lopp

Boston Marathon 2019 – the story

Boston Marathon. Detta mycket speciella och för många väldigt åtråvärda lopp. Ända sedan jag gråtande sprang in över mållinjen på min första mara i Stockholm 2011 har jag velat springa Boston. Min debuttid på 3.36.50 (otippat snabbt på debuten såhär med lite erfarenhet i löparryggan…) räckte dock inte för att kvala. Jag var 31 år då och jag gissar att kvaltiden låg på 3.35. 2015 lyckades jag springa Stockholm på 3.30.08, men då planerade jag min vandring genom Nya Zeeland och den krockade med Boston året efter. 2016 sprang jag Stockholm med Team Aron helt utan träning (3.54.34) och 2017 åkte jag spontant på en restplats och avverkade NYC Marathon i november (3.37.07). Inget av loppen var fokuserade på någon tid så Boston fanns inte ens i tanken.
Dagen efter NYC Marathon var det sista dagen att köpa en lott med chans på en startplats i 2018 års Berlin Marathon. Jag slentrianköpte en på hotellet i New York och döm om min förvåning när jag lyckades knipa en plats! Min form kändes hyfsad när jag kom till Berlin i september förra året, och även om min rygg hade krånglat den sista tiden gick jag ut i modigt 4.45 min/km-tempo med ambitionen att se hur länge det skulle hålla. Jag sprang in på helt ofattbara (med tanke på avsaknaden av dedikerad maratonträning) 3.27.07 – 12 minuter och 53 sekunder under min kvaltid till Boston. Snabbt som attan skickade jag in en anmälan ett par dagar efter loppet och även innan sista anmälan och höll tummarna. 10 dagar senare fick jag ett mail att jag hade fått en plats. Lycka!

Ni vet känslan när man inser på upploppet att det har gått vägen… Berlin Marathon 2018

Uppladdningen inför Boston Marathon 2019 blir dock inte riktigt som jag har tänkt mig. Från annandagen är jag småkrasslig och får inte till ett enda löppass med bra känsla. Pulsen är hög och kroppen svarar inte. Loppet går måndagen den 15 april och fredagen den 15 mars åker min pappa in på sjukhus i Falun efter en stroke. Jag släpper allt och åker dit. En vecka med extrem oro, stress och sömnlöshet följer. Jag springer tre 5-kilometersrundor för att rensa huvudet under veckan men kroppen känns som bly och andningen är tung trots att pulsen inte är särskilt hög.
Jag åker hem till Stockholm efter en vecka för att packa om väskan och återvända till Falun. Kroppen vill annorlunda och svarar med hög feber. Fredag kväll tillbringar jag hemma i soffan med hosta, feber och allmänt ont i kroppen. På lördag morgon har jag svårt att andas och termometern visar nästan 40 grader. Jag ligger utslagen hela dagen och orkar ingenting. På eftermiddagen ringer jag 1177 och de skickar mig direkt till akuten på Karolinska. Min andning är nedsatt och jag somnar i väntrummet. Lunginflammation. Efter fyra timmar och diverse undersökningar och inhalation av kortison och antibiotika får jag åka hem. Blir sängliggande och får antibotika i 9 dagar.
Söndagen den 7 april, en  springer jag äntligen för första gången ett lätt pass igen. 5 kilometer med otroligt skön känsla. Ingen hosta, pulsen är låg och fin och andningen är normal. Håller 4.45-tempo utan någon som helst ansträngning. Min glädje vet inga gränser. Kommer hem glad i hågen och tänker att jag ska städa nu när endorfinerna sprutar. Plockar fram dammsugaren, sätter i sladden och plockar upp slangen från golvet. PANG – min rygg smäller. Jag lägger mig på golvet med ofattbar smärta i ländryggen, en smärta jag känner igen från tidigare ryggskott. Fan. Min första tanke: där gick min start i Boston åt helvete.

