Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Kilimanjaro, del 2

Första natten i tält är ingen rolig historia. Jag har helt missbedömt kylan och trots att jag sover med byxor, fleecetröja och mössa i min varma sovsäck vaknar jag med iskall näsa och frusna fötter flera gånger under natten. Sömnen har blivit helt sönderhackad och att säga att jag känner mig utvilad när jag vaknar strax innan 06.30 är minst sagt en överdrift. Jag fryser ända in i skelettet, och i ärlighetens namn undrar jag i mitt stilla sinne hur det ska bli högre upp när det är såhär kallt redan på 3000 meter!? Känner mig nästan gråtfärdig över att behöva krypa ur den varma sovsäcken och ut i den kalla tältluften, men intalar mig själv att sluta vara så känslig och bara göra det. Hur ska du klara av en toppbestigning i mörkret och kylan om du inte ens klarar av att ta dig ur sovsäcken!? Jag glömmer dock bort att jag fryser när jag tittar ut och inser att gårdagens moln nästan är helt borta, att solen tittar fram och jag för första gången sedan jag landade i Tanzania får se mitt mål med egna ögon – Uhuru Peak på 5895 meter. Just där och då känns det otroligt lång bort men ändå inte oöverkomligt. Trots att jag är trött känner jag mig hoppfull och fullt inställd på att ta mig upp på the roof of Africa.

13_1

Klockan 07.00 serveras vi frukost i vårt måltidstält som är inrett med både bord och stolar. Varje gång jag blir trött längs vägen ska jag tänka på hur mycket bärarna släpar på för vår skull. Vi blir serverade gröt, perfekt mogen avocado, toast med stekt ägg, korv och friterade brödbitar bakat på havremjöl. Kan fortfarande inte förstå hur de fixar detta i ett tält!? Hade vi inte ätit på plasttallrikar hade det kunnat vara vilket frukosthak som helst mitt i en storstad, men nu befinner vi oss på 3100 meters höjd. Otroligt!

IMG_1504

Efter frukosten packar vi ihop våra väskor, lämnar den stora till bärarna (alla utom Dirk som fortsätter att bära allt han äger…) och sätter på oss vår egen ryggsäck med regnkläder, vatten och allt annat vi behöver under dagen när vi går. För mig innebär det extra batteri till kameran, min dagbok och min lilla sjukväska med diverse värktabletter, plåster, sårtvätt och annat.

Upplevelsen dag två är en helt annan än den första. Från att ha gått i tät, mulen och kall regnskog befinner oss nu plötsligt under den afrikanska solen och våra fötter trampar fram på afrikansk moorland. Det är stenigt och bitvis väldigt brant, men det känns mycket bättre och mycket roligare än dagen innan. Jag är inte lika trött i kroppen trots att vandringen är mycket brantare, och jag antar att det är för att kroppen börjar ställa in sig på att promenera i uppförsbacke är vad vi ska göra i några dagar nu. Älskar när den förstår och anpassar sig!

DCIM100GOPRO

Vi stannar till vid en utsiktsplats och jag sitter en lång stund för mig själv och bara beundrar toppen av Kilimanjaro. Jag funderar över om jag någonsin kommer att stå däruppe, om kroppen vill vara med mig hela vägen och hur jag kommer att reagera om den säger stopp och vi måste vända. Mndeme har tidigare under dagen berättat att hela 80 procent av alla som väljer att gå Machame route (som vi går) klarar sig hela vägen upp till toppen, men att bara ca 50 procent totalt av alla som längs någon av lederna försöker att nå toppen kommer upp. Risken för höjdsjuka är väldigt stor när man tar sig upp till nästan 6000 höjdmeter på bara 4 dagar, kroppen har egentligen lite för kort tid på sig att anpassa sig till höjden och jag ber tyst till mig själv att min värld inte ska rasa av besvikelse om jag hör till de där 20 procenten som inte får se soluppgången däruppe. Samtidigt hör jag en annan röst som är starkare och som är fullt och fast övertygad över att jag ska dit. Jag ska inte bli sjuk, punkt slut. Det är min födelsedag på natten när toppförsöket äger rum och jag ska klara det.

