>A piece of me…
>
Jag har i hela mitt liv haft smått blodskräck. Blir illamående av att se större sår, operationer på tv eller film och undviker gärna att lyssna när någon berättar om olyckor och skador. Tuppade av när jag en gång tog bort stygn från mitt sydda knä, höll på att kräkas när jag för ett par år sen såg en gammal man bli påkörd mitt i Los Angeles och för inte alls längesen svimmade jag i en biosalong.
När en kollega för några år sedan frågade mig om jag ville bli blodgivare skrattade jag därför mest och tänkte att det aldrig skulle kunna bli verklighet. Inte nog med att jag ska utsättas för blod, jag ska också frivilligt bli stucken i armen med en nål grov som en virknål!? Nej tack.
Efter närmare eftertanke och efter att ha insett vilken blodbrist det ofta råder i Sverige (ibland får t.o.m. planerade operationer ställas in…) omvärderade jag och fick en idé om att blodgivningen skulle kunna fungera som lite terapi och att jag kanske skulle bota min skräck genom att regelbundet matas med det obehagliga…
Sagt och gjort. Livrädd följde jag med henne till blodcentralen, gjorde en massa tester och ett par veckor senare var det dags att lämna mina första 4,5 dl av mitt eget blod. Skakis och lite yr, men jag tog mig igenom det.
Nu har det gått nästan 8 år sen första gången och jag har lämnat åtskilliga liter med blod till bättre behövande. Istället för att vara rädd längtar jag till nästa gång jag får komma dit, lägga mig och slappna av en stund, bli omhändertagen av en snäll sköterska, ge bort 10% av mitt blod och sedan fyllas av ett totalt lugn i hela kroppen (känslan är väldigt lik den som infinner sig efter ett hårt träningspass). Att blodet sedan analyseras och testas för allvarliga sjukdomar ser jag bara som en bonus, en gratis extrakoll av min kropps välmående.
Det är snart dags att lämna igen, kallelsen kom idag.
Nu undrar jag om det är någon av alla er bloggläsare som vill följa med, göra en insats och bli blodgivare?
Planerar att besöka min blodcentral under vecka 32, och det vore verkligen kul om jag kunde värva och få med mig ett gäng härliga människor som är redo att ge bort en liten del av sig själva.
Vill du vara med och rädda liv? Maila mig eller lämna en kommentar på det här inlägget. Läs mer om blodgivning på http://www.geblod.nu/.
Foto privat..
14 kommentarer
Miss Upsey Daisy
>Jag hade följt med om jag inte bott på andra sidan landet. Funderar själv på att börja gå i höst.. gick förut och lämnade plasma.
Lisa
>Vad bra gjort av dig! Jag ville ge blod när jag bodde i Stockholm men fick till svar da att man inte fick om man vägde mindre än 50kg, vet inte hur det är med det idag? I Paris blev det aldrig av, har ingen ursäkt faktiskt.
Stor kram Lisa
Helena
>Miss Upsey Daisy – gör det – jag hejar på dig! 🙂
Lisa – tyvärr likadant fortfarande…bara därför håller jag mig stadigt över 50-gränsen… 😉
Christoffer Hedlund
>Va roligt att du tar ett tillfälle i akt att ge blod. Har för mig att en gammal paroll för blodgivare lät nåt sånt här: "Ge blod, ge mer liv!" De gjorde om den sedan till bara "ge blod, ge liv". Skulle önska att de kunde ta mitt blod men får inte ge. Har gjort något de kan ta i mitt efterliv iaf, organdonation. Hoppas att din helg blir super! Kramar från ett varmt Umeå.
Pain is just weakness leaving your body
>Jag har också velat ge blod men jag har haft för lågt Hb, tyvärr!!
mamma
>Bra skrivet Helena,att ge blod kan verkligen rädda liv.
Många som ger blod upplever att de blir piggare efter en "tappning".Upplever du det samma?
Ha en härlig lördag o va rädd om dej.
Kram från ett soligt Mora.
Linda K
>Jag var och testade mig för 2v sedan! Väntar fortfarande på besked om jag blir godkänd eller ej… Men eftersom jag inte har haft galna kosjukan eller ätit anabola så ser det ganska lovande ut. Har inte heller vägt under 50 kilo sedan högstadiet eller nått så det problemet finns inte heller 😉
Ska bli spännande!
Kram
Andrej
>Jag tog mig i kragen för ett år sedan för att ge blod – och blev tyvärr underkänd pga hjärtat. Heder till alla som ger blod!! Har genomgått två operationer på två år så jag är mkt tacksam!
Vida
>Jag är också blodgivare.. brukar hänga på södertappen. Jag tycker som du att det är faktiskt en så enkel medmänsklig handling som inte kostar något (mer än att jag alltid blir trött efteråt) och som kan vara livsavgörande.
Bra upprop för det behövs fler blodgivare!
Kramen
Helena
>Mamma – ja, man blir fylld av ny energi! Det är en helt fantastisk känsla!
Linda – VISSTE väl att du har ett stort hjärta…stolt! 🙂
Andrej – tack för orden, det är skönt att få bevis på att man gör något bra…
Helena
>Vida – heja! Det gör mig glad att vi är fler… Kram tillbaka!
Bumbi
>Det behövs fler som Är precis som DU Helena!
För ett par år sedan skulle jag börja lämna blod.. Men sköterskorna tyckte att jag kunde få slippa – blodkärlen är svåra och hitta och hittar man ett så spricker det.
Gillade Din uppmaning i alla fall!
anne
>Jag blev också blodgivare i terapeutiskt syfte, hade tidigare nästan tuppat av vid åsynen av blod i olika sammanhang, funkar inte när man är biomedicinsk analytiker…Blodgivare var jag trots allt inte så länge, mina blodkärl är av den rullande och besvärliga slaget som man inte hinner med att hantera på de 15 min man har till förfogande per givare. Kanske synd eftersom jag är AB Rh +, inte en av de vanligaste blodgrupperna, men det är som det är med den saken. Jag hann ge blod under ett par års tid i alla fall.
Solli
>Jättefin insats! Självklart kan jag oxå tänka mig att bli blodgivare igen, har lämnat blog flera ggr tidigare men det har inte blivit av de senaste åren. Men det ska jag se till att det blir en ändring på 😉
kram!