löpning

This is you

Jag har en stor utmaning som väntar om 60 dagar. I februari springer jag mitt livs hittills längsta lopp och jag ser fram emot det med pirriga förväntningar och fjärilar i magen. Härom dagen fick ett Instagram-inlägg från arrangören mig att få rysningar i hela kroppen. Det känns redan så rätt att springa just det här loppet, på så många sätt, och de här orden gör inte saken mindre bra. Alla ni som någon gång har utmanat er själva fysiskt kommer att känna igen er. För min egen del säger det otroligt mycket om varför jag springer… Löpningen gör mig så levande!

We need less then we think we need.
You don’t need anyone to carry you. You need a hug.
You need a hand squeezing a wet sponge down the back of your neck to cool you down.
You need a high-five to snap you back from your own dark thoughts.
You need someone running alongside you for a little while, telling you hoe great you’re doing.

Because you are doing great.
It’s Saturday morning and you could be down at the shopping mall browsing stuff you don’t need spending money you don’t have.
You could be on the sofa passively staring at the screen, telling yourself it’s your reward for a week of hard work.
You could be doing one of the hundreds of other things you did that never brought you the joy that being out here brings you.

But you’re here.
Every part of you hurts and yet every part of you wants to be here.
The trails are your home.
They are your shopping mall and they are your sofa and they are the true happiness you kept seeking
but failing to find in all those other places.

This is you.
If the legs hurt, hop and skip for a few steps like a child around a water sprinkler.
Remember those days? When you could run and never get tired?
Your mum would call you in for dinner and you couldn’t believe the injustice of this world,
that she was forcing you to sit down when all you wanted to do was stay out there,
running around, the sun slightly sizzling your skin.

This is you.
It’s been you since those water sprinkler days.
Not everyone gets the chance to find themselves again like you did.
You don’t need anyone to carry you.
You need a nod, a smile.
A sweaty hug when things get tough – but you carry yourself.
And just when you think you can’t carry on anymore, you take another step and you keep going.

This is grit. You had it in you all along.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Känslan efter 90 kilometer…en än starkare upplevelse är att vänta i februari.

Vilket lopp jag ska springa? Jag återkommer.

lopp

Berlin – jawohl!

Efter årets NYC Marathon fick jag otrolig mersmak att springa marathon. Stämningen under loppet liknade ingenting jag varit med om innan. Jag fullständigt FLÖG fram, iallafall de första 35 kilometerna. Egentligen hade jag bestämt mig för att jag var klar med asfaltsmaror redan efter det vidrigt regniga och kalla Stockholm Marathon (när jag missade mitt mål med några ynka sekunder…) 2015, min tredje Stockholms-mara i ordningen. Egentligen skulle jag inte ens börja springa marathon, vilket jag gjorde väldigt klart för min bästa vän Carro på den tiden hon sysslade med sådana dumheter. Men det är en helt annan historia. Hur som helst – förra året kom Aron Anderson och frågade om jag ville joina hans Team Aron på Stockholm Marathon 2016. Jag tackade såklart ja och det blev en underbar upplevelse tillsammans med ett glatt och starkt gäng!

13325715_10156999713835174_3575649962615260894_n

Team Aron, Stockholm Marathon 2016

Nu i år avslöjades att banan skulle dras om (alltså, det långa Djurgårdsvarvet är omdraget och vi slipper Västerbron en av två gånger!) inför 2018 års lopp, så då var jag ju bara tvungen(?) att anmäla mig igen. 2018 springer jag alltså här i Stockholm igen, trots att jag sprang mitt ”sista” 2015. I slutet av sommaren dök sedan NYC upp, och jag kunde självklart inte tacka nej till ett av världens sex World Marathon Majors-lopp i en av mina favoritstäder! När jag sprang i mål i Central Park den 5 november i år gjorde jag det med en helt annan känsla än i Stockholm 2015. Då var jag ledbruten efter 42,2 kilometer i regn och hård vind, i år var jag smått oberörd efter samma distans i perfekt väder och med världens bästa publik. Jag ville bara ha mer!

Dagen jag kom hem från New York, den 8 november, var också den sista dagen för att köpa en lott för att ha chansen att starta i Berlin Marathon 2018. Berlin är också en av sex lopp i World Marathon Majors. Det är också världens snabbaste (och såklart plattaste) marathon och där slås världsrekord på världsrekord. Senast sattes det av kenyanen Dennis Kimetto 2014 och tiden lyder 2.02.57(!!!). Det ger en kilometertid på 2.54 min/km…ganska precis 1 minut snabbare än vad jag körde gårdagens 1000-metersintervaller på. Sinnessjukt snabbt med andra ord (alltså värdlsrekordet, inte mina tusingar).

Det är svårt att få en startplats till Berlin. Man kan inte bara anmäla sig och springa. Nej, man måste kvala in på tid. En väldigt snabb tid. Som kvinna i min ålder måste jag ha sprungit ett marathon på under 3h(!) för att få anmäla mig. Om man (jag) springer en halvtimme långsammare än kvaltiden kan man köpa en lott och hoppas på det bästa. Samma dag som jag landade från New York i mitt post marathon-rus registrerade jag mig. Magkänslan sa väldigt starkt att Berlin 2018 är mitt. Igår – nästan 10 månader innan loppet – började dragningen, vilket jag hade glömt bort. Tills igår kväll när mailet kom.

