Kilimanjaro, del 5 – toppförsöket

Jag slår upp ögonen i mitt kolsvarta tält och tittar på klockan. 23.47. Det är inte första gången jag vaknar under de här knappt 6 timmarna som jag har fått på mig för att försöka sova, men det är den första gången det faktiskt är dags att gå upp. Om 13 minuter är det min födelsedag, och det innebär att det är dags att försöka ta sig till toppen på Kilimanjaro. Äntligen.

Det är frost på insidan av tältet och näsan är iskall. Jag försöker att inte tänka på hur kallt det är ute, men när jag kliver ur sovsäcken och sätter mina fötter på det iskalla tältgolvet börjar jag misstänka att det inte är särskilt behaglig temperatur därute. Jag fokuserar allt jag kan på att jag faktiskt inte är särskilt sömnig, trots att klockan börjar närma sig midnatt och jag bara har sovit max 4 timmar. Jag har ingen aning om när jag får sova nästa gång, men det löser sig när det blir dags. Just nu vill jag bara ta mig upp på 5895 meters höjd och se solen gå upp över min 35:e födelsedag.
Jag packar min ryggsäck – Camelbak, tjock dunjacka till kylan på toppen, solkräm, solglasögon, Enervit GT-tabletter (mest för att ha ett tidsfördriv längs vägen) och min systemkamera. Det är lite extra vikt att bära med sig kameran men jag vill inte missa mitt once in a lifetime-fototillfälle som dyker upp på toppen. Dessutom lägger jag ner en Snickers (som jag egentligen inte gillar särskilt mycket men det var det enda som fanns på hotellet innan jag åkte) som jag tänker att vi ska ha som födelsedagstårta på toppen. På med två par yllestrumpor (varav ett par höga kompressionsstrumpor), supervarmt underställ, fleecetröja, tunn dunjacka och Gore-Tex-skal. Pulsen rusar när jag tänker på att det är dags nu, det jag har väntat på i flera dagar ska äntligen hända! Liner-handskar på, varma handskar (tumvantar med innerhandskar), mössa, pulsband (vill såklart undersöka hur hjärtat beter sig när syret sänks till hälften…), stavar och pannlampa. Dags för midnattsté.

När jag kliver ur tältet (efter att ha kämpat med dragkedjorna på yttertältet som har frusit) ryser jag i hela kroppen. Det är fullständigt molnfritt och stjärnklart, det pratas lite här och där runt om bland tälten och långt därborta i mörkret förstår jag att vägen upp till toppen går – det ringlar sig ett pärlband av små ljus uppåt, och jag kan knappt vänta tills vi ska ansluta till resten av alla förhoppningsfulla som är på väg mot sina mål. Jag släcker pannlampan och står en stund och ler i mörkret.

När jag kliver in i tältet där vårt té väntar överraskas jag av Mndeme, Salim, Dirk och Saskia som alla stämmer upp i ”Happy birthday”…drömmer jag? Står jag verkligen i ett tält i basecamp på Kilimanjaro och blir firad klockan 00.30 på natten? Jag kunde inte få en bättre start på den här dagen, och jag hoppas verkligen med hela mitt hjärta att fortsättningen blir minst lika bra. Snälla, låt mig få ta mig hela vägen nu och inte bli sjuk…det skulle vara min bästa födelsedagspresent (och den enda jag behöver) att ta mig upp på toppen om några timmar. Adrenalinet rusar bara av att tänka tanken.
Vi pratar lite strategi inför natten över tékoppen och chokladkakorna(?) som serveras. Dirk vill gå i relativt högt tempo med Saskia, hon mår verkligen inte hundra och hon kommer inte att klara hur många timmar som helst inatt. Jag håller fast vid min åsikt att jag vill försöka gå mer eller mindre utan avbrott, det är verkligen kallt ute (kanske bara mellan -5 och -10 men det känns mycket kallare…) och jag vet att jag kommer att frysa till is varje gång jag stannar. Däremot kommer jag inte att kunna gå hur snabbt som helst, det känns att luften är tunn och att det saknas en hel del syre. Beslutet vi tar är att Dirk och Saskia går först med Mndeme, och att jag och Salim går bakom i vårt eget tempo. Vi gör vår egen grej på två olika håll och ses på toppen – deal. Jag lägger ner min picnic-frukost som jag får av Mndeme i ryggsäcken och vi ger oss iväg.

