Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Framme i Tanzania

Efter en låååång resa kom jag igår äntligen fram till Moshi, Tanzania. Mitt wi-fi lever ett eget liv (bilder är alltså inte att tänka på…) och om en timme går jag offline fram till söndag. Kilimanjaro står och väntar och idag tar jag de första stegen längs Machame route upp mot 5895 meter. Håll alla tummar ni kan, jag behöver det! Nästa gång vi hörs är jag ett år klokare och ett berg rikare…

Africa calling…

Äntligen kom den här dagen – dagen då jag ska iväg på (förmodligen) mitt livs äventyr. Om 12 timmar sitter jag på ett plan mot Afrika, ett plan som går via Addis Abeba ner till Kilimanjaro Airport. Äntligen ska jag få se kontinenten jag har drömt om sedan jag var liten, och även om safaridrömmen som jag har haft sedan barnsben har kryddats med en bestigning av världens högsta fristående berg, så har jag väntat på den här resan i 30 år.

Det råder ett ordnat(?) kaos här hemma och resfebern är ett faktum. Packningen är utlagd på golvet och i det närmaste klar, den ska i stort sett bara ner i väskorna. Jag har aldrig varit ett fan av att packa inför resor, men den här gången har det känts annorlunda. Det är liksom lite roligare och mer spännande att packa när packningen består av lite mer ovanliga saker som lättviktsteleskopstavar, isolering till vätskebehållarens slang, supervarmt underställ, vintersovsäck, vätskeersättning, malariatabletter, powerpacks för att jag ska klara mig utan ström i sex dagar, pannlampa och kikare…bland annat.

IMG_1431

Jag har sovit i min säng för sista natten på ett tag. Natten som kommer sover jag på ett flygplan och imorgon checkar jag in på Springlands Hotel i Moshi, Tanzania. Efter ett möte med guider och medvandrare så tar jag på tisdag mitt första steg för att nå upp till 5895 meter över havet där jag ska fira min födelsedag på lördag. Jag fattar knappt att det är sant och jag hoppas att ni vill följa med för att ta reda på om det verkligen är det. Just nu känns det nämligen som att jag drömmer.

Vi hörs från Afrika…hakuna matata.

…and then, there was light.

Om fyra dygn kontrollerar jag mitt livs mest äventyrliga packning för sista gången, och några timmar senare sitter jag på en flight ner mot en för mig hittills outforskad kontinent – Afrika. På tisdag börjar jag min vandring upp mot toppen på världens högsta fristående berg, och nästa lördag firar jag min födelsedag på 5985 meters höjd. Ofattbart är bara förnamnet.

Toppbestigningen sker på natten – 1295 höjdmeter på sex timmar – och på morgonen när vi når toppen ser vi solen gå upp över Afrika. Natt på ett berg betyder kolmörker, och att vara utrustad med bra ljus är ett måste. Med min icke så äventyrliga bakgrund var det inget jag hade i min ägo innan, men sedan igår är jag stolt ägare av världens grymmaste lampa från Silva – Ninox II. Mina grannar undrade förmodligen varför det stod någon med pannlampa på min balkong igår kväll, men jag var ju bara tvungen att testa den på mitt stora och normalt väldigt mörka träd som står en bit från mitt hus. Vilket ljus! Jag är inte så orolig över att se var jag sätter fötterna sista natten på berget…lampan lyser 50 meter!

Silva Ninox II

I paketet från vännerna på Silva fanns också en kikare (ett måste på både berg och safari!) och ett gäng dry bags så att min packning håller sig torr, framför allt när jag traskar genom regnskogen(!) vid foten av Kilimanjaro. Jag upptäckte till min glädje att en av dry bagsen är kompatibel med min pannlampa, och på ett par minuter gick den från en plastsäck till en tältlampa – så fantastiskt smart! Jag längtar redan till mina kvällar i tältet och jag ville knappt släcka ner det mysiga skenet från lampan där den hängde ovanför min säng igår.

silvadrybag

Fyra dagar kvar till avresa, och ni kommer att få stå ut med mycket Afrika-snack här nu fram till söndag… Ni hänger väl med?