DCIM100GOPRO

Hela vandringen på 4,5 h idag känns bra. Kroppen är stark, humöret är på topp och vi skrattar mycket i gruppen. Dirk gillar inte (eller bryr sig iallafall inte om) blommor och träd särskilt mycket så jag visar honom självklart alla jag ser (helst de som är unika för Kilimanjaro) och berättar att alla bilder jag tar ska han få i ett album när vi kommer hem. Han säger att han ska låsa in det och spola ner nyckeln i toaletten. Efter två dagar tillsammans känns det som om vi känner varandra väldigt väl och jargongen är skön. Jag går ständigt med ett pirr i magen och jag mår helt fantastiskt!

blommor dag 2

När vi når fram till Shira hut på 3700 m.ö.h. börjar Saskia att må dåligt. Hon har huvudvärk och mår lite illa, men vi vet alla att det var längesen vi åt och energinivåerna är inte på topp hos någon av oss. Vi hade inget lunchstopp idag, lunchen väntar på oss när vi kommer fram till vårt camp. Vi får (som alltid efter en hike) en liten balja med varmt vatten att tvätta oss med och efter en liten stund är lunchen serverad. Återigen överträffar de mina förväntningar och serverar oss tre(fyr?)rätters med potatissoppa, köttfärspiroger, kygklingfilé och slutligen apelsinklyftor till efterrätt. Saskia säger att hon börjar må mycket sämre och att hon inte är särskilt hungrig. Hon dricker istället en ananasjuice för att få upp vätskebalansen i kroppen lite, kanske kan hon äta om en stund? Det dröjer dock inte mer än ett par minuter innan hon ställer sig upp vid bordet, rusar ut från tältet och kräks. Det enda jag tänker är att jag verkligen inte hoppas att hon känner av höjdsjuka redan nu, vi har ju nästan 2300 höjdmeter kvar och det kommer att bli tufft för henne att bita ihop i två dagars och en natts hike till. Hon är dock stark och någonstans tror jag ändå att hon kommer att klara sig till toppen även om det nu skulle vara höjdsjuka, men vilken kvalitet blir det på hennes minnen om hon ska tvingas må dåligt hela vägen från nu? Jag håller tummarna hårt att hon ska bli bättre, och efter en stund kommer hon tillbaka in i tältet och lyckas få i sig lite lunch. Det var nog bara något tillfälligt, tänker vi.

15

Efter lunchen tar vi en liten tupplur i våra tält, det är soligt ute och varmt och skönt under tältduken. Finns det något bättre än att vara ute i friska luften hela dagen, äta god mat och sedan få slumra en stund..? Jag somnar på en halv minut och vaknar inte förrän en timme senare när min klocka ringer. Ljuvligt! När vi alla har vaknat till sluter vi upp med Mndeme och Salim för en liten eftermiddagshike. Alla extra höjdmeter är bra för acklimatiseringen så vi tar en tur upp på en liten bergskam som ligger 200 höjdmeter ovanför platsen där vi ska sova. Vi går förbi en stor grotta som tidigare har agerat sovplats för bärare, och med tanke på hur kallt det var i mitt tält inatt är jag väldigt tacksam att det numera är förbjudet att sova i det där mörka hålet i berget. Vi är tillslut uppe på 3900 meter och jag känner fortfarande inte det minsta tecken på höjdsjuka. Ingen huvudvärk eller illamående och jag är tacksam. Snälla, snälla, låt mig få må såhär hela vägen.