Men. Som så många (oräkneliga!) gånger förr räddar David och Susanne på Löparakuten mig. Redan dagen efter smällen, på måndagen, får jag en tid hos David som lindrar det värsta. Jag ligger hemma och vilar i två dagar och på onsdagen behandlar Susanne mig. Hon och upprepar sedan proceduren på fredagen när jag är på väg till Arlanda för att flyga till Boston. När jag sätter mig på flygbussen är jag nästan smärtfri. Jag förstår inte hur de gör men jag är så glad att de finns. Jag kommer till Boston på fredag kväll och min start är fortfarande osäker.

Måndagen den 15 april öser regnet ner över Boston. När jag tittar ut genom fönstret från hotellrummet ser det ut som om någon har satt igång en dusch över stan. Helgens solsken är long gone och jag misstänker att våra 42,2 kilometer blir en blöt historia. Inte lika kalla som 2018 dock eftersom det är 16 grader varmt ute redan väldigt tidigt på morgonen.
Min ambition är att gå den dryga kilometern ner till Boston Common där de gula skolbussarna står och väntar för att ta oss ut till starten. När jag kommer ner till lobbyn i mina dubbla ponchos och plastpåsar över skorna (note to self: hjälper inte i monsunregn) får jag dock skjuts av brittiska Kate som precis har givit upp kampen mot regnet och beställt en taxi. Vi tappar bort varandra i myllret när vi kommer fram och jag får tillslut skydd i en buss. Resan mot Hopkinton tar en dryg timme och regnet slutar precis innan jag kliver av bussen.

30000 löpare bussade från Boston. Foto: marathonfoto.com

Klockan 10.25 går startskottet för wave 2 där jag står. Jag har inte vågat mig på ett enda löpsteg sedan jag kom till Boston och jag har ingen aning om hur kroppen ska reagera på att springa. Mina tankar är fokuserade på att ta mig en kilometer i taget och jag ger mig iväg. Det är varmt och kvalmigt. Kroppen känns stel och tung. 42,2 kilometer känns längre än någonsin men mitt sikte är inställt på en medalj. Tar det mig maxtiden på 6 timmar så får det göra det.

Kaffekö i överbelamrat tält innan start.

Jag har blivit varnad för den första milen på loppet. Den går mer eller mindre nedför och många går ut för hårt och tar sen helt slut i framsida lår. Jag trycker inte på men jag bromsar inte heller. Låter bara kroppen göra sitt och åker med. Första 5 går på strax under 24 minuter och det känns ganska lätt. Lite tungt att andas i den tjocka, kvava luften, men ändå ok. Strax efter 5-kilometermarkeringen blir jag sjukt kissnödig och får hoppa in på en bajamaja.

Precis innan 10 kilometer springer vi in i Framingham och publiken är helt galen. Det känns fortfarande bra men det flyter liksom inte. Passerar milen på 49.12 och tänker att det inte kommer att hålla i det här tempot hela vägen in. Enligt många börjar loppet vid 30 kilometer när alla backar uppenbarar sig, bland dem den mytomspunna Heartbreak Hill som har knäckt många löpare genom åren.

Det är få lopp jag har sprungit där detaljerna har försvunnit så snabbt som Boston Marathon. Minnena är fragmentariska och jag vet inte exakt när och var allting hände i loppet. Jag springer i ett smått töcken där milesmarkeringarna avlöser kilometermarkeringarna och allt blir en soppa i huvudet. Ett marathon är 26,2 miles (1 mile = 1,6 km) och jag vet att 10-milesmarkeringen är lite knäckande. Bara 16 kilometer in i loppet och jag känner mig redan väldigt trött. Ovanligt trött. Det är varmt och fuktigt och andningen går lite tungt. Jag vågar inte titta på min puls med risk för att se hur trött jag egentligen är. Känner bara hur kroppen mår rent muskelärt och anpassar farten efter det. Passerar 15 kilometer på nästan 1.15 och inser att jag tappar fart. Halvmaran går på 1.45.49 och istället för att bli stressad känner jag ett lugn över att jag har över 4 timmar på mig att avverka andra halvan för att få medalj. Jag blir avslappnad och glad av tanken, samtidigt som löpardjävulen i mig säger att jag kan trycka på i samma fart till mål och komma in på under 3.35. Den tanken försvinner dock väldigt snabbt efter en liten stund då bensinen tar slut. Jag har druckit sportdryck varje mile, slukat en förpackning CLIF Bloks och min ena Enervit Liquid men det går ändå trögt. Låren svarar inte alls, vaderna är trötta och det känns som att jag går på tom tank. Folk skriker ”Go Sweden – you can do it