Morgonsällskap?

Sitter du på väg till jobbet och behöver sällskap? Gå in och lyssna på sköna Vevve och hennes podd som hon spelade in efter målgången på Tjejmilen i lördags. Ulrika Belin från Plan och jag pratar om årets kampanj mot barnäktenskap – en fråga som berör oss alla!

Ni har väl gått in och skrivit under mot barnäktenskap? Annars – gör det här och nu.

wpid-p9060828

Tack Vevve för att jag fick vara med (och att jag fick stjäla bilden), och tack Ulrika för att jag återigen fick vara med och springa för flickors rättigheter!

Tjejmilen 2014 – race report

Ni undrar förmodligen om jag inte har gått i mål på Tjejmilen än, men det har jag lyckligtvis gjort och nu ska jag äntligen försöka klämma ur mig någon typ av story om vad som kom att bli ett av mina värsta millopp i världshistorien.
Jag är inte något fan av att springa i värme så jag var jätteglad när jag vaknade igår och såg att det var mulet och svalt ute. Innan jag drog iväg till starten klarnade dock upp och solen började steka från en närmast molnfri himmel. Alla andra dagar älskar jag solen, men just när jag ska försöka prestera i ett lopp får den gärna hålla sig borta…vilket den självklart inte lyssnade på utan fortsatte att lysa resten av dagen.

En timme innan start kom jag till Gärdet och mötte upp mina andra löparkompisar som också var med och sprang för PlanTrend o Träning-Anna, Skön Puls-Vevve, Linda, Sara, Hillevi och Löpning & Livet-Andréa. Det är alltid kära återseenden i Plan-tältet och i vanlig ordning laddade vi med kramar och skratt.

IMG_1237

Jag, Anna och Vevve drog iväg till skogen en stund innan start (hallå – vi behöver fler bajamajor i startområdet!) och sen körde jag lite uppvärmning för att känna hur kroppen mådde. Förkylningen verkade vara helt borta och ländryggen som var lite öm i fredags när jag testsprang kändes bättre. Inga tvivel över att starta längre! Sprang in i snabba Ingmarie som skulle ta sig an Tjejmilen ”som en del av ett långpass” och sen pep jag iväg till startfållan, redan varm och alldeles för svettig (den där solen..)

Planen jag hade att jag skulle ta det lite lugnt och inte gå för pers dör i samma sekund som startskottet går. Jag omvärderar och sticker slalomspringande iväg i perstempo, med planen att köra så länge det håller. Kilometer ett, två och tre känns stabila och trots att det är trångt och galet många löpare som jag får tråckla mig förbi så klockar jag 3 km på knappt 13 minuter.
Kilometer fyra känns lite segare, värmen börjar bli riktigt jobbig och jag kommer på mig själv att redan börja tappa mentalt fokus. Det gör inte saken bättre att min klocka börjar pipa nästan hundra meter innan banans kilometermarkeringar, och det är frustrerande att veta att jag måste springa med lite snabbare marginal än tänkt om jag ska persa (gick i mål med 10,12 sprungna kilometer). Jag är redan väldigt trött och det är alldeles för tidigt att vara det redan innan halva loppet är avklarat. Vid fem kilometer ligger jag bra till i tid och har sub 45-minutersmålet inom räckhåll. Helst av allt vill jag dock kliva av banan och krama en sjukvårdare när en halvmil är passerad, och jag börjar vackla rejält inför eventuellt pers. Det känns som en mardröm att bara halva loppet är gjort och jag inser att det kommer att bli väldigt svårt att hålla det här tempot ända in i mål.

