer mycket kul framåt som ger mig fjärilar i magen. Just idag har jag tittat väldigt mycket precis 275 dagar framåt i tiden, till den 30 maj 2015. Då går nämligen Stockholm Marathon av stapeln för 37:e gången, och jag har bestämt mig för att ta mig an loppet en tredje gång! Tredje gången gillt – det är väl bästa gången va?

Bjuder på en liten tillbakablick från 2011 då jag debuterade och sprang mitt hittills snabbaste lopp  - 3.36.50. Det syns nästan på minen. 2013 gick det inte lika snabbt - 3.41.56 – och såhär i efterhand ser jag ju att jag orkade se alldeles för glad ut i spöregnet inne på Stadion med bara ett par hundra meter kvar.

Får jag som jag vill 2015 kommer minen innan mål vara väldigt mycket 2011 och efter mållinjen ungefär som 2013 upphöjt till tio. Game on – vilka ska med?

Fotor0828180135

Nedräkning…

Efter lördagens stafett kände jag mig lite småhängig i ett par dagar. Det är alltid en rejäl mental urladdning att springa lopp så jag utgick ifrån att det var det som gjorde mig trött den här gången också. Vilade helt från träning i två dagar och igår när jag äntligen kände mig pigg igen körde jag ett träningspass som gick bättre än på väldigt länge och igår kväll kom det…halsontet från helvetet. Feber. Däckad i soffan. Så j*vla typiskt att kroppen överpresterar på träning precis innan den blir sjuk – alla system är på max och allt går bättre än planerat.

Idag har jag således spenderat min dag i soffan, bortsett från en kort promenad till läkaren imorse för att ta ett halsprov. Det är inte långt kvar till min resa nu och jag vill ta det säkra före det osäkra direkt och utesluta bakterieinfektioner som måste medicineras. Som tur är(?) har jag åkt på ett virus, så det enda som gäller nu är vila, vila och vila. ”Tillåt dig själv att vila lite extra nu innan resan” sa läkaren, och det är väl bara att lyssna och lyda.

När man ligger stilla en hel dag, och inte orkar göra annat än just ligga stilla, kan man ju lätt bli lite uttråkad. Jag har såklart sovit väldigt mycket, men mellan mina powernaps har jag legat med datorn i knät och försökt bocka av lite saker på packlistan inför resan med Äventyrsresor och min efterlängtade bestigning av Kilimanjaro
Det är en hel del saker som behövs när man ska spendera nästan en vecka på ett berg, och mycket av det jag behöver äger jag inte sedan tidigare. Mamma har försett mig med ett startkit bestående av skavsårsplåster, antiseptiska våtservetter, vätskeersättning och lite annat smått och gott till mitt reseapotek som ska utvecklas ytterligare. Jag behöver bland annat vattentäta påsar/säckar för att säkra min packning när vi vandrar genom regnskogsdelen av berget. Pannlampa för den nattliga toppbestigningen. Handvärmare i form av pulverpåse för att inte frysa på toppen. Något smart att ha på mig för att inte bränna sönder mitt blonda huvud på vägen upp till 6000 meters höjd, och en varm och gosig mössa för att inte förfrysa öronen däruppe.

Jag hittade en kort dokumentär som jag både rös och fällde en tår till, jag fattar inte att jag snart är där…om 20 dagar startar vandringen upp mot the roof of Africa.

Rörd

Ibland måste jag skriva om andra saker än träning på min blogg…om överlevare t.ex.
Idag – samma dag som min moster har fått grönt ljus på första årsbesiktningen efter sin bröstcancer – kom ett mail från en tjej som har köpt ett SURVIVOR-armband av mig. Hennes bror fick cancer i våras och kampen är inristad i hennes hud. ”Tatueringen fick jag inspiration till av ditt armband”. Jag blir rörd.

Fotor082617146

Vill du också köpa ett armband till en överlevare? Maila mig på helena@healthbyhelena.com. Armbanden kostar 100:-/st och hela överskottet går till Cancerfonden.

Dagen efter

Jag vaknade första gången klockan 4 imorse. Det är något med att springa lopp som gör att jag inte kan sova natten efter, adrenalinet och endorfinerna går liksom aldrig och lägger sig och jag sover bara små stunder i taget. Resten av tiden ligger jag och tänker tillbaka på loppet, antingen av frustration över att det inte gick som jag ville eller av glädje över att jag presterade bättre än jag hade drömt om. Inatt var det som tur var det senare.

