>Bra jobbat – du tog dig till starten!

> Renata Chlumska fick hålla mig sällskap den första av mina två timmar som jag promenerade runt min stad imorse. Renata Chlumska…vilken fantastisk kvinna! I sitt tre år gamla sommarprogram pratar hon om sitt Around America Adventure, och jag är så vansinnigt imponerad..! 18000 km på 439 dagar – hela USA runt för egen maskin med en kajak och en cykel som enda hjälpmedel. 1800 mil. Det är smått ofattbart hur man kan klara det.
Hon säger ganska tidigt i programmet att hon inte tycker att man ska jämföra sina egna bragder och äventyr med andras. I början av sitt USA-äventyr mötte hon två män som var totalt exalterade över att de för första gången skulle paddla hela 3 mil, någon som för henne var kortare än en dagsetapp. ”Vad som är ett äventyr och en bedrift för en människa kan vara vardag för en annan” konstaterar hon, och visst har hon så rätt i det hon säger. Jämföra sig med andra är i mångt och mycket slöseri med energi och dödar allt som oftast ens egen glädje i det man har åstadkommit.

Jag kan dock inte låta bli att jämföra hennes äventyr med min lilla ”utflykt” som jag gjorde i våras. Att jämföra en 80 mil lång vandring med att runda en hel kontinent vore såklart rent korkat av mig, men det jag däremot faktiskt kan jämföra och förlika mig med är känslan av att bestämma sig och fullfölja en dröm. Att faktiskt göra slag i saken, sluta tänka och omvandla planer till handling.
Kommer ihåg den där morgonen i mars när jag bestämde mig. När lösa tankar plötsligt blev ett beslut. Bitarna föll på plats och jag insåg att det var dags. Hur jag sedan på två dagar ordnade personal som kunde täcka upp för mig i en månad, bokade alla biljetter jag behövde och köpte kängor. Det är en otrolig energi som alstras i samma sekund man tar ett beslut, och känslan av odödlighet och oövervinnlighet växer sig starkare för varje dag man närmar sig dagen d – dagen då allt ska realiseras och upplevas.
Jag känner igen det Renata beskriver när det kommer till förväntningar, fjärilar i magen och en enorm vilja att bara få komma iväg. Sätta igång. Leva drömmen!

Visst ångrade jag mitt beslut ibland längs vägen. När smärtan i fötterna var i det närmaste outhärdlig. När hungern åt mig inifrån. När tårarna rann i floder nedför mina kinder. När mitt hem kändes oändligt långt bort och jag var ensammast i världen. Jag kommer aldrig att kunna förklara för någon som inte har upplevt detsamma hur det är att stå där i mörkret mitt i ingenstans och gråta av ren smärta.
Men som Renata säger, man gör det ändå. Man fortsätter…meter för meter, timme in och timme ut, dag in och dag ut… Det är svårt att säga vad det är som gör det och även varför man gör det, men man gör det. Antar att beslutstagandet skapar ett driv i kroppen som inte går att stoppa, man ska bara fram till sitt uppsatta mål, kosta vad det kosta vill.
Vad du än betalar längs vägen i smärta, utmattning och nederlag är dock bortglömt i samma sekund som du faktiskt når fram. Det du ger tillbaka till dig själv i slutändan överträffar oändligt det du har lidit längs vägen. Bara vetskapen om att du tog dig hela vägen går att leva på länge…för att inte säga hela livet.

Man behöver dock inte ta sig hela vägen. Ibland räcker det faktiskt att bestämma sig och ge det en chans. Försöka. Går man hela livet och bara drömmer så kommer drömmarna att förbli just det – drömmar. Alla drömmar som bor i ditt huvud är dock förmodligen värda ett försök iallafall…om man sedan kommer en tredjedel på vägen så vet man iallafall att man gav det en chans, och bara den känslan kan vara nog för många.
Första steget är dock att ta beslutet och våga ge drömmen en chans att växa sig till verklighet, det kommer man aldrig ifrån. Tro mig – det som till en början kan verka omöjligt ligger i själva verket inte alls så långt borta som man tror. Man klarar så mycket mer än man anar, det handlar bara om den där lilla, lilla detaljen…att bestämma sig.
Jag imponeras av människor som vågar. Sofie som i veckan tog sig an och fullföljde en ironman. Anders som vandrat överallt och nu ger sig på Mount Everest (TACK för stöd längs min vandring…). Petra som avskydde löpning men i våras gjorde sitt första marathon. De är hjältar för mig eftersom de ger sig själva chansen att fullfölja sina drömmar.

Som Renata sa till sig själv den första dagen på den 1800 mil långa expeditionen som skulle ta henne runt hela USA: ”Bra jobbat Renata – du tog dit till starten!”. För det är faktiskt det som är den tyngsta biten. Att bestämma sig – bestämma sig på riktigt. Resten är bara bonus.
Foto: Privat. En trött men lycklig Helena efter ca 40 mil till fots…halvvägs längs el camino.