Stelt
Jag har haft ett par vilodagar från löpningen och istället fokuserat på återhämtning och rörlighet. Fram till i onsdags hade jag sprungit drygt 7 mil på 6 dagar och kroppen har inte helt oväntat känts lite stel och trött. Har unnat mig (genomlidit) en kiropraktorbehandling med fokus på höft – och fotleder och igår låg jag en lång stund på den skönaste tjocka mattan på jobbet och stretchade ut kroppen ordentligt.
Även i helgen vilar jag från (kvalitets)löpningen, och när andra nu laddar för Göteborgsvarvet i ett soligt Göteborg sitter jag med en kaffe efter ett rörlighetspass nere på ”min” brygga här i ett mulet Stockholm. Började med en lätt jogg runt min ö – exakt 2 kilometer – och varvade sen djupa utfallssteg (med fokus på att dra ut höftböjarna) med diverse stretching. Många av mina muskler i benen är rejält stela och kommer att behöva lite omsorg de närmsta veckorna om mitt löpsteg ska kunna vara så bra som jag gärna vill om två veckor. Game on!
Stel? Jo tack.
Fantasi…eller brist på den.
Imorgon är det dags för det sista långpasset inför maran. Nu är jag inte den som är den, och dyker det upp en galapremiär med hetaste DiCaprio på duken kan jag såklart springa de där två milen en dag tidigare. Har jag dessutom helt underbart flexibla kunder som ger mig möjlighet att göra det mitt på blanka dagen så har jag till råga på allt vunnit en stund av D-vitaminboost i solen. Win win!
Jag drog alltså iväg från jobbet runt lunch redan idag för att mata mina ben med ytterligare 20 kilometer. Hade ingen som helst aning hur min runda såg ut, mer än att jag skulle ta mig ut mot och runt Djurgården. När jag kommit en bra bit runt insåg jag dock att mitt kära Djurgården inte är så stort som jag ville att det skulle vara just idag, och stressen över att inte veta vart jag skulle ta vägen när jag hade betat av den sträckan gjorde att jag helt enkelt vände och sprang samma väg tillbaka igen. Inte ens det räckte dock, och på slutet fick jag röja omkring som en annan galning mellan hus, folk och bilar.
Så tråkigt och så oinspirerande att springa samma väg två gånger under samma träningspass, hur vackert och sagolikt det än må vara därute bland träd och fågelungar (såg en dopping(?) med tio ungar och dog sötdöden för en sekund). Faktum är att jag blev trött i kroppen av att vara uttråkat mentalt, och det är ju ingen höjdare alls. Nu gick passet bra tillslut och mina två mil är gjorda, men varför kan jag inte mäta ut en runda innan jag ger mig iväg!? Världens mest bekväma löpare.
Hur gör ni andra?
Fantasilöst.
Ånger
Jag fick en länk skickad till mig från en kompis igår. Den handlade om Bonnie Ware, en sjuksyster i Australien som efter åratal på en klinik med döende patienter skrev en bok om vad människor ångrar mest på sin dödsbädd - ”The top five regrets of the dying”.
Det var inga överraskningar på listan direkt, men punkterna tål ändå att tänkas på lite extra. Det vi önskar mest under vår sista tid i livet är…
…att vi skulle ha uppfyllt våra drömmar istället för att lyssna på andra.
…att vi inte hade jobbat så hårt.
…att vi vågat säga ifrån och uttrycka våra känslor oftare.
…att vi hade haft bättre kontakt med vännerna.
…att vi hade tillåtit oss själva att vara gladare.
Mycket tänkvärt. God morgon.
El Camino de Santiago 2010 – en av de saker jag ångrar minst av allt i livet.
Progressivt.
Idag svor jag i kyrkan och ställde mig på löpbandet trots att det råder världens bästa löparförhållanden utanför fönstret. Vissa pass passar helt enkelt bättre att köra inomhus, och idag var det tid(sbrist)en som var en avgörande faktor. Det går snabbare att hoppa upp på bandet än att ta sig ut, och jag är där jag vill vara när distansen är avklarad. Bekvämt.