!!!” överallt och jag vill bara svara GO SJÄLV för fan om det är så lätt! Kör dock på fake it ’til you make it-planen och svarar ”thank you!” på alla hejarop. Låtsas ha krafter. Tuggar vidare och känner att det är väääldigt långt till Boston.

Starten. Foto: marathonfoto.com

Det går tyngre och tyngre. Det är varmt och jag dricker som en elefant. Blir kissnödig igen någonstans vid 26 kilometer och måste springa på toa igen. Personligt rekord i toalettbesök under ett maraton. Publiken är fantastisk men min kropp är ofattbart trött. Den vill inte vara med. Jag är varm, benen är sega och andningen känns tung. Långt ifrån lunginflammationstung men ändå oskönt tung med tanke på att det är långt kvar till mål. Jag springer och väntar på Heartbreak Hill men inser inte att jag har tagit mig uppför den förrän jag ser en skylt som säger ”Hearbreak is now behind you!”. Det var så många backar att jag blandade ihop dem. Kanske lika bra. Jag gick ändå i varje uppförsbacke eftersom jag kände mig som en bil på tomgång.

Efter Heartbreak Hill väntar några sköna nedförsbackar för den som har pigga lår. Inte för mig med andra ord. Till min förvåning ser jag i efterhand att jag har ett par kilometer som går runt 5-tempo, vilket är helt ofattbart. Jag har ingenting kvar i kroppen och konstaterar att det här med att springa ett maraton utan någon vidare träning 4 månader innan inte är att rekommendera. Det vill jag inte göra om igen, iallafall inte på en sådan kuperad bana som den här. Mina känslor är dock kluvna eftersom jag samtidigt är så gränslöst tacksam över att kunna vara på plats och göra det jag gör. Pappa återhämtar sig på sjukhuset och jag springer äntligen det lopp jag har drömt om så länge. Jag ser en skylt som säger ”You’ve got the right stuff!” med en bild på Donnie Wahlberg, en av mina tonårsidoler i NKOTB, och jag gråter en skvätt (”You got it (the right stuff) är en låt med NKOTB). Jag blir märkligt blödig när jag tar ut mig fysiskt.

Minnena från loppet är lite suddiga efter Heartbreak. Nästa passage jag kommer ihåg är viadukten vi springer under på Commonwealth Avenue, där det hänger en banderoll i gult och blått med texten BOSTON STRONG – ett uttryck som föddes den 15 april 2013 när bomberna small vid målgången av Boston Marathon. Jag gråter lite till. Det är bara ett par kilometer kvar och min nacke börjar krampa. Funderar över vad jag ska göra om min rygg smäller igen? Publiken är helt galen och jag känner mig lite dum som inte orkar springa när det lutar det minsta uppför. Jag är helt slut.

