Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

T minus 2 days…

Jag är hemma och vilar min röst idag också. Det märkliga med det här lilla viruset är att jag känner mig rätt pigg i övrigt, men rösten låter värre än på en tonåring i målbrottet. Märkligt. Vila och vara tyst är något jag verkligen har svårt för, så det här är lika mycket mental träning som läkning för mig.

Som tur är behöver jag inte prata med min packning som jag ägnar mig åt för tillfället. Om två dagar åker jag (med en frisk röst, såklart) och min bror över Atlanten för att hälsa på en kanadensisk familj som vi träffade på en semester i Ecuador för över fem år sedan (läser min gamla blogg och blir nostalgisk…). Vi har hållit i kontakten under alla år och nu ska vi efter många om och men äntligen åka och hälsa på!
Vancouver med en avstickare till Seattle och mot Rocky Mountains. Garanterat en massa skratt. Nya minnen. Förhoppningsvis lite valar. Kvalitetstid med min bror. Vänner. Jag längtar!

2103_62181791688_4843_n

Då, 2008. På väg från Amazonas med nya vänner i bagaget.

Stum

Jaha ja. Den där snoriga näsan och tunga huvudet som jag misstänkte var allergi härom dagen…det var förmodligen inte det, för det har satt sig på stämbanden nu. Hes som en kråka igår när jag kom hem efter en lång dag på jobbet, och eftersom jag ska iväg på en två veckor lång semester på lördag tog jag det säkra före det osäkra och gick till läkaren imorse.

Halsprov, stetoskop mot bröstet och ett konstaterande att jag har något typ av virus som har satt sig på stämbanden. Botemedel: vila och tystnad (om jag inte vill riskera att bli stum ett bra tag framöver). Ingen vidare bra kombination när man jobbar som PT så jobbet får vänta i ett par dagar. Nu knarkar jag istället soffa, te med stora bitar av ingefära och honung och en jäkla massa vätska. Kroppen känns frisk i övrigt så rösten kommer garanterat snart tillbaka den med. Håll tummarna!

bild-68

Marathoncravings

Boston Marathon går just nu av stapeln (Kenth är redan i mål och gjorde ett helt grymt lopp!), och alla uppdateringar i sociala medier hela dagen fick igång ett helt obotligt löparsug i min kropp när jag låg platt på rygg på bryggan i solen. Plötsligt kände jag ett huge vemod över att jag inte har anmält mig till maran i år, och även om jag har haft NOLL fokus på marathonträning under vintern och våren vore det ju så kul att hänga med och springa ändå…damn.

Oh well, jag fick iallafall bota det värsta suget genom att snöra på mig dojorna och dra ut på en runda. Jag har varit lite snorig och konstigt tung i huvudet sedan i tisdags förra veckan, vilket har inneburit total träningsvila över hela påsken. Idag konstaterade jag dock att det förmodligen rör sig om någon typ av allergi eftersom den täppta näsan tilltar när jag är ute i den grönskande naturen…

Soligt, varmt (försommarkänsla!) och en fantastiskt härlig premiärrunda i korta ärmar och trekvartstights! Fem kilometer där jag körde ett skönt men ändå smått ansträngande tempo och bitvis tryckte på lite extra. Halvmilen på fina 22 minuter blankt och den sista kilometern på 4.16. Lite tungt att andas i starten men det gav med sig längs vägen, så sjuk är jag då inte iallafall. Punkt. Och nej, marasuget blev inte mindre.

IMG_7769

IMG_7775

Home sweet home

Jag känner alltid lite separationsångest när jag ska lämna Dalarna. Igår var inget undantag, och med en helt fantastisk påsk i backspegeln var det inte bara skönt att vända hemåt igen. Det gör mig dock extra varm i hjärtat när min vackra hemstad välkomnar mig med öppna armar längs min promenad runt Riddarfjärden och bjuder på en magisk första morgon här hemma. Prognosen för veckan ser helt strålande ut och jag kommer att njuta av min stad till fullo i de sex dagar jag ska vara hemma innan jag och min bror ska flyga drygt 700 mil västerut….can’t wait!

IMG_7749

IMG_7747

 

Psst… Stort tack till er som har beställt SURVIVOR-armband. Det finns bara ett par stycken kvar nu av den första produktionen. Maila mig på helena@healthbyhelena.com om du vill hinna köpa ett innan de tar slut. Nästa chans blir från mitten av maj.

 

SURVIVOR

Min älskade moster fick inget godis i sitt påskägg i år. Efter två operationer och en lång och inte helt smärtfri – men lyckad – cellgifts – och strålningsbehandling för en vidrig sjukdom som flyttade in i hennes kropp i somras är hon nu fri från bröstcancern.

Inspirerad av Ung Cancer och deras FUCK CANCER-armband som jag så många gånger har suttit och tillverkat på deras pärldagar, och som sprider sig som en löpeld pärlade jag ett eget armband till min moster. Ett färgglatt band med ett fint och starkt ord som inger hopp och glädje. SURVIVOR. Hon klarade det. Jag ler och är gränslöst glad inombords att vi har fått över henne på rätt sida igen.

bild-66

Är du eller känner du någon survivor? Jag har bestämt mig för att göra en insats. Min mosters armband är inte det enda SURVIVOR-bandet som finns. Jag har gjort fler, och jag ska göra ännu fler. Många fler. Jag kommer att sälja dem för 100 kronor (inkl porto), och precis hela överskottet ska gå direkt till Cancerfonden.
Det behövs hela tiden mer pengar för att driva forskningen framåt, och hade inte forskningen kommit så långt som den har gjort kanske jag inte hade haft någon moster kvar idag. Jag kan inte göra allt, men jag kan alltid göra något för att hjälpa och det tänker jag göra.

Vill du köpa ett armband och hjälpa mig att hjälpa? Jag har än så länge ett ganska litet antal armband, så det är först till kvarn som gäller. Det finns både för vuxna (samma storlek som FUCK CANCER-armbanden) och barn (storlek enligt önskemål) – barnarmbanden har lite extra glada bokstäver. Självklart går även vuxenarmbanden att beställa med färgade bokstäver!
Maila mig på helena@healthbyhelena.com om du vill beställa ett armband. Har ni önskemål om att skänka överskottet till något annat än Cancerfonden så går det självklart bra, det finns ju survivors bland oss som har överlevt annat än just cancer.

IMG_7687

 

Älgfest

Jag äter ganska sällan rött kött hemma i Stockholm, men när jag väl gör det köper jag alltid ekologiskt nötkött. Kommer inte ens ihåg när jag åt fläskkött senast. Här hemma i Dalarna passar jag däremot på att fylla på järndepåerna ordentligt men vilt som är jagat och slaktat lokalt – det bästa av det bästa!

Skärtorsdagens middag bestod av en perfekt tillagad tjälknöl på älg som mamma hade i ugnen hela natten, och innan paltkoman hade lagt sig började hon att laga morgondagens älgkalops…”den blir ju godare om den får dra över natten”.
Om  min mamma är en mästerkock? Ja. Om hon skämmer bort sin dotter? Totalt.

bild-64

bild-65

 

Morgonlyx

Att vakna med en värmande katt på benen, få dricka kaffe med mamma innan hon åker till jobbet och sen i lugn och ro få äta frukost toppad med hemmaplockade hjortron. Jag älskar Dalarna.

bild-63