lopp

Post NYC Marathon

Kall men glad.

…och sen då? Vad hände efter loppet?

Efter målgången, som ligger i höjd med 67th Street på Central Parks västra sida, blir vi eskorterade hela vägen upp till 77th Street innan vi får lämna parken. Det är en promenad som normalt tar dryga 10 minuter, men idag går det inte särskilt snabbt för någon av oss. Det regnar fortfarande. Jag får en foliefilt att svepa om min blöta kropp och jag fryser så jag nästan skakar. Kroppen är tom på energi och jag blir snabbt kall när jag har slutat springa. Värmen från funktionärerna är dock tillräcklig. Varenda en av dem gratulerar oss alla till genomfört lopp – congratulations, I’m proud of you! – och jag känner mig som en superhjälte. En något urlakad superhjälte med ansiktet fullt av mascara och salt från alla liter svett, men ändå. Jag känner verkligen att det är speciellt att springa 4,2 mil. Speciellt på ett sätt som jag aldrig känt förut. Det är en härlig känsla efter allt slit!

Jag får en påse i min hand med diverse energi. Halvlitern med vatten sveper jag på stående fot, efter att en funktionär har hjälpt mig att öppna flaskan. Mina fingrar är för kalla för att skruva av korken. Påsen med Pretzels ser goda ut, även om jag inte gillar dem egentligen. Kroppen skriker efter salt och jag tuggar i mig några för att stilla det värsta behovet. Det finns inget av det andra som lockar, en massa sötsliskiga grejer som jag har noll sug efter när jag har levt på sockerstinn sportdryck i tre och en halv timme.

Det är en härlig post marathon-stämning där vi lufsar fram i snigeltempo, även om vi inte säger så mycket. Många står och stretchar längs stängslet. Någon ligger på gräset med benen i högläge mot en trädstam. ”Do you think they’re doing this on purpose – forcing us to keep moving?” frågar en väldigt trött man och jag svarar att det förmodligen bara är för att jävlas. Jag är inte så påverkad av promenaden utan tycker mest att det är skönt att få lite cirkulation i benen. Mina stortår tycker inte det, men de har slutat klaga och går bara med. Sjukvårdspersonalen pratar med alla som passerar, för att dubbelkolla att vi alla mår bra. Jag mår fantastiskt bra, förutom att jag fryser helt vansinnigt. Räddningen kommer en liten bit längre fram när vi alla får en varm och skön fleeceponcho att svepa om oss. Det känns som att komma till himlen.

Yoda.

Yoda.

Från att ha varit ett gäng med silvriga foliefiltar är vi nu ett gäng blåa spöken som skrider nedför Central Park West i regnet. Det är en lite kuslig stämning när molnen ligger låga över skyskraporna och vi går där helt tysta. I bakgrunden hör jag speakern välkomna löpare efter löpare in i mål. Jag är otroligt glad att jag har sprungit klart för idag och ringer ett samtal hem för att bli lite extra varm i hjärtat.

Det tar mig över en timme att gå till hotellet på 52nd Street, en promenad som annars tar en kvart. Jag har hört en siffra som säger att 2 miljoner amerikaner är ute och hejar på NYC Marathon och jag tror att hälften står precis där jag vill gå nu. Det är sjukt trångt och det går knappt att ta sig fram. Men jag orkar dock inte bry mig. Mitt enda fokus är att hitta något att äta och att ta mig hem till en varm dusch. Det är ganska kallt trots den generösa ponchon (Stockholm – var fanns den efter spöregnsmaran 2015?).

Central Park West - the horror movie.

Central Park West – the horror movie.

Jag är hungrig, det började kurra i magen strax efter 25 kilometer in i loppet. Sportdryck blir man som bekant inte särskilt mätt av. Jag slinker in på Pret A Manger och hittar en kalkonwrap med avocado som får det att vattnas i munnen. Den poncho-klädda mannen framför mig stapplar fram till kassan och köper en Coca-Cola. Han sveper den på stående fot. Alla har vi olika cravings efter en mara. Själv vill jag bara ha något salt, och jag blir glad när jag kommer på att det ligger en påse sötpotatischips hemma på rummet som jag och Camilla köpte igår. Vi skojade om att den som går i mål först får äta upp den, men det känns ganska orättvist eftersom hon startade 25 minuter efter mig. Nog för att hon är snabb, men att ta in 25 minuter på en mara är lite väl magstarkt.