Mitt löpsteg är icke existerande och jag går och försöker springa om vartannat. Det är så fruktansvärt tungt och trots att publiken är helt galen kan jag inte förmå mig att sträcka på kroppen och hitta någon typ av stolthet i min hållning. Jag är en hösäck on a mission impossible. Nacken krampar, fötterna värker och låren är som två tegelstenar. Först när jag springer in på Boylston Street (som lutar lätt nedför) och jag vet att det är ett par hundra meter kvar orkar jag trycka på. Klockan visar på 4.20-tempo och jag undrar var de här krafterna fanns för någon timme sen? Hela gatan kokar och jag gråter. Tårarna rinner och jag får svårt att andas. Jag är på väg att springa i mål på ett lopp som jag borde ha varit helt utdömd ifrån. Min klocka visar på en bit under 4 timmar och det borde inte gå med min uppladdning. Men jag är på väg att göra det.

Målgången är ett töcken. Jag vet att jag sträcker upp armarna och vrålar YES! och att publiken då skriker ännu mer. Men upploppet är ganska svart i minnet. Pulsklockans analys säger att jag är över min tröskel på slutet men jag har inget minne av att jag är så andfådd. Jag är bara så jävla glad. Att springa under målportalen på den 123:e upplagan av Boston Marathon är dock något jag aldrig glömmer. Det var längesen det var så skönt att sluta springa och det var längesen en medalj kändes så välförtjänt att få runt halsen. Jag gråter när jag får den och jag gråter när jag ringer min kärlek här hemma i Sverige. Min energi är helt slut och jag är så ofattbart glad.

Stjärna nummer tre av sex i min World Marathon Majors-serie är bärgad i hamn. Bostons blåa unicorn är min.

löpning

Stronger – perspektiv och tacksamhet

Igår såg jag äntligen filmen Stronger – den sanna historien om Jeff Bauman. Författaren Jeff stod i målområdet och förlorade båda sina ben i bombattacken mot Boston Marathon 2013. Han skrev en bok om händelsen och den filmatiserades sedan med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Jag förstod redan innan att filmen skulle beröra mig, men jag blev överraskad över hur starkt den påverkade mig. Det var längesen jag grät så mycket till en film och jag slogs av en enorm ödmjukhet och tacksamhet till min kropp. En enorm glädje spred sig samtidigt inom mig. En glädje över att jag verkligen låter kroppen få vara med och leva. Leva medan jag lever.

Jag har ett otal gånger blivit mer eller mindre (oftast mer) ifrågasatt när jag har hoppat på fysiska utmaningar av olika slag. Min ensamvandring genom Spanien 2010. Mitt första marathon 2011. Mitt andra marathon. Mitt tredje (hur kan man göra om det där, då måste man ju vara knäpp på riktigt?!). Min första bestigning av Kilimanjaro. 300-milsvandringen genom Nya Zeeland (VA?! 300 mil?! ENSAM?!). Första ultraloppet (hur kan du gå från marathon direkt till 90 kilometer – det kan ju inte vara nyttigt?!). Andra ultran. Tredje. Fjärde. Första 10-milsloppet. Återresan till Kilimanjaro (HUR kul kan det vara att bestiga samma berg igen?!). Mastodontstafetten i England (VA?! Springa i över ett dygn?). Jag tror inte att det finns ett enda lopp över halvmaradistans som jag har sprungit där jag inte har blivit ifrågasatt av människor som tycker att det vore sundare att stanna hemma i soffan (för det kan ju inte vara nyttigt att pressa kroppen på det där sättet?!). Huvudskakningar och ”när ska du växa upp?” har haglat. Ifrågasättandet är som bensin på min löpar(eller vandrings)eld, men det fanns en tid då jag blev extremt provocerad av alla frågor och skeptiska blickar.