14_1Vi stannar kvar en stund och hamnar i en diskussion om huruvida vi tror på ett liv efter detta eller inte. Jag säger att om jag ska återfödas så vill jag gärna bli en fågel, att jag vill kunna flyga. Salim döper mig till mwewe – höken – och från och med nu är det mitt namn. Jag har redan innan döpt honom till simba – lejon – och vi är nu ett halvt zoo på väg upp mot the roof of Africa. Det slår mig när vi sitter där – fem helt olika individer med totalt olika bakgrunder – på nästan 4 kilometers höjd mitt i Afrika och diskuterar livet på knackig engelska, att jag inte hade en aning om det här för ett år sen. Eller för en månad sen. Inte ens igår. Är det något jag fullständigt älskar med livet så är det att vakna varje morgon och få utforska och uppleva det dagen har att bjuda på. Allt kan hända och det är en svindlande tanke som jag aldrig får nog av!

När vi kommer tillbaka ner har kocken poppat popcorn till oss, jag och Dirk sätter oss ute i eftermiddagssolen och lyssnar på hans iPod som innehåller allt från Snap till Rammstein och livet känns för tillfället helt magiskt. Saskia har fortfarande lite huvudvärk och känner sig trött så hon går och lägger sig igen. Jag känner mig lite orolig över hur hon mår men hoppas att det ska bli bättre med lite extra sömn. Jag och Dirk sitter och pratar en ganska lång stund och det är otroligt hur snabbt man känner sig bekväm med människor när man lever såhär nära varandra. Från att aldrig ha träffats till att sitta och prata om meningen med livet – fantastiskt!

Middagen är helt underbart god som vanligt, idag får vi pasta med biffgryta och det helt makalöst gott. Jag känner igen tacksamhetskänslan över maten från min vandring genom Spanien för drygt fyra år sedan, det är så otroligt mycket godare att äta när man har rört på sig hela dagen och kroppen är såhär skönt trött. Dessutom smakar allting alltid bättre utomhus, fråga mig inte varför. Saskia känner dock inte samma sak, hon mår fortfarande inte helt bra och vill bara äta soppa. Jag tycker så synd om henne och önskar att jag kunde göra något, men jag kan inte annat än att fortsätta berätta för henne hur imponerad jag är över hennes envishet och att hon fortsätter kämpa trots att hon mår som hon gör. Respekt!

Klockan 20 kryper jag ner i min sovsäck och det är redan mörkt utanför tältet. Jag har satt på mig dubbla byxor, dubbla tröjor och mössa för att inte behöva frysa en natt till. Försöker att läsa ett par sidor men ögonlocken väger bly och jag bestämmer mig för att släcka min pannlampa och sova istället. Vi blir väckta klockan 7 imorgon och vi har en krävande dag framför oss. Från 3700 meter ska vi ta oss över Lava Tower, 4600 m.ö.h. och lika högt som basecamp, för att sedan gå ner till 3800 meter igen och övernatta – allt för acklimatiseringens skull. Jag ser fram emot det och att få testa vad kroppen går för på lite högre höjder!

16

Beundrar Mt Meru – Tanzanias näst högsta berg – i solnedgången innan jag lägger mig och säger sedan god natt till dag två.

 

Kilimanjaro, del 1

Jag är hemma igen från mitt livs äventyr, min resa har verkligen varit allt jag kunde önska och mer därtill. Ni är många som har hört av er och vill höra historien om min bestigning av Kilimanjaro, och därför ska jag nu försöka göra Afrikas högsta berg lite rättvisa. Det blir inte lätt att förmedla alla känslor men jag ska verkligen göra mitt allra bästa. Vi tar det från början.

På eftermiddagen den 15 september landade jag på Kilimajaro International Airport, två timmar försenad efter att ha suttit i planet på landningsbanan i Addis Ababa för att vänta på mekaniker som fixade något som var trasigt(?) i cockpit. Efter en skumpig resa genom den tanzaniska landsbygden till staden Moshi där mitt tillfälliga hem Springlands Hotel ligger. Vägen fram till hotellet kan knappt kallas ”väg” men när de tunga portarna öppnas gömmer sig ett litet paradis därinne.

