Browsing Category

resor

Kilimanjaro resor utmaningar

Kilimanjaro, del 5 – toppförsöket

Jag slår upp ögonen i mitt kolsvarta tält och tittar på klockan. 23.47. Det är inte första gången jag vaknar under de här knappt 6 timmarna som jag har fått på mig för att försöka sova, men det är den första gången det faktiskt är dags att gå upp. Om 13 minuter är det min födelsedag, och det innebär att det är dags att försöka ta sig till toppen på Kilimanjaro. Äntligen.

Det är frost på insidan av tältet och näsan är iskall. Jag försöker att inte tänka på hur kallt det är ute, men när jag kliver ur sovsäcken och sätter mina fötter på det iskalla tältgolvet börjar jag misstänka att det inte är särskilt behaglig temperatur därute. Jag fokuserar allt jag kan på att jag faktiskt inte är särskilt sömnig, trots att klockan börjar närma sig midnatt och jag bara har sovit max 4 timmar. Jag har ingen aning om när jag får sova nästa gång, men det löser sig när det blir dags. Just nu vill jag bara ta mig upp på 5895 meters höjd och se solen gå upp över min 35:e födelsedag.
Jag packar min ryggsäck – Camelbak, tjock dunjacka till kylan på toppen, solkräm, solglasögon, Enervit GT-tabletter (mest för att ha ett tidsfördriv längs vägen) och min systemkamera. Det är lite extra vikt att bära med sig kameran men jag vill inte missa mitt once in a lifetime-fototillfälle som dyker upp på toppen. Dessutom lägger jag ner en Snickers (som jag egentligen inte gillar särskilt mycket men det var det enda som fanns på hotellet innan jag åkte) som jag tänker att vi ska ha som födelsedagstårta på toppen. På med två par yllestrumpor (varav ett par höga kompressionsstrumpor), supervarmt underställ, fleecetröja, tunn dunjacka och Gore-Tex-skal. Pulsen rusar när jag tänker på att det är dags nu, det jag har väntat på i flera dagar ska äntligen hända! Liner-handskar på, varma handskar (tumvantar med innerhandskar), mössa, pulsband (vill såklart undersöka hur hjärtat beter sig när syret sänks till hälften…), stavar och pannlampa. Dags för midnattsté.

43

När jag kliver ur tältet (efter att ha kämpat med dragkedjorna på yttertältet som har frusit) ryser jag i hela kroppen. Det är fullständigt molnfritt och stjärnklart, det pratas lite här och där runt om bland tälten och långt därborta i mörkret förstår jag att vägen upp till toppen går – det ringlar sig ett pärlband av små ljus uppåt, och jag kan knappt vänta tills vi ska ansluta till resten av alla förhoppningsfulla som är på väg mot sina mål. Jag släcker pannlampan och står en stund och ler i mörkret.

44

När jag kliver in i tältet där vårt té väntar överraskas jag av Mndeme, Salim, Dirk och Saskia som alla stämmer upp i ”Happy birthday”…drömmer jag? Står jag verkligen i ett tält i basecamp på Kilimanjaro och blir firad klockan 00.30 på natten? Jag kunde inte få en bättre start på den här dagen, och jag hoppas verkligen med hela mitt hjärta att fortsättningen blir minst lika bra. Snälla, låt mig få ta mig hela vägen nu och inte bli sjuk…det skulle vara min bästa födelsedagspresent (och den enda jag behöver) att ta mig upp på toppen om några timmar. Adrenalinet rusar bara av att tänka tanken.
Vi pratar lite strategi inför natten över tékoppen och chokladkakorna(?) som serveras. Dirk vill gå i relativt högt tempo med Saskia, hon mår verkligen inte hundra och hon kommer inte att klara hur många timmar som helst inatt. Jag håller fast vid min åsikt att jag vill försöka gå mer eller mindre utan avbrott, det är verkligen kallt ute (kanske bara mellan -5 och -10 men det känns mycket kallare…) och jag vet att jag kommer att frysa till is varje gång jag stannar. Däremot kommer jag inte att kunna gå hur snabbt som helst, det känns att luften är tunn och att det saknas en hel del syre. Beslutet vi tar är att Dirk och Saskia går först med Mndeme, och att jag och Salim går bakom i vårt eget tempo. Vi gör vår egen grej på två olika håll och ses på toppen – deal. Jag lägger ner min picnic-frukost som jag får av Mndeme i ryggsäcken och vi ger oss iväg.

