Nedräkning…

Efter lördagens stafett kände jag mig lite småhängig i ett par dagar. Det är alltid en rejäl mental urladdning att springa lopp så jag utgick ifrån att det var det som gjorde mig trött den här gången också. Vilade helt från träning i två dagar och igår när jag äntligen kände mig pigg igen körde jag ett träningspass som gick bättre än på väldigt länge och igår kväll kom det…halsontet från helvetet. Feber. Däckad i soffan. Så j*vla typiskt att kroppen överpresterar på träning precis innan den blir sjuk – alla system är på max och allt går bättre än planerat.

Idag har jag således spenderat min dag i soffan, bortsett från en kort promenad till läkaren imorse för att ta ett halsprov. Det är inte långt kvar till min resa nu och jag vill ta det säkra före det osäkra direkt och utesluta bakterieinfektioner som måste medicineras. Som tur är(?) har jag åkt på ett virus, så det enda som gäller nu är vila, vila och vila. ”Tillåt dig själv att vila lite extra nu innan resan” sa läkaren, och det är väl bara att lyssna och lyda.

När man ligger stilla en hel dag, och inte orkar göra annat än just ligga stilla, kan man ju lätt bli lite uttråkad. Jag har såklart sovit väldigt mycket, men mellan mina powernaps har jag legat med datorn i knät och försökt bocka av lite saker på packlistan inför resan med Äventyrsresor och min efterlängtade bestigning av Kilimanjaro…
Det är en hel del saker som behövs när man ska spendera nästan en vecka på ett berg, och mycket av det jag behöver äger jag inte sedan tidigare. Mamma har försett mig med ett startkit bestående av skavsårsplåster, antiseptiska våtservetter, vätskeersättning och lite annat smått och gott till mitt reseapotek som ska utvecklas ytterligare. Jag behöver bland annat vattentäta påsar/säckar för att säkra min packning när vi vandrar genom regnskogsdelen av berget. Pannlampa för den nattliga toppbestigningen. Handvärmare i form av pulverpåse för att inte frysa på toppen. Något smart att ha på mig för att inte bränna sönder mitt blonda huvud på vägen upp till 6000 meters höjd, och en varm och gosig mössa för att inte förfrysa öronen däruppe.

Jag hittade en kort dokumentär som jag både rös och fällde en tår till, jag fattar inte att jag snart är där…om 20 dagar startar vandringen upp mot the roof of Africa.