Igår var det alltså premiär för mig i Vasastafetten här på ”hemmaplan”. Jag hade fått det stora förtroendet att ta laget i mål och springa den sista sträckan på 9 km mellan Eldris och Mora. Starten för stafetten gick klockan 8 på morgonen och min sträcka skulle således inte springas förrän på eftermiddagen, men både jag och mamma var ändå uppe med tuppen för att följa inte bara mitt stafettlag, utan även de sjukt imponerande ultralöparna som skulle ta sig an premiären av Ultravasan – hela den 9 mil långa sträckan mellan Sälen och Mora. När jag stapplade in över mållinjen förra sommaren efter att ha gjort sträckan på två dagar sa jag att jag aldrig skulle klara att göra detsamma på en och samma dag, så jag förstår verkligen bragden i att springa 90 kilometer terräng. Det är ingen lek.

Vi var på plats i Eldris redan strax innan 10 på morgonen för att hinna heja fram storfavoriten och Mora-sonen Jonas Buud som hade dragit iväg från Sälen klockan 5. Fem timmar och tjugosex minuter efter starten ångade han förbi 81-kilometersmarkeringen i dryga 15 km/h(!) och han såg inte ens trött ut. Log, vinkade till oss få som stod och hejade och såg bara allmänt välmående ut. Jag och mamma pratade lite med hans serviceteam, och enligt dem passerade han Eldris 39 minuter före sitt tidsschema. Han hade en bra dag, minst sagt…

IMG_1024

Strax efter att Jonas gick i mål på ofattbara 06.02.03 (ca 4 min/km) passerade Anders Szalkai mig och mamma i Eldris. Han lät oss veta att han var väldigt trött, men konstigt vore väl annars när man har sprungit 81 km…så otroligt imponerande insats av en inbiten asfaltslöpare att springa 9 mil terräng på 07.13.02 och ta sig in på en 15:e plats. Grym prestation!

IMG_1035

Mitt lag gjorde riktigt bra ifrån sig längs vägen. På första sträckan hade vi dagens starkaste kort Johan, som avverkade 9 km uppförsbacke på 34.14, och vid första växlingen var vi 7:e laget bland de 322 mixlagen (minst tre kvinnor i laget). Vi höll placeringarna bra på vägen ner, och när det var dags för mig att växla låg vi på plats 38 med en beräknad sluttid på runt 7 timmar och 10 minuter om jag skulle göra min 9-kilometerssträcka på förväntade 44-45 minuter. Jag vågade inte lova mer än så med tanke på att jag vet att det är stor skillnad att springa på asfalten som jag är van vid och terräng. Min sträcka går mest på hyfsat hårda skogsvägar och ett par åkrar, men jag var väldigt osäker på hur jag skulle kunna prestera (helst efter ett pers i Midnattsloppet för bara en vecka sen).

växling

Växlingen går fint, och även om det fortfarande är väldigt få lag som har passerat när jag drar iväg så hamnar jag självklart precis bakom en tjej från ett annat lag. Hornen växer ut direkt, och trots att jag har planerat att öppna i ca 4.40-fart går den första kilometern – över en dyblöt åker, längs en fårhage och över en fruktansvärt seg sandbacke – på 4.24. Pulsen är redan för hög, jag känner att jag inte kommer att kunna hålla det här tempot i 9 kilometer men samtidigt vägrar jag tappa tjejen som ligger 10 meter framför. Andra kilometern susar förbi på 4.16, och här passerar jag henne på en raksträcka. Skönt. Känner dock flåset i nacken och tar det säkra före det osäkra, vägrar tappa tempo. Tredje kilometern går även den på 4.16, och jag inser när 6-kilometersmarkeringen kommer att det här blir ett tufft krig mot pannbenet. Jag är redan trött.

Jag gör vad jag kan för att distrahera tankarna, den rusande pulsen och lungorna som känns ett par nummer för små. Hejar på ultrahjältarna längs vägen, ropar att de står för dagens bragd och tackar varenda liten supporter som hejar längs vägen. Fjärde kilometern känns långsam, men klockan visar 4.33 och jag inser att jag har chans på en mycket bättre tid än jag hade trott. Jag försöker ignorera att det är mer än hälften kvar, fortsätter att heja på de leriga kämparna som har varit igång sedan 5 på morgonen och intalar mig själv att jag bara har en tiondel av deras bragd att avverka.

