Okategoriserade

#sannuari – mitt januari

foto-2017-01-06-10-29-33-1

Vi på Healthy Living har ett fint tema för januari; ”sannuari”.
Facebook-sidan beskrivs sannuari såhär: ”En månad då du ger dig själv det DU verkligen behöver. Månaden (eller varför inte året) då du inte utgår ifrån vad du tror förväntas av dig eller då du försöker förändra dig för att passa andras former och ideal. Börja med att vara sann. Vad behöver du för att vara den du vill vara – mot dig själv och andra? Våga förändra, trampa nya stigar, spring lopp och drick gröna drinkar, men låt varje steg du tar hedra det som är DU! För det är ju dig i din fulla prakt du, dina nära och världen vill bländas av. Inte en blekare kopia av något annat. Är du med oss? Häng med och berätta hur du tänker, vad du gör, bakslag och framsteg, så lovar vi att vara en stöttande, nyfiken hejarklack!”

Jag tror inte att det här temat hade kunnat komma mer lägligt för mig. Det har varit ett turbulent 2016 på många plan in the life of Helena. Sedan jag gick på julledighet har min kropp reagerat som en sliten kropp oftast gör: den gör ont både här och där. Så ont att jag har tvingats till löparvila, något som i sin tur har resulterat i ett värkande psyke. Jag kan en gång för alla konstatera att jag är beroende av allt som löpningen ger mig.

All tid jag ofrivilligt har fått över har jag ägnat åt att tänka. Tänka hit och dit och fram och tillbaka. På allt. Jag är rätt bra på att tänka. Förra vintern i vandringskängorna genom Nya Zeeland gjorde mig till fullblodsproffs. Det är nyttigt att tänka, även om det kan vara jävligt jobbigt. Allt för få människor tar sig tid att göra det idag och det resulterar i en massa dåliga saker. Vi borde nog tänka mer.
Hur som helst. Jag har tänkt mycket på vad jag verkligen vill. Vad jag verkligen inte vill. Det är nytt år och inte en enda energidränerande punkt på min agenda ska få följa med över årsgränsen. Ingen.

Jag vet att det finns många människor som gör saker för att leva upp till någon inbillad förväntad bild av dem själva. I mitt arbete som personlig tränare har jag genom åren mött många som har bett mig att formulera ett mål för deras träning. Var inte en sådan person, det blir aldrig bra. Hitta din egen drivkraft och måla dina egna drömmar. Jag har själv varit där, och det finns inget som är så förlösande som att släppa andras förväntningar på en själv och gå sin egen väg. Det är ditt liv och du kan göra precis vad du vill med det. Hisnande tanke om du frågar mig.

Mitt sannuari består av mer andning, magkänsla och drypande svett – saker jag mår fantastiskt bra av. Hur tänker du? Vad ger du dig själv under sannuari?

Många sa "det går aldrig". Jag gjorde det. Ingen dröm är för liten.

Bluff, 8 mars 2016, efter 300 mils vandring genom hela Nya Zeeland. Många sa ”det går aldrig”. Jag gjorde det. Ingen dröm är för stor!

 

glädje livet är nu

Mina önskningar för 2017

foto-2017-01-01-12-53-24

1 januari. Ny dag. Nytt år! Idag ligger många av oss svenskar på soffan och beställer hem pizza och många nyårslöften faller redan första dagen på det nya året. Jag äter ingen pizza idag eftersom jag firade in året i mysbrallorna igår och inte är en tillstymmelse till bakfull (vilket i det flesta fall brukar vara anledningen till pizzan idag). Inget av mina nyårslöften innebär inte heller att sluta äta skräpmat.
Däremot gillar jag nyårslöften. För mig betyder nyårslöften att lova mig själv saker för det kommande året som jag vet att jag mår bra av. Inget som ger mig dåligt samvete eller känner stress, bara saker som berikar livet. Jag tror inte på förbud och måsten, men jag tror stenhårt på att önskningar om sånt som jag blir glad av. Nyårsönskningar är kanske ett mer passande namn.

