el camino

>Burgos – Castrojeriz, 40,3 km molnigt högland

7 april, 2010 /

>”Ja, det ar ju 800 km till Santiago, men jag tror att de flesta gar 1000 km”, sa volontaren Peter till mig i Ayegui for ett par dagar sen. ”Ja, du vet, folk gar fel, tar omvagar for att titta pa saker osv…” Jag skrattade lite for mig sjalv och tankte att ga fel vore bade jobbigt och ratt svart, med tanke pa alla skyltar och pilar overallt. Men skrattar bast som skrattar sist. Imorse var det dags for mig att avverka vad som kandes som 200 km fel.

Efter att ha sagt hej da till min kare mexikanske van, som dok upp for tredje kvallen i rad igar (nej, inget giftermal den har gangen heller, men val en middag bestaende av bl.a. oxsvans!), gav jag mig ivag ut i morkret i Burgos strax efter 7. De gula pilarna hjalpte mig som vanligt, men plotsligt tog de bara slut. Ah, tankte jag, det har kanns rimligt, och satte av i full fart genom vad som maste vara den langsta stadsparken i mannaminne. Nar jag kom ut pa andra sidan parken borjade jag dock ana orad. Inga pilar, inga skyltar med el camino de Santiago och inga bilder av pilgrimsmusslor. Bara att hugga tag i narmaste tant. ¿Perdón, el camino va aqui? (ursakta, gar el camino har?). ¿el camino de Santiago¿ No, no, es el contrario. Tur i oturen att jag kom ihag mina glosor, och att el contrario betyder typ motsats. Jahapp, bara att vanda och inse att totalt 35 minuters vandring skulle kastas i sjon. Da kan man lata bli att skratta, tro mig. 35 minuter later lite, men ar ratt vardefullt om man ska ga i en hel arbetsdag.
Som tur ar har jag en obotlig optimist som sitter pa en av mina axlar, sa det var bara att ta ett djupt andetag och traska vidare. Plotsligt mottes jag av en skylt som sa Tardajos, vilket enligt min plan skulle vara den andra byn for dagen. Men man tackar ju och tar emot om en by har rakat forsvinna och man har gatt 9,8 km istallet for 6,2 som man hade trott. Frukost nummer tva, en macka med lufttorkad skinka (beroendeframkallande och sjukt billigt…) och ett paron, intogs i farten och jag gick vidare mot Hornillos del Camino dar det blev lunch efter totalt 20 km. Gubben i butiken var vanlig nog att informera att det nu bara var 47 mil kvar till Santiago. Tackar!

Efter lunch vantade den mest knackande strackan for dagen, 10,6 km till byn Hontanas. Spanska hoglandet i sig ar ingen lek. Det ar platt, det ar langa och raka vagar utan slut och det blaser. Det blaser en hel del. Just idag var det dock bara skont med moln och vind, eftersom solen har skapat mer fraknar an jag kan rakna i mitt ansikte, och hela vanster sida ar totalt sonderbrand (jag har kopt solkram, spf 30 nu…). Hur som helst, tank er foljande: ni gar pa en lerig och laaang vag i kangor med grov sula. Lera fastnar garna dar den kan fastna, t.ex. under ett par kangor. For varje steg man tar med dessa kangor byggs det pa en extra sula av tung, blot lera som tillslut blir totalt omojlig att ga med. Sparka av, fortsatt ga. Ga nagra meter till, upprepa. Sa hade jag det i 5 km (dvs ca 1 timme). Lagg till detta pa en vind som inte var av denna varld och en kissnodig Helena. Joda, det ar kul nastan jamt. Behover jag saga att min café con leche (kaffe med mjolk…och jag vet, jag ar laktosintolerant, men det ar ju sa gott…) var ganska god nar jag kom till nasta by?

De sista 9 kilometrarna fram till Castrojeriz kandes som en lek. Kangorna studsade (well…) fram och jag orkade inte ens bry mig om den varma solen som envist tittade fram igen.
Harberget ar donativo (betala det du kan och vill), och volontaren Emil ar varldens snallaste. Man blir ganska glad nar man t.o.m. far hjalp att ta av ryggsacken nar de ser hur trott man ar…
Efter en dusch, en liten promenad i solen och en tortilla española (omelett med potatis), en bit skinka och en café solo (espresso) ar jag som en ny manniska. Fotterna bloder, halsenan mar som den mar och jag har varldens storsta blasa pa hoger storta, men annars mar jag finfint. En middag och ett glas vin pa det har sa kommer morgondagen ga lika smartfritt(?) som idag. Bara jag slipper leran sa ar jag glad.

Maste igen tacka for alla halsningar, mail, sms och kommentarer jag far fran er alla. Att satta mig en stund vid en dator varje dag ar mitt satt att koppla av lite, och ni hjalper mig mer an ni tror. Att ta upp telefonen ur fickan nar det ar tungt och hitta ett peppande sms ar vart otroligt mycket, och jag vill tacka er alla aven om jag inte svarar pa alla sms.

Imorgon planerar jag att ga till Carrion de los Condes – ska ni med? 🙂

16 kommentarer

  • Träningsglädje

    7 april, 2010 kl. 17:13 Svara

    >ja vi följer med! låter fint att en middag och lite vin är receptet på allt.d et ska jag också testa! men du, skrev du verkligen att du gick en promenad i solen när du kommit fram? det är väl just det du gjort hela dagen? många kramar!

  • Anders Stävhag

    7 april, 2010 kl. 18:01 Svara

    >Hej där!
    Fixar med mitt sista pyssel men pausar för att läsa hur det går för dig! Härligt att läsa din positiva inställning även när det går tungt,fötterna gör ont, tröttheten är där konstant, jag är imponerad! Det är då den berömda tacksamheten visar sig över de små sakerna!! Aldrig roligt att gå fel oavsett om det är 200m eller 2km, de som aldrig gått sådär långt har nog svårt att ta in den mentala frustrationen som uppstår! Leran lät inget kul, tunga fötter då kan jag tänka, räkna det som dubbla steg! 😉
    Njut av middagen, det goda vinet och en härlig natts sömn och ladda inför morgondagen! Jag följer med i tanken trots att jag åker själv imorgon! Sköt om dig! / Anders

  • Anonymous

    7 april, 2010 kl. 20:12 Svara

    >Hola! Jag hänger med dig vart än du går. försök att stoppa mig. Det var så ROLIGT att "prata" med dig nyss… du känns lite långt borta (konstigt) när du är där, även om vi inte hörs så ofta när du är hemma heller, men då vet jag var du är! Kängor + lera = skit!
    Alltså som du sliter och går, kan du kompensera det med mat, annars tror jag att du kommer att vara mager när du kommer hem…
    Stora och många kramar från moster 🙂

  • mamma

    7 april, 2010 kl. 20:43 Svara

    >Heja Helena…tar fel väg gör man väl bara en gång på en sån långpromenad som du e ute på.
    Härligt att läsa att du e så positiv min vän.
    Sköt om dej själv och så klart dina skavsår 🙂
    Känns betryggande att ha plats på din ena axel o viska i ditt öra…Du klarar de…du klarar de 🙂
    Ha de bäst…stora kramar från mej

  • carro

    7 april, 2010 kl. 21:41 Svara

    >Jag är sååå imponerad av dig!!! När du fixat detta behöver du aldrig mer tveka. Då vet du att du fixar ALLT sen.
    Kämpa på tjejen!!!

  • Anonymous

    8 april, 2010 kl. 04:20 Svara

    >Heja heja! Det har kommer du att klara. Jattekul att folja dina eskapader harifran Australien. 🙂
    Jennie

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.