Insomnialöpning

Det blev vintertid här i New York inatt, vilket innebar att klockan skulle ställas tillbaka en timme. Jag var otroligt trött igår kväll, somnade redan vid 22, och med tanke på att jag vaknar nästa onödigt tidigt i vanliga fall kan ni ju tänka er vad som hände imorse. Klockan 05.07 tyckte kroppen visst att det var dags att slå upp de blå, och efter någon timme av snurrande i sängen och nyhetsuppdatering på nätet tog jag tag i söndagen och drog iväg ut på ett mörkt Manhattan.

Hotellpersonalen varnade för att det var kallt, och det var det onekligen (det växlar snabbt – igår var det +18 och sol). Det blåste smått storm längs gatorna, och även om jag frös i början var jag precis lagom varm när jag hade tagit mig från 42nd Street upp till Central Park.

Trots att klockan bara var strax efter 6 på morgonen var det full aktivitet överallt. Marathonlöpare i varenda gathörn, bussar som väntade på att ta alla till startområdet och ett ofattbart antal poliser precis överallt. Jag har nog aldrig känt mig så säker i ett mörkt New York någonsin… Stämningen är fantatisk bland löparna redan nu, och hade någon stoppat en nummerlapp i handen på mig imorse hade jag utan tvekan hoppat in i en av bussarna och hängt på. Nu har jag ju dock bestämt att inte vara med och det känns ändå bra. Jag ska fokusera på att försöka se och heja fram Sofie bland de tusentals löparna, och med största säkerhet ska jag också gråta både en och två skvättar, som alltid när jag står bredvid ett lopp och tittar.

Först ska jag dock dricka upp min sojalatte här på Starbucks, gå hem till hotellet och stretcha i gymmet och sen leta upp ett bra frukostställe. Älska semesterlivet!