Det är helt fantastiskt att gå genom stan. Alla – jag menar alla – jag möter stannar för att gratulera till prestationen. ”Congratulations – what an accomplishment!” Jag känner mig verkligen som en hjälte, och det slår mig att 42 kilometer faktiskt är ganska långt trots allt. Det känns inte alls i kroppen att jag har sprungit ett marathon och jag bara ler åt känslan. Den är fantastisk!
Väl hemma på Sheraton Times Square hyllas jag av portvakterna. En av dem frågar om min tid och blir smått förkrossad när det visar sig att jag har slagit hans personliga rekord med 5 minuter. Vi kör en high five och jag får äntligen komma in i värmen.

IMG_8145

Yoda i hissen.

När jag äntligen får av mig skorna förstår jag varför jag har haft ont i tårna. Mina stortår är förstorade och jag får punktera en blodblåsa under höger stortånagel innan jag får ta en väldigt efterlängtad, varm dusch. Oh, the glory of marathonlöpning… Precis när jag är färdigduschad trillar Camilla hem, och det visar sig att hon har sprungit bara 41 sekunder snabbare än mig. Hon har precis samma sköna känsla i kroppen och känner sig lika stark och endorfinpumpad!

Efter after run-middag på La Scaletta och ett glas rött sover jag som ett barn på natten. Morgonen efter känns kroppen oberörd, så när som på ömma tår och lätt träningsvärk i vaderna. Jag har aldrig någonsin känt mig så fräsch efter en mara och vi firar det med en delikat gröt – och äggfrukost på Le Pain Quotidien. NYC Marathon går till historien som en helt magisk upplevelse och jag skulle inte bli förvånad om jag kommer tillbaka en dag…

IMG_8162

Ser ni mitt namn?

lopp

NYC Marathon 2017 – the story

Midtown i morgonsolen...

TCS NYC Marathon. 2013 när jag var här i New York och tittade på loppet bestämde jag mig för att jag måste komma tillbaka och springa det en dag. Igår, 4 år senare, var dagen. Jag ger er den långa historien om mitt New York City Marathon 2017.

Klockan ringde 04.00. Som tur är ställde USA tillbaka klockan till vintertid under natten så vi fick en timmes extra sömn. Jag skuttade upp ur sängen efter 7 timmars sömn och kände mig otroligt taggad! En gröt med russin och valnötter från delin rakt över gatan (på min fråga dagen innan om vilken tid de öppnade på morgonen svarade de ”we never close ma’am”) fick starta dagen och redan klockan 05.30 gick bussen ut mot starten på Staten Island.
Min start gick inte förrän 09.50 så det skulle innebära nästan 3 timmars väntan på startskottet. Jag hade fått tipset att ta med mig överdragskläder som jag sedan kunde skänka till hemlösa vid startområdet (fantastiskt system!) så att jag skulle slippa den lite krångliga proceduren att hämta ut min klädpåse sedan efter målgång. Det var en smärre freakshow med alla löpare som uppenbarligen hade grävt väldigt långt in i garderoberna för att hitta kläder att donera innan start. Folk traskade runt i flanellpyjamas, badrock och julgranströja.
Säkerhetspådraget var rigoröst med NYPD, tungt beväpnad militär och bombhundar. Flera helikoptrar cirkulerade över startplatsen, militären hade bildat en skyddande vägg med gigantiska lastbilar hela vägen mot gatan och alla (över 50000!) deltagare fick gå igenom en säkerhetskontroll på vägen in.

Säkerhetskontroll med metalldetektorer och visitering.

Säkerhetskontroll med metalldetektorer och visitering.