Igår på 2016 års sista dag skrev jag en fysisk årskrönika och sen tog jag en långpromenad genom ett grått Stockholm. Jag tittade tillbaka på året som gick och insåg vilket galet år det har varit för mig. Det är fortfarande mycket att smälta och jag vet inte när jag kommer att bli klar med den processen. Däremot har jag fått ganska klart för mig vad jag ska ger mig själv mer av under 2017. Under det här årets första långpromenad i solen idag slog jag fast några punkter. Jag vet nu precis vad som fick mig att le extra brett under 2016 och som jag tänker addera till mitt 2017:

Skog. Jag ska ge mig själv mer tid i skogen. Ingenstans mår mitt sinne så bra som i skogen med doften av barrträd och sumpig mark runt mig.

Målgångar. Jag ska springa i mål oftare. Ta mig över mållinjer, se tillbaka på mitt kämpande och inse att det var värt det. Höga Kusten Trail i september är redan bokat och jag kan knappt vänta på att få återvända till härliga Friluftsbyn. Jag älskar känslan av att få en medalj runt halsen efter att ha kämpat mig förbi mina imaginära begränsningar!

Vänner & familj. Jag ska umgås mer med mina vänner och min familj. 2016 har varit lite av ett ensamvarg-år för mig, och även om jag är introvert till min person mår jag bra av att umgås med vänner och familj. 2017 för mig är mindre ytligt nätverkande, mer äkta vänskap och familjekärlek.

Kramar. Jag älskar att kramas. Jag behöver kramar för att fungera normalt. Något av det värsta längs min vandring genom Nya Zeeland var den totala avsaknaden av kramar och närhet.

Välgörenhet. Jag mår bra av att hjälpa och ge det jag kan. Cancerfonden har snart fått 170000 kronor av mig och alla er generösa givare längs min Nya Zeeland-vandring. Min vän Erik bar mig runt Kungsholmen i somras och ytterligare 43000 kunde skänkas. Mina Survivor-armband lever fortfarande och inbringar pengar. Aron Anderson brinner för Barncancerfonden och jag har genomfört tre lopp med honom för att stötta hans insamlingar. Den 9 januari är jag inbjuden till insamlingsgalan ”Tillsammans mot cancer” och jag tar självklart med mig min överlevare till moster. 2017 tänker jag fortsätta att hjälpa.

Musik. Jag lever lite extra när jag lyssnar på musik, och framför allt när jag går på konsert. 2016 gav mig många fina konsertminnen och 2017 kommer att bli minst lika bra.

Nya miljöer. Jag älskar att resa. 2017 innehåller redan ett par resor, bl.a. till Atlasbergen för löpning med Team Nordic Trail i mars (längtar!!!) och till Dublin för att se Robbie Williams i juni (på tal om föregående punkt). Ett par till ligger på önskelistan och kommer med all säkerhet att bli verklighet.

Vardagslyx. Jag gjorde en livsstilsmätning med First Beat för någon månad sen. Det visade sig att min återhämtning är lika bra när jag får ansiktsbehandling, går på bio eller sitter hos frisören som den är när jag sover(!). Mer vardagslyx åt Helena 2017 med andra ord. Välmående och optimal återhämtning – win win!

Kärlek. Det var dåligt av den varan under förra året. 2017 är kärlekens år, jag känner det. Jag längtar efter kärlek, att få älska och känna mig älskad. Fjärilarna är varmt välkomna in i min mage nu.

Vad har du lovat dig själv inför 2017?

foto-2017-01-01-12-46-19

Stockholm, 1 januari 2017.

löpning lopp Okategoriserade

Mitt fysiska 2016 i backspegeln

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

2016. Vilket år! När jag tittar bakåt förstår jag verkligen varför jag känner mig som en urvriden disktrasa såhär sista dagen på året.