Passet jag körde var dock inte bekvämt någonstans. Snabba Fötter hade varit i farten igen och kastat på mig en hemläxa som hette duga – en typ av snabbdistans med fartökningar var 5:e minut – ett pass som landade på totalt en mil. För siffernördarna kommer här facit för mitt pass idag, och även om det inte går att applicera på alla så kanske det kan vara ett kul upplägg att testa för den som har lite idétorka:
Uppjogg 5 min – 12 km/h
5 min 12,3 km/h
5 min 12,6 km/h
5 min 12,9 km/h
5 min 13,2 km/h
5 min 13,5 km/h
5 min 13,8 km/h
Nedjogg (som blev lite snabbare än ”jogg) 5 min 12,6 km/h
Nedjogg 7 min 17 sek 12 km/h
Totalt 10 kilometer blev det och kroppen kändes ordentligt trött efteråt. Progressiviteten i passet gör att flåset och benen (och inte minst pannbenet!) får sig en välbehövlig genomkörare.
Efter passet konstaterade en kiropraktorkollega efter några små tryckningar på min rumpa (ja, sånt händer då och då på jobbet…) att min gluteus är mer än spänd och ett besök på massagebänken är således inbokat på torsdag. Kanske välbehövligt efter 11 mils löpning på drygt två veckor…min 20-kilometare runt lunch imorgon icke inräknad. Den massagesmärtan kommer att bli mycket värre än Västerbron andra maravarvet.
Lika välbehövlig som torsdagens massage kommer att vara var vilan i en soffa och sojalatten jag bjöd mig själv på några timmar efter dagens löpning, och den rekordsnabba coachingen som jag och han med pekpinnen spontant fick till mellan två av hans jobb för dagen. Alla pusselbitar behövs.
Skönt pass!
Efter två dagars vila var det idag dags att knyta på sig löparskorna igen. Mitt 30-kilometerspass i torsdags har legat som en molande trötthet i benen och kroppen är mycket tacksam över att jag har haft huvudet på skaft och låtit bli träningen helt och hållet i ett par dagar.
Jag har ju alltid kört min löpträning i min egen bubbla, lite på känn och nästan helt utan andras tips och råd. För en vecka sedan klev jag dock utanför min comfort zone och lät Snabba Fötter-Kenth dra mig uppför Västerbron några gånger, och efter det har jag fortsatt att bolla min löpträning med honom. Han är otroligt kunnig och faktumet att han springer maran en sisådär 35-40 minuter snabbare än jag vittnar om att jag har en del att lära av honom.
Inför dagens pass fick jag en liten hemläxa – att springa 10-12 kilometer i en marschfart lite långsammare än mitt maratempo, kryddat med ett par fartökningar mitt i passet i en ganska mycket snabbare fart än mitt tänkta maratempo. Jag valde att köra passet i 2-kilometersblock och det var verkligen hur kul som helst! En mil känns verkligen mycket kortare än vanligt när man hugger sönder den i 5 x 2 kilometer, även om man inte stannar och vilar mellan blocken.
Vad fick jag då ut av det här passet? Jo – när min första lite snabbare intervall (kilometer 3 och 4) var klar och jag fick backa tillbaka till ”återhämtningstempot” kändes det som att jag var ute på en mysjogg runt stan. Efter min andra intervall (kilometer 7 och 8) kunde jag inte ens backa ner till det tempot som var tänkt, utan landade ca 10 sekunder snabbare och kände ändå att det var lätt. Otroligt bra för självförtroendet inför maran att känna att mitt tänkta tempo går ganska sakta jämfört med kapaciteten som finns i mina ben. Den lilla detaljen att den ska hållas i 42 kilometer är något jag får deala med den 1 juni, inte idag…idag fokuserade jag istället på att njuta av sol, lunch och en hög tidningar på min gräsmatta. Viktigare.
Lika barn leka bäst?
Igår var jag hos min frisör. Det var bara andra gången jag träffade henne, och förra gången jag var där var jag lite sådär lagom tjejigt nervös över att byta frisör efter ett antal år i trygghet med min gamla. Hon är dock numera mamma till en liten son, och att bilda familj är ju ändå ljusår viktigare än kräsna frisörkunder…
Nervositeten gick dock över snabbt och det visade sig att min nya frisör var en riktig guldklimp. Hon kan inte bara fixa till mitt hår precis som jag vill ha det – hon har också en fantastiskt skön syn på livet, och även om vi nog utåt sett är väldigt olika personer har vi så otroligt många grundläggande värderingar och åsikter gemensamt. Samtidigt har hon fått mig att fundera över hur viktigt vissa saker verkligen är i livet, saker jag kanske har ägnat lite för mycket energi åt innan.