Väntan i startområdet blev inte så seg som jag hade befarat. Vi var ett litet gäng från Springtime som slog läger på en gräsmatta och tiden gick snabbt. Ett par koppar kaffe, en halv bagel och lite yoghurt fick bli min andra frukost ett par timmar innan start. Jag frös inte det minsta i min tjocka dunjacka och regnet höll sig borta trots tunga moln på himlen. Kroppen kändes pigg och redo för att springa. Att jag inte har sprungit några långpass alls i år, förutom de lopp jag har gjort, orkade jag inte tänka på just där och då. Nu var jag ju här och kunde inte göra mer för formen än att slipa pannbenet. Hade jag det med mig så visste jag att jag skulle ta mig i mål iallafall. Allt annat var ovisst, jag hade ingen som helst känsla för hur snabbt det skulle gå. På frågan vad mitt mål var svarade jag att jag vore otroligt nöjd med sub 3.45, en kvart långsammare än mitt pers från 2015. En timme innan start var det dags att gå in i fållan med sprittande ben.

Pepp med snabba Thomas Pickelner innan jag klev in i startfållan.

Pepp med snabba Thomas Pickelner innan jag klev in i startfållan. Foto: Springtime Travel

I fållan är jag omgiven av nästan bara män och en och annan kvinna som ser väldigt snabb ut. Jag vet inte hur jag har hamnat här men tänker att det nog blir bra. Det är en ganska långsam timme där i fållan med ingenting annat att göra än att gå runt och stirra upp i himlen. Jag blir förstås kissnödig och går på toa en första gång. Tre varv runt fållan senare måste jag kissa igen. En klassiker innan ett lopp. När klockan slår 09.20 och det är en halvtimme kvar till start eskorteras vi en bit framåt mot Verrazano Bridge, där den legendariska starten ska ske 09.50. Jag får en tår i ögat. Det händer verkligen nu! Vi är ett sammanbitet men glatt gäng som långsamt lunkar framåt. Jag blir såklart kissnödig igen (heja koffeinet!) och måste återigen smita in på en bajamaja. Nu ska jag väl ändå ha kissat klart tills jag går i mål?

Taggad inför start i sällskap av NYPD i kubik.

Taggad inför start i sällskap av NYPD i kubik…hela Verrazano Bridge är barrikaderad.

Efter ytterligare 25 minuters väntan vid brofästet får vi höra nationalsången och amerikanerna runt mig håller ena handen över hjärtat och blundar. Välkomsttal följer och speakern (som är en av de högt uppsatta i NYC Marathon-organisationen) tackar oss för att vi sluter upp och springer trots terrorskräcken som har spridit sig i världen. ”Running unites people” skriker speakern och jag får åter en tår i ögat (hej marathon-blödig!). Över 110 nationer är representerade och det är en cool känsla att vi alla är här för samma mål. Vi ska alla ta oss från Staten Island, via Brooklyn, Queens, Manhattan och The Bronx tillbaka in till Manhattan och Central Park. 42,2 kilometer eller 26,2 miles. Frank Sinatra sjunger ”New York, New York”, jag slänger av min dunjacka till välgörenhet och startskottet går. En fot framför den andra i en halv arbetsdag väntar…

Min plan är att öppna lugnt, runt 05.20-tempo. Det går sådär. Trots att bron lutar svagt uppför kan jag inte riktigt hålla igen farten. Känslan att äntligen få vara igång och springa efter alla timmars väntan är helt underbar och mina fötter springer av sig själva. Det är grått, duggar lätt och det blåser ganska hårt från höger men jag bara ler. Jag älskar den här känslan! När jag tittar på klockan efter halva bron (ca 1,5 km) går det i 4.30ish-tempo, men jag känner knappt att jag springer. Det är så lätt!

Grått, blåsigt och alldeles underbart!

Grått, blåsigt och alldeles underbart!

