Kilimanjaro, del 2

Första natten i tält är ingen rolig historia. Jag har helt missbedömt kylan och trots att jag sover med byxor, fleecetröja och mössa i min varma sovsäck vaknar jag med iskall näsa och frusna fötter flera gånger under natten. Sömnen har blivit helt sönderhackad och att säga att jag känner mig utvilad när jag vaknar strax innan 06.30 är minst sagt en överdrift. Jag fryser ända in i skelettet, och i ärlighetens namn undrar jag i mitt stilla sinne hur det ska bli högre upp när det är såhär kallt redan på 3000 meter!? Känner mig nästan gråtfärdig över att behöva krypa ur den varma sovsäcken och ut i den kalla tältluften, men intalar mig själv att sluta vara så känslig och bara göra det. Hur ska du klara av en toppbestigning i mörkret och kylan om du inte ens klarar av att ta dig ur sovsäcken!? Jag glömmer dock bort att jag fryser när jag tittar ut och inser att gårdagens moln nästan är helt borta, att solen tittar fram och jag för första gången sedan jag landade i Tanzania får se mitt mål med egna ögon – Uhuru Peak på 5895 meter. Just där och då känns det otroligt lång bort men ändå inte oöverkomligt. Trots att jag är trött känner jag mig hoppfull och fullt inställd på att ta mig upp på the roof of Africa.

Klockan 07.00 serveras vi frukost i vårt måltidstält som är inrett med både bord och stolar. Varje gång jag blir trött längs vägen ska jag tänka på hur mycket bärarna släpar på för vår skull. Vi blir serverade gröt, perfekt mogen avocado, toast med stekt ägg, korv och friterade brödbitar bakat på havremjöl. Kan fortfarande inte förstå hur de fixar detta i ett tält!? Hade vi inte ätit på plasttallrikar hade det kunnat vara vilket frukosthak som helst mitt i en storstad, men nu befinner vi oss på 3100 meters höjd. Otroligt!

Efter frukosten packar vi ihop våra väskor, lämnar den stora till bärarna (alla utom Dirk som fortsätter att bära allt han äger…) och sätter på oss vår egen ryggsäck med regnkläder, vatten och allt annat vi behöver under dagen när vi går. För mig innebär det extra batteri till kameran, min dagbok och min lilla sjukväska med diverse värktabletter, plåster, sårtvätt och annat.

Upplevelsen dag två är en helt annan än den första. Från att ha gått i tät, mulen och kall regnskog befinner oss nu plötsligt under den afrikanska solen och våra fötter trampar fram på afrikansk moorland. Det är stenigt och bitvis väldigt brant, men det känns mycket bättre och mycket roligare än dagen innan. Jag är inte lika trött i kroppen trots att vandringen är mycket brantare, och jag antar att det är för att kroppen börjar ställa in sig på att promenera i uppförsbacke är vad vi ska göra i några dagar nu. Älskar när den förstår och anpassar sig!

Vi stannar till vid en utsiktsplats och jag sitter en lång stund för mig själv och bara beundrar toppen av Kilimanjaro. Jag funderar över om jag någonsin kommer att stå däruppe, om kroppen vill vara med mig hela vägen och hur jag kommer att reagera om den säger stopp och vi måste vända. Mndeme har tidigare under dagen berättat att hela 80 procent av alla som väljer att gå Machame route (som vi går) klarar sig hela vägen upp till toppen, men att bara ca 50 procent totalt av alla som längs någon av lederna försöker att nå toppen kommer upp. Risken för höjdsjuka är väldigt stor när man tar sig upp till nästan 6000 höjdmeter på bara 4 dagar, kroppen har egentligen lite för kort tid på sig att anpassa sig till höjden och jag ber tyst till mig själv att min värld inte ska rasa av besvikelse om jag hör till de där 20 procenten som inte får se soluppgången däruppe. Samtidigt hör jag en annan röst som är starkare och som är fullt och fast övertygad över att jag ska dit. Jag ska inte bli sjuk, punkt slut. Det är min födelsedag på natten när toppförsöket äger rum och jag ska klara det.

Hela vandringen på 4,5 h idag känns bra. Kroppen är stark, humöret är på topp och vi skrattar mycket i gruppen. Dirk gillar inte (eller bryr sig iallafall inte om) blommor och träd särskilt mycket så jag visar honom självklart alla jag ser (helst de som är unika för Kilimanjaro) och berättar att alla bilder jag tar ska han få i ett album när vi kommer hem. Han säger att han ska låsa in det och spola ner nyckeln i toaletten. Efter två dagar tillsammans känns det som om vi känner varandra väldigt väl och jargongen är skön. Jag går ständigt med ett pirr i magen och jag mår helt fantastiskt!