Kilometer sex är varm och huvudet kokar. Pulsen är hög och jag andas som ett helt tröskverk. Precis innan 7-kilometersmarkeringen och efter flera minuters tyst överläggning med min kropp gör jag något som jag väldigt sällan, eller nästan aldrig, gör under ett kort lopp – jag börjar gå. Uppförsbacken som ligger framför mig är för mycket för mitt psyke och kokande kropp och jag går i hundra meter. En tjej längs banan skriker: ”du har gjort sju kilometer på knappt 31 minuter!” och jag börjar springa igen. Det går inte snabbt, men jag springer. Huvudet kokar. Jag vill inte springa en enda j*vla meter till och min enda önskning är att få sätta mig ner och dricka ett badkar med iskallt vatten. Ned mot 8-kilometersskylten går det utför och jag passar på att slappna av och glida med backen ner. Det går bra och jag klockar återigen en kilometer under 4.30.

Näst sista kilometern är ingen lek. Det är så sjukt varmt och jag har verkligen ingen energi kvar. Jag är sjukt törstig, och jag inser att jag kanske skulle ha frångått min vana att inte dricka vid vätskestationerna när jag springer ett såhär pass ”kort” lopp. Djurgårdsbron badar i sol och när speakern skriker ut att vi nu bara har en dryg kilometer kvar är jag nära att skrika tillbaka att det inte är så jävla bara när kroppen känns som ett övertänt hus och benen inte vill ta ett enda steg till.
Vid 9-kilometersmarkeringen finns den sista vätskekontrollen och när en av funktionärerna ropar ”vatten” svarar jag ”ja tack” och stannar och dricker. Jag är så sjukt trött och törstig, jag fryser(!?) och häller i mig två stora muggar med vatten, kopplar sen på viljan och bestämmer mig för att se till att springa hela den sista kilometern. Drömtiden under 45 minuter är long gone, och jag inser att jag kommer att behöva göra den sista kilometern under 4 minuter för att klara den och det kan jag bara glömma.

Den sista backen förbi Radiohuset är vidrig. Världens bästa David och hans fru Sirpa står och vrålar (TACK!) och jag försöker mig på ett leende. Det är inte kul att springa och jag vill bara stanna. Varje steg är ren vilja och det enda som bär mig framåt nu är publiken. Hade jag varit ute på en träningsrunda ensam hade jag stannat direkt.
Lyckas ändå hålla ett tempo under 4-minutersfart och efter påhejningar från en gammal klasskompis och hennes syster (TACK!) svänger jag in på upploppet. Jag kan inte fatta att det är sant att det är över. Jag spurtar allt vad jag orkar och springer om en hel del löpare. Ser att 45-minutersgränsen är passerad men jag skiter i vilket. När jag springer över mållinjen ler jag över att jag inte bröt redan för fem kilometer sedan, och en kalldusch med vatten från en sjukvårdare är den bästa belöningen näst efter medaljen och vattenflaskan som jag tömmer på 10 sekunder. Det var en smått vidrig löpupplevelse och det har nog aldrig varit så skönt att gå i mål.

Tiden då? 45.41 och plats 253 av de totalt 16650 kvinnor som sprang i tidtagningsklassen. Direkt efter loppet var jag besviken, men såhär dagen efter inser jag ju att det inte alls är någon dålig miltid. Sub 45 kommer, det är bara en tidsfråga.

LrmZZlSRfzOmM13wXpr4

DCIM100GOPRO

Skärmavbild 2014-09-07 kl. 19.57.54

 

Pre race report

Det är lördag den 6 september och det är äntligen dags för Tjejmilen. För tredje året i rad ska jag springa till förmån för Plan, och i år springer vi mot barnäktenskap. Det är 33000 tjejer anmälda till årets lopp och varje dag ingår fler flickor än så – 39000! – äktenskap runtom i världen. Det är fullständigt förödande för deras framtid eftersom de ofta tvingas sluta skolan och istället blir gravida innan deras kroppar är redo för det. Kom förbi och hälsa på i Plans tält och skriv under mot barnäktenskapen du med, eller gå in och gör det direkt på hemsidan.