First stop – Brooklyn. Gatorna kokar och det är så vansinnigt mycket folk ute och hejar! Jag hör GO SWEDEN! och GO HELENA! från alla håll och kanter och jag springer med ett brett leende på läpparna. Den oändligt långa (nästan 1 mil!) Fourth Ave. är fullständigt packad med folk. Jag får mer hejarop de första 5 kilometerna är vad jag får under ett helt marathon hemma i Stockholm. Den första halvmilen går på under 25 minuter och det är alldeles för snabbt jämfört med min plan. Jag känner mig dock helt oberörd och kör på. Det finns en vätskestation varje mile (1,6 km) och jag tycker att de dyker upp hela tiden. Kilometerna bara susar förbi! Redan på bron vid starten blev jag kissnödig för tredje gången och vid 10 kilometer måste jag springa av banan och in på en bajamaja. Jag har aldrig kissat så snabbt i hela mitt liv, det hela är över på mindre än en minut. Ut igen och benen bara spritter! Brooklyn fortsätter att leverera och publiken är helt magisk!

Vi springer in i Queens och publiken skriker WELCOME TO QUEENS! Jag har aldrig i mitt liv varit med om ett liknande stöd från publiken. Folk står och delar ut godis, frukt och vatten mellan stationerna. Jag ser allt ifrån små barn till gamla människor i rullstol – alla är lika engagerade. Tusentals hemmagjorda skyltar trängs längs vägen med budskap som siktar högt och lågt: ”You might look tider but you look better than our government!” Vid 20-kilometersmarkeringen känner jag mig fortfarande pigg och klockan visar dryga 1.40. Snabbare än jag hade tänkt men kroppen visar ingen tendens att smälla in i väggen så jag låter fötterna trumma på i den takt de vill. Det enda som stör min löpning just nu är att båda mina stortår brinner av smärta. Jag förstår att två blånaglar är att vänta och biter ihop. Det gör helt sjukt ont för varje steg men resten av kroppen är pigg så jag bara kör. När jag passerar halvmara-markeringen (även om min klocka då redan visar nästan 22 km) får jag lite extra skjuts i steget – nu är jag på väg hemåt!

Det är väldigt känslosamt att springa idag. Vanligtvis brukar jag bli lite blödig när jag är trött under ett lopp, men nu får jag tårar i ögonen av ingenting trots att jag känner mig pigg. Jag ser en kvinna med en text på ryggen: ”I run in the memory of my dad. RIP papa”. Tårarna bränner. I en vägkorsning spelar de ”Despacito” och jag tänker på när jag och mamma dansade till den i somras och blir tårögd igen. Men jag ler precis hela tiden. Jag har aldrig haft en sådan här härlig känsla under ett lopp! Manhattans skyskrapor tornar upp sig framför mig och det pirrar i magen.

Queensboro Bridge väntar efter 25 kilometer och ska ta oss över till Manhattan. Här kommer min första lilla känsla av trötthet. Bron är helt publikfri och vi springer dessutom på nedervåningen med tak över oss. Det är en ganska seg lutning upp på bron och alla är tysta. Det märks att folk börjar bli trötta nu och jag hör ett och annat trött stönande runt mig. 2,5 mil i ett par löparskor är långt, men vi alla vet att det är 1,7 mil kvar. Man kan inte tänka på att vi redan har sprungit långt, nu gäller det att hålla huvudet högt och bara fortsätta.
När bron vänder utför, nästan en hel kilometer innan vi kommer ner på Manhattan, hör jag jublet från publiken. Ljudnivån på First Ave. är helt sjuk och jag är säker på att vi alla känner oss väldigt välkomna in från Queens. En man precis framför mig kräks rakt ut på väg ner från bron och jag känner ännu större tacksamhet att jag är så pass fräsch som jag är. Jag vet dock att 30-kilometersmarkeringen väntar och alla som någon gång har sprungit ett marathon vet ju att det är där det börjar.
Men 30-kilometersväggen kommer inte. Supporten är fortfarande magisk och jag hör mitt namn skrikas överallt. Jag försöker vinka ett tack till alla och varje gång jag gör det stiger jublet ytterligare. Publiken är outtröttlig och jag ler fortfarande, trots 3 mil i benen. Farten ligger runt 5 min/km och jag förstår inte hur jag fortfarande kan vara så pigg. ”You didn’t wake up today to be mediocre!” lyder en skylt och jag kan bara nicka till ägaren och instämma. Let’s do this!