Numera förstår jag bättre och lägger ingen energi på kommentarerna. De allra flesta som dömer ut utmaningar av olika slag förstår inte innebörden av dem. I detta fall förstår de inte att den fysiska förflyttningen av kroppen bara är en liten, liten del av hela bilden. Det är allt som händer på det mentala planet som (för mig) gör det hela intressant. Hjärnans påverkan på vår fysiska massa. Det hör dock till en helt annan dimension och den sidan av guldmyntet kan inte upplevas på något annat sätt än att man själv letar sig in i tillståndet. Är man inte beredd att göra det så kommer man ha väldigt svårt att förstå. Är man ovillig kommer man heller aldrig att ta sig igenom ett ultralopp eller en vandring genom ett helt land. Det krävs nämligen mer än en frisk och stark kropp för det. Mycket mer. Det är en mental kamp utan dess like och kroppen blir i sammanhanget ofta sekundär. Krigandet och kampen ger dock tusenfalt tillbaka (ni som har läst mina race reports genom åren har varit med i bergochdalbanan) och i mitt fall har det varit helt livsförändrande. Alla som kände mig innan jag plötsligt fick för mig att springa en halvmara 2008 kan intyga förändringen. Helena före löparfrälsningen och Helena efter densamma är inte samma person. Långt ifrån. Jag vill aldrig ha tillbaka den mentala livsinställningen hos den förra. Ever.

Rädslan jag kände när Jeff vaknade upp på sjukhuset i filmen igår kändes fysiskt i min kropp och framkallade direkt tårar. Paniken över att inte ha en kropp som tillåter mig att uppleva kampen, smärtan, kriget, fallet, revanschen och den totala triumfen som mina fysiska utmaningar innebär är total. Tårarna rann nedför mina kinder mer eller mindre hela filmen. Jag var helt slut efter de knappa två timmarna som den sanna historien rullade framför mina ögon. Alla tårar var dock inte ledsna. Glädjetårarna var minst lika många – glädjen över att jag har hittat ett sätt i mitt liv att på allvar interagera med min kropp. En integration som är ett ständigt äventyr och som får mig att må så vansinnigt bra. Som skänker så mycket mervärde till mitt liv. Glädjen och tacksamheten över att jag inte har valt att leva mer som en amputerad än den jag faktiskt är – någon med två fullt fungerande ben. Att jag har gjort frisk luft och endorfiner till min starkaste drog.

Mitt syfte med den här texten är verkligen inte skriva någon på näsan och få alla att göra det jag gör (även om det skulle göra mig väldigt glad om någon skulle våga ta steget och utmana sina mentala barriärer). Däremot känner jag en sådan ENORM tacksamhet över att jag är fri att välja vad jag gör med mitt enda liv, samt ett kraftigt minskat behov att försvara mina val. Vi kan göra vad vi vill om vi verkligen vill. Ett liv. Tack för perspektiven Jeff Bauman.

Den 15 april springer jag (ÄNTLIGEN) Boston Marathon. Stressen över att jag har tränat för lite inför loppet, som jag tidigare har känt, har nu övergått till en längtan efter att få ta mig fram de 42,2 kilometerna längs Bostons gator. För att jag kan.

löpning lopp

Löparåret 2018 i backspegeln

2018 års tillbakablick på löparåret känns väldigt speciell. Att se tillbaka på alla mina lopp och träningspass under det gångna året väcker så mycket glädje! Det får mig att känna en enormt stor tacksamhet till min kropp. Enligt Strava har jag spenderat ungefär 1300 kilometer i mina löparskor under året och sprungit hela 9 lopp. Det är dags att knyta ihop löparsäcken för i år. Häng med på en resa genom mitt löparår 2018!

Januari

Året började sådär. Min rygg krånglade en hel del och bästa Susanne på Löparakuten gjorde sitt bästa för att hålla den i schack. Löpningen gick ok men stressen över mitt livs längsta lopp som väntade i februari växte för varje dag. Försökte ignorera ryggen allt jag kunde, men den var verkligen inte hundra. Körde coachpassen med mina klienter, men min egen löpning fick ta ett steg åt sidan i slutet av månaden. David påminde mig om att min rygg brukar höra av sig inför längre lopp. Stress triggar igång nervsystemet och ger smärta. Inte konstigt att jag var lite stressad när jag skulle springa tresiffrigt antal kilometer för första gången i livet.

