Kilimanjaro, del 1

Jag är hemma igen från mitt livs äventyr, min resa har verkligen varit allt jag kunde önska och mer därtill. Ni är många som har hört av er och vill höra historien om min bestigning av Kilimanjaro, och därför ska jag nu försöka göra Afrikas högsta berg lite rättvisa. Det blir inte lätt att förmedla alla känslor men jag ska verkligen göra mitt allra bästa. Vi tar det från början.

På eftermiddagen den 15 september landar jag på Kilimajaro International Airport, två timmar försenad efter att ha suttit i planet på landningsbanan i Addis Ababa för att vänta på mekaniker som fixade något som var trasigt(?) i cockpit. Efter en skumpig resa genom den tanzaniska landsbygden till staden Moshi där mitt tillfälliga hem Springlands Hotel ligger. Vägen fram till hotellet kan knappt kallas ”väg” men när de tunga portarna öppnas gömmer sig ett litet paradis därinne.

Eftersom jag är sen hinner jag inte mer än att slänga in väskan på mitt rum förrän det är dags för briefing inför morgondagen, min första dag på Kilimanjaro. Jag träffar guiden Mndeme – som har jobbat för Zara Tours i 14 år och varit ett par hundra gånger på toppen av Kili – och han presenterar mig för mina två medvandrare från Belgien, pappa Dirk med dottern Saskia. Dirk har bestigit Kilimanjaro en gång tidigare och är nu tillbaka med sin dotter för att testa en annan route (det finns totalt sex olika). Båda två klättrar mycket hemma i Belgien, har svart bälte i judo och ser starka ut. Dirk är exmilitär, har bestigit en herrans massa berg och det känns tryggt. Han har dessutom bestämt sig för att bära all sin packning själv(!) och inte använda sig av de bärare som hjälper oss. Alla har vi våra egna utmaningar i livet.

Under briefingen får vi också träffa vår assisterande guide Salim (som kommer att bli min hjälte på berget, men mer om det senare…), han är inte lika meriterad som Mndeme men har ändå varit uppe på toppen ca 150 gånger. Det känns som att vi är i väldigt trygga händer. Vi blir informerade om att vi morgonen efter klockan 08.30 kommer att åka till Mweka gate som ligger på 1800 meter, och att det är där vår vandring kommer att starta. Vi kommer att ha med oss två bärare var(!) för bagage och tält, en kock och ett par andra bärare för kök, toalett och annat. Första stoppet är Machame hut på 3100 m.ö.h. och det kommer att ta oss ca. 5-6 timmar att ta oss de 1300 höjdmetrarna genom regnskogen som omger Kilimanjaros fot. Jag känner ett pirr i magen – äntligen är det på riktigt!
Jag äter middag ensam, försöker samla mina tankar och ladda inför morgondagen. Går och lägger mig tidigt, sover som en prinsessa och på morgonen står jag redo vid frukosten när den öppnar klockan 06.30. Laddar med gröt, toast med grönsaksomelett och färsk frukt. Det tanzaniska kaffet smakar som en dröm och jag känner mig mer än laddad att dra iväg! Många tankar susar runt i huvudet men de som träder fram starkast är nyfikenhet, bestämdhet och jävlaranamma. Let’s do this!

Det är inte varmt i starten vid Machame gate. Trots dry season hänger det lite regn i luften och det är inte varmare än 15 grader. Regnskogen hjälper till och bidrar med en ännu kallare och blötare känsla och jag inser ganska snart att den första dagen kanske inte kommer att bli den walk in the park som jag har trott. Min ryggsäck väger ca 10 kilo och det känns i både rygg och axlar att kroppen är ovan att bära ryggsäck, trots att jag har lagt den största vikten på mina höfter.

Efter ett par timmars stigning stannar vi äntligen för att äta vår medhavda lunchlåda. Jag är dödshungrig, det är redan sex timmar sedan jag åt frukost och jag är inte van att vänta så länge mellan målen, helst inte när jag är ute och rör på mig konstant. Note to self: ta med mellis imorgon. Aldrig har det varit så gott med ett kokt ägg, en bit sockerkaka, en påse popcorn och en smörgås med pannbiff.

Mina medvandrare visar sig vara riktigt sköna människor, guiderna skrattar hela tiden och det känns att vi kommer att ha sex underbara dagar framför oss. Stämningen är på topp och vi pratar ett språk som är en härlig mix av engelska, tyska, nederländska, svenska och swahili. Jag lär mig att ”hej” heter ”jambo” på swahili och från där och då existerar inte ”hello” längre.

Efter fem timmars vandring och en och annan mjölksyrekänning kommer vi runt 16 fram till vårt första camp – Machame hut – på drygt 3000 meters höjd. Våra tält är redan uppsatta när vi kommer fram, ett stort gemensamt tält som agerar måltidstält står klart, ett litet toalettält och ett kökstält. Bärarna är ofattbart snabba och har sprungit före oss för att hinna iordningställa allt tills vi kommer fram.

Min kropp är tröttare än väntat, det tar onekligen på krafterna att gå i uppförsbacke i fem timmar, oavsett hur långsamt man går. Känner dock inte av höjden alls trots att jag verkligen känner efter och letar tecken på ev. höjdsjuka, men vi är ju bara halvvägs än så länge…vi har nästan 3000 höjdmeter kvar och jag tänker på det med skräckblandad förtjusning. Vid 18 serveras vi middag och jag kan inte förstå hur de kan laga så god mat häruppe utan ett ordentligt kök. Vi får potatis och en vansinnigt god köttgryta och min kropp suger i sig varenda liten tugga. Så hungrig! Vi sitter uppe och pratar en stund efter middagen och klockan 20.30 ligger jag redan i min sovsäck i mitt alldeles för kalla tält. Jag äter ett par popcorn som jag har sparat från dagens lunch, skriver dagbok och får mjölksyra i underarmen av det(?). Kroppen är nog ganska trött trots allt… Somnar ganska snabbt och dag ett på min vandring upp mot 5895 meter är över.