5-kilometersmarkeringen passeras strax under 22 minuter och med lite snabb huvudräkning kommer jag fram till att jag kommer att gå i mål under 42 minuter(!) även om jag håller ett behagligt 5-minuterstempo de sista fyra kilometrarna. Det gör mig lite lugnare och jag unnar mig själv att slå av på tempot en aning i de korta men väldigt många uppförsbackarna. Att dra på sig mjölksyra nu och springa in i väggen vore otroligt korkat. Istället står jag på allt vad jag kand nedför och den sjätte, kuperade kilometern avverkas på 4.19.

Kilometer sju och åtta var lätt de jobbigaste (och därmed långsammaste) på hela loppet. Sega backar, blött gräs och inga sköna längre nedförsbackar att släppa loss benen i. Det känns bitvis som att jag trampade luft, och jag fokuserar mer på att heja på ultralöparna som jag passerar än att tänka på vad jag själv håller på med. Någon av de få som står och hejar skriker att jag hade ”ett jävligt bra tempo”, och även om jag inte tycker det själv så hjälper det mig otroligt mycket att bita ihop och springa vidare. Fram med höften, upp med blicken…spring!

När skylten som berättar att det är en ynka kilometer kvar till mål kommer är jag mitt på campingen i Mora, publiken börjar tillta och jag skriker till alla sega ultralöpare att ”nu är det bara en enda kilometer kvar!”. Att peppa andra när man är trött för att få lite energi själv går aldrig fel och jag lyckas gasa på lite extra. 650 meter innan mål kommer väldigt olägligt sträckans brantaste backe, och pulsen med 500 meter kvar till mål var skyhög. Nu finns dock ingen tid att spilla, det är många som hejar, jag är ensam mot upploppet och det är bara att ge allt. Ca 200-300 meter från mål står hela mitt lag, de hoppar in på banan och springer med mig sista biten. Känslan att ha hela laget i ryggen är oslagbar och jag lägger i min högsta växel. Tröttheten från hela loppet är som bortblåst, och min klocka berättar för mig att det går i 2.56-tempo över mållinjen – vet inte om jag någonsin har sprungit så snabbt.

upplopp2

Sluttiden fastställs till 39.49 – ganska långt ifrån mina beräknade 45 minuter.  Laget gör sina 9 mil på 07.06.52 och vi kniper plats 35 av 322 mixlag. Mycket bra sprunget av alla mina medlöpare och personligen är jag så sjukt nöjd med att persa på 9 kilometer, dessutom att göra det utanför min trygghetszon på platta asfaltsvägar. Ännu en underbar lördag i mitt löparliv!

IMG_1049

Löpartåget

På tåget ”hem” mot Dalarna. Imorgon vankas Vasastafetten för min del och beslutet togs lite hastigt och lustigt bara för ett par veckor sedan när en kompis hörde av sig och letade löpare till sitt lag (nummer 622 – skriv upp det!). Jag har förärats med den sista sträckan – 9 kilometer mellan Eldris och Mora – och jag längtar redan nu efter att få bränna ur benen på upploppet förbi klockstapeln i Mora och in över mållinjen.

Det pratas löpning på många håll i vagnen och dresscode för den här resan mellan huvudstaden och Mora verkar onekligen vara löparskor. Det kolhydratsladdas med kanelbullar och jag inser att många av de som sitter här förmodligen ska ta sig an Ultravasan som startar i Berga By klockan 05.00 imorgon bitti, två timmar innan stafetten.
Jag pratade en kort stund med Anders Szalkai precis innan avgång, han är med på samma tåg (i löparskor såklart) och satsar på att springa sina 9 mil på 7 timmar och 15 minuter imorgon – laget jag springer med i stafetten gjorde samma sträcka på 7 timmar och 13 minuter förra året…på 10 personer. Det är också nästan samma tid (jag gjorde det på 6 timmar…) som jag tog på mig på halva sträckan förra året när jag fick för mig att kuta mellan Sälen och Mora all by myself. Perspektiv.

Som grädde på löpartågsmoset läser jag nya Runner’s World som damp ner i brevlådan igår. Det tipsas om att komma i form till Stockholm Marathon, och jag undrar om 2015 är året när det blir tredje gången gillt (och äntligen drömtid!?) för mig? ”Hur svårt kan det vara att skala bort 6 minuter och 30 sekunder på ett helt marathon” tänker jag och får ett glatt pirr i magen. Någon sida senare blir jag förvånad och lite ledsen och undrar om mer än hälften av de som sitter här i min vagn springer mot sitt samvete och inte för välmåendet, endorfinruset och den underbara känslan av att få använda kroppen till vad den är gjord för? Skrämmande isåfall.

bild-78