Februari

Den 4:e februari flög jag till Nya Zeeland. Flygvärdinnorna gav mig fyra extra kuddar för att bygga upp en skön stol för min rygg. Oron växte eftersom stillasittande ofta är det värsta för onda ryggar. Försökte tänka på annat och tog mig hela vägen ner till Auckland utan alltför mycket smärta. Tre dagar senare stod jag på startlinjen för att ta mig an Tarawera Ultramarathon 102 km. Dagen innan, när jag hämtade ut nummerlappen, ilade ryggen men jag kände ingenting av den under mina 15 timmar och 15 minuter som jag sprang mellan Kawerau och Rotorua. Ingenting. Beställde ett blombud till Susanne och tackade för att hon än en gång hade trollat med min kropp. Jag springer bara tre gånger till under hela februari, kroppen har fullt upp med att återhämta sig…

Paul Charteris – en av loppets grundare – tar emot ALLA löpare vid mållinjen. Välbehövlig målgångskram.

Mars

Ryggen är tillbaka och kroppen återhämtar sig. 102 kilometer traillöpning sätter sina spår och benen svarar inte något vidare. Tog det lugnt med min egen löpning. Coachar mina klienter och styrketränar. Försöker ge tillbaka något till kroppen som har slitit. Avslutar dock månaden med tidigare inbokade Asics Premiärmilen i kylan. Springer de 10 kilometerna på överraskande 45.49. Ett fint bevis på att kroppen är på väg tillbaka!

Kall och glad efter Premiärmilen.

April

I april hittade jag ut i den svenska skogen igen. Åda Wild Boar Trail hade legat på min bucketlist ett tag och i år passade det äntligen in i kalendern! Jag fegade lite och valde den ”korta” distansen på 12 kilometer, men den skulle visa sig vara utmanande nog… Slet mig igenom banan på drygt en och en halv timme och missade precis pallen. En 4:e plats var jag dock mer än nöjd med!

Where I’m completely alive… Foto: Mikael Björklund

I april sprang jag också Tjejmilen 21k till förmån för Plan International Sverige och deras arbete för flickors rättigheter. En femtiolapp dyrare startavgift till något gott – jag älskar att det är så lätt att göra skillnad! Kände mig inte helt i form men gjorde överraskande mitt livs andra snabbaste halvmara – 1.39.27. Den ultrasega kroppen var tillbaka från äventyret på Nya Zeeland!

Girl power!

I slutet av april började min rygg bråka med mig igen. Extremt dålig timing eftersom jag i sista minuten hade bokat in mig själv på en träningsvecka på Playitas. Drömmen om att springa i bergen och lyfta tungt i gymmet byttes till långa promenader, lätt styrka, mycket sömn och många timmar vid (och i) poolen. Säkert precis det kroppen behövde allra mest. Fick till en enda löprunda i slutet av träningsveckan, men mest blev det en mental träningsvecka. Mycket välbehövligt för lite perspektiv på tillvaron.

Återhämtning deluxe.

Maj

Maj månad var en bra löparmånad! Jag löpcoachade som aldrig förr och fick till många egna pass. Jag älskar vårlöpning! Avslutade månaden med löprundor längs floden Arno som går igenom Florens. Det var varmt som attan men anpassar man längd och tempo så fixar kroppen värmen fint. ”Såhär varmt är det som tur är inte hemma” tänkte jag. Lite visste jag då att årets sommar skulle bli den varmaste ever…

Lugn och fin morgonlöpning med min kärlek i Florens.

Som grädde på moset toppades löparmaj av att jag sprang tillsammans med min kompis (trollkarlen) Daniel när han firade sitt 100:e runstreak-pass (han har nu sprungit över 300 dagar i rad). Min grymma bonusdotter hängde på hela 5-kilometersrundan – hennes livs första halvmil!

