Sex regniga dalakilometer

Fyra lediga dagar i Stockholm räckte, så igår tog jag mitt pick och pack och åkte upp till Dalarna. Otroligt skön känsla att ha en oplanerad semester och kunna göra vad som faller mig in!

Jag kan ju inte säga att det är mycket till sommar här dock. 11 grader och regn mötte mig i morse när jag vaknade vid 7, och den där morgonrundan som jag hade planerat kändes ju inte lika lockande som att ligga kvar under det varma täcket med mammas katt i fotändan…men som Paolo twittrade härom dagen (följ honom på Twitter – maken till morgonpigg träningshumor är svårt att hitta…): ”05.33 löpning! Dags att bli lycklig! För löpning motverkar stresshormonet kortisol och bildad lyckohormoner som dopamin och seretonin!” Bara att kliva upp alltså.

Femhundra meter hemifrån hade jag dock glömt regnet och kylan, och den friska luften och lugnet längs vägarna tog över. Sega ben och en (fortfarande) smått snorig näsa gjorde dock att det skönaste med hela rundan var att komma hem, sätta på kaffebryggaren och äta en varm och god gröt med mammas svarta vinbär. Nu så här två och en halv timme senare har mamma och lillebror (äntligen) vaknat, och jag konstaterar återigen mervärdet i att träna osminkad och okammad innan de flesta andra ens har startat sin dag.