Post Blast Syndrome

Jag var som så många andra på helt fantastiska Nike Blast i helgen. Istället för att träna för alla helt makalöst bra presentatörer från halva jordklotet ägnade jag (plus min bästa vän och ett par slitvargar till) dock istället precis all vår vakna tid åt att se till att samma makalöst bra presentatörer kände sig hemma bakom kulisserna så att de kunde vara på topp när ni andra skulle få svettas på golvet framför dem.

26 timmar jobb på två dagar blev det tillslut, och jag kan väl med skaplig underdrift säga att jag var t r ö t t när jag kom hem igår. Känslan när klockan ringde imorse är lite svår att beskriva, och t.o.m. den extremt morgonpigga delen av mig hade i ärlighetens namn hellre legat kvar än gått upp.
Trodde aldrig att jag skulle orka igenom dagens träning, men efter många om och men tog jag mig från mina chins ända till magövningarna. Kan dock (återigen) konstatera att det inte är helt optimalt att tillbringa sina två värdefulla träningsvilodagar med att stå, gå, springa och äta på oregelbundna arbetstider. Vila på vilodagarna är inte helt otippat oslagbart, men ibland får man försaka något för att vinna något annat. Två dagar av inspiration, energi och kramar är ju trots allt aldrig fel, hur trött man än blir av det dagen efter.

Robert Sörensen med live-saxofon(!) på scenen. Energi!