löpning

Kan vi inte bara låta varandra flyga fritt?

29 april, 2019 /

”Men du ska väl inte SPRINGA?!” Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan inför Boston Marathon. Efter att jag legat sjuk i lunginflammation bara ett par veckor innan visste många runt mig konstigt nog precis hur min kropp mådde när det var dags att åka till USA. Det spelade ingen roll att min akutläkare på Karolinska hade sagt till mig att ”du känner din kropp bäst själv”. Självklart var det inte bra för mig att springa och självklart borde jag står över. Allt annat var otänkbart. När jag sedan fick ryggskott en vecka innan loppet visste verkligen alla att jag då rakt inte skulle springa! De här kommentarerna kom inte på det där ”jag bryr mig om dig”-sättet, utan som ren kritik med ”är du dum i huvudet”-tonfall. De som känner mig på riktigt kommenterade det hela med att ”det spelar ingen roll vad jag säger, du gör ju ändå som du vill. Jag litar på att du vet vad du gör”. Älskar er!

Med internet och sociala medier tvingas vi hantera ett oräkneligt antal människor som tycker en jäkla massa saker om ditten och datten. Som säger sig veta exakt vad du borde göra och inte, och som dessutom utger sig för att känna din kropp och känslor bättre än vad du själv gör. Jag hänger en del på olika Facebook-forum för löpare, läser ett par bloggar och följer konton på Instagram. Och herre min gud och skapare vad folk tycker mycket om saker de inte har med att göra. Man ska göra si men kan absolut inte göra så. Man måste springa såhär snabbt för att vara en löpare eller man ska absolut inte stirra sig blind på klockan när man springer. Man peppar till att runstreaka (springa varje dag) i 100 dagar, eller hävdar att det är ”helt idiotiskt” (citat av Malin Ewerlöf i podden ”Ewerlöf & Månström”, vilket gör det ännu värre när det kommer från en officiell person) att göra det. Du ska springa med uppbyggda skor eller skor med nolldrop. Att springa och jaga kilometertider är maniskt och bara för freaks som har tappat känslan för löpning. Asfalt är för idioter, det är skogen som gäller. Bergslöpning är det enda tänkbara, det är bara svaga fegisar som springer på flackt underlag. Och sådär håller det på. S.å. j.ä.v.l.a. t.r.ö.t.t.s.a.m.t.

För min egen del spelar det inte så stor roll vad folk säger och skriver. Jag vet varför jag springer och vet hur jag vill ha det (vilket jag förklarar en del av i Pace on Earth’s podcast där jag gästar i avsnitt 107). Ibland vill jag lufsa runt bland rötter och stenar i skogen och ibland vill jag köra stenhårda tusingar på smattrande asfalt. Jag vill inte springa med musik, men jag har inga åsikter om andra som gör det. Jag tävlar alltid mot mig själv och mina egna tider, men jag vet hur svårt det är att ta sig ur den energikrävande tanken att man vill springa snabbare än just den där personen. Jag vill aldrig vila men jag vet att jag måste göra det. Ibland springer jag även om jag vet att det inte är bra. Mitt förhållande till löpning är inte alltid hälsosamt och jag är fullt medveten om det. Men med åren har jag hittat en balans som jag trivs med och som fungerar. Inte alltid, men oftast.

Lugn löparglädje med fria tankar. Grusvägen hos mamma där balansen alltid är perfekt. Och knäpptyst.

