Kilimanjaro, del 3

Den andra natten är precis lika kall som den första. Jag förstår inte hur mycket kläder jag ska behöva för att inte frysa på nätterna? Jag har vaknat ett tiotal gånger under natten av att jag har varit iskall om ansiktet, av att det är hårt för höften att ligga på sidan och av att jag inte kan ligga i den ställning som jag är van eftersom sovsäcken är lite smalare än min egen säng hemma. Dessutom drömde jag att jag var hos frisören för att färga håret guldblont, men när jag kom ut från salongen var mitt hår skrikande rosa. ”Du ser verkligen svensk ut med ditt blonda hår och blåa ögon, och i den där rosa jackan förstärkts det ännu mer” sa Dirk när vi åt middag, så det är ju inte så svårt att räkna ut varifrån den (mar)drömmen kom.
Jag konstaterar frysande att jag har vansinnig respekt för människor som tar sig an Mount Everest, K2 och andra superhöga berg och förmodligen dödskalla berg och släpar mig ur sovsäcken. Det är trots allt molnfritt, vi har en härlig dag framför oss – med en prövning över 4600 m.ö.h. för lunch – och jag är nyfiken på hur min kropp ska klara av att komma över den magiska gränsen över 4000 meter, där de allra flesta känner av höjden på ett eller annat sätt.

Vid 07.30 ger vi oss iväg och Saskia får återigen huvudvärk. Hon får huvudvärkstabletter av din pappa men de biter inte. Vi förbereder oss på att eventuellt få dela på oss, så att hon ska slippa acklimatiseringsvändan över Lava Tower och istället får gå direkt till Barranco hut på 3900 m.ö.h. där vi ska spendera natten. Dock är det väldigt viktigt för morgondagen när vi ska upp till basecamp att kroppen har testat höjden en gång redan idag, så vi vill verkligen att alla ska med över kullen. Vi bestämmer att hon får ta det lite lugnare och jag och Salim drar iväg före.

Vädret växlar snabbt här uppe, från molnritt vid frukost till mulet och blåsigt på tidig förmiddag. Det är kargt landskap, stora lavastenar random placerade överallt (Kilimanjaro är en slocknad vulkan) och jag försöker fokusera på att det är en fantastiskt mäktig naturupplevelse, snarare än att tänka på att det är ganska kallt och att det nu också har börjat regna lite lätt. Eller hagla. Eller är det snö? Jag vet ärligt talat inte vad det är som kommer ner, men kallt är det iallafall.

Jag försöker att inte tänka och vänta på min ev. annalkande höjdhuvudvärk, utan istället är jag glad för varje minut som kroppen mår bra och känns som vanligt. Fysiskt är det faktiskt ingen vidare utmaning just nu, det är inte särskilt brant och jag känner mig stark. Salim går före, vi säger inte mycket (syrekrävande prat får pulsen att öka en del…) och jag går och njuter av frihetskänslan och försöker ta djupa andetag för att syresätta kroppen så bra det går. Det börjar kännas att luften blir tunnare, och jag försöker att ge min kropp bästa möjliga förutsättningar genom att andas hela vägen ner i magen. Vi tittar bakåt då och då och ser Saskias röda jacka ganska långt där bakom…hon är fortfarande med oss upp mot Lava Tower. Det går långsamt, men hon är med. Jag fryser ordentligt om fingrarna, men ser det som en skitsak i sammanhanget och fokuserar bara på att jag är STARK!

