>The naked truth
>Jag har fått en liten uppgift från sötaste Miss M…
Hon har bett mig att dela med mig lite mer av mig själv, berätta tio (gärna lite djupare) saker om min person och mitt liv, och sedan skicka uppgiften vidare till ett antal personer.
Utan att vara för personlig kommer här en del av den nakna sanningen.
♥ Jag är en extrem känslomänniska och känner ibland att mängden känslor är för stor för att rymmas i min lilla kropp. Tycker att det är befriande att gråta och gör det ganska ofta. Än vanligare är det dock att jag brister ut i hejdlösa skratt som inte vill ta slut. Den känslan som tar störst plats i min kropp är dock lycka och ibland vet jag inte varifrån den kommer och vad jag ska göra med den. Då vill bara skutta runt och ta hela världen i min famn.
♥ Jag är en stor tänkare och analyserar ibland saker och ting till leda. Hamnar ofta i bottenlösa tanketräsk där jag vill förmå mig själv att lösa alla livets problem. Ibland leder det mig starkt framåt, men ofta gör det att jag ofrivilligt fastnar i en hård snara som släpar mig åt alla håll utom ditåt jag vill.
♥ För 10 år sedan levde jag med en person som fick mig att tro att jag var totalt värdelös. En destruktiv period i mitt liv fyllt av hat, besvikelse, rädsla, lögner och svek. Det är först nu, efter två misstankefyllda förhållanden och 1,5 år av tid för mig själv som jag riktigt känner att jag är tillbaka och faktiskt kan se att jag blivit starkare av åren som gick.
♥ Jag är livrädd för döden. Tanken på att jag en dag ska försvinna från denna jord och inte få vara med längre skrämmer mig något fruktansvärt, och att tänka på människor jag kommer att förlora innan det är dags för mig att ta farväl är något jag knappt klarar av.
Jag har många gånger gråtit efter att ha visualiserat begravningar för mina nära och kära. En gång bröt jag ihop på ett flyg över Atlanten när jag hörde Nans song med Robbie Williams. Texten är fantastiskt vacker och när jag började tänka på att min mormor inte kommer att leva för evigt gick min kropp känslomässigt sönder i småbitar. Kan hända är det ett smått osunt sätt att agera på, men för mig är det tyvärr ibland oundvikligt.
♥ Jag är beroende av musik. Ta min musik ifrån mig och min själ slocknar. Har väldigt lätt för att bli berörd och det finns få saker som framkallar så mycket minnen och känslor i mig som vackra texter.
Smärta. Lycka. Saknad. Kärlek. Lugn. Glädje. Eufori. Ilska.
♥ Jag tror mer och mer på ett liv efter döden (kanske är det önsketänkande) och är övertygad om att jag var katt innan detta. Har ett speciellt förhållande till katter och mitt beteende påminner väldigt mycket om deras. Hur förklarar man annars att jag kan gå från att vara nästan obotligt kramig och kräva mer kärlek än vad som är rimligt, till att dra mig undan för att vara helt för mig själv, försvinna i ett par dagar för att sedan komma tillbaka utsvulten på sällskap och omtanke?
♥ Jag är otroligt självkritisk och har väldigt svårt att ta komplimanger och beröm. Sätter ofta orimliga krav på mig själv och får hela tiden jobba med att känna mig nöjd och stolt över något jag presterar. Det är ett av mina största handikapp som jag kämpar med varje dag.
♥ Jag har noll respekt för människor som är oärliga och inte kan stå för sina åsikter. Konfronterar gärna personer som har visat sig inte talat sanning eller som jag på omvägar får höra har sagt en sak men tyckt en annan. Jag är inte det minsta konflikträdd och tycker att ärlighet är det viktigaste som finns, hur ont det än gör ibland.
♥ Jag mår bra av att skämma bort människor. Mitt hjärta är stort och varmt och jag älskar att ge mina nära och kära presenter. Det finns dock aldrig en tanke på att göra det för att få något tillbaka, jag kan snarare känna mig lite obehaglig till mods när jag får en gåva. Ingen aning om varför.
♥ Jag mår psykiskt dåligt av att inte få röra på mig. Min dag blir inte bra om jag inte får börja den med en löprunda eller promenad, på gott och ont. Det ger mig ett extremt välmående att få röra mig men jag önskar inget hellre ibland än att jag skulle kunna ge mig själv en extra timme med en bok i sängen när min kropp skriker av trötthet. En stor utmaning för en rastlös människa.