Det är verkligen kallt redan från start, jag fryser om händerna trots tre lager vantar och fingrarna är lätt bortdomnade. Pulsen är ok men lite hög, runt 100 slag per minut jämfört med min normala vilopuls som ligger strax under 50. Stämningen i mörkret är här i början bra, vissa guider sjunger för sina grupper och det är en smått surrealistisk känsla att gå på snön här i mörkret och kylan och lyssna på afrikanska sånger…men jag ler, och det är det viktigaste. Jag känner mig glad och uppspelt över att vi äntligen är igång!
Mndeme, Dirk och Saskia startar i ett ganska högt tempo och jag känner att pulsen rusar iväg direkt, jag blir andfådd och får svårt att andas och jag ber Salim att vi saktar ner. Jag kommer aldrig att klara 1285 höjdmeter med den här pulsen. Han låter såklart mig bestämma, och vi släpper de andra. Jag ser hur de försvinner bland de andra lamporna upp mot toppen men känner ingen som helst stress över att hänga med, jag vill ta mig upp till toppen utan att bli sjuk och det får ta den tid det tar. Vi går riktigt långsamt och min klocka visar dryga 20 minuter per kilometer…

Efter en tag (tidsuppfattningen är noll) ser jag en bekant jacka. Saskia sitter med hängande huvud på en sten med Mndeme och Dirk på varsin sida. Hon mår inte alls bra och jag får en dålig känsla. Vi har långt kvar(?) och jag är rädd för att hon inte kommer att klara det. Jag och Salim stannar en stund och Mndeme tar upp en termos med té. Aldrig i hela mitt liv har jag druckit en godare kopp med (översockrat) té. Värmen sprider sig i magen och känslan är obeskrivligt skön. Saskia vill inte ens ha och jag inser där och då att det enda hon kan göra är att vända nedåt igen, det här kommer att bli för jobbigt för henne när hon är så sjuk som hon är och dessutom inte får i sig någon som helst energi. Jag mår hur bra som helst men känner ändå att det här är och kommer att bli kanske mitt livs utmaning. ”Please, don’t wait for us” säger Dirk och jag och Salim bestämmer oss för att gå vidare. Jag fryser och måste försöka få upp lite värme igen.

Det känns som att vi bara går och går och går och går och inte kommer någonstans, och jag har ingen aning om vad klockan är. Den som hänger i en karbinhake på min ryggsäck visar bara min puls och min hastighet och jag känner att det är lika bra. Jag vill inte veta hur lång tid vi har gått och framför allt inte hur lång tid det är kvar. Jag tar en Enervit-tablett för att förleda tankarna och ha något annat att tänka på. Mina tår är bortdomnade. Fingrarna också. Det är inte överdrivet kallt egentligen, men hastigheten vi håller är så låg att kroppen liksom aldrig blir varm. Öka farten är inget alternativ så det enda som finns att göra är att försöka röra på fingrar och tår för att få upp lite blodcirkulation och därmed lite värme. ”Are you ok?” frågar Salim då och då och vänder sig om. Jag känner verkligen efter, och varje gång svarar jag ”yes, I’m perfect!”. Jag är långt ifrån perfekt, men mina frusna fingrar och tår och min trötthet är ingenting mot vad jag ser längs vägen. Människor flåsar tungt, vissa hänger på sina stavar och ser allt annat än pigga ut och andra sitter tillsammans med sina guider på stora stenar och hänger med huvudet. Många är bleka i ansiktet, andningen låter allt annat än normal hos de flesta och jag inser att väldigt många runt mig mår mycket sämre än vad jag gör. Jag har inte ens en antydan till huvudvärk, känner inget som helst illamående och kroppen beter sig högst normalt trots att vi snart är 5 kilometer upp i luften. ”Salim, can you tell me when we reach 5000 meters?” frågar jag Salim eftersom jag vet att i stort sett alla får någon typ av symtom på höjdsjuka över 5000 meter, och han vänder sig om och ler. ”Helen, we are already at 5100.” Jag håller på att börja gråta av glädje. Kan det vara sant att jag ska må bra hela vägen upp? Kommer jag att ta mig upp på toppen utan att må det minsta dåligt? Kan det verkligen vara sant?