Två år i rad har jag missat mitt personliga tidsmål på Tjejmilen med 6 sekunder, jag har lyckats springa in på exakt 45.05 både 2012 0ch 2013. 2014 skulle vara året då jag skulle ta min revansch och spränga den där 45-minutersgränsen, men efter en seg förkylning som smög sig på efter Vasastafetten och en ländrygg som har ömmat lite smått sedan i onsdags när jag var och knäckte loss ett par stela partier i ryggen har jag omvärderat lite. Fram till igår var jag inte ens säker på att jag skulle starta, förkylningen är borta men jag vet inte hur mycket löpning min ländrygg klarar. Jag testade att springa en kort runda igår kväll och det kändes ok (inte mer), men jag får nog inse att om det blir start så kommer jag inte gå för pers utan ta det lite lugnare och bara ta mig igenom. Jag vågar inte äventyra något såhär 8 dagar före avresa mot mitt livs äventyr i Afrika.

Startskottet går klockan 13, och idag tar jag varenda steg #förhenne och för kampen mot barnäktenskap!

bild-80

Vem är jag?

Jag ser på min nya Facebook-sida att det har letat sig in människor där som jag inte känner – spännande! Du som inte har hittat dit ännu – gör det, det kommer att bli så mycket lättare för dig att hänga med på vad som händer här. Känner ju att det inte är mer än rätt att jag presenterar mig, både för er nya besökare och kanske också fräscha upp minnet på er som har hängt med sen min gamla blogg startade för sex år(!) sen. Häng med på kort(?)versionen – vill ni fördjupa er finns en och annan inbakad länk att klicka sig vidare på.

Jag är dalkullan som för drygt 15 år sen bestämde mig för att ta mitt pick och pack och flytta från Mora till huvudstaden. Efter ett par fostrande och stressiga år på hotell, någon butik och en vända till Gran Canaria för världens kortaste karriär som reseledare landade jag på Peak Performance huvudkontor där jag blev kvar i fem år. Lämnade smått ofrivilligt min skrivbordsplats (läs: cost savings) där jag jobbade med online marketing och hamnade med hjälp av en liten knuff från universums på ett fantastiskt litet gym i stan som receptionsansvarig.
Ganska snart förstod jag (och tillräckligt många med mig) att det inte var i receptionen jag skulle jobba, utan inne på gymmet för att få överföra min kunskap om hur gott träning gör för kropp och själ till andra, och hjälpa dem att hitta glädjen i att röra på sig. Efter några månader med jobb parallellt med plugg på The Academy fick jag äntligen kliva in på gymgolvet, och sen dess har inget kunnat slita mig därifrån (undantaget gångerna jag flyttar utomhus med mina kunder). Idag jobbar jag heltid som PT och löpcoach, coachar kunder online både via pt+ och genom andra kanaler i det egna bolaget Health by Helena. Jag brinner för att se människor förändras, växa och bli ett bättre jag, och anser att jag har världens bästa jobb.

Personligen lägger jag mycket av min träningstid på löpning och jag har sprungit en del lopp, både långa och korta. Siktar på mitt tredje marathon i vår, men hävdar att min starkaste distans (hittills) är lite kortare än så. En gång fick jag för mig att springa ganska mycket längre än ett marathon, och nyfikenheten för trail och ultralöpning ligger och gror någonstans.
Vidare lyfter jag en del skrot, försöker inse att jag behöver mer yoga i livet och tar mig då och då tillbaka till gruppträningssalen för att riva av en BodyCombat när tillbakalängtan blir alldeles för stark.
Ibland tror jag att jag är äventyrare, och då får jag för mig att traska genom hela Spanien på tre veckor eller åka till Tanzania och bestiga Afrikas högsta berg, vilket jag ska göra lagom på min 35-årsdag om knappt 14 dagar.

Hälsa för mig är dock väldigt mycket mer än träning, så förutom att jaga endorfiner ser jag till att kramas och skratta mycket, åka till Dalarna och andas frisk luft med jämna mellanrum, ge kroppen mat som den blir glad av, sova, ta ett glas vin då och då, lyssna mycket på musik och gå på alldeles för många konserter, äta mammas bullar, se så många hörn av världen jag kan, läsa bra böcker och försöka ge något till dem som behöver.

Välkommen hit! Vem är du och hur hittade du in här?

Fotor0903212242