När vi når fram till Shira hut på 3700 m.ö.h. börjar Saskia att må dåligt. Hon har huvudvärk och mår lite illa, men vi vet alla att det var längesen vi åt och energinivåerna är inte på topp hos någon av oss. Vi hade inget lunchstopp idag, lunchen väntar på oss när vi kommer fram till vårt camp. Vi får (som alltid efter en hike) en liten balja med varmt vatten att tvätta oss med och efter en liten stund är lunchen serverad. Återigen överträffar de mina förväntningar och serverar oss tre(fyr?)rätters med potatissoppa, köttfärspiroger, kygklingfilé och slutligen apelsinklyftor till efterrätt. Saskia säger att hon börjar må mycket sämre och att hon inte är särskilt hungrig. Hon dricker istället en ananasjuice för att få upp vätskebalansen i kroppen lite, kanske kan hon äta om en stund? Det dröjer dock inte mer än ett par minuter innan hon ställer sig upp vid bordet, rusar ut från tältet och kräks. Det enda jag tänker är att jag verkligen inte hoppas att hon känner av höjdsjuka redan nu, vi har ju nästan 2300 höjdmeter kvar och det kommer att bli tufft för henne att bita ihop i två dagars och en natts hike till. Hon är dock stark och någonstans tror jag ändå att hon kommer att klara sig till toppen även om det nu skulle vara höjdsjuka, men vilken kvalitet blir det på hennes minnen om hon ska tvingas må dåligt hela vägen från nu? Jag håller tummarna hårt att hon ska bli bättre, och efter en stund kommer hon tillbaka in i tältet och lyckas få i sig lite lunch. Det var nog bara något tillfälligt, tänker vi.

Efter lunchen tar vi en liten tupplur i våra tält, det är soligt ute och varmt och skönt under tältduken. Finns det något bättre än att vara ute i friska luften hela dagen, äta god mat och sedan få slumra en stund..? Jag somnar på en halv minut och vaknar inte förrän en timme senare när min klocka ringer. Ljuvligt! När vi alla har vaknat till sluter vi upp med Mndeme och Salim för en liten eftermiddagshike. Alla extra höjdmeter är bra för acklimatiseringen så vi tar en tur upp på en liten bergskam som ligger 200 höjdmeter ovanför platsen där vi ska sova. Vi går förbi en stor grotta som tidigare har agerat sovplats för bärare, och med tanke på hur kallt det var i mitt tält inatt är jag väldigt tacksam att det numera är förbjudet att sova i det där mörka hålet i berget. Vi är tillslut uppe på 3900 meter och jag känner fortfarande inte det minsta tecken på höjdsjuka. Ingen huvudvärk eller illamående och jag är så tacksam. Snälla, snälla, låt mig få må såhär hela vägen.

Vi stannar kvar en stund och hamnar i en diskussion om huruvida vi tror på ett liv efter detta eller inte. Jag säger att om jag ska återfödas så vill jag gärna bli en fågel, att jag vill kunna flyga. Salim döper mig till mwewe – höken – och från och med nu är det mitt namn. Jag har redan innan döpt honom till simba – lejon – och vi är nu ett halvt zoo på väg upp mot the roof of Africa. Det slår mig när vi sitter där – fem helt olika individer med totalt olika bakgrunder – på nästan 4 kilometers höjd mitt i Afrika och diskuterar livet på knackig engelska, att jag inte hade en aning om det här för ett år sen. Eller för en månad sen. Inte ens igår. Är det något jag fullständigt älskar med livet så är det att vakna varje morgon och få utforska och uppleva det dagen har att bjuda på. Allt kan hända och det är en svindlande tanke som jag aldrig får nog av!

När vi kommer tillbaka ner har kocken poppat popcorn till oss, jag och Dirk sätter oss ute i eftermiddagssolen och lyssnar på hans iPod som innehåller allt från Snap till Rammstein och livet känns för tillfället helt magiskt. Saskia har fortfarande lite huvudvärk och känner sig trött så hon går och lägger sig igen. Jag känner mig lite orolig över hur hon mår men hoppas att det ska bli bättre med lite extra sömn. Jag och Dirk sitter och pratar en ganska lång stund och det är otroligt hur snabbt man känner sig bekväm med människor när man lever såhär nära varandra. Från att aldrig ha träffats till att sitta och prata om meningen med livet – fantastiskt!

Middagen är helt underbart god som vanligt, idag får vi pasta med biffgryta och det helt makalöst gott. Jag känner igen tacksamhetskänslan över maten från min vandring genom Spanien för drygt fyra år sedan, det är så otroligt mycket godare att äta när man har rört på sig hela dagen och kroppen är såhär skönt trött. Dessutom smakar allting alltid bättre utomhus, fråga mig inte varför. Saskia känner dock inte samma sak, hon mår fortfarande inte helt bra och vill bara äta soppa. Jag tycker så synd om henne och önskar att jag kunde göra något, men jag kan inte annat än att fortsätta berätta för henne hur imponerad jag är över hennes envishet och att hon fortsätter kämpa trots att hon mår som hon gör. Respekt!

Klockan 20 kryper jag ner i min sovsäck och det är redan mörkt utanför tältet. Jag har satt på mig dubbla byxor, dubbla tröjor och mössa för att inte behöva frysa en natt till. Försöker att läsa ett par sidor men ögonlocken väger bly och jag bestämmer mig för att släcka min pannlampa och sova istället. Vi blir väckta klockan 7 imorgon och vi har en krävande dag framför oss. Från 3700 meter ska vi ta oss över Lava Tower, 4600 m.ö.h. och lika högt som basecamp, för att sedan gå ner till 3800 meter igen och övernatta – allt för acklimatiseringens skull. Jag ser fram emot det och att få testa vad kroppen går för på lite högre höjder!

Beundrar Mt Meru – Tanzanias näst högsta berg – i solnedgången innan jag lägger mig och säger sedan god natt till dag två.