>Azofra – Tosantos, 42,9 soliga kilometer
>
Det blev en trevlig kvall igar. Gick for att handla lite frukt, och nar jag betalade fick jag plotsligt middagssallskap. En mexikansk advokat blev imponerad over min ”konversation” (egentligen sa jag bara tiene una bolsa para las fresas = har ni en pase till jordgubbarna?), och borjade prata med mig. En kvart senare satt jag, min nye mexikanske van Ricardo (nej, mamma och pappa – det var ingen potentiell partner), danske pensionaren Henning fran Danmark som gar caminon for att ta reda pa vem han ar utan jobb, och min rumskamrat Lilia fran Italien runt samma middagsbord. Treratters och ett par flaskor rioja – precis som man ska avsluta en maratonvandring. Vi hade alla samma humor och diskuterade om vi skulle skriva en bok om vad man inte ska ha med sig pa en vandring, sedan Ricardo berattat att hans sovsack vager 2,5 kilo(!). Skont att fa skratta lite efter 5 dagars ensam vandring!
Lyckan var total imorse nar jag upptackte en micro och kunde gora grot av min müsli – yes! Traskade som vanligt ivag vid 7, kolsvart och kallt men sa vackert (bilden…). Efter ett par timmar, nar frosten precis hade borjat forsvinna, gick jag forbi en kille som holl pa att packa ihop sitt talt ute pa ett falt. Ok, da ska jag aldrig mer klaga pa att jag fryser pa natten, var min spontana tanke. Fatta att sova i talt nar man har gatt ett par mil – imponerande!
15,2 km senare kom jag till forsta staden for dagen, Santo Domingo de la Calzada, dar jag tog en kaffe, en banan och mitt obligatoriska russinspackade brod (eget recept…egentligen en torr bit vitt brod med nagra torra russin bredvid).
Sen har dagen gatt, benen har promenerat utan min vetskap och jag har bade malat om i min lagenhet, rensat i garderoberna och fixat en del bra grejer pa jobbet. I mitt huvud, that is.
Plotsligt var jag hungrig och insag att klockan redan var 12. Som vanligt nar Helena blir hungrig sa finns inte en restaurang sa langt ogat kan na, sa idag blev det en bit brod, en banan, en nave notter och nagra russin. Hade dock sallskap av en ny dansk pensionar (vad ar det med mig och danska pensionarer?) som jag satt och pratade med en stund. Otroligt vad man kan bli social med manniskor man aldrig har traffat efter nagra timmar grusvag…men kul ar det!
Nar jag kom fram till Belorado, dar jag hade tankt att sova, kande jag att jag ville ga en bit till. 4,8 km bort ligger Tosantos, dar jag ar nu. Harbarget ar en ny upplevelse, minst sagt. Inga sangar, bara madrasser direkt pa golvet. Man betalar om man vill, vill man inte sa behover man inte. Klockan 20.30 ar det gemensam middag som man inte betalar for, och innan det gudstjanst i byns kyrka om man vill. Imorgon vacks man klockan 7, ater gemensam frukost och ar sedan fri att vandra vidare. Ingen pratar engelska, sa nu ar det spanska eller tiga som galler. Alla ar otroligt snalla och givmilda, och direkt nar de fick hora att jag har lagt nastan 43 kilometer bakom ryggen idag bjods jag pa soppa…otroligt gott.
Vadret har varit fantastiskt, inte ett moln pa hela dagen. Vad som ar mindre fantastiskt ar att jag inte har nagon solkram, och att solen har legat pa samma sida av min kropp hela dagen. Hela min vanstra sida ar brand…halsen och orat har intagit en vacker rod farg. Jag ar dock glad sa lange jag slipper regnet, sa nasta gang jag ser ett apotek ar det jag som koper solkram. Med tanke pa de sms jag fick imorse som berattade att det var sno hemma i Stockholm sa ska jag inte klaga…
Nu ska jag lamna den har rokiga baren som jag hittade har i byn, satta mig en stund i solen och invanta middagen som serveras om alldeles for manga timmar… Affarer ar dock en bristvara sa det enda man kan gora ar att vanta. Vanta, andas och forsoka lugna ner sig lite. Ladda infor att sova pa ett golv tillsammans med 10-15 andra trotta och halvt utslagna manniskor. Spannande.
Imorgon ar planen att na Burgos, en ”storstad” med nastan 200000 invanare…kontraster.