Bild: Daniel Karlsson

Juni

ASICS Stockholm High Five är ett nytt lopp som går dagen före Stockholm Marathon. Eftersom jag inte litade fullt ut på min rygg i ett helt marathon så valde jag att springa 5 snabba kilometer istället. Det var väldigt (väldigt!) varmt men ett otroligt kul lopp! Jag var klar på fina 21 minuter och 28 sekunder och knep 6:e-platsen i damklassen. Så oväntat!

Kokande målgång på Stockholm Stadion.

Formen höll i sig. Två veckor efter High Five sprang jag, som den blodgivare jag är, Blodomloppet 10 kilometer. Benen kändes urstarka och trots värmen tog de mig i mål under 45 minuter för första gången ever i loppsammanhang. 44.03 löd sluttiden och det räckte till en 8:e plats i damklassen!

Nöjd.

Juli/Augusti

Solen stekte från en klarblå himmel och jag kämpade med löpningen. Är det något jag har lite kämpigt med i löparskorna så är det värmen. Ett ökenlopp skulle utan tvekan vara min största utmaning…

Som tur var åkte jag till Tanzania som guide för Expeditionsresor två gånger under sommaren för att svalka av mig. Kilimanjaro två gånger på en månad är en utmaning för kroppen och min löpning fick ligga på ”ut och njut”-nivå. Jag sprang i Stockholm, i Dalarna och vid Höga Kusten. Den enda mulna dagen på hela sommaren passade jag på att köra långpass mellan Oxberg och Mora – en av mina favoritsträckor när jag är hos mamma i Dalarna.

En av många rundor på favoritgrusvägen. Hundra grader varmt.

September

I september drog jag än en gång på mig Plan International Sverige-kostymen för att springa Tjejmilen. Aldrig har jag lyckats springa loppet på under 45 minuter men i år kände jag att det fanns i benen. Mycket riktigt. Allt klaffade – kroppen, knoppen, vädret och humöret. Och pappa kom och hejade!!! 43.55 blev mitt officiella resultat och jag knep plats 91 av gud vet hur många tusen. Underbar känsla!

43.55 – ÄNTLIGEN!

15 dagar senare väntade mitt för året enda, och världens flackaste, marathon – BMW Berlin Marathon. Även mitt andra lopp bland de prestigefyllda Abbott World Marathon Majors. Kroppen hade varit stark men att försöka slå mitt personbästa på 3.30.08 från 2015 kändes inte rimligt. Mentalt eller inte, men jag kände av ryggen på flygresan ner till Tyskland och jag förberedde mig på att i värsta fall inte fullfölja. Att pressa sig igenom ett helt marathon om man har ont på ett dåligt sätt är inte särskilt smart.

Min kropp överpresterade dock som så många gånger förr. Jag gick ut hårt – runt 4.45 min/km – och kände ingenting i ryggen under hela loppet. Mycket överraskande lyckades jag hålla hela vägen in i mål och korsade mållinjen på ofattbara 3.27.07. 3 minuter snabbare än perset 2015. Då tränade jag dedikerat i 26 veckor inför loppet och sprang långpass nästan varje helg. I år tränade jag helt och hållet på känn. Körde korta och hårda pass istället för långa och sega. Intervaller och fartlek. Backar och spontana fartökningar. Tydligen var det helt rätt för min kropp. Viktigt att ta med sig när man läser proffstips från höger och vänster.

Extra kul att ha delat lopp med magiska Eliud Kipchoge när han slog världsrekord och sprang in på helt ofattbara 2.01.40! Mötte honom under min uppvärmning innan starten på morgonen och han såg ut att sväva ovanför marken.

3.27.07 – ett resultat långt ifrån min vildaste fantasi.

