Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Women’s Health Halvmarathon (hjärta) Plan Sverige

Tre år i rad har jag sprungit Tjejmilen för Plan Sverige till förmån för deras kampanj ”Because I’m a girl” och arbetet för flickors och kvinnors rättigheter i världen. 2012 missade jag mitt mål på 45 minuter med 5 ynka sekunder. 2013 sålde jag utfallssteg för att samla in pengar till Plan och fick avsluta loppet med att kämpa mig igenom 719 stycken framför TV4:s kameror. 2014 sprang jag mitt kanske värsta 10-kilometerslopp ever.

2015 har Plan Sverige gått in som charity partner för Women’s Health Halvmarathon här i Stockholm den 25 april, och när jag fick frågan om jag ville vara med även i år – om än i ett lopp dubbelt så långt – tvekade jag inte en enda sekund. Jag älskar Plan Sveriges arbete och vill självklart göra vad jag kan för att hjälpa dem att sprida ordet, och jag är verkligen nyfiken på loppet som gick för första gången förra året = win win. Dessutom blir det ett perfekt genrep för min lite större utmaning den 30 maj

Plan Sverige kommer inför och under loppet att lyfta frågan om barnäktenskap – något som fortfarande drabbar 39000 flickor i världen varje dag. Giftermål har förödande konsekvenser för flickornas framtid då det ofta innebär att de måste lämna skolan och bli gravida innan deras kroppar är redo. Barnäktenskap är en kraftigt bidragande orsak till att den vanligaste dödsorsaken bland flickor i utvecklingsländer mellan 15-19 år är graviditetsrelaterad(!).

För att stödja kampanjen kan du köpa och bära det rosa armbandet, sms:a ett bidrag eller bli mobilfadder. Besök kampanjsidan för att ge ditt lilla men otroligt betydande bidrag! En kan inte göra allt, men alla kan göra något…glöm aldrig det.

Lördagen den 25 april klockan 11 smäller det – ses vi där!?

Lanseringsbild skoltjejer

 

 

Stora löparboken för kvinnor

Passande nog på min första träningsdag efter den envisa bihåleinflammationen damp en present ner i brevlådan – Stora löparboken för kvinnor. Den är skriven av Lofsan och Jessica Almenäs och jag har varit nyfiken på den ett bra tag nu.

Jag måste säga att det är en otroligt snygg och matnyttig bok om löpning de har knåpat ihop! Den innehåller allt ifrån träningsprogram och styrketräning till viktnedgång och graviditetsträning, plus skador, loppförberedelser och annat smått och gott. Den är skriven på ett språk som även en nybörjare i löparskorna förstår och det är verkligen en bok jag skulle rekommendera till en kvinna som vill börja löpträna.

Det som slår mig mest är dock de otroligt fina bilderna! Fotografen Linda Alvegren har verkligen gjort ett fantastiskt jobb framför kameran, och de två huvudpersonerna glänser framför. Bilderna utstrålar löparglädje och endorfinrus – precis som jag vill ha det i en bok om min favorithobby! Snyggt jobbat!

IMG_4806

IMG_4807

IMG_4808

IMG_4809

 

Äntligen!

Jag har äntligen sprungit! Det var inte långt, det gick inte snabbt och jag slog inga världsrekord. Men jag är äntligen frisk från min elaka bihåleinflammation, min nya Polar V800 och de nya skorna fungerade som en dröm. Tusen tankar sorterades i 5 kilometer och det pirrar i magen när jag tittar framåt på allt jag hoppas kommer att hända det här året. JAG HAR SPRUNGIT!

Polar V800
löpning Polar V800 Stockholm

Bihålor och endorfinlängtan

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig…men som man kanske hade misstänkt. Jag åkte upp till Dalarna för en dryg vecka sen för att hälsa på mamma över helgen. Jag har känt mig lite hängig de senaste veckorna, haft en molande huvudvärk och varit vansinnigt trött. Jag har p.g.a. det inte tränat ordentligt sedan 14 februari och en helg hos mamma kändes som helt rätt beslut för att bli helt frisk och utvilad igen. Mina sista timmar på jobbet var dock ovanligt ansträngande, jag kände att min röst inte bar riktigt och en lätt rethosta smög sig på. Tågresan blev hostig och sådär lagom obehaglig med ett märkligt kryp i kroppen.