Det är först när jag efter 31-32 kilometer kommer till Willis Ave Bridge över till The Bronx som jag känner mig lite tung och energilös. Stigningen upp på bron är inte så farlig, men många går och linkar uppför. Jag stålsätter mig och vägrar att gå. Mina stortår gör helt vansinnigt ont men jag försöker att ignorera. I början av bron står en väldigt storväxt, mörkhyad kvinna och vrålar: ”WELCOME TO THE BRONX, RUNNERS!” Jag imponeras av att en person som, av utseendet att döma, förmodligen inte alls intresserad av löpning nu står här och hejar fram oss alla galningar som har fått för oss att springa 4,2 mil. I regnet dessutom. Jo, för det regnar faktiskt och det slår mig att det har gjort det den sista milen ungefär. Jag har dock knappt tänkt på det, min sköna känsla har överskuggat vädret.
Efter en kort sväng i The Bronx, med hip hop-musik i varje gathörn, kommer vi upp på 138th Street Bridge tillbaka över till Manhattan. En kvinna viftar med en skylt som säger ”THE LAST DAMN BRIDGE” och min glädje vet inga gränser. Äntligen får jag svänga ner på Fifth Avenue och de sista 7 kilometerna in mot mål!

Fifth Avenue visar sig luta svagt uppför. Nu känner jag att benen faktiskt är ganska sega och mina stortår gör dessutom helt vansinnigt ont. Det känns som att höger stortånagel redan håller på att lossna och jag svär lite över att fötterna gör så ont när jag känner mig ok i övrigt. Smärta tar på de mentala krafterna och just den energin behöver jag nu till att kriga mig igenom den sista halvmilen i regnet. Publiken gör sitt bästa för att heja fram oss, de ser att det behövs nu. Det är många som är väldigt mycket tröttare än jag och jag fokuserar bara på att trycka fram höften och ha en stolt hållning. Om man låtsas att man är pigg brukar det ofta gå lite lättare.
Jag väntar på att få svänga in i Central Park men avfarten verkar aldrig komma. Det går segt nu. Benen svarar inte som förut men jag ser att farten håller. Jag springer t.o.m. lite snabbare nu än vad jag har gjort den sista halvmilen. Fake it ‘til you make it, det fungerar alltid. Central Park dyker upp tillslut och när jag bjuds på en nedförsbacke in i parken orkar jag trycka på ytterligare.

HEJA SVERIGE! hör jag ett par gånger och jag ser svenska flaggor lite här och där. Det ger lite energi varje gång, men nu är det segt. När jag passerar 40-kilometersmarkeringen förstår jag ingenting, enligt min klocka har jag redan sprungit 41. Typiskt. En kilometer extra just nu är inte vad jag önskar. Det är dock bara 2 kilometer kvar nu av 42, så jag känner mig ändå hoppfull. Drygt 10 minuter till, sen är jag i mål! Parken kokar och publiken förstår mer än någonsin att de behövs nu. Kom igen nu benen!!! Jag får äntligen svänga in på Central Park S och den sista kilometern in mot mål. Jublet vet inga gränser och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är rejält trött nu men samtidigt så förbannat glad över att få göra det här!

När jag svänger in på upploppet är det bara 800 meter kvar. All världens flaggor ramar in vägen där vi springer och ljudnivån är öronbedövande. Plötsligt flyger mina fötter fram igen och jag bara ler. Det är precis det här jag har väntat på i 41 kilometer!!! En lätt uppförsbacke leder in mot målportalen och jag trycker på allt jag kan. Jag kan inte urskilja ett enda hejarop, det är som att springa igenom ett publikhav på en konsert. En skylt dyker upp: ”I don’t know about you, but I can feel 26,2 miles!!!” och jag får tårar i ögonen. Igen. Jag korsar mållinjen med en blandning av skratt och tårar. JAG ÄR I MÅL!!! Klockan stannar på 3.37.07 och min kropp har återigen överträffat sig själv. Det är bara 7 minuter långsammare än mitt personliga rekord från 2015, och då hade jag tränat dedikerat i 26 veckor inför loppet. Nu har jag knappt sprungit ett enda långpass och bara kört mina löppass på känsla. Jag går gråtande vidare efter målgången och får avvisa ett par sjukvårdare som undrar om jag är skadad. ”No, I’m just happy” lyckas jag få fram. So happy.