Bara en vecka senare drog jag iväg till England tillsammans med Marathongruppen för att springa ett av mitt livs roligaste lopp – Ragnar Relay White Cliffs. 28 mil stafett på den engelska sydöstkusten tillsammans med 9 andra lagkamrater. 26 timmar tillsammans i löparskorna och i våra pimpade vans. Jag har aldrig skrattat så mycket under ett lopp i hela mitt liv. Aldrig sovit så lite på ett dygn heller, iallafall inte i vuxen ålder.

Är det kostymtävling så är det. Ett självklart kostymval för ett gäng svenska vikingar!

Ragnar Relay Lake Mälaren går av stapeln mellan Mariefred och Stockholm i juni. 275 kilometer i fantastisk miljö och jag kommer inte att missa loppet för mitt liv! Det finns inte många platser kvar, så vill du vara med och springa så är det dags att dra ihop ett lag och anmäla sig nu. Jag kan garantera att det blir ett minne för livet!

Oktober

Efter årets sista lopp varvade jag ner tävlingsnerverna. Sprang kyliga och syrerika höstrundor och njöt av regn och rusk. Oktober bjöd också på ett kärt återseende och härliga backpass i Hammarbybacken. Ett av mina absoluta favoritpass i Stockholm!

Hammarbytjåkka!

I oktober gjorde också min grymma bonusdotter premiär med nummerlapp på bröstet. Grisiga, utmanande Kalvruset övervanns och jag fick stolt stå vid sidan och heja tillsammans med hennes pappa och lillasyster. Jag kan verkligen rekommendera Kalvruset till alla barn och ungdomar som vill ha en kul utmaning!

Grymma Klara!

November

Även november bjöd på ett kärt återseende. Hemma hos mamma i Dalarna passade jag på att besöka Gesundaberget för några vändor. Lite mer utmanande än Hammarbybacken och med mycket bättre utsikt. Mitt hjärta bultar lite extra hårt för Dalarna och platser som denna.

Siljan från Gesundaberget.

I november fick jag också springa i underbara Central Park igen. Det är något väldigt speciellt med att springa i New Yorks lunga och jag är glad att jag fick dela en av rundorna med min kärlek. Det är fint att kunna springa tillsammans 

Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir – en klassiker!

På tal om att springa tillsammans. Att springa med vänner är också väldigt fint och det fick jag göra i november. Min fina vän Henke och jag var på samma kurs med Kay Pollak (rekommenderas!) och fick en fin morgonrunda i mörket tillsammans. Så värdefullt!

Glad kompislöpning i mörkret.

December

Vinterlöpning alltså. Bästa! Min grupp med nybörjare som jag coachar kämpade på och sprang i kyla och slask. Jag sprang mitt enda pass på löpband under hela 2018, enbart för att få kvalitet när det var för halt ute för att trycka på lite fart. Jag gillar verkligen inte löpband och förstår att man inte fastnar för löpning om man står där och harvar.

December bjöd ju också på årets kallaste runda – julaftonsrundan i -20,2 grader. Med en tunn merinobuff över munnen och lagom tempo i benen så var det dock inga som helst problem. Det finns verkligen inga dåliga väder för löpning!

-20,2 grader och helt LJUVLIGT!

För att sammanfatta löparåret 2018: vilket jävla år!

Personbästa (med nummerlapp):
5 km 21.28
10 km 43.55
Marathon 3.27.07

Distansrekord:
102 km Tarawera Ultramarathon

…plus ett otal fina rundor som jag inte glömmer. Min kropp har varit starkare än någonsin och den har presterat långt över förväntan!
TACK älskade kropp för allt du står ut med ♥ ♥ ♥

° ° ° ° ° °

När jag tittar framåt mot 2019 ser jag både Boston Marathon (äntligen!) i april och Chicago Marathon i oktober. Jag ser en flack halvmara på Cypern i mars och såklart Ragnar Relay Lake Mälaren i juni. De fyra loppen är inbokade och klara.

På min önskelista står också ett par roliga millopp och något lopp som spänner över mer än en dag. Ja, så kliar det såklart i ultranerverna…