Fredag morgon vaknade jag efter 8 timmars sömn men kroppen vaknade aldrig, inte på hela dagen. Jag och mamma tog en lugn långpromenad i snöfallet och när vi kom in tinade jag liksom aldrig upp igen. Fötter och händer var iskalla resten av dagen och jag kände mig allmänt hängig. Det planerade vinglaset på kvällen fick se sig besegrat av en ond hals och jag förstod att det var något på gång på riktigt.
På lördagen var sjukdomen ett faktum. Halsont, huvudvärk och täppt näsa. Moster kom förbi en sväng, tittade på min gråa uppenbarelse och frågade om jag hade feber…nej det tror jag inte, svarade jag. Jo, svarade termometern någon timme senare och visade 38 grader mot mina normala 36,5. Tack och hej, bara att bädda ner sig och konstatera första febern på ett par år.

Lördag kväll och hela söndagen var ett enda töcken av feber som toppades runt 39 grader, sömn, snorpapper och borttappade smaklökar. Hosta, halsont och täppt näsa. Huvudvärken från helvetet. Min resa hem fanns inte på världskartan, hur skulle jag orka resa i 4 timmar när jag inte ens orkade sitta upp i soffan? Nej, jag fick stanna kvar i mammas soffa.
Måndagen kom och febern gick ner, men huvudvärken blev om möjligt ännu värre. Smaklökarna fortsatte att sova och en förpackning med 150(!) näsdukar var förbrukade. En timme var tidsgränsen för hur länge kroppen orkade vara vaken, sen var jag tvungen att sova. 14-15 timmars sömn på ett dygn blev något typ av rekord.

På tisdag morgon ringde jag vårdcentralen på Mora lasarett, jag orkade inte med huvudvärken och kroppen som var helt avstängd. Fem minuter inne hos läkaren, ett par knackningar kring ögonen och en snabbsänka som visade 80 (i stil med lunginflammation…) istället för det önskvärda 5 eller lägre var tillräckligt för att konstatera en kraftig bihåleinflammation. Jahapp.
Så sjuk som jag har varit i veckan har jag inte varit på många år. Bihåleinflammation är verkligen ingen lek, och jag tackar högre makter för att det finns antibiotika. Idag, efter drygt tre dygn och 20 tabletter av de 60 jag ska äta innan jag är klar, orkade jag faktiskt ta en hel timme lång promenad. Visserligen i snigeltempo, men dock. För ett par dagar sedan orkade jag ju knappt gå från soffan till sängen.

Jag försöker att inte tänka på hur många löppass jag har missat under den dryga vecka som har gått, och jag har även försökt att inte stressa upp mig när det dagliga ”dagens träning”-mailet från marathon.se har dykt upp i inkorgen. Jag har bara klickat delete, tänkt att jag inte kan göra något åt saken och somnat om. Det har fungerat bra, antagligen för att jag har känt att det inte har funnits en chans i universum att jag skulle kunna träna…bara tanken på att springa har gjort mig yr i huvudet.

Nu däremot, när jag har kommit tillbaka till Stockholm efter en vecka i Dalarna och känner att det faktiskt är vår här, nu är jag sugen på att springa. Det gör ju inte saken bättre att jag äntligen har fått min nya värstingklocka från min nya sponsor(!) Polar och att mina efterlängtade Adidas Adizero Adios Boost 2 damp ner i brevlådan idag. Det spritter i benen och jag vill springa! Det är (bara) 85 dagar kvar till maran och jag känner att jag har väldigt många pass kvar som jag vill hinna få till…men jag måste verkligen vänta på kroppen nu, annars riskerar jag att vara sjuk resten av våren. Skynda långsamt, och har jag tur kan jag kanske kanske kanske köra ett lätt pass i mitten av nästa vecka.

Västerbron lyste retfullt i guld när jag tog min promenad för ett par timmar sen, som om den redan har vunnit slaget…men den 30 maj får den känna sig besegrad. Snart är jag tillbaka till 100%, och jäklar vad pigg och utvilad jag ska vara då!