Jag inledde mitt fysiska 2016 med att avverka de sista 1574 kilometrarna längs min vandring genom Nya Zeeland. Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, kom jag äntligen fram till Bluff efter 130 dagars kämpande och med över 160000 kronor insamlade till Cancerfonden. När jag ska smälta det äventyret har jag ingen aning om. Jag är långt ifrån klar med den processen…
Efter min vandring hade jag en månads semester på Nya Zeeland. Jag vilade. Såg en massa nya platser. Simmade med vilda delfiner, något jag hade drömt om nästan hela mitt liv. Hade ont i precis hela kroppen efter att ha burit mitt liv på ryggen i 4 månader. Segerkänslan över att vara klar har aldrig, och kommer förmodligen aldrig att bli, större och starkare.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På sightseeing i Christchurch med min nye vän Mike under min semestermånad.

Den 8 april landade jag på Arlanda efter 5 månader hemifrån. Hela april spenderades med att träffa familj, vänner och försöka att komma in i jobbet igen. En overklig känsla att tiden i Sverige verkade ha stått stilla medan min mentala resa hade varit lång och omvälvande.

I maj spelade jag in Att resa-podden med Lisa och Annika. Det var första, men inte sista, gången jag fick berätta lite mer om min vandring. I maj ville min kropp också äntligen börja springa igen, efter ett par besök hos min livlina David på Löparakuten. Jag sprang Höjdmeterskampen med Team Nordic Trail och mitt första traillopp, Älvsjöloppet, ett 5 kilometer kort lopp där jag blev snabbaste kvinna(!?).

dsc04730-e1462876224291

Jag och Lisa spelar in Att resa-podden. Foto: Annika Myhre

Jag fick också helt osannolikt träffa Jez Bragg, britten som 2012 sprang(!) hela Te Araroa på 53 dagar (och vann UTMB 2010). Jez är en legend längs Te Araroa och jag hade hört mycket om honom längs min vandring. Helt galet att han var i Stockholm bara en dryg månad efter att jag kommit hem. Jag fick en kort löprunda med honom i Lilljans-skogen och fick prata lite Nya Zeeland med någon som faktiskt visste vad jag pratade om – underbart!

13267798_1353448044671443_4555465776442632450_n

Jag & Jez.

Juni bjöd på en spontan start i Stockholm Marathon med Aron Anderson och Team Aron. Min glädje över att kroppen kunde springa långt igen efter all smärta var obeskrivlig!
Dagen efter bar min kompis Erik mig på ryggen runt hela Kungsholmen för att samla in pengar till Cancerfonden. Det tog 5 h och 55 min och vi lyckades samla in 43000 kronor!

13329449_10154687892528797_8578527749488299167_o

Galet!

En vecka senare åkte jag med Team Nordic Trail till Höga Kusten och blev trailbiten. Varför hade jag inte sprungit i skogen innan!? Två veckor senare sprang jag Orsakajt’n hemma i Dalarna, 25 kilometer skog och kom på pallplats i motionsklassen. Kroppen kändes urstark!

Andningspaus...

Skuleskogen, Höga Kusten.

Juli gick i löpningens tecken. Sprang hela semestern hemma i Dalarna och spontanstartade i Mora Trail, 15 kilometer. Sista veckan var jag med på Ultravasa-lägret för att förbereda mig för idiotin jag hade anmält mig till senare under sommaren. Jag sprang 90 kilometer på två dagar och kunde för mitt liv inte förstå hur jag skulle klara samma sträcka på en dag en månad senare.

Fortfarande stark...

Spång, spång och mer spång. Dalaskogarna i ett nötskal.

Augusti inleddes med 110 kilometer långa Fjällräven Classic, en vidunderligt vacker vandring mellan Nikkaluokta och Abisko. Jag och Camilla fightades med regn, mygg, regn och mer regn. Men jäklar vad kul vi hade och vad mycket vi skrattade! Helt klart ett favoritminne från året som gått.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ut på tur, aldrig sur…

En vecka senare frågade Aron om jag inte ville haka på hans team igen och köra Midnattsloppet. En mil runt ett kokande Södermalm för att samla in pengar till Barncancerfonden? Självklart! Camilla hakade på och vi fick skratta tillsammans i ytterligare en mil.

