>Sahagún – Villarente, 43 km tom kaffelängtan

>

Efter ett dygn utan internet har jag nu lyckats hitta ett café med wifi…så här har ni gårdagens bravader något försenade.

Började morgonen med kall gröt eftersom micron på härbärget vägrade fungera…men vad gör man inte för att få i sig sin livsnödvändiga energi? Lite russin och en banan på så smakar det faktiskt helt ok… Däremot fanns inget kaffe att hitta, vilket oroade mig. Får jag inte kaffe på morgonen blir jag liksom inget vidare kul att umgås med, och eftersom jag hade för avsikt att umgås med mig själv även hela dagen igår kändes det sådär om jag ska vara helt ärlig. Men jag kollade planen för dagen och såg att närmaste by kom redan efter 3 km – perfekt!
Calzada del Coto är och förblir dock ett mysterium. Antingen somnade jag om och missade byn, eller så existerar den helt enkelt inte. Borta var den iallafall, för nästa skylt jag passerade var Bercianos del Camino, ytterligare 7,2 km bort. Men guess what? Inte ett café fanns det. Nähäpp, bara att äta lite medhavd mellis då och fortsätta att sukta efter kaffet…

El Burgo Ranero, ytterligare 7,8 km längre fram, blev nästa hopp.
Lite större by, och det fanns faktiskt ett café…som var CERRADO (stängt). En banan blev trösten, och en titt på planeringen visade att kaffet skulle få vänta ett bra tag…det var nämligen 13(!) km kvar till nästa by. Skit.

Gårdagen var en s.k. teflondag, ett nytt fenomen jag har upptäckt. Det är en dag när inga tankar, what so ever, fastnar. Jag matar hjärnan med en massa bra grejer som den kan tänka på för att få tiden att gå, men allt bara rinner bort. Man tänker på ingenting och ingenting och ingenting, hjärnan är totalt frikopplad på ett skumt sätt. I 13 km var den så, helt frikopplad. Det enda som störde den var känslan av extrem hunger, och jag började inse att jag skulle komma att avverka totalt 31 km mellan frukost och lunch, kanske lite väl mycket.

Jag trodde aldrig att jag skulle komma fram till Reliegos. Aldrig. Solen stekte och jag höll på att avlida av värmen, trots att jag gick i linne för första gången. Otroligt varmt, och jag undrar hur
man ens kan få för sig att gå el camino på sommaren!? Men så händer det. Igen. Ett backkrön…och där bakom hittar man himlen. Himlen igår bestod av illgröna plastmöbler och parasoll á la charter, en vit stenbyggnad täckt med grafitti och en sprudlande glad och visslande caféägare som bjöd på Manu Chao på högsta volym…och VIPS så var de 31 teflonkilometrarna bortglömda. Av med skorna, in med en bocadillo con tortilla, ett rött megastort äpple och den största kaffe som fanns – un café solo largo, por favor! Sol, kaffe och Manu Chao…livet på en pinne.

Efter lunchen väntade 12 km stekhet grusväg, en tom hjärna och två onda hälsenor. Drygt två timmar längtan efter att komma fram, och tillslut landade jag på ett helt underbart härbärge med varma duschar, fantastiskt sköna sängar och en innergård som bjöd på solstolar och skön kvällssol. Inget internet resulterade i 10 sidor i min dagbok, alla tankar som glidit av huvudet under dagen samlade sig plötsligt. Den söta kvinnan som ägde härberget tvekade inte att laga
trerätters tullen hungrig Helena, trots att jag var en av totalt bara två gäster på stället. Tonfisksallad till förrätt, kyckling till varmrätt och en underbar portion med flán (googla!) till
dessert…och ett par glas vin självklart. Somnade innan 22 och sov oavbrutet till 6.

Varm gröt (lyx) och kaffe till frukost, och nu har jag gjort morgonpasset – 14 km till León, där jag har tagit en till kaffe för att vara på den säkra sidan. Dags att vandra vidare, och jag hoppas att vi ses ikväll igen!
En stor söndagskram till er alla!