>”Ja, det ar ju 800 km till Santiago, men jag tror att de flesta gar 1000 km”, sa volontaren Peter till mig i Ayegui for ett par dagar sen. ”Ja, du vet, folk gar fel, tar omvagar for att titta pa saker osv…” Jag skrattade lite for mig sjalv och tankte att ga fel vore bade jobbigt och ratt svart, med tanke pa alla skyltar och pilar overallt. Men skrattar bast som skrattar sist. Imorse var det dags for mig att avverka vad som kandes som 200 km fel. Efter att ha sagt hej da till min kare mexikanske van, som dok upp for tredje kvallen i rad igar (nej,…

>Kvallen igar blev over forvantan. Efter att Jorge, volontaren pa harbarget, forbarmat sig over mina onda fotter med ett fotbad med saltvatten dok plotsligt ett bekant ansikte upp – Ricardo (fortfarande ingen potentiell pojkvan)! Tack gode gud (eller vem som nu skickade honom), plotsligt hade jag en tolk till middagen. Han kom i sallskap med en belgisk kille som hade dragit det har med el camino lite langre, och gatt anda fran Belgien, genom hela Frankrike (dar han dessutom hade gatt rejalt vilse i en stor skog och fick ringa SOS International) och ar nu pa vag till Santiago. Han var inne pa sin 76:e dag, och plotsligt kandes min…

> Det blev en trevlig kvall igar. Gick for att handla lite frukt, och nar jag betalade fick jag plotsligt middagssallskap. En mexikansk advokat blev imponerad over min ”konversation” (egentligen sa jag bara tiene una bolsa para las fresas = har ni en pase till jordgubbarna?), och borjade prata med mig. En kvart senare satt jag, min nye mexikanske van Ricardo (nej, mamma och pappa – det var ingen potentiell partner), danske pensionaren Henning fran Danmark som gar caminon for att ta reda pa vem han ar utan jobb, och min rumskamrat Lilia fran Italien runt samma middagsbord. Treratters och ett par flaskor rioja – precis som man ska avsluta…