Kilimanjaro, del 4

Klockan 6 hör jag hur det knackar på tältduken, men jag ligger redan vaken. Jag har legat i min sovsäck i 10 timmar, kanske sovit 8-9 av dem och resten av tiden har jag inte varit vaken p.g.a. av kylan (äntligen!) som jag brukar, utan för att jag har funderat på dagen som ska komma. Det är den sista dagen innan toppbestigningen och vårt mål i eftermiddag är basecamp på 4600 m.ö.h. Vi har 700 höjdmeter framför oss och det känns smått overkligt att det här är den sista gången i dagsljus som vi ska gå uppför innan det är dags att knata upp mot toppen i kolmörkret inatt. Det är ju redan inatt! När jag kliver ur tältet ser jag toppen där borta, och jag inser att den faktiskt inte är så långt borta längre. Jag är snart där…

Till frukost får vi gröt (gröten, den underbara Kili-gröten!) och toast med grönsaksomelett. Jag fattar fortfarande inte hur de kan få till den här maten häruppe, och den här morgonen kräver vi att få träffa kocken för att få tacka honom. Mostafa kommer in och hälsar efter en stund, och han är inte många dagar över 20 år…en fantastisk talang som skulle platsa på vilken bättre restaurang som helst! Saskia är fortsatt dålig, men hon känner sig lite piggare och får i sig lite frukost. Jag ber henne att dricka ännu en Enervit-påse och hon lyder. Hon grinar illa, tycker inte att det är gott men hon inser att hon måste få i sig energi, och kan hon inte äta så måste hon dricka. Återigen får jag en liten känsla av dåligt samvete över att jag mår så fantastiskt bra och hon inte gör det.

Jag stoppar in slangen till min camelbak i isolering, det kan bli kallt idag på vägen upp och jag vill inte att min slang ska frysa…vatten är en av de saker som är viktigast för att undvika höjdsjuka. Vandringen startar klockan 07.10 och börjar med min hittills största utmaning. Barranco wall ska besegras, det är den fysiskt mest krävande biten och betecknas som en plats för ”scrambling” i klättringskretsar. För mig som är höjdrädd som få och har noll erfarenhet av klättring känns väggen vid första anblicken smått omöjlig att ta sig över och ser bara skrämmande ut där den står, men jag tar mig samman och bestämmer mig för att bara frikoppla hjärnan och köra.

Dirk har klättrat i flera år och Saskia visar sig också vara Spiderman i kvinnlig kostym. Hon mår lite bättre idag och jag blir så glad för hennes skull när hon smidigt slänger sig upp längs väggen som om hon aldrig hade gjort annat. Själv känner jag mig mest skakig, pulsen är hög och jag tackar gudarna för att vi gör det här first thing in the morning så att jag fortfarande har energi i musklerna. Det är inte kul för mig och min höjdrädsla att klättra (ja, för mig är det klättring) uppför den här lavastensväggen med 10 kilo packning på ryggen och insikten att ett enda snedsteg kommer att orsaka ett fall några meter nedåt på vassa stenar. Mndeme går först och pekar på exakt vilka stenar jag ska sätta vilken fot på, och jag gör precis som han säger. Vissa kliv uppåt är väldigt höga och jag får många gånger dra knät hela vägen upp mot bröstet för att sedan häva mig upp på ett ben. Fysiskt utmanande, minst sagt. Syrehalten här på 4000 m.ö.h. ligger på ca 60% av det normala och det känns verkligen på andningen. Vi går långsamt men svetten rinner (hej nervositet!), pulsen är konstant hög och att ta ett djupt andetag verkar vara en omöjlighet.

”How was breakfast?” frågar Salim när vi äntligen kommer upp på väggen. Jag tror först att han menar den ljuvliga gröten och omeletten, men inser rätt snabbt att Barranco wall har varit dagens riktiga frukost. Hela min kropp ler inombords och jag är så glad att jag har övervunnit min höjdrädsla och tagit mig upp hit. Inget kan bli värre än det här. Men toppbestigningen då? Nej, inte ens den. Jag känner mig så otroligt lättad över att ha tagit mig över det här hindret, nu är det ”bara” 1895 höjdmeter kvar till mitt mål och jag ska bara göra det!

Från Barranco wall vandrar vi nedåt en bit igen på (för mig) trötta ben. Att gå nedför är ingen lek när man har utsatts för brant uppförsbacke, men samtidigt är det ganska skönt att bara få släppa loss musklerna lite och inte behöva gå uppåt. Säg dock den glädje som varar, och bara en liten, liten stund senare vänder det uppåt igen, upp mot lunchen som ska serveras på över 4000 meters höjd. Det mulnar på och blir kallare. Saskia börjar må extremt dåligt igen, hon är yr och vi bestämmer oss återigen för att dela på oss. Saskia, pappa Dirk och Mndeme går långsammare och jag och min draghjälp Salim (som numera heter Simba – lejon – eftersom han är så vansinnigt stark) går före. Konstigt nog känner jag fortfarande ingenting av höjden, förutom att luften är tunn. Ingen huvudvärk, inget illamående och ingen yrsel. TACK.