Skickar nu denna vidare till alla som läser min blogg mer än 5 ggr i veckan…
Hur många är ni och antar ni utmaningen?.
14 kommentarer
Anonymous
>har du jobbat som instruktör i träning el funderar du på att bli en?
Helena
>@Anonym – nej, jobbar inte som instruktör. Utbildade mig till aerobicsintruktör när jag var 17 men mest för att lära mig mer och få ut mer av min egen träning. Tanken att jobba som intruktör slår mig fortfarande då och då, men är inte helt klar på om det är något för mig eller inte.
Miss M
>Men söta Helena, NU är jag fullständigt övertygad om att DU är min saknade tvillingsjäl =) Jag kan instämma i precis allt utom den sista (då jag tyvärr är tvärtom, men kämpar för att åter komma dit, ett tag älskade jag nämligen träning)… Jag har också levt i ett destruktivt förhållande i 3 år, och i slutet trodde jag verkligen att jag var värdelös =( och det tar tid att bygga upp sig igen… jag är också en känslomänniksa ut i fingerspetsarna och jag antar att det är därför jag tycker jag känner dig så otroligt bra. DU är en fantastisk männsika Helena =)
*kramar Malin*
Helena
>Miss M…jag börjar också bli mer och mer övertygad om det. Känner att vi snart måste ses irl, tror att vi skulle kunna slå ihjäl en och annan timme med att filosofera över livet… Stor kram till dig!
Miss M
>Ja GUD vad roligt det varit =) Tycker att vi filar vidare på den planen, hösten har alltid många timmar att bjuda på som vi kan slå ihjäl =)
*kram*
Emliscious
>oj vi har så mycket gemensamt, så mycket. ryser närjag läste om "den personen"
återigen- vi har så mycket gemensamt!
MAJA: Style & Life by Leia
>Sötaste du….hade jag bara vart lika duktig med orden så hade det kunnat vara jag som skrev det mesta ovan. Inte allt men mycket!
Och när helst andan faller på så är du SÅ välkommen att titta hit och kanske bli bjuden på ett glas rosé eller flera;) Kan dock inte lova att samtalen inte kommer störas av en viss liten person som gillar uppmärksamhet;)
Många kramar….och ska ta itu med den här utmaningen när tiden finns…jag stämmer ju in på kriteriet iaf:)
Ellinor
>Jätte fina och kloka punkter du satt ihop. De var lite mer givande och roliga att läsa än de sedvanliga listorna.
Jag kikar dagligen in här och ska tids nog anta utmaningen. För tillfället känner jag dock att alla tankar och kreativitet är som bortblåst 😛 Men I let you know 😉
Kram
Pain is just weakness leaving your body
>Oj vad fint du skriver :0) Jag var också rädd för döden förut men nu har jag varit med när många människor dött och jag kan omöjligt tro att det är en återvändsgränd. Kram!!!
Sascha
>Jag! hihihi men skrev just en sån här "frågor och svar"-grej på min blogg men det får väl vänta ett tag så gör jag det!
lady thirty
>så intressant att få veta lite mer om fröken 🙂
finfint skrivet!
kramelikramar
Vida
>Jätteintressant att läsa mer om dig och oerhört välskrivet. Jag läser ju din blogg mer än 5 ggr i veckan så jag antar utmaningen men kan redan nu säga att det kommer att ta några dagar (eller kanske veckor) innan den kommer.
kramen från Liv
Julie
>Hvor er det godt skrevet!
Jeg kigger jo ind hver dag, så jeg tager udfordringen op:-)
Kram
Miss Agda
>Mmm, härligt att läsa och så otroligt kul att lära kännna dig ännu bättre! Jag känner igen mig själv i flera av punkterna dock inte riktigt alla (jag är INTE som en katt 🙂 och nog inte så rädd för döden.. tror jag)
Men det gör lite ont att läsa om att du är så självkritisk, för du är ju så fantastisk människa och presterar långt mer än så många andra på många olika planer -du måste väl se det själv också?? Men vi har alla våra utmaningar och mål att sträva efter och att du skriver här att du är för självkritisk är ju redan tecken på att du har gått vidare i saken och vill göra nånting åt det.
Jag behöver lite tid i lugn och ro för att anta denna utmaning, men jag kommer definitivt att göra det lite senare.
Många kramar igen!