Ha det bra mina vanner – tack for att ni foljer mig och fortsatter att peppa, jag behover det mer an ni kan ana! En stor kram till er alla!
Halsenan ar btw battre, knat kanns knappt men jag har en mindre blodutgutelse vid hoger lillta…ar det inte det ena sa ar det det andra, som man brukar saga.
15 kommentarer
Madde
>Det är så häftigt att följa dig på din resa..
Du är helt otrolig!
Vi är med dig hela tiden…
Kör hårt.
Massa kramar
Anonymous
>Hej bästa du. Superintressant att läsa om din vandring, har blivit så att jag väntar på att få läsa ngt ifrån dig varje dag. En trygghet oxå när du väl skriver att allt är ok. Ibland, emellanåt skulle jag oxå vilja vara där. Skönt att vissa delar av kroppen mår bättre eller flyttat det onda vidare! En trevlig kväll önskar jag dig och en god natt sömn för att förbereda nästa dags vandring. KrAm från moster 🙂
Anders Stävhag
>Hallå där!
Kul att läsa att det går bättre för dig på alla de sätt! Skrattade dock högt att du måste säga till föräldrarna nej om potentiella kandidater, lät så bekant ;-). Att du bara går och tiden försvinner sådär, tacksam över de små sakerna är ett stort kvitto på att du är på väg att bli en äkta pilgrim på alla de sätt oavsett om det var din tanke eller inte! Hmm den där som hade en sovsäck på 2,5kg låter hemskt, min väger 650gram ;-), gäller att lära sig packa rätt men det där pratade vi ju om innan du for! Vi får väl diskutera din krigsmålning som du verkar ha fixat till annars får du väl gå baklänges imorgon så du blir jämnbrun :-)Härligt att du träffar andra piglrimer, det är delandet från varandra som är så underbart att få göra på en sådan resa, även om det finns en del som verkligen inte tar hänsyn till att det är andra som sover i salen! Sköt om dig och fortsätt i din härliga positiva anda! / Anders
mamma
>Ja jag har då inga ord som blir rättvist med den läsning Du presenterar.
Helt fantastiskt läsning…känner riktigt hur jag våndas över en solbränd rygg…snudd på brännskada. 🙂
Blir säkert en bok av detta 🙂
Skönt att Dina krämpor håller sej tillbaka….hur kul e de att hoppa vidare på ett ben…med tanke på Din onda hälsena.
Jag vet att Du är rädd om Dej.
Njut nu av Din fortsatta vandring.
Vi är med Dej här från ett just nu soligt Mora.
Men du…vi har snö kvar haha
Några ord om Din vän Ricardo :)…jag litar på Ditt omdöme hihi.
Sköt om Dej min kära o ha en avkopplande kväll med alla Dina nya vänner.
Sov Gott när det är så dax 🙂
StorStor Kram.
Ingela
>Jag följer dig på vägen i mina tankar!
Kram
CO
>Jag följer dig också på vägen. Det är så spännande att du loggar din färd under tiden den pågår och jag ser varje dag fram emot uppdateringar. Du är en oerhört inspirerande själ. Tack Helena! Önskar dig fortsatt välgång och hoppas att kroppen din håller. Skickar cyber-kramar och några plåster och bandage!
Erika
>Härligt jobbat, du är stark och inspirerande! Hejar på dig hela vägen!
Malin
>Heja heja!! Hoppas fötter och knän bättrar sig och att vandringen fortsätter bra!
Kotte
>Underbar läsning!
Att möta andra så som du gör nu är så trevligt och genom dem lär man känna sig själv bättre.
Stora kramar!
frida
>You go (haha!) girl! Underbart att bara vara trots att du går och går. Vi går här hemma också men efter klockan.. :)!
Vida
>Burgos har jag varit i men det var många år sedan.. mötena längs vägen, att vara i steget och den inre resan är det som mina vänner tog med sig. Jag tycker mig läsa det i dina inlägg också..
Varm kram från Liv
Felicitas
>Det är verkligen kul att få ta del av din vandring sötis!! Och du kämpar så bra! Stor kram!
ulrika
>Full av beundran för vad du presterar.Så häftigt!
Ellinor
>Så där, nu har jag uppdaterat mig om de senaste dagarnas strapatser och det är roligt att läsa att det bokstavligen går framåt. Jag är så glad att vi får följa med dig på denna resan.
Stor kram och lycka till!
sofia
>Åh wow vad kul det är att följa dig i spåren. Önskar all fortsatt lycka på vägen, kram!