3

Eftersom jag är sen hinner jag inte mer än att slänga in väskan på mitt rum förrän det är dags för briefing inför morgondagen, min första dag på Kilimanjaro. Jag träffar guiden Mndeme – som har jobbat för Zara Tours i 14 år och varit ett par hundra gånger på toppen av Kili – och han presenterar mig för mina två medvandrare från Belgien, pappa Dirk med dottern Saskia. Dirk har bestigit Kilimanjaro en gång tidigare och är nu tillbaka med sin dotter för att testa en annan route (det finns totalt sex olika). Båda två klättrar mycket hemma i Belgien, har svart bälte i judo och ser starka ut. Dirk är exmilitär, har bestigit en herrans massa berg och det känns tryggt. Han har dessutom bestämt sig för att bära all sin packning själv(!) och inte använda sig av de bärare som hjälper oss. Alla har vi våra egna utmaningar i livet.

Under briefingen får vi också träffa vår assisterande guide Salim (som kommer att bli min hjälte på berget, men mer om det senare…), han är inte lika meriterad som Mndeme men har ändå varit uppe på toppen ca 150 gånger. Det känns som att vi är i väldigt trygga händer. Vi blir informerade om att vi morgonen efter klockan 08.30 kommer att åka till Mweka gate som ligger på 1800 meter, och att det är där vår vandring kommer att starta. Vi kommer att ha med oss två bärare var(!) för bagage och tält, en kock och ett par andra bärare för kök, toalett och annat. Första stoppet är Machame hut på 3100 m.ö.h. och det kommer att ta oss ca. 5-6 timmar att ta oss de 1300 höjdmetrarna genom regnskogen som omger Kilimanjaros fot. Jag känner ett pirr i magen – äntligen är det på riktigt!
Jag äter middag ensam, försöker samla mina tankar och ladda inför morgondagen. Går och lägger mig tidigt, sover som en prinsessa och på morgonen står jag redo vid frukosten när den öppnar klockan 06.30. Laddar med gröt, toast med grönsaksomelett och färsk frukt. Det tanzaniska kaffet smakar som en dröm och jag känner mig mer än laddad att dra iväg! Många tankar susar runt i huvudet men de som träder fram starkast är nyfikenhet, bestämdhet och jävlaranamma. Let’s do this!

4

Det är inte varmt i starten vid Machame gate. Trots dry season hänger det lite regn i luften och det är inte varmare än 15 grader. Regnskogen hjälper till och bidrar med en ännu kallare och blötare känsla och jag inser ganska snart att den första dagen kanske inte kommer att bli den walk in the park som jag har trott. Min ryggsäck väger ca 10 kilo och det känns i både rygg och axlar att kroppen är ovan att bära ryggsäck, trots att jag har lagt den största vikten på mina höfter.

8

Efter ett par timmars stigning stannar vi äntligen för att äta vår medhavda lunchlåda. Jag är dödshungrig, det är redan sex timmar sedan jag åt frukost och jag är inte van att vänta så länge mellan målen, helst inte när jag är ute och rör på mig konstant. Note to self: ta med mellis imorgon. Aldrig har det varit så gott med ett kokt ägg, en bit sockerkaka, en påse popcorn och en smörgås med pannbiff.

picnic dag 1

Mina medvandrare visar sig vara riktigt sköna människor, guiderna skrattar hela tiden och det känns att vi kommer att ha sex underbara dagar framför oss. Stämningen är på topp och vi pratar ett språk som är en härlig mix av engelska, tyska, nederländska, svenska och swahili. Jag lär mig att ”hej” heter ”jambo” på swahili och från där och då existerar inte ”hello” längre.

Efter fem timmars vandring och en och annan mjölksyrekänning kommer vi runt 16 fram till vårt första camp – Machame hut – på drygt 3000 meters höjd. Våra tält är redan uppsatta när vi kommer fram, ett stort gemensamt tält som agerar måltidstält står klart, ett litet toalettält och ett kökstält. Bärarna är ofattbart snabba och har sprungit före oss för att hinna iordningställa allt tills vi kommer fram.