3.37.07. Beyond mina förväntningar.

3.37.07. Beyond mina förväntningar.

lopp

12 timmar till uppstigning…

Another lovely morning run in Central Park... 2 days to go...‍♀️ #löpning #morgonlöpning #morningrun #running #springtimenycm17 @nycmarathon

Det börjar kännas att det närmar sig nu. Om 12 timmar – klockan 04.00 lokal tid – ringer väckarklockan. Klockan 05.30 går bussen till Staten Island och starten för TCS NYC Marathon 2017. För fyra år sedan var jag här och tittade på loppet och imorgon är det äntligen min tur – tillsammans med 50000(!) löpare – att springa igenom en av mina favoritstäder i världen! Det är en härlig blandning av en massa känslor i kroppen: glädje, pirr, nervositet och en liten liten smula livrädsla. Imorse när jag lämnade morgonjogg-gruppen och ensam sprang runt The Reservoir i Central Park fick jag nästan en tår i ögat när jag tittade in mot Midtown.

This morning, I left the group of Swedes and Norwegians to run around the reservoir (counter clockwise of course, or else you might get killed...). Got to see Manhattan in the beautiful morning light and did a few strides to test my legs after the last two days of VERY much walking around town (30000 steps yesterday) ‍♀️ I have a great feeling for tomorrow’s big race, although it’ll be far from my PB. My only goal tomorrow is to soak New York in and have a great run without pain 25 hours to start... #running #löpning #morgonlöpning #morningrun #springtimenycm17

Midtown i morgonsol.

Jag har tänkt på morgondagens målgång alla tre morgnar sedan jag kom hit, när vi har sprungit förbi platsen där Fred Lebow (grundaren av NYC Marathon) står och blickar ut över upploppet. Känslan som infinner sig efter att jag korsat mållinjen kommer att driva mig hela vägen dit. Jag kan känna den redan nu och jag vet att jag har kapacitet att plocka fram den när jag behöver den som bäst längs vägen…ungefär vid 103rd St./First Ave. när jag passerar 30 kilometer. Eller tidigare. Eller senare.
Faktum är att jag har ingen som helst aning om hur det går imorgon. Det är mitt femte marathon men jag har aldrig varit mer osäker på min form. Senast jag sprang ett marathon på asfalt var förra våren, när jag sprang Stockholm Marathon med Team Aron. Jag sprang in på 3.54.34 – mitt långsammaste av mina fyra – men hade ingen löpträning i kroppen från försäsongen p.g.a. min långa vandring. Mitt personbästa från 2015 lyder 3.30.08, men då hade jag tränat dedikerat i 26 veckor inför loppet.

Mitt första marathon i New York imorgon hamnar gissningsvis någonstans där mittemellan. Men jag har ingen aning. För två veckor sedan skulle jag springa en halvmara på skoj och hamnade på pallen…men efter det har jag inte gjort några vidare kvalitetspass. Det kan vara bra, det kan vara dåligt. Jag har inga långa långpass i kroppen, förutom tre ultramarathon i år och några ströpass på uppemot 25 kilometer. Däremot är jag starkare än på länge på kortare distanser. Min plan är helt enkelt att springa på känsla från steg ett och mitt enda mål är att lämna NYC Marathon med en positiv känsla i kroppen. En bra tid är bara bonus imorgon.

Ni kan följa mig här imorgon (<-klicka). Startnummer 8391. Starten för mig går söndag klockan 15.50 svensk tid. Håll tummarna att jag springer glatt, snyggt och smärtfritt hela vägen!