”Nu har vi bara en liten bit kvar” säger Salim, och jag är vrålhungrig så jag blir inte direkt ledsen över det. ”En liten bit” är dock relativt på det här berget och det kan vara allt ifrån en kvart till två timmar, så jag vågar inte ropa hej. Vi traskar på, det regnar, det blir lerigare och leriga och det blåser. Jag vill ha mat. Tillslut ser jag slutet på stigningen, det måste vara Lava Tower. Vi stannar en bit innan och väntar in Saskia, Dirk och Mndeme. Saskia ser inte pigg ut men hon kämpar på. Hjälte!
När vi kommer upp på krönet blir jag överraskad över att det inte väntar en picnic-lunch som jag hade trott, utan att våra fantastiska bärare har släpat upp både kök, toalett och vår ”matsal” – aka vårt tält med ett bord och tre stolar. Underbart! Jag tar av mig min ryggsäck – alltid lika skönt – och fem minuter efter att vi har satt oss kommer det in färsk avocado och CREPES! Efter 5 timmars uppförsbacke känns det som en dröm…

Jag äter fem(!) stycken, det finns verkligen inget stopp på min hunger de här dagarna. Stackars Saskia får i sig ett par dl ananasjuice och en liten, liten banan. Hon mår illa, har ont i huvudet och har kräkts på vägen upp. Jag tycker så vansinnigt synd om henne och tycker att det är lite orättvist att jag sitter här på 4600 meters höjd och äter med god aptit och inte känner ett spår av höjden. Märkligt hur olika våra kroppar reagerar.

Från Lava Tower har vi ca 2 timmar nedförsbacke till Barranco hut. Gå nedför är så mycket värre (excentrisk träning för låren very much…) än att gå uppför och jag har mjölksyra i vader och lår hela vägen ner. Det är ganska brant i början och det bildas ett pärlband av vandrare som alla har siktet inställt på målet 700 höjdmeter ner.

Till råga på allt kommer det återigen ner något från himlen – snöblandat regn skulle jag nog kalla det. Återigen försöker jag fokusera bort vädret och istället glädjas åt att min kropp är full av energi trots mjölksyran som spökar i benen. Det känns helt overkligt att vi redan imorgon natt ska ta oss upp på toppen av Kilimanjaro! Jag ler för mig själv när jag tänker på hur soluppgången ser ut däruppe, och tänker inte lika mycket på att vi innan det har en hel dag kvar för att ta oss till basecamp. Jag ska till toppen…punkt. Efter 7 timmars vandring sedan frukost når vi äntligen fram till Barranco hut och skriver in oss, benen är kolasega men jag är glad.

En kvart efter oss kommer Saskia, Dirk och Mndeme och Saskia mår inte bra. Inte alls. Hon går raka vägen till tältet och sover, jag och Dirk sätter oss i matsalstältet och njuter av nypoppade popcorn och rostade jordnötter – precis vad man vill ha nu. En kopp Africafe till och glädjen är total. Kraven sänks en del här uppe, och en kopp kaffe känns verkligen som himmelriket. Jag skriver dagbok, njuter av att få sitta ner och vila och Dirk spelar random musik på sin iPod – allt från Abba till Rammstein. Livet är fint.

Vädret utanför tältet är minst sagt sådär. Vanligtvis kan man se toppen härifrån men all dimma i hela Afrika verkar ha tagit sig hit och jag håller alla tummar jag har för att det inte ska börja regna eller snöa inatt. Försöker hitta täckning för att skicka ett meddelande hem till min mamma, men det är kört. ”Ingen service” meddelar telefonen och jag hoppas att hon (och resten av min familj) inte är för orolig därhemma.

Vid middagen är Saskia vaken en stund men hon äter bara lite soppa. Jag köpte energidryckspulver från Enervit innan jag åkte, för att ha som extra backup och jag ger ett par påsar till henne, jag börjar bli riktigt orolig för henne och det faktum att hon inte har ätit ordentligt på ett par dygn nu. Jag vill så gärna att hon ska bli bättre och kunna ta sig upp hela vägen till toppen, men hon är verkligen inte pigg. Hon mår skit rent utsagt. Hon vill bara sova och går och lägger sig tidigt och jag bestämmer mig för att göra samma sak. Morgondagen upp till basecamp(!) kommer att bli krävande och jag vill vakna med energi. En dag och en natt kvar, sen är vi framme. The roof of Africa väntar och jag kan knappt vänta!