Magen börjar göra ont. Jag är så sjukt hungrig. Tänker på min picniclåda i väskan men bara tanken på att ta av mig handskarna och börja tråckla upp lådan ur väskan gör att jag ger upp och biter ihop. Jag orkar inte frysa mer om fingrarna. Tänk inte på att du är hungrig, gå bara. Men det går inte. Jag måste äta någonting, energin är för låg och jag orkar inte fokusera bort suget i magen. ”Salim, can we stop for a minute, I need to eat something.” Vi stannar. Min Snickers! Jag blir glad i hela kroppen när jag kommer på att jag har den i väskan och jag skiter fullständigt i att jag hade tänkt att fira med den på toppen. Känslan att ta av sig vantarna är minst sagt obehaglig. Det är kallt. Min Snickers är helt vit av kylan och den första tuggan känns som att bita i en isglass. Chokladen och den normalt sega kolan är helt stelfrusen och det smäller högljutt när jag biter av en bit. Jag har aldrig ätit en godare Snickers. Aldrig någonsin. Det känns som ett rejält endrofinpåslag i hela kroppen och det tar mig en minut att äta upp hela chokladbiten. Direkt efter vill jag fortsätta gå, det är så vansinnigt kallt att stå stilla och jag vill bara framåt nu.

”Look at the moon” säger Salim efter ett tag när han hör att min andning blir tyngre. Den är mörkt orange och jag tittar länge på den när jag går uppåt. Jag tittar rakt upp i luften, ser alla stjärnor och tänker plötsligt på att mormor säkert sitter där och tittar ner på mig. Jag ber henne tyst att hjälpa mig den sista biten och säger till henne att vi snart ska fira min födelsedag däruppe på toppen. Tårarna bränner i ögonen, både av trötthet och av glädje att jag är nära målet nu. Det är en känsla som är väldigt svår att beskriva så jag tänker inte ens försöka.
När jag tittar uppåt mot berget ser jag små lampor som är långt borta. Vissa känns nästan som om de är rakt ovanför mig och jag inser hur brant det är på vissa ställen. Jag är glad att jag inte ser toppen i dagsljus och vill inte veta hur långt bort den är. Jag har ingen aning om hur länge vi har gått, det kan vara bara någon timme men jag gissar på att det iallafall är det dubbla. ”Salim, what time is it?” frågar jag och hoppas på det bästa. ”It’s ten to four” svarar han och hela min kropp jublar över att vi redan har gått i nästan tre timmar. Det betyder att vi har gått längre tid än vad vi borde ha kvar och den känslan är helt överväldigande. Jag har fortfarande inte en tillstymmelse till huvudvärk och jag fattar det inte. Jag hade verkligen räknat kallt med att få någon form av höjdsjuka. precis som de flesta vi passerar, och inser att jag är otroligt lyckligt lottad som fortfarande mår bra och känner mig förhållandevis stark. Kom igen nu Helena – happy birthday – nu kör vi!

