Progressivt.

Idag svor jag i kyrkan och ställde mig på löpbandet trots att det råder världens bästa löparförhållanden utanför fönstret. Vissa pass passar helt enkelt bättre att köra inomhus, och idag var det tid(sbrist)en som var en avgörande faktor. Det går snabbare att hoppa upp på bandet än att ta sig ut, och jag är där jag vill vara när distansen är avklarad. Bekvämt.

Passet jag körde var dock inte bekvämt någonstans. Snabba Fötter hade varit i farten igen och kastat på mig en hemläxa som hette duga – en typ av snabbdistans med fartökningar var 5:e minut – ett pass som landade på totalt en mil. För siffernördarna kommer här facit för mitt pass idag, och även om det inte går att applicera på alla så kanske det kan vara ett kul upplägg att testa för den som har lite idétorka:

Uppjogg 5 min – 12 km/h
5 min 12,3 km/h
5 min 12,6 km/h
5 min 12,9 km/h
5 min 13,2 km/h
5 min 13,5 km/h
5 min 13,8 km/h
Nedjogg (som blev lite snabbare än ”jogg) 5 min 12,6 km/h
Nedjogg 7 min 17 sek 12 km/h 

Totalt 10 kilometer blev det och kroppen kändes ordentligt trött efteråt. Progressiviteten i passet gör att flåset och benen (och inte minst pannbenet!) får sig en välbehövlig genomkörare.
Efter passet konstaterade en kiropraktorkollega efter några små tryckningar på min rumpa (ja, sånt händer då och då på jobbet…) att min gluteus är mer än spänd och ett besök på massagebänken är således inbokat på torsdag. Kanske välbehövligt efter 11 mils löpning på drygt två veckor…min 20-kilometare runt lunch imorgon icke inräknad. Den massagesmärtan kommer att bli mycket värre än Västerbron andra maravarvet.

Lika välbehövlig som torsdagens massage kommer att vara var vilan i en soffa och sojalatten jag bjöd mig själv på några timmar efter dagens löpning, och den rekordsnabba coachingen som jag och han med pekpinnen spontant fick till mellan två av hans jobb för dagen. Alla pusselbitar behövs.