motivation

#kvinnligaäventyrare

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För någon månad sen skickade min mamma en länk till mig från lokaltidningen här ”hemma” i Dalarna (det är väl fortfarande hemma efter 18 års bortavaro?). Morakniv och Vandringsbloggen har tillsammans startat en kampanj för att inspirera och få fler kvinnor att upptäcka friluftsliv och våga ge sig ut på äventyr. Hurra!
Jag har genom åren stött på ett antal höjda ögonbryn när jag har berättat om mina ensamresor och äventyr, stora som små. 80 mils vandring längs El Camino 2010. Bestigningen av Kilimanjaro 2014. 3000 kilometer långa Te Araroa 2015/2016Var du inte rädd!? Frågan är självklart befogad men jag är näst intill 100% säker på att jag inte hade fått den om jag hade varit man. Trots att det är 2017 är det fortfarande uppseendeväckande att kvinnor ger sig ut på äventyr utan en man vid sin sida att hålla i handen.

Visst har jag varit rädd. Min mörkrädsla har gjort sig påmind både i Spanien och i mitt tält mitt ute i ingenstans på Nya Zeeland. Förhöjd puls i bilen på väg ut på safari i Ngorongoro i Tanzania när min guide ber mig låsa alla dörrar när han hoppar ut för att tanka: man kan inte lita på lokalbefolkningen här, en ensam vit kvinna i en bil är ett lätt byte. Naturens krafter har skrämt mig med oväder, vrålande floder och branta stup. Höjdrädslan har närmast förlamat mig på rangliga swingbridges. Ett olustigt möte med ett par smutsiga män längs en avlägsen stig utanför idylliska Waitomo på Nya Zeeland fick mitt hjärta att rusa. Visst har jag varit rädd, men vet ni – att vara lite rädd är inte farligt. Att vara lite rädd har för mig alltid förstärkt den härliga känslan efteråt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Känslan när rädslan övervinns för en sekund och du vågar titta ner från bron…

Under en telefonintervju med P4 Stockholm efter min nominering till Årets Äventyrare fick jag frågan vad ett äventyr är för mig. Mitt svar var att äventyret för mig startar någonstans utanför min comfort zone. Märk väl: min comfort zone, inte någon annans. Det är en stor skillnad. Jag möter tyvärr alldeles för många, speciellt kvinnor, som tittar på andras äventyr och tänker att de aldrig kommer att kunna ta sig dit. Gör inte det felet. Du har ingen aning om hur lång tid det har tagit för dessa människor att tänja på sina gränser. Bygga ut komfortzonen och långsamt bända ut väggarna med blod, svett och en massa tårar. Se istället dessa människor som inspirationskällor till att våga ta det där lilla steget ur ur din egen zon. Det är den enda zon du känner till och följaktligen den enda du kan laborera med. Allt annat vore orättvist.

Att kliva utanför sin comfort zone är för mig inte samma sak som att nödvändigtvis göra något okomfortabelt. Det betyder inte att du måste utmana dig själv till det yttersta och att mjölksyran ska spruta ur öronen. För mig startar äventyret redan när det där lilla pirret i magen känns. När hjärtat slår lite snabbare och fjärilarna flyger runt i kroppen. Sinnena skärps och det du ska ta dig för känns spännande och lite lagom utmanande. För en person är det att ta sig i kragen och dra ut på en löprunda trots spöregn, för någon annan är det att bestiga K2. Ingen människas äventyr är den andres lik, kom ihåg det.

Vad stark och modig du är! Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra det. Modig och stark… jag!? Jag vet helt ärligt inte om mina äventyr har handlat så mycket om mod. Det som oftast driver mig är snarare min outsinliga nyfikenhet. Otaliga gånger har jag fortsatt framåt trots negativa tankar, brännande mjölksyra och gråten i halsen enbart för att jag inte kan låta bli att se vad som väntar på andra sidan nästa höjd, runt nästa hörn eller i dalgången som jag vet finns där framme. Hur ser det ut vid målet, är det som jag har fantiserat? Vilka känslor kommer att dyka upp när jag har klarat av det här som just nu är så in i helvete (ursäkta svordomen) jobbigt? På ett märkligt sätt har min nyfikenhet genererat en ibland ofattbar styrka att fortsätta.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nästa markering sitter däruppe i molnen…inget vidare för en höjdrädd, men nyfikenheten vann även denna gång. Southern Alps, Nya Zeeland.