machamehut1Min kropp är tröttare än väntat, det tar onekligen på krafterna att gå i uppförsbacke i fem timmar, oavsett hur långsamt man går. Känner dock inte av höjden alls trots att jag verkligen känner efter och letar tecken på ev. höjdsjuka, men vi är ju bara halvvägs än så länge…vi har nästan 3000 höjdmeter kvar och jag tänker på det med skräckblandad förtjusning. Vid 18 serveras vi middag och jag kan inte förstå hur de kan laga så god mat häruppe utan ett ordentligt kök. Vi får potatis och en vansinnigt god köttgryta och min kropp suger i sig varenda liten tugga. Så hungrig! Vi sitter uppe och pratar en stund efter middagen och klockan 20.30 ligger jag redan i min sovsäck i mitt alldeles för kalla tält. Jag äter ett par popcorn som jag har sparat från dagens lunch, skriver dagbok och får mjölksyra i underarmen av det(?). Kroppen är nog ganska trött trots allt… Somnar ganska snabbt och dag ett på min vandring upp mot 5895 meter är över.

13

Framme i Tanzania

Efter en låååång resa kom jag igår äntligen fram till Moshi, Tanzania. Mitt wi-fi lever ett eget liv (bilder är alltså inte att tänka på…) och om en timme går jag offline fram till söndag. Kilimanjaro står och väntar och idag tar jag de första stegen längs Machame route upp mot 5895 meter. Håll alla tummar ni kan, jag behöver det! Nästa gång vi hörs är jag ett år klokare och ett berg rikare…

Africa calling…

Äntligen kom den här dagen – dagen då jag ska iväg på (förmodligen) mitt livs äventyr. Om 12 timmar sitter jag på ett plan mot Afrika, ett plan som går via Addis Abeba ner till Kilimanjaro Airport. Äntligen ska jag få se kontinenten jag har drömt om sedan jag var liten, och även om safaridrömmen som jag har haft sedan barnsben har kryddats med en bestigning av världens högsta fristående berg, så har jag väntat på den här resan i 30 år.

Det råder ett ordnat(?) kaos här hemma och resfebern är ett faktum. Packningen är utlagd på golvet och i det närmaste klar, den ska i stort sett bara ner i väskorna. Jag har aldrig varit ett fan av att packa inför resor, men den här gången har det känts annorlunda. Det är liksom lite roligare och mer spännande att packa när packningen består av lite mer ovanliga saker som lättviktsteleskopstavar, isolering till vätskebehållarens slang, supervarmt underställ, vintersovsäck, vätskeersättning, malariatabletter, powerpacks för att jag ska klara mig utan ström i sex dagar, pannlampa och kikare…bland annat.

IMG_1431

Jag har sovit i min säng för sista natten på ett tag. Natten som kommer sover jag på ett flygplan och imorgon checkar jag in på Springlands Hotel i Moshi, Tanzania. Efter ett möte med guider och medvandrare så tar jag på tisdag mitt första steg för att nå upp till 5895 meter över havet där jag ska fira min födelsedag på lördag. Jag fattar knappt att det är sant och jag hoppas att ni vill följa med för att ta reda på om det verkligen är det. Just nu känns det nämligen som att jag drömmer.

Vi hörs från Afrika…hakuna matata.

…and then, there was light.

Om fyra dygn kontrollerar jag mitt livs mest äventyrliga packning för sista gången, och några timmar senare sitter jag på en flight ner mot en för mig hittills outforskad kontinent – Afrika. På tisdag börjar jag min vandring upp mot toppen på världens högsta fristående berg, och nästa lördag firar jag min födelsedag på 5985 meters höjd. Ofattbart är bara förnamnet.

Toppbestigningen sker på natten – 1295 höjdmeter på sex timmar – och på morgonen när vi når toppen ser vi solen gå upp över Afrika. Natt på ett berg betyder kolmörker, och att vara utrustad med bra ljus är ett måste. Med min icke så äventyrliga bakgrund var det inget jag hade i min ägo innan, men sedan igår är jag stolt ägare av världens grymmaste lampa från Silva – Ninox II. Mina grannar undrade förmodligen varför det stod någon med pannlampa på min balkong igår kväll, men jag var ju bara tvungen att testa den på mitt stora och normalt väldigt mörka träd som står en bit från mitt hus. Vilket ljus! Jag är inte så orolig över att se var jag sätter fötterna sista natten på berget…lampan lyser 50 meter!