Måååål!!! Tack publiken för allt stöd längs banan, tack @midnattsloppet för ett alltid lika grymt arrangemang och TACK #kivramotcancer för alla pengar till @barncancerfonden! Tack också till @aronanderson och hela teamet för en grym stämning i 10 kilometer!❤️ #teamaron #midnattsloppet #löpning #running

Favoritloppet i Stockholm!

En vecka efter Midnattsloppet var det dags för årets eldprov – Ultravasan 90. 9 mils löpning från Sälen till Mora. Jag var krasslig och därmed extremt nedstämd klockan 01.30 när klockan ringde och jag åkte till Sälen, helt övertygad om att jag skulle få bryta längs vägen. Men…det blir sällan som man har tänkt sig. Jag sprang över mållinjen efter 9 h och 28 minuter, klarade herrarnas medaljtid och knep en 24:e plats i damklassen. Medaljen från Ultravasan är by far den medalj jag är mest stolt över.

YES!!! I made it!!! I ran fucking 90 kilometers (90,92 according to my watch)! 9.28.20 is the official result and I made it under the men's medal time (with 1,5 hours left to the women's medal time at 11 hours...)!!!24th place of all women!!! I don't know what to say right now, I'm so unbelievably happy to be done!❤️ My body is fucking amazing!!! Wiiiiiiiiiiiii!!! I'll be back. #ultravasan #ultravasan90 #ultravasan2016 #running #löpningärlivet @gococo_sportswear #gococomoment #V800

Känslan. Ovärderlig.

En vecka efter loppet spelade jag in mitt livs andra podcast, denna gång fina Husky Podcast. Jag lyssnade mycket på Husky på Nya Zeeland och är så stolt över att få ha tagit plats i det finrummet! Huskys ”pappa” Magnus kallar mig ”112” numera, numret på mitt avsnitt.

September. Jag återvände till magiska Höga Kusten för att face my fears och föreläsa om min vandring på Utefest. Camilla fanns återigen vid min sida och vi sprang i Skuleskogen, morgonyogade med fina Terese (aka Yogastories) vid Gällstasjön och somnade vid 21 varje kväll. Underbart!

Afternoon: 15k technical #trailrunning with @teamnordictrail... ⛰ note to self: I'm not yet fully recovered from #ultravasan90 and my cold that I caught after the race. I had a pretty hard time running uphill today... #utefest2016 #löpning #running #teamnordictrail @salomonrunningswe

Tillbaka i Skuleskogen…kärlek!

Två veckor senare fick Aron mig att dra på mig löparskorna igen. Lidingöloppet vankades och jag tackade såklart ja till att springa i rosa outfit med ett helt underbart gäng människor!

14469471_10153937261695509_8888592639720417824_n

Taggade för tre mil!

När jag tittar tillbaka på 2016 inser jag att jag har utsatt min kropp för en hel del utmaningar. Förutom att vandra 1684 kilometer på Nya Zeeland och i Sverige har jag på 5 månader sprungit 217 kilometer på tävling och gud vet hur många träningskilometer. Det är inte så konstigt att kroppen känner sig lite sliten såhär på nyårsafton och att jag har ont lite här och där efter att ha varvat ner ordentligt under julen.

2016 var ett spännande och fint år och jag vill tacka min kära kropp för att den har stått ut. Jag har inget år tidigare samlat på mig så många fina minnen och aldrig har jag pressat mig själv så hårt fysiskt (och mentalt). Tacksamheten är otroligt stor och jag ser med tillförsikt fram emot ett 2017 som jag inte vet någonting om. En svindlande tanke.

Gott nytt år alla mina läsare, nästa år ska jag skriva fler och mer frekventa ord till er. Tack för att ni har följt mig längs alla mina äventyr under 2016!