MEN. Det finns människor som inte har hittat sin balans. Män och kvinnor som ständigt påverkas av alla dessa kommentarer om vad man ska och absolut inte ska göra. De frågar inte aktivt efter svar men färgas av alla självutnämnda experter som härjar runt all over the place. Jag är övertygad om att de tappar sin glädje i löpningen och det gör mig ledsen. En person som gillar att se hur snabbt det har gått på sin gps-klocka läser att tidsjakt bara är för maniska freaks med en skruv lös. En person som myser runt i skogen i 7-minuterstempo får höra att allt långsammare än 6-minuterstempo inte är löpning. Någon som stolt lägger ut ett nytt pers på milen med en glad selfie på Instagram blir smärtsamt medveten om att man inte har kommit tillräckligt långt i sin personliga utveckling om man tvingas hävda sig på det sättet (men att man säkert växer ifrån det snart). En person som lufsar 3 kilometer varje dag och mår fantastiskt får veta av en av Sveriges främsta löpare att runstreaks är ren idioti. Det här är inga välvilliga råd till människor man bryr sig om utan grundlösa åsikter sprungna ur den egna världsbilden. Vad tror ni att det här gör med dessa människor som är nykära i sin löpning och äntligen har hittat rätt? Eller många som har sprungit länge och har odlat en djup förälskelse? Det DÖDAR deras glädje och lust att fortsätta!

7 mil in i Tarawera Ultramarathon 102 km. Fysiskt hälsosamt? Nej. Mentalt magiskt att fullfölja? Ja!

Kan vi inte en gång för alla komma överens om att ge fan i vad andra gör och aldrig mer fälla en kommentar som slår hål på någon annans glädjebubbla? Den som vill får springa med Converse på fötterna. Det är ok med musik och det är ok utan. Man kan jaga tider utan att vara manisk och man kan lämna klockan hemma om man vill. Det går att springa lopp för att det är kul men det är inte fel att göra det för att vilja slå sitt pers. Man får vara nybörjare och vara glad över att springa oavbrutet i 2 kilometer, men man får gärna även vara stolt över att nå under 45 minuter på milen. Kompressionsstrumpor går bra och det är lika ok att springa utan. Dessutom är det helt ok att inte springa alls, om man inte vill. Det spelar inte så jävla stor roll, huvudsaken är att folk rör på sig på ett sätt som de själva trivs med. Du har ingen som helst aning om vad som finns i människors ryggsäck och varför de gör vad de gör…eller inte. (vill du läsa ett fantastiskt inlägg om just varför, läs Daniels inlägg)

Känner du verklig oro för någon eller har någon i din närhet som du tror far illa, lägg en arm runt deras axel och fråga hur de mår. På riktigt. Men sluta att kasta skit som träffar allt och alla som kommer i din väg. Det är så jävla förlegat beteende. Peppa och uppmuntra till rörelse istället – det mår vi alla bättre av. Du med.

Berlin Marathon 2018. 42,2 kilometer asfalt och en kamp mot klockan. Fullt fokuserad. ÄLSKAR DET!

Ingen annan än du själv vet vad som är bäst för dig i ditt liv, sa Kay Pollak till mig en gång. Det är en befriande tanke, både för mitt eget liv och min syn på andras. Det tar tid att lära sig att leva efter det och inte värdera och kritisera andras val. Jag jobbar hela tiden på det och blir bättre för varje dag. Visst har jag åsikter, ganska ofta t.o.m., men jag försöker att hålla dem inom mig om de inte hjälper personen i fråga. I mitt jobb som PT får jag hela tiden lyssna för att förstå. Försöka komma med tips och idéer som hjälper mina klienter framåt. Testa och testa igen. Byta spår och testa en tredje gång. Skillnaden är att de har bett om min hjälp och lagt sin hälsa i mina händer. Det har inte de okända människorna därute som läser det du skriver. De hamnar bara i skottlinjen för någon med osunt åsiktsbehov.

Håll det negativa för dig själv från och med nu och möt nästa löpare, oavsett pace, med en high five! Ok? ♥♥♥

Varför jag springer när det är -20 grader och julafton? För att jag ÄLSKAR det!

Du kanske också gillar

Ultravasan 90 2016 – the story (part I)

22 augusti, 2016

Mitt fysiska 2016 i backspegeln

31 december, 2016

Semesterlöpning

18 juli, 2015

33 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.