”Let’s take a small break”. Jag lyder, stannar och lutar mig mot en bergvägg och försöker att ge kroppen lite välbehövligt syre. Djupa andetag är inte särskilt djupa häruppe men jag gör så gott jag kan. Jag känner hur sömnig jag är och skulle kunna somna stående. ”How are you?” frågar Salim, som så många gånger förr, och jag svarar att jag mår bra men att jag är väldigt kall om mina fingrar. Helt utan att blinka drar han ner dragkedjorna på sina två jackor och ber mig att stoppa in mina händer under hans armar. Han är varm som en kamin och jag njuter av varje sekund som mina fingrar långsamt blir varmare. Jag blundar och håller på att somna men väcks av att han säger ”we are almost at Stella Point”. Det räddar mig och mitt psyke och jag tror knappt att det är sant. Stella Point ligger på 5756 meters höjd, det är den sista checkpointen innan toppen och därifrån är det verkligen inte långt kvar. Jag ryser av glädje och sätter snabbt på mig handskarna innan fingrarna blir kalla igen. ”Let’s do this!” säger jag och vi börjar gå igen. Det går långsamt men det går framåt. Uppåt. Efter en (kort? lång? ingen aning…) stund ser jag äntligen ett välbekant sken i horisonten bakom mig…solen. Det börjar bli morgon och det betyder att vi snart måste vara framme! Drömmer jag?

Det är fortfarande ganska mörkt när vi når fram till Stella Point. Jag borde ta ett foto vid skylten men jag är alldeles för trött och kall för att ta upp kameran ur väskan, sätta i batteriet som ligger i min innerficka för att undvika att dras ur p.g.a. kylan och jag säger till Salim att vi ska fortsätta istället. Han vägrar, frågar var kameran ligger och öppnar min väska utan att jag behöver ta av mig väskan. Det är dock inte meningen att vi ska ta något foto här i mörkret. Kameran totalvägrar att fungera, jag blir direkt orolig över att den har lämnat in för alltid och att jag inte kommer att få mina efterlängtade bilder på toppen utan kommer att bli tvungen att ta dem med mobilen. Samtidigt kunde jag inte bry mig mindre, jag ska upp de sista 139 höjdmetrarna och jag är åt h*lvete för trött och frusen för att tänka på annat just nu. Andas och gå istället, tänker jag och säger till Salim att fortsätta. Jag undrar om mina vänner är bakom oss eller om de fick vända för några timmar sedan när vi såg dem sist? Jag hoppas verkligen på det förstnämnda.

Solen reser sig högre och högre över oss och jag glömmer bort hur trött jag är. Jag ler och gråter nästan på en och samma gång, jag är obeskrivligt tacksam över att jag fortfarande inte känner av någon höjdsjuka och att jag är frisk och stark nog att njuta av det som händer här och nu. Jag har sett så många sjuka människor längs vägen, hört och läst otaliga historier om folk som har kräkts hela vägen upp och kommer ihåg toppbestigningen som ett rent helvete, och jag inser mer och mer hur lyckligt lottad jag är som går här och bara lätt känner av syrebristen och är lite extra trött. Inget annat. Tack, tack, tack. En kropp som mår ofattbart bra trots de senaste dagarnas påfrestning och en sol som i detta nu går upp över Afrika – det är en av de starkaste känslor jag har upplevt. Hittills.