Jag föddes inte till äventyrare med en gigantisk comfort zone. Det finns det förmodligen ingen som har gjort. Det fanns en tid när det var en utmaning för mig att kliva ur tv-soffan (nej, jag skojar inte). Jag vaknade inte bara upp en dag och tänkte ”yes – jag ska ta på mig en 20 kilo tung ryggsäck och traska 300 mil genom ett okänt land!”. Tanken växte fram med myrsteg under många år och med hjälp av mindre utmaningar, oförutsägbara händelser och små äventyr längs vägen. Många som inte har träffat mig på några år känner inte igen den jag är idag. Mitt 20-åriga jag skulle förmodligen skaka på huvudet åt 37-åriga Helena som utan att blinka reser till Marocko för att bestiga Nordafrikas högsta berg i -20 grader och storm. Vi måste alla börja någonstans.

I love the smell of mosquito repellent in the morning...time for a hike through the woods! #hiking #trekking #dalarna #haglöfs #gococo_sportswear #V800 #outdoorwomen

Juli 2015 – något utanför komfortzonen på Siljansleden, 38 kilometers vandring till grannkommunen. Nu skulle jag inom min comfort zone kunna göra det vilken dag som helst och njuta varje sekund.

Alla människor känner ju inte ett sug efter äventyr, tänker du. Det gjorde inte jag heller. Dock tror jag att den som inte gör det bara inte har fått smak på det ännu. Lite som ett barn som ännu inte har smakat socker för första gången – det har liksom ingen aning om hur lätt man blir beroende och vilka lyckohormoner det kan utsöndra i kroppen. Det är helt omöjligt att förklara den explosion av må-bra-känslor som har kalas i kroppen efter att man klarat något man på förhand haft stor respekt för och känt ett uns av rädsla inför. Omöjligt att förklara men så förbannat underbart att uppleva! För mig har storleken på min comfort zone en direkt relation till kvaliteten på mitt liv. När zonen var liten var min livskvalitet utan tvekan lägre. Med större zon kommer ett större livsperspektiv och mer glädje. Mer livslust och långt fler positiva tankar. Jag är en helt annan människa idag än när jag tog mitt första steg på El Camino för ganska exakt 7 år sedan.

Så gör dig själv en tjänst, ta ett litet litet kliv ut ur din zon idag. Ta ett djupt andetag och låt det sjunka in. Lev. Life begins at the end of your comfort zone. Orden är på gränsen till tröttsamt slitna och klyschiga, men ack så sanna.

resor

En dröm blev sann

Atlasbergen. Jag vet inte hur många år jag har sneglat på bergskedjan som sträcker sig genom Marocko, Algeriet och Tunisien…jag har tappat räkningen. I höstas gjorde jag slag i saken och bokade in en löparresa med Team Nordic Trail (som några månader senare skulle komma att bli min deltidsarbetsgivare…) till detta efterlängtade resmål, och den 18 mars satte jag mig äntligen på ett plan mot Marrakech. Såhär en dryg vecka efter hemkomst tror jag fortfarande inte att det är sant.

Aldrig i mitt liv hade jag kunnat föreställa mig allt jag skulle få uppleva under en vecka. En enda ynka vecka av mitt liv. Flera dagars magisk löpning. Solgass. Så mycket skratt att magen krampade. Fantastisk marockans mat. Ny vänskap. Vyer som fick mig att tappa andan. Mjölksyra (alltså, mjölksyran!). Ett pumpande, glatt hjärta. Nordafrikas högsta berg (4176 möh) i -20 grader och stormbyar. Adrenalinrusher! Lycka. Än en gång har jag verkligen fått känna att jag lever. Lever på riktigt.