CONGRATULATIONS, you made it! Jag kom med! Det kan verka väldigt märkligt att bli glad över att få springa 4,2 mil på asfalt i Tyskland, men sån är jag. Den 16 september nästa år, fyra dagar före min födelsedag, springer jag alltså världens snabbaste marathon i Berlin. Om det blir mitt snabbaste återstår att se. Går allt som det ska blir det iallafall mitt livs sjunde marathon, Stockholm Marathon 2018 inräknat. Spontant känns det väl lika bra att ånga på till tio marathon jämnt, eller? Kanske kan jag klämma in det innan min 40-årsdag 2019? Återkommer i frågan. Nu ska jag friska upp skoltyskan lite, jag har 41 veckor på mig.

735042_266513622_XLarge

Feelingen i NYC för 4 veckor sedan…jag tar med den till Berlin!

Te Araroa

Novemberregn

Imorse, på min lediga tisdag, vaknade jag till spöregn och +4 grader. Det normala vore att vilja ligga kvar under det varma täcket och somna om. Men min första tanke var: vilken underbar morgon för löpning! Det var först under löprundan, när jag insåg att ingen annan sprang, som jag reflekterade över vad jag sysslade med. Att jag valde att morgonspringa genom ett mörkt, kallt och dyblött Stockholm när jag hade kunnat stanna hemma i värmen och tänt mitt kanelljus. Jag skrattade lite åt mig själv och min totala avsaknad av väderirritation. Det slog mig att jag gillar att november är mörk, färglös och iskallt blöt. Eller jag ogillar det iallafall inte.
För några år sedan skulle jag, som de flesta andra, aldrig ha gett mig ut i det här vädret. Jag hade utan minsta eftertanke ställt mig på ett syrefattigt löpband och stirrat in i en vägg. Det skulle jag ha väldigt svårt för att göra nu, av många anledningar.

Mycket vatten har runnit under broarna de senaste åren och i mitt fall kom början till vändningen i september för tre år sedan. Efter bestigningen av Kilimanjaro lovade jag mig själv att aldrig mer klaga på vädret. Sista natten var det frost på insidan av mitt tält i basecamp. Så kall som jag var om händer och fötter på vägen upp mot Uhuru Peak den där natten har jag aldrig varit, varken förr eller senare. Jo, senare har jag faktiskt varit det – i mars i år, på vägen upp på Marockanska Jbel Toubkal i -25 grader och 20 sekundmeter i vinden – men jag klagade inte. För jag visste att det väntade en varm brasa när jag kom ner igen.

48

Kallt, men så värt. Kilimanjaro 2014.

Det är precis det som är grejen med mig numera. Jag vet att det väntar lyx som torra kläder och en varm dusch när jag kommer in från regnet eller snön eller vilket väder som helst. För två år sedan gav jag mig iväg på ett äventyr som fostrade mig i motsatsen: att inte ha den lyxen när jag är genomblöt av kallt regn eller täckt med lera. Vissa dagar var det bara att krypa in dyblöt i tältet. Att vandra genom ett helt land i fyra månader gör en ganska orädd för väder och vind. Orädd var jag verkligen inte varje dag när jag väl traskade runt där på andra sidan jorden, men jag menar nu i efterhand. Det finns inte många väder nuförtiden som kan få mig att stanna kvar i soffan om jag vill göra något annat. Och jag lägger inte längre energi på att vara irriterad på vädret. Jag kan ju ändå inte påverka det.

Min framtida orädsla för regn föds den 8 januari 2016. Under min sista dag genom krävande Tararua Ranges (där min headerbild är tagen) överraskas jag av ett helt vidrigt regnväder. Jag börjar min dag i Parawai Lodge och har 24 kilometers vandring till Waikanae, en liten ort med 10-15000 invånare. Ett par dagar tidigare har jag sprungit på Rob, en ”biodiversity advisor” som bor just i Waikanae och som var ute på en tvådagarsvandring med sina två hundar.

En av Robs två hundar.

Robs hundar. En mer hungrig än den andra.

Vi hamnar i samma stuga och får även sällskap av ”Skittles”, en grymt meriterad långdistansvandrare från USA. Det slår mig nu såhär mitt i den skrämmande #metoo-härvan att jag inte var det minsta orolig, trots att jag sov ensam med två okända män mitt ute i vildmarken. Vi sitter och snackar en stund på kvällen, och på morgonen när jag vaknar har Skittles redan dragit. Han gör långa dagar, 12-15 timmar, och har inte tid att socialisera. Jag och Rob äter frukost och jag får Robs adress och telefonnummer i Waikanae, dit jag kommer om två dagar, ”ifall att jag inte hittar någonstans att bo”. Dagen som följer bjuder mig på min första, och enda riktiga, nära-döden-rädsla längs min vandring när jag håller på att blåsa av Mount Crawford…men det är en annan historia.