Det planar äntligen ut, jag förstår att vi snart är framme och jag sätter igång min GoPro för att filma den sista biten. Det är så många tankar som far igenom mitt huvud just nu, jag bryr mig inte om att ens försöka sortera dem utan låter dem flyga fritt. Salim visar saker och platser längs vägen och jag försöker höra vad han säger. Koncentrationen är dock inte på topp, jag är så fantastiskt trött i kroppen, jag har inte ätit någon mat på 12 timmar och slangen till min Camelbak frös redan efter någon timme inatt och jag har således inte druckit något vatten på minst 4 timmar. Vi pratar men jag kommer inte ihåg om vad. Jag vet att jag tycker att min röst låter berusad och antar att det är en blandning mellan trötthet och ofattbar glädje. Som en fylla utan alkohol. Kommer på att det ju faktiskt är min födelsedag och blir lite extra glad. Tänker på mamma som också fyller år idag, och jag hoppas att hon njuter av dagen utan att vara för orolig för mig. Jag skulle göra vad som helst för att få prata med henne nu och lugna hennes oro, säga att jag mår bra och att jag snart är där. Det handlar om minuter nu. Jag tittar på glaciären som kämpar här uppe och minskar för varje år, om 15-20 år kommer den att vara helt borta. ”Because of the global warming”. Sorgligt. Jag är glad och tacksam att jag hann se den.

Uhuru Peak – the peak of freedom. Jag kan se den nu. Jag ser skylten som jag fram till idag bara har sett och drömt om på Instagram, på reseforum på nätet och i en och annan tidning. Den står där framför mig och jag är bara några minuter ifrån den. Det är tungt att andas trots att vårt promenadtempo är långsammare än jag visste att jag kunde gå. Salim har tagit över kameran och filmar mig. Han pratar med mig, jag svarar men jag vet knappt vad jag säger. Det känns som att jag går runt i en dröm och hela världen runt mig försvinner. Det enda jag ser är skylten där framme och den lilla grupp med glada människor som redan har tagit sig dit. Klockan är 06.22 på morgonen och jag har gått i konstant uppförsbacke i över 5 timmar, men t.o.m. tröttheten är borta nu. Det känns som att jag svävar ett par centimeter ovanför marken. Solen är uppe, jag ser oändligt långt bort och jag kan inte hålla tårarna borta.

10 meter från skylten stannar Salim mig, lägger armen om mig och vänder kameran mot oss. På tanzanisk engelska sjunger han Happy Birthday på repeat och jag känner mig som den lyckligaste människan på (5895 meter över) jorden. Jag är så vansinnigt trött i kroppen, alla mina tår är bortdomnade och jag är vrålhungrig. Jag är torr i munnen av den tunna luften och min vätskebrist, min näsa har frusit till is och mentalt är jag tröttare än någonsin. Inget av det spelar dock någon roll just nu. Jag och min fantastiskt starka kropp har tagit oss upp på Afrikas högsta berg och det som har varit en nyfiken dröm i så många år är nu verklighet! Jag skrattar och gråter om vartannat och jag vet inte om jag drömmer eller är vaken. JAG GJORDE DET!!!

När jag äntligen får höja min svenska flagga framför den klassiska toppskylten känner jag mig starkare än någonsin. All smärta, all trötthet och all oro försvinner och jag mår helt jävla fantastiskt!

…och ja, självklart tog vi den där selfien. Jag hade ju lovat Salim och jag håller alltid vad jag lovar. Stort tack till den okände tyske mannen som tog min kamera och förevigade ögonblicket!

Känslan att stå där på toppen är fullkomligt omöjlig att förklara, jag kommer inte ens att försöka. Jag kommer aldrig att kunna göra den någon som helst rättvisa i ord och jag vill inte heller. Jag kommer att leva med känslan resten av mitt liv, och jag vill istället för att försöka förklara väcka er nyfikenhet, er tro på er själva och vetskapen om att det som ena dagen känns onåbart och långt borta nästa dag kan vara din verklighet. Det gäller inte bara när man bestiger berg, det gäller precis allt i livet – bara din fantasi sätter gränserna. Kilimanjaro är inte världens högsta berg och visst finns det andra som tar sig an högre höjder än det här. Men Kilimanjaro är mitt högsta berg, det var min utmaning och jag klarade det. Det kan ingen ta ifrån mig. Någonsin.

”The more time you spend in your discomfort zone, the more your comfort zone will expand” sa Robin Sharma en gång, och det var mina ledord för vad som sedan väntade – vägen nedåt igen. To be continued.