Silva Ninox II

I paketet från vännerna på Silva fanns också en kikare (ett måste på både berg och safari!) och ett gäng dry bags så att min packning håller sig torr, framför allt när jag traskar genom regnskogen(!) vid foten av Kilimanjaro. Jag upptäckte till min glädje att en av dry bagsen är kompatibel med min pannlampa, och på ett par minuter gick den från en plastsäck till en tältlampa – så fantastiskt smart! Jag längtar redan till mina kvällar i tältet och jag ville knappt släcka ner det mysiga skenet från lampan där den hängde ovanför min säng igår.

silvadrybag

Fyra dagar kvar till avresa, och ni kommer att få stå ut med mycket Afrika-snack här nu fram till söndag… Ni hänger väl med?

Morgonsällskap?

Sitter du på väg till jobbet och behöver sällskap? Gå in och lyssna på sköna Vevve och hennes podd som hon spelade in efter målgången på Tjejmilen i lördags. Ulrika Belin från Plan och jag pratar om årets kampanj mot barnäktenskap – en fråga som berör oss alla!

Ni har väl gått in och skrivit under mot barnäktenskap? Annars – gör det här och nu.

wpid-p9060828

Tack Vevve för att jag fick vara med (och att jag fick stjäla bilden), och tack Ulrika för att jag återigen fick vara med och springa för flickors rättigheter!

Tjejmilen 2014 – race report

Ni undrar förmodligen om jag inte har gått i mål på Tjejmilen än, men det har jag lyckligtvis gjort och nu ska jag äntligen försöka klämma ur mig någon typ av story om vad som kom att bli ett av mina värsta millopp i världshistorien.
Jag är inte något fan av att springa i värme så jag var jätteglad när jag vaknade igår och såg att det var mulet och svalt ute. Innan jag drog iväg till starten klarnade dock upp och solen började steka från en närmast molnfri himmel. Alla andra dagar älskar jag solen, men just när jag ska försöka prestera i ett lopp får den gärna hålla sig borta…vilket den självklart inte lyssnade på utan fortsatte att lysa resten av dagen.

En timme innan start kom jag till Gärdet och mötte upp mina andra löparkompisar som också var med och sprang för PlanTrend o Träning-Anna, Skön Puls-Vevve, Linda, Sara, Hillevi och Löpning & Livet-Andréa. Det är alltid kära återseenden i Plan-tältet och i vanlig ordning laddade vi med kramar och skratt.

IMG_1237

Jag, Anna och Vevve drog iväg till skogen en stund innan start (hallå – vi behöver fler bajamajor i startområdet!) och sen körde jag lite uppvärmning för att känna hur kroppen mådde. Förkylningen verkade vara helt borta och ländryggen som var lite öm i fredags när jag testsprang kändes bättre. Inga tvivel över att starta längre! Sprang in i snabba Ingmarie som skulle ta sig an Tjejmilen ”som en del av ett långpass” och sen pep jag iväg till startfållan, redan varm och alldeles för svettig (den där solen..)

Planen jag hade att jag skulle ta det lite lugnt och inte gå för pers dör i samma sekund som startskottet går. Jag omvärderar och sticker slalomspringande iväg i perstempo, med planen att köra så länge det håller. Kilometer ett, två och tre känns stabila och trots att det är trångt och galet många löpare som jag får tråckla mig förbi så klockar jag 3 km på knappt 13 minuter.
Kilometer fyra känns lite segare, värmen börjar bli riktigt jobbig och jag kommer på mig själv att redan börja tappa mentalt fokus. Det gör inte saken bättre att min klocka börjar pipa nästan hundra meter innan banans kilometermarkeringar, och det är frustrerande att veta att jag måste springa med lite snabbare marginal än tänkt om jag ska persa (gick i mål med 10,12 sprungna kilometer). Jag är redan väldigt trött och det är alldeles för tidigt att vara det redan innan halva loppet är avklarat. Vid fem kilometer ligger jag bra till i tid och har sub 45-minutersmålet inom räckhåll. Helst av allt vill jag dock kliva av banan och krama en sjukvårdare när en halvmil är passerad, och jag börjar vackla rejält inför eventuellt pers. Det känns som en mardröm att bara halva loppet är gjort och jag inser att det kommer att bli väldigt svårt att hålla det här tempot ända in i mål.