IMG_4698

Bloggtystnad och chiapudding

Jag har verkligen inte varit flitig här på bloggen på sistone. Faktum är att jag inte har varit så aktiv framför datorn alls, jag har hängt mer med min mobil och jag har av ren bekvämlighet uppdaterat min Instagram väldigt mycket mer än mitt bloggflöde.
Ni som har hängt med där vet att min tid har ägnats mycket åt att löpträna, leta efter våren, pärla armband (tack till alla som beställer och hjälper mig att skänka pengar!) och att äta en massa gott. Chiapudding t.ex.

Chiafrön blev en riktig snackis i samband med att boken Born to run kom, tarahumarafolket baserar viss sin kost mycket på chiafrön, utvinner sin egen energidryck chia fresca från dem och sägs bli extremt friska och uthålliga av det. Visst – chiafrön är en hälsobomb p.g.a. det höga omega-3-innehållet och eftersom de är extremt rika på fibrer, men med tanke på att de är förhållandevis dyra så är det ganska mycket snällare mot plånboken att äta lax (som innehåller en typ av omega-3 som kroppen dessutom tar upp lättare) och linfrön som ger samma effekt.

Att blanda lax och linfrön med mandelmjölk är dock inte lika vansinnigt gott som chiapudding, så mitt frukostval den senaste tiden har inte varit särskilt svårt: 2-3 msk Holistic chiafrön tillsammans med 1-1,5 dl mandelmjölk som smaksätts med lite kardemumma och får stå över natten och sedan toppas med det jag är sugen på just den dagen – jordgubbar, hallon, mango, gojibär, mullbär, kanel, kokos, äpple, kiwi….you name it. Till det ett par ägg och kaffe, sen är frukostsuccén ett faktum. Testa vet ja! Gör det, så lovar jag att bli lite mer effektiv på att skriva inlägg här på bloggen…jag vet att iallafall vissa av er önskar att jag spenderade lite mer tid framför tangentbordet.

Ha en fortsatt fantastisk fredag!

chiapudding
chiapudding Holistic chiafrön

Stolt ambassadör!

Trots att 2015 knappt har börjat händer det redan mycket och det här året går verkligen från klarhet till klarhet. I fredags, efter en hektisk arbetsvecka, fick jag äntligen klartecken att berätta något som har varit lite hemligt sedan slutet av förra året…

Sedan den första dagen för fem år sedan när jag satte min fot på The Academy för att påbörja min utbildning till personlig tränare har jag bokstavligen älskat skolan. Jag kände mig direkt välkommen, stämningen var alltid på topp och de erfarna lärarna – många kvar sedan starten 1999 – var och är otroligt kompetenta. Under mina år som personlig tränare har jag märkt att skolan inte helt överraskande har ett otroligt bra rykte i branschen, och när jag ett par år senare ville bygga på min utbildning och även skriva ”Lic. löpcoach” på visitkortet var det ingen som helst tvekan om vart jag skulle vända mig. Jag är dessutom ganska säker på att det inte är särskilt vanligt att gamla lärare hör av sig då och då för att fråga hur det går ute i arbetslivet, något som faktiskt är verklighet här och som gör att mitt hjärta slår lite extra hårt för skolan. Nu har jag – tillsammans med nio andra gamla, grymma elever bland väldigt många sökande – blivit utsedd till ambassadör för att representera skolan 2015 – något jag är otroligt stolt över!

Vår uppgift kommer främst att vara att svara på blivande elevers frågor, berätta om vår utbildningsupplevelse från ett elevperspektiv (vissa saker är svårt för lärare och annan personal att veta…) och förhoppningsvis räta ut ett och annat frågetecken längs vägen mot att välja en bra och stabil yrkesutbildning för att kunna arbeta med träning och hälsa. Jag ser verkligen fram emot arbetet som ambassadör och jag hoppas att vi hörs och ses under året, om inte in real life på någon mässa någonstans så åtminstone online. För ett starkare och friskare 2015!

1490666_10152607899022477_2983672350778065785_o

Har du frågor om min utbildning eller funderar du på om du ska byta bana och våga ändra inriktning i arbetslivet? Tveka inte att kontakta mig på mail helena@healthbyhelena.com, jag hjälper dig gärna!

Varför gör du det du gör?