Drömmer du, precis som jag, om Atlasbergen? Tveka inte. Åk. Nu.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

PS) Team Nordic Trail har fortfarande enstaka platser kvar på resan som går i oktober

Te Araroa

Ettårsjubileum

IMG_7128

”33 kilometers vandring längs kusten (varav 16 på Highway 1 😩) och jag bjuds på 90 km/h i vindbyarna och regnskurar i sidled. Inte EN enda kilometer har jag fått gratis sedan jag lämnade Cape Reinga i oktober och det verkar onekligen som att jag får kämpa in i det sista. Wish me luck.”

Så löd min Facebook-status för precis ett år sedan. Idag. Den 8 mars. Aftonbladet ringde upp och poängterade det symboliska i att som ensam kvinna gå igenom ett helt land på andra sidan jorden, och komma fram till målet på självaste internationella kvinnodagen. Själv visste jag knappt vilken dag det var. Det var liksom inte relevant just där och då. Alla mina tankar kretsade kring att jag äntligen hade nått Bluff, Nya Zeelands sydligaste spets, efter 130 dagar av helt overkligt äventyr.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

”Mount Doom”, Tongariro Crossing

Jag försöker fortfarande, ett år senare, förstå att jag verkligen har gjort det. Det känns fortfarande som den dröm jag hade när jag i flera år innan satt och läste om Te Araroa och vilket osannolikt coolt äventyr det verkade vara. Den 3000 kilometer långa vandringsleden ringlade sig fram där på andra sidan jorden och verkade helt onåbar. Omöjlig. Efter att jag börjat bryta ner mina tvivel till små pusselbitar insåg jag dock att det kanske skulle gå ändå. Kanske skulle jag lyckas ta mig igenom ett helt land till fots om jag verkligen lade manken till och försökte. Med planering, riskbedömning och eliminering av hinder.

IMG_8661

På besök hos Haglöfs. Resan är bokad och utrustningen ska på plats…

Jag har så många minnen, bilder och dagboksanteckningar som jag kommer att bevara nära mitt hjärta resten av livet. Det skrämmer mig dock att våra livshistorier bleknar med tiden och att jag såhär ett år senare redan har glömt hur fruktansvärt mycket jag kämpade varje dag. Dagarna då kroppen löd var inte huvudet med. När jag var mentalt stark orkade inte kroppen. Min Facebook-status från den 8 mars 2016 säger allt: inte en enda meter har jag fått gratis. Jag fick onekligen slita för den där känslan som låg och väntade i Bluff.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

One of those days…jag ler, men vädret. HELA julafton. I en kanot utan skydd mot regnet. God jul.

Det är med värme i hjärtat jag firar det här ettårskalaset, och jag skickar extra mycket kärlek till mina två tyska hjältinnor som traskade in till Bluff med några minuters mellanrum bara en stund efter mig. Alla tre var vi ensamvandrande kvinnor. Alla tre hade vi fått samma fråga: är du inte rädd för att gå ensam? Alla tre tog vi oss igenom ett helt land för egen maskin. Just där och då var vi alla tre starkast i hela världen. Jag vill aldrig glömma känslan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tre ensamvandrande kvinnor på den internationella kvinnodagen, 8 mars 2016.

TACK för allt stöd ni alla gav längs min vandring. TACK för vartenda öre av de 170000 kronorna ni skänkte till Cancerfonden. TACK till er som står mig närmast och som stöttade mig i min galna idé, ni vet vilka ni är. TACK till alla er skeptiker som ifrågasatte min ”idioti” och gav extra bränsle till min eld. TACK till mig själv för att jag vågade följa min dröm – grattis på ettårsdagen.

 

Ni är många som frågar efter en öppen föreläsning. Jag kanske borde…återkommer.
Läs mer om min vandring här
.