Kilometer sex är varm och huvudet kokar. Pulsen är hög och jag andas som ett helt tröskverk. Precis innan 7-kilometersmarkeringen och efter flera minuters tyst överläggning med min kropp gör jag något som jag väldigt sällan, eller nästan aldrig, gör under ett kort lopp – jag börjar gå. Uppförsbacken som ligger framför mig är för mycket för mitt psyke och kokande kropp och jag går i hundra meter. En tjej längs banan skriker: ”du har gjort sju kilometer på knappt 31 minuter!” och jag börjar springa igen. Det går inte snabbt, men jag springer. Huvudet kokar. Jag vill inte springa en enda j*vla meter till och min enda önskning är att få sätta mig ner och dricka ett badkar med iskallt vatten. Ned mot 8-kilometersskylten går det utför och jag passar på att slappna av och glida med backen ner. Det går bra och jag klockar återigen en kilometer under 4.30.

Näst sista kilometern är ingen lek. Det är så sjukt varmt och jag har verkligen ingen energi kvar. Jag är sjukt törstig, och jag inser att jag kanske skulle ha frångått min vana att inte dricka vid vätskestationerna när jag springer ett såhär pass ”kort” lopp. Djurgårdsbron badar i sol och när speakern skriker ut att vi nu bara har en dryg kilometer kvar är jag nära att skrika tillbaka att det inte är så jävla bara när kroppen känns som ett övertänt hus och benen inte vill ta ett enda steg till.
Vid 9-kilometersmarkeringen finns den sista vätskekontrollen och när en av funktionärerna ropar ”vatten” svarar jag ”ja tack” och stannar och dricker. Jag är så sjukt trött och törstig, jag fryser(!?) och häller i mig två stora muggar med vatten, kopplar sen på viljan och bestämmer mig för att se till att springa hela den sista kilometern. Drömtiden under 45 minuter är long gone, och jag inser att jag kommer att behöva göra den sista kilometern under 4 minuter för att klara den och det kan jag bara glömma.

Den sista backen förbi Radiohuset är vidrig. Världens bästa David och hans fru Sirpa står och vrålar (TACK!) och jag försöker mig på ett leende. Det är inte kul att springa och jag vill bara stanna. Varje steg är ren vilja och det enda som bär mig framåt nu är publiken. Hade jag varit ute på en träningsrunda ensam hade jag stannat direkt.
Lyckas ändå hålla ett tempo under 4-minutersfart och efter påhejningar från en gammal klasskompis och hennes syster (TACK!) svänger jag in på upploppet. Jag kan inte fatta att det är sant att det är över. Jag spurtar allt vad jag orkar och springer om en hel del löpare. Ser att 45-minutersgränsen är passerad men jag skiter i vilket. När jag springer över mållinjen ler jag över att jag inte bröt redan för fem kilometer sedan, och en kalldusch med vatten från en sjukvårdare är den bästa belöningen näst efter medaljen och vattenflaskan som jag tömmer på 10 sekunder. Det var en smått vidrig löpupplevelse och det har nog aldrig varit så skönt att gå i mål.

Tiden då? 45.41 och plats 253 av de totalt 16650 kvinnor som sprang i tidtagningsklassen. Direkt efter loppet var jag besviken, men såhär dagen efter inser jag ju att det inte alls är någon dålig miltid. Sub 45 kommer, det är bara en tidsfråga.

LrmZZlSRfzOmM13wXpr4

DCIM100GOPRO

Skärmavbild 2014-09-07 kl. 19.57.54