”Jag fattar inte att du vill springa ute i det här skitvädret.”
”Har du tittat ut idag, hur f*n kan du gå ut frivilligt?”
”Jag är så imponerad att du tar dig ut, jag skulle också vilja…”

Känner ni igen er? Det finns ingen tid på året som föder så många kommentarer kring löpning som vintern. Folk i största allmänhet gillar inte att springa på vintern, och vi som inte gör någon skillnad på årstiderna utan tar oss ut vilken tid som helst på året får vara beredda på att försvara oss. Jag har verkligen inga problem med det, men jag skulle verkligen vilja få andra att förstå att det faktiskt inte är omöjligt att ta sig ut i grisvädret och köra sitt pass, för att sedan komma in i värmen och känna sig dubbelt så nöjd som man gör de dagarna på våren när solen skiner, fåglarna kvittrar och det är vindstilla.

I söndags, efter mitt långpass på 22 km, fick jag en kommentar inne på min Instagram från en tjej som jag vet är en duktig löpare med många lopp i bagaget. Hon skrev att hon var så imponerad, jag kontrade med att jag vet att hon skulle klara samma sak och hennes svar säger allt om var nyckeln ligger: ”Ja, men din målmedvetenhet. Står det 22 km på schemat så gör du det.”
Det är ju precis det det handlar om – att göra det man har planerat, inte tänka så mycket utan bara få det gjort. Låter ju enkelt, men det kräver först och främst att man faktiskt har en plan. För att lägga upp en plan måste man rimligtvis ha ett mål med det man gör, och en vetskap om att det enda sättet för mig att ta mig dit är att följa planen…annars faller hela tanken kring planen.

För mig är det enkelt. Om 130 dagar – lördagen den 30 maj – står jag på startlinjen på Stockholm Marathon för tredje gången i mitt liv. Jag har en tid jag vill slå och jag började min träning 26 veckor innan loppet. Eftersom själv inte alltid är bäste dräng har jag tagit hjälp med min programmering och planering inför maran och för mig är det oftast lättare att följa ett program som någon annan har skapat, det är ju på något sätt så mycket lättare att hoppa över sina egna pass.
Alla pass genomförs inte med ett leende på läpparna och det finns dagar då även jag kan hålla mig för skratt och känner att jag inte orkar klä på mig alla varma kläder för att ge mig ut i ett kallt och ruggigt väder som jag vet kommer att göra mig frusen och blöt inpå bara skinnet efter 10 minuter. Men här har jag ett val – vill jag ha roligt nu eller vill jag ha roligt den 30 maj? Min mentala inställning är att varje litet pass jag genomför enligt plan på min väg fram till målet kommer göra det lite lättare den dagen jag ska springa loppet. Håller jag mig till planen (och allt klaffar på tävlingsdagen) så når jag mitt mål. Ett enkelt sätt att få iallafall mig att ta mig ut trots uselt väder och kyla.

Varför gör du det du gör? Jag säger inte att ditt mål måste vara ett långlopp eller ett kortare lopp eller ens ett lopp alls, men jag tror (vet) att motivationen ökar med ett mål som ligger och väntar i framtiden – oavsett vilket mål det är. Det är så mycket lättare att få ett pass avklarat om man har ett svar på frågan ”varför gör jag det här?” än om man står som ett frågetecken inför sig själv och inte vet varför, då är det väldigt lätt att man hellre stannar i soffan.
Jag träffar dagligen människor med olika mål, och det kan vara allt ifrån en önskan om att bli av med sin blodtrycksmedicin, att orka springa uppför en specifik backe, att tappa x antal kilo i vikt, att uppnå det underbara endorfinruset efter passet eller att genomföra en Ironman. Oavsett vilket målet är kan man alltid påminna sig själv de dagar det känns tungt om varför man gör det man gör. Vet man inte varför så blir det mer sällan gjort, så enkelt är det.

Dagens pass kändes verkligen inte speciellt motiverande när jag bytte om för att ta mig ut i eftermiddagsskymningen i ett kallt och slaskigt Stockholm; 8 x 1 km tröskelintervaller. När jag ställde mig frågan varför jag ens ger mig ut för att springa i det här tråkiga vädret – dessutom samma sträcka 8 gånger för den minst lika viktiga pannbensträningen – hade jag dock svaret klart: jag vill ha roligare den 30 maj och tänker springa in på Stockholms Stadion och se klockan på målportalen skrika ut min rekordtid. Enkelt.

Skärmavbild 2015-01-20 kl. 18.22.45

Har du frågat dig själv på länge varför du gör det du gör?