Att vinna över sig själv

Redan igår när snön (läs: slasket) började vräka ner över Stockholm började jag så smått bäva inför dagens långpass – 21 kilometer med en tempohöjning mellan kilometer 12 och 17. När jag slog upp ögonen och tittade ut genom fönstret imorse insåg jag att det fortfarande snöade. Trottoarerna så inte jätteroliga ut och jag hade dessutom brännande träningsvärk från benpasset jag körde i fredags. Ett par ursäkter för mycket för att hoppa över passet, men när jag åt min frukost och drack mitt kaffe bestämde jag mig för att trotsa sk*tvädret och ge mig ut ändå. Långpass på löpband slutade jag med för många år sen, det är så vansinnigt tråkigt. Varje kilometer du springer är en vinst, tänkte jag och tog i vanlig ordning med mig busskortet i fickan. Fyllde på vätskebältet med varmt vatten, något jag alltid gör när det är kallt för att det inte ska riskera att frysa. Det hann visserligen sluta snöa innan jag kom utanför dörren men vägarna var moddiga, snöiga och förrädiska. Nollgradigt, rått i luften och dessutom blåste det. Mina regntåliga hörlurar har lämnat in så jag fick vackert ställa in mig på att lyssna på vinden de närmaste drygt 110 minuterna.

För er som aldrig har sprungit på det här underlaget utan istället flyr in till ett löpband kan jag meddela att det är en minst sagt speciell känsla. Det är självklart mycket tyngre än torr asfalt och frånskjutet blir inte optimalt när foten hela tiden envisas med att halka några millimeter bakåt. Broddar var dock inte att tänka på, det var alldeles för mjukt och dessutom var asfalten framme lite här och där. Bara att trampa på med andra ord.

Konstigt nog kändes det till en början lättare än jag hade väntat mig. Pulsen höll sig ganska låg trots snön och det kändes stabilt. Faktumet att jag blev blöt om fötterna redan efter 100 meter lade jag mentalt åt sidan direkt – vem orkar springa och tänka på det i en halvmara? Den första halvmilen var helt ok, solen tittade till och med fram några minuter(!) precis när jag sprang mot en husvägg där vinden inte nådde in. Njutning!
Mellan 5 och 10 var det inte lika kul…moddigt, blåsigt och nu började det snöa igen. Hårda flingor som piskade i ansiktet och ögonen, och bitvis fick jag springa och kisa för att det gjorde så ont. Tänkte för en sekund att jag skulle stanna och ta bussen strax efter Djurgårdsbron när jag hade passerat en mil, men samtidigt var jag nyfiken på tempohöjningen vid 12 kilometer, det var längesen jag hade sprungit i någon vidare fart i snömodd…intressant att se hur det skulle kännas!

Snöfallet tilltog och när jag äntligen nådde 12 kilometer och skulle öka farten fick jag kämpa både i motvind och piskande, fullständigt iskall och stenhård snö. Hur mycket jag än pressade på kändes det inte som om jag kom någonstans. Lyckan när jag rundade ett kvarter uppe vid Norrtull, svängde in på Sveavägen och fick både snö och vind i ryggen går knappt att beskriva. Det kändes som om jag flög fram och kilometertempot letade sig ner till 10-15 sekunder snabbare än planerat. Underbart!
Vid 17 kilometer när fartökningen var över hade jag bara 4 kilometer hem, och det visade sig bli den tyngsta delen av hela rundan. Motvind. Spösnö. Halka. Slask. Blä. Jag fick verkligen jobba med mig själv och locka mig med diverse belöningar som väntade därhemma – en varm dusch, torra kläder och kaffe (my god vad gott med varmt kaffe!). Kläderna var fullständigt genomblöta, fingrarna iskalla och sinnet trött. Däremot kände jag mig mer eller mindre oberörd rent muskulärt så jag försökte fokusera enbart på det.

Känslan när klockan äntligen visade 20 kilometer och jag sprang in i mina sista 1000 meter var ren och skär glädje. Jag ökade helt oplanerat farten av hemlängtan, snön som fullständigt vräkte ner berörde mig inte och det enda jag tänkte på var mitt kaffe. Sprang om en man som tittade på mig och log, precis som nästan varenda annan löpare jag hade mött längs vägen – på något sätt kändes det som att hela stan var ute och sprang tillsammans och peppade varandra idag, fantastiskt ostockholmskt och härligt!

När jag fick sakta in vid 21 kilometer och tillslut stanna kunde jag bara le. JAG HADE GJORT DET! Det där långpasset som jag hade bävat för i ett halvt dygn var klart och kroppen kändes hur pigg och fräsch som helst(?)! Jag stod en stund ute i det ymniga snöfallet och bara njöt. Njöt över att jag snart skulle få duscha varmt. Över att jag hade sprungit en halvmara i ett väder som de flesta inte ens vill ta en promenad i och över att jag hade vunnit över mig själv. Just där och då var jag världsmästare, och det är den känslan som får följa med mig till nästa pass. Den enda känslan.