Förlåt mig kroppen.
God morgon kroppen.
Jag vet att jag lovade dig att vi skulle vila den här sommaren. När du otaliga gånger skrek av trötthet och smärta där på andra sidan jorden övertalade jag dig att fortsätta framåt, bara en meter till. Och en till. Sen skulle du få vila. Länge…så länge du skulle behöva. Du lyssnade, fortsatte och kämpade tillsammans med mig ända in i mål. Sen vilade vi.
Jag trodde på fullaste allvar att du skulle behöva vila hela sommaren, kanske längre. Men du har visat dig vara en urstark maskin, en fantastisk boplats för mig och min själ. Starkare än jag någonsin hade kunnat tro. Du är tillbaka, starkare än innan jag tvingade dig att bära på en 20 kilo tung ryggsäck i 3000 kilometer och jag kan inte beskriva min tacksamhet.
Jag hade inte tänkt att springa Stockholm Marathon idag. Inte idag och inte någon annan dag heller. Jag var klar efter förra årets regnfest och rekordtiden 3.30.08. Men man kan ändra sig. Man får alltid ändra sig.
Idag springer vi Stockholm Marathon med Aron Anderson och mot barncancer (<-klicka). Jag hoppas att du vill vara med mig hela vägen runt ett soligt Stockholm, in på Stockholms Stadion och korsa den där magiska mållinjen för fjärde gången i rad. Om du är det kroppen så kommer jag att vara mer imponerad av dig än någonsin. 4,2 mil med max 10 mil löpträning sedan oktober förra året. Klarar du det här klarar du allt. I love you.
/Helena