Igår hamnade vi en diskussion om det här med att välja glädje i livet, att inte lägga tid och energi på energitjuvar och sådant man inte kan förändra och inte minst över fenomenet att man blir som man umgås. Tar vi Stockholm som exempel så vet ni som bor här (eller ni som har varit här) att man nästan kan känna gränserna mellan stadsdelarna i luften och att det lätt bildas grupperingar med jämlikar i de olika delarna av stan, som alla lever i sin egen lilla trygga värld och aldrig skulle kunna tänka sig att byta till någon annan.
Vi har ju ett mantra här i Sverige som lyder att lika barn leka bäst, men är det verkligen så? Är det verkligen när du umgås med dina likar som du får ut det mesta av livet och utvecklas framåt? Finns det inte en ganska stor risk att du bara flyter med, att alla dina sidor (inklusive dina sämre) växer sig starkare men att du aldrig någonsin får chansen att reflektera över det större livet och få chansen att kliva utanför din trygga lilla bubbla för att hitta nya vägar och insikter?
Är det inte egentligen i mötet med motsatserna vi växer? Även om du trivs med vänner och bekanta som är och fungerar som du, är det inte under t.ex. dina resor och i mötet med andra kulturer och personer du har haft dina största insikter? Har du inte egentligen utvecklats som mest när någon faktiskt har vågat sätta ner foten och ifrågasatt ditt beteende eller en åsikt du så starkt har hållit fast vid? Eller när du har suttit och filosoferat med en gammal människa som har levt närmare tre gånger så länge som du och har så mycket mer i bagaget än vad du har? Är det verkligen under den där middagen med de närmaste vännerna där alla sitter med likande åsikter om det mesta och häller vatten på varandras kvarnar som livet går framåt och du växer som person? Hur viktig är tryggheten med dina jämlikar kontra utmaningen som kan uppstå i mötet med motpolerna? Jag tänker ta en lång stund den här morgonen här på min bästa tänkarbrygga och fundera över det.
Tack…
Fanny har hängt på Jojohannas inlägg om tacksamhet. Tacksamheten över de stora och små sakerna i livet – sådant vi kanske lite för ofta tar för givet. Är det inte ett helt fantastiskt bra sätt att starta en solig lördag på, att vara lite extra tacksam? Jag är oftast bra på att vara tacksam över det jag har, men nu tänker jag belysa några väl valda saker lite extra.
Familjen. Jag har en fin familj som jag älskar, och även om de flesta av dem bor lite för långt bort så känns det ändå som om de alltid finns med mig och är nära när jag verkligen behöver dem. Vem skulle jag vara utan dem?
Vännerna. Aldrig någonsin har jag varit en person som har haft jättemånga vänner, men de jag har valt att ha i mitt liv står jag nära och de känner mig väl. Kära C är den allra närmaste, vi har känt varandra i över 20 år och det hon inte vet om mig är inte värt att veta. Hon kommer alltid att finnas i mitt liv.
Hälsan. Träning och bra mat är en självklarhet i mitt liv och jag vill verkligen göra allt jag kan för att trampa runt på den här jorden så länge som möjligt. Min kropp är det viktigaste jag har och det vore så otroligt idiotiskt att inte visa min kärlek till den på alla sätt som är möjligt. Jag är friskare och starkare än någonsin, och jag känner mig faktiskt yngre och piggare nu än för 10 år sedan.
Resorna. Jag älskar att vara på flygplatser. Att veta att jag är på väg till en ny plats för att få träffa nya människor, lära mig en annan kultur och vidga mina vyer är en av de bästa känslorna jag vet. Det finns ingenting jag lägger mer pengar på än resor, och det är så värt att spara in på en massa onödiga saker för att ha möjlighet att se världen. Att resa iväg till ett annat land är verkligen helt underbart, men när jag återvänder till Sverige uppskattar jag mitt hemland lite mer för varje gång och blir lite extra tacksam över att jag faktiskt har fötts till ett liv utan fattigdom, svält och sjukdomar.
Arbetet. Varje dag går jag till jobbet och är glad över att jag gör det jag gör. Hela dagarna får jag hjälpa människor till bättre hälsa, till ett friskare liv och höjd livskvalitet. Det är en ynnest och jag är så otroligt glad över att jag har valt den vägen.
Vad är du tacksam över?
Vårblommor hemma hos mig…tack.