På natten efter Mount Crawford får jag sällskap av två andra kvinnor – Anette från Tyskland och Suzan från Nya Zeeland – och på morgonen när vi vaknar är himlen täckt av ett grått lock. Jag traskar iväg ensam mot Waikanae, de andra går långsammare och är mer omständliga i sina morgonbestyr. Efter bara någon timme börjar regnet ösa ner och det blir bara värre och värre. Det är mörkt som natten i skogen och sikten runt mig är minst sagt begränsad. Det finns ingen gräns för vattenmängden som kommer ner från himlen. Jag är snart helt genomblöt och mina kängor är mer eller mindre fyllda med vatten. Regnskyddet på min ryggsäck orkar inte stå emot det piskande regnet och det regnar rakt in på min packning. Allt ligger packat i drybags men ryggsäcken blir tyngre och tyngre av allt vatten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sikt: noll.

Efter många timmar och om och men och tårar (jo då, jag skriker då och då med gråten i halsen till regnet att SLUTA!) kommer jag fram till en mindre bilväg. Det är 4 kilometer kvar till Waikanae och jag är fullständigt genomsur. Skogen har varit lerig och hal, terrängen krävande och jag är helt färdig. Regnet slutar aldrig och jag ser ingen ljusning åt något håll på himlen. Det är sådana mängder vatten att det känns som att jag står i en dusch. Jag har aldrig varit med om maken. En bil närmar sig åt mitt håll och jag sätter upp min skrumpna tumme i vädret. Jag vill bara härifrån nu, men bilen stannar inte. Fan! Jag börjar gråta igen och slänger uppgivet ner handen igen när jag plötsligt ser att bilen ändå bromsar in framför mig. Hurra! Damen som sitter vid ratten tittar storögt på mig och undrar såklart vad jag gör här ute på vägen alldeles ensam i det här vädret. När jag förklarar att jag är mitt i min vandring genom hennes hemland ber hon mig direkt att hoppa in i bilen. Hon tror inte sina öron men skjutsar mig så gärna den korta biten som är kvar till Waikanae.

Väl framme i stan går jag till turistinformationen på biblioteket. Det finns inte ett enda rum ledigt i stan. ”Det finns tältplatser på campingen” säger kvinnan bakom disken men hon ser på mig att det inte är vad jag söker. Det fullständigt rinner vatten från min kropp. Jag är så trött och sliten att jag inte har någon som helst lust att ringa till Rob. Jag vill inte bo hemma hos en främling inatt. I nästa sekund känner jag mig otacksam och förstår samtidigt att jag inte har något val. Jag tar upp min telefon. Signal efter signal går fram men ingen svarar. Telefonsvarare. Fan. Jag drar mig till minnes att Rob sa att han skulle lägga ut nyckeln, ifall att han inte skulle vara hemma när jag kom fram till Waikanae. Kan det verkligen vara möjligt? Gör människor så? Det är 2 kilometer hem till Rob från biblioteket där jag står och jag känner mig skeptisk. Jag har dock inga andra alternativ så jag börjar traska. Mina kläder går att vrida ur och det regnar fortfarande. Det finns inget stopp på det här ovädret.

Efter närmare en halvtimme kommer jag fram till adressen jag har fått av Rob. Det är huset i änden av gatan och trädgården har ingen insyn. Bakom huset betar ett gäng får. De verkar inte bry sig om monsunregnet. Alla lampor är släckta och ingen bil står på grusplanen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det är någon hemma men det verkar onekligen inte så. Ingen öppnar när jag ringer på dörren. Jag vill börja gråta. Det var för bra för att vara sant ändå, jag får gå tillbaka till centrum och hitta ett annat boende. Innan jag går tittar jag för säkerhets skull på platsen där Rob har sagt att han ska lägga sin nyckel. Inte för att jag tror att den ska ligga där men jag hoppas så innerligt. Det finns inte ord för hur glad jag blir när jag ser den. Nyckeln ligger verkligen där och väntar på mig. Jag kan inte tro att det är sant! När jag sätter den i dörren och vrider om sprider sig en värme i hela mig. Det var verkligen sant ändå. Jag tar av mig mina blöta kängor och strumpor utanför dörren och tassar in i köket. Tårarna bränner i ögonen när jag läser hälsningen.

Ofattbart och alldeles, alldeles underbart.

Ofattbart och alldeles, alldeles underbart.

Nu skulle jag ju skriva om det svenska, regniga novembervädret…men ja, nu fattar ni varför jag inte tycker att det var så himla jobbigt att knyta på mig löparskorna och ge mig ut i 40 minuter imorse (eller någon annan regnig morgon för den delen). Utsätter du dig för ansträngande situationer gör det underverk med din comfort zone och det gör det lättare att le trots kolsvart november. Att inse och lära sig att allt är relativt är bra för att keep up the good spirit. Att kroppen ju faktiskt behöver sin livsnödvändiga motion oavsett väder. Och att många människor i världen aldrig någonsin har möjlighet att gå inomhus och värma sig. Att vi ska vara tacksamma, trots spöregn. Det var ju egentligen bara det jag ville säga.

Vill du läsa mer om min vandring kan du göra det här.