>Rabanal del Camino – Ponferrada, 33 km från frost till solsemester
>Vaknade redan strax innan 6 imorse av att mina finska sänggrannar började packa, så det var lika bra att kliva upp. Hade ju ändå sovit sedan strax innan 22 och kände mig pigg, så jag hade nog sovit klart. Varm(!) gröt och kaffe till frukost, sen var jag klar att ge mig av några minuter efter 7.
Det var nog tur att jag hade valt att vakna på den pigga sidan just idag. De första dryga två timmarna bestod nämligen av uppförsbacke… Inte nog med att jag för första gången under den här vandringen fick känna mjölksyra i benen, det var bitande kallt också. När jag kom ut från härberget låg det frost på marken, och den försvann inte förrän runt kl 10. Som om inte det vore nog började det blåsa en vind som nästan var jämförbar med den jag utsattes för den allra första dagen när jag gick över Pyrenéerna…allt på en gång liksom. Det enda man kan göra är dock att gå. Gå, gå och gå. Det enda jag var helt säker på just då var att den där 1500-meterstoppen framför mig inte skulle försvinna, det var bara att trampa över den. Efter ca 8 km nådde jag Cruz de Ferro, platsen där alla lägger de stenar de släpat med sig. Jag hade ingen sten, så jag nöjde mig med att bli fotograferad och gick vidare.
I El Acebo, nästan en mil längre fram, stannade jag för en galet god café con leche, en omelett och ett par frukter. Energinivån i kroppen var som vanligt nere på minus…helt otroligt vad hungrig jag är hela tiden! Träffade en tysk som sett min lilla svenska flagga på ryggsäcken, och han berättade stolt att han och hans fru kör till Uppsala varje år med sin husvagn, och att han har en släkting som jobbar på NK. Han går el camino med en vän, två söta gubbar som satt där med en varsin kaffe.
Vägen från El Acebo var otroligt vacker. Det kändes precis som om jag vandrade runt i Alperna, och byarna såg ut att vara tagna direkt från Bröderna Lejonhjärta. Blommande träd, små söta hus och trånga små gränder. Det är så mycket roligare att gå runt i sagobyar än längs grusvägar bredvid motorvägen…
Byn Molinaseca tog priset, där hade jag kunnat stanna i ett par dagar. Så otroligt söt by, men mitt mål låg 8 km därifrån. 8 km som kändes ganska långa, trots att min dag totalt var ganska kort. Hungrig och faktiskt ganska trött i kroppen traskade jag tillslut in på gården till härberget. Klockan var bara strax efter 14, och jag konstaterade att jag aldrig har varit så tidigt framme någongång. Kö utanför härberget, men det var soligt och det fanns sköna stolar, så det gick ingen nöd på oss. Träffade första svensken, Anna från Stockholm, och sen hamnade vi i samma 4-bäddsrum. Varma duschar, fräscha sängar och vi blev bjudna på saft(!) när vi kom in – gulligt!
Har precis ätit en alldeles för sen lunch, en god paella med skaldjur, och ska nu leta upp en affär för att handla lite frukt och annat bra-att-ha. Känns som att det blir en extremt tidig kväll, är helt sjukt trött. Enligt en skylt vid härbärget är det nu bara 20 mil kvar till Santiago, vilket känns helt ofattbart!!! 20 mil!? Det innebär att jag redan har gått nästan 60 mil på 14 dagar! Förstår det faktiskt inte riktigt. Kommer nog inte förstå det förrän jag sitter hemma i min soffa och får landa lite.
Ha en fin kväll mina vänner, imorgon traskar vi på några mil till…
9 kommentarer
mamma
>Hej min vän…de va då 17 va de minskar mil 🙂
Turbofart.
Då kommer du hem tidigare …om allt går som de ska.Nöt nu inte ut skosulorna så du får gå barfota sista milen haha
Ha en härlig kväll i solen(ja de e sol här i alla fall)
Va rädd om dej…de finns bara en som du 🙂
Stora kramar.
Pernilla
>Du får åka tillbaka till Molinaseca på en myssemester senare! Det kan Du väl unna dig efter den här marschen =)
Wow, bara 20 mil to go! Heja, heja söta Helena!
Kram
Ingela
>Sov så gott!
Kram
Anders Stävhag
>Vilket tempo du håller fortfarande, jag är mycket imponerad av hur du gör caminon! Skitkul att läsa och komma ihåg precis vart du är när du skriver det..nostalig och just nu skulle det vara kul att träffa andra som vandrar, de enda jag träffar på är ju turistpilgrimerna som åker bussar mellan heliga platserna..stadsturism kallar jag det 🙂 Ikväll orkade jag läsa några av dina inlägg, kom fram i vettig tid och hade lite ork över:-) jag har ju ofrivilligt fått lika långa distanser som dig här nere men betydligt varmare, inte ofta men ber om regn eller snö, skratt, ska försöka läsa om jag kan framöver, vet inte hur det blir med min blogg och internetm jag går ju söderut mot öknen till jeriko nu. Var rädd om dig och njut av sista veckan på caminon! / Anders
Mallan
>Oj vad fort det har gått! Bara 20 mil kvar, ja det låter lite när man tänker på att du från början hade hela 80 stycken av den varan! Heja Helena! Det är så roligt att följa dig på din färd, och jag tänker på dig varje dag! Mamma och pappa hälsar och undrar varje gång jag pratar med dom hur det går för dig!
Många kramar från mig till dig!=)Var rädd om dig!=)
Kristina
>Hej bästa du! 60 mil på 14 dgr, så.
Har arbetat för mycket idag och cyklat ner och hem på byn tre ggr, räcker nu.
Stor kram till dig iallafall/moster.
Eva
>Men va fort! Det ska ju ta 8 veckor säger alla…
maja....full av färg & form
>Ååååååååååh det ska bli så underbart när du är hemma igen så man kan få träffa dig och få höra ALLT ALLT ALLT om din resa!!!!! både den fysiska och psykiska!
Massa kramar från mig och pussar från sparven
Ellinor
>Jag och en vän satt och diskuterade din vandring över en mysig frukost på stan idag. Du ska veta att du inspirerar så otroligt mycket Helena!
Jag kan inte på långa vägar föreställa mig hur det är att faktiskt göra denna vandring men jag är så glad att du delar med dig av dina upplevelser. Jag ser fram emot att se lite bilder när du kommer hem.
Kram