Hungern tar ett rejält grepp om mig ganska snabbt och jag vill bara komma fram till vår lunch som ska intas vid Karanga hut, knappt 4200 m.ö.h. Jag fryser, funderar över om det är nu min höjdsjuka ska slå till och skickar mina tankar och lite extra energi bakåt till Saskia och hoppas att hon ska må bättre efter lite mat.
Jag är verkligen helt vrålhungrig när jag sätter mig vid lunchbordet, och aldrig har det varit så gott med kycklingbröst, stekt vitkål och pommes frites(!). Sältan i pommes friten är helt magisk och precis vad jag behöver nu. Saskia hinner inte mer än sätta sig på sin stol förrän hon somnar vid bordet med hängande huvud. Höjdsjukan har verkligen tagit henne och hennes kropp vill bara sova. Mndeme kommer in i tältet och jag ser att han är orolig för henne, t.o.m. vår ”servitör” Rashid börjar se orolig ut och säger att hon verkligen måste försöka äta. Mat är dock inget hon vill ha, vi vill inte ens väcka henne utan låter henne sova. Sömn är förmodligen det bästa hon kan få nu, bortsett från extra syre och vila på havsnivå men det är svårt att uppbringa för tillfället.

Efter lunch har vi ca 3 timmar kvar till basecamp på 4600 m.ö.h. men jag ber Salim att vi går lite snabbare eftersom jag verkligen börjar bli seg i benen, plus att det snöblandade regnet återigen har kommit på besök och gör så att jag fryser…igen. Det blåser från alla håll, det smattrar mot min GoreTex-huva och jag vill bara komma fram till mitt tält. I nästa tanke kommer jag på att alla mina grejer kommer att vara fuktiga när jag kommer fram och att tältet förmodligen är iskallt med tanke på att den enda värmekällan solen lyser med sin frånvaro. Crap. Jag slår undan tanken, försöker tänka varma och positiva tankar och fortsätter att gå. För varje steg du tar har du ett mindre kvar.

Efter drygt 2 timmar ser jag de första tälten i Barafu Camp – basecamp. Vi har nått 4600 meter och det enda jag tänker på är att kroppen fortfarande känns frisk(!), att vi nu är vid den sista checkpointen innan toppen(!!) och att det imorgon är min födelsedag(!!!).
Den sista biten fram till vår tältplats känns dock seg. Kroppen börjar bli ordentligt trött, vädret suger och jag får en stark känsla av att jag inte har någon lust att vila i basecamp i några timmar för att gå upp mitt i natten och göra toppförsöket. Jag vill fortsätta nu, inte försöka vila i ett kallt tält och vänta. Samtidigt är kroppen trött och väldigt frusen (trots fyra lager kläder) och tanken på vila och värme lockar otroligt mycket. Oskön känsla och ännu mer oskönt att jag inte har kontroll över situationen. Jag vet ju att det är tidig middag, tidig sömn och väldigt tidig – eller ska jag säga sen –  uppstigning  som gäller. Punkt. I samma sekund som jag förlikar mig med tanken och försöker vila i den ser jag tältet som står där i vinden, är blött och utsmyckat med snö. Jag är i Afrika och har hamnat mitt i vintern. Jippi.

Middagen serveras redan klockan 17. Saskia orkar inte sitta med oss utan ligger i tältet och Dirk levererar en skål med soppa till henne, det är allt. Hon är helt slut. Färdig. Höjdsjuk. Mndeme och Salim kommer in till oss och vi får schemat för natten, för toppförsöket. De frågar som alltid hur vi mår, jag svarar som så många gånger förr att kroppen mår prima men att jag dock är lite trött. ”Remember, we have to take that selfie at the summit” säger jag till Salim och han skrattar bara. Det är nog inte första gången han hör någon vara stark och kaxig såhär innan för att sedan transformeras till en våt fläck uppe på Uhuru Peak…

Meningen är att vi ska väckas klockan 23 för att göra oss klara, dricka en kopp té och äta några biscuits och sedan starta toppförsöket vid midnatt. Dirk har dock invändningar och säger att den enda chansen för Saskia att ta sig upp är om vi förkortar toppbestigningen tidsmässigt. Vi vill komma upp till solnedgången runt klockan 6, och går vi vid midnatt har vi 6 timmar till toppen. Kommer vi upp för tidigt kommer det fortfarande att vara kolsvart ute, och sannolikheten att vi vill och orkar vänta där i den syrefattiga kylan och mörkret tills solen går upp är inte särskilt stor. Dirk tror inte att Saskia orkar i 6 timmar och ber istället att vi ska försöka gå lite snabbare och komma upp på kortare tid, och isåfall starta lite senare än midnatt.
Mndeme frågar mig vad jag tycker, och jag säger att jag inte vill känna någon stress upp och att jag förmodligen inte kommer att klara att hålla för högt tempo, men att jag heller inte vill ta för många pauser längs vägen eftersom det bara gör mig trött och framför allt kall. Min önskan är att få gå i ett jämnt tempo med så få pauser som möjligt, och vi bestämmer tillsammans att vi istället för att gå vid midnatt ska senarelägga starten och gå klockan 1. Kommer vi upp efter solnedgången får vi ta det, det är hur som helst bättre än att komma upp när det fortfarande är mörkt (och därmed kallare) och inte se ett skit. Det känns som ett bra beslut och en timme extra sömn känns helt överlyxigt. ”See you at midnight, sleep well” hälsar guiderna och klockan 18 kryper jag in i mitt kyliga tält, redan hög på adrenalin, för att försöka sova i 6 timmar. Det är en glad men väldigt trött Helena som sätter i öronpropparna, drar mössan över ögonen (ja, och öronen såklart) och stänger ljuset och kylan ute i sovsäcken. De sista timmarna som 34-åring, och de sista timmarna innan The Roof of Africa…