Det är verkligen kallt redan från start, jag fryser om händerna trots tre lager vantar och fingrarna är lätt bortdomnade. Pulsen är ok men lite hög, runt 100 slag per minut jämfört med min normala vilopuls som ligger strax under 50. Stämningen i mörkret är här i början bra, vissa guider sjunger för sina grupper och det är en smått surrealistisk känsla att gå på snön här i mörkret och kylan och lyssna på afrikanska sånger…men jag ler, och det är det viktigaste. Jag känner mig glad och uppspelt över att vi äntligen är igång!
Mndeme, Dirk och Saskia startar i ett ganska högt tempo och jag känner att pulsen rusar iväg direkt, jag blir andfådd och får svårt att andas och jag ber Salim att vi saktar ner. Jag kommer aldrig att klara 1285 höjdmeter med den här pulsen. Han låter såklart mig bestämma, och vi släpper de andra. Jag ser hur de försvinner bland de andra lamporna upp mot toppen men känner ingen som helst stress över att hänga med, jag vill ta mig upp till toppen utan att bli sjuk och det får ta den tid det tar. Vi går riktigt långsamt och min klocka visar dryga 20 minuter per kilometer…

Efter en tag (tidsuppfattningen är noll) ser jag en bekant jacka. Saskia sitter med hängande huvud på en sten med Mndeme och Dirk på varsin sida. Hon mår inte alls bra och jag får en dålig känsla. Vi har långt kvar(?) och jag är rädd för att hon inte kommer att klara det. Jag och Salim stannar en stund och Mndeme tar upp en termos med té. Aldrig i hela mitt liv har jag druckit en godare kopp med (översockrat) té. Värmen sprider sig i magen och känslan är obeskrivligt skön. Saskia vill inte ens ha och jag inser där och då att det enda hon kan göra är att vända nedåt igen, det här kommer att bli för jobbigt för henne när hon är så sjuk som hon är och dessutom inte får i sig någon som helst energi. Jag mår hur bra som helst men känner ändå att det här är och kommer att bli kanske mitt livs utmaning. ”Please, don’t wait for us” säger Dirk och jag och Salim bestämmer oss för att gå vidare. Jag fryser och måste försöka få upp lite värme igen.

Det känns som att vi bara går och går och går och går och inte kommer någonstans, och jag har ingen aning om vad klockan är. Den som hänger i en karbinhake på min ryggsäck visar bara min puls och min hastighet och jag känner att det är lika bra. Jag vill inte veta hur lång tid vi har gått och framför allt inte hur lång tid det är kvar. Jag tar en Enervit-tablett för att förleda tankarna och ha något annat att tänka på. Mina tår är bortdomnade. Fingrarna också. Det är inte överdrivet kallt egentligen, men hastigheten vi håller är så låg att kroppen liksom aldrig blir varm. Öka farten är inget alternativ så det enda som finns att göra är att försöka röra på fingrar och tår för att få upp lite blodcirkulation och därmed lite värme. ”Are you ok?” frågar Salim då och då och vänder sig om. Jag känner verkligen efter, och varje gång svarar jag ”yes, I’m perfect!”. Jag är långt ifrån perfekt, men mina frusna fingrar och tår och min trötthet är ingenting mot vad jag ser längs vägen. Människor flåsar tungt, vissa hänger på sina stavar och ser allt annat än pigga ut och andra sitter tillsammans med sina guider på stora stenar och hänger med huvudet. Många är bleka i ansiktet, andningen låter allt annat än normal hos de flesta och jag inser att väldigt många runt mig mår mycket sämre än vad jag gör. Jag har inte ens en antydan till huvudvärk, känner inget som helst illamående och kroppen beter sig högst normalt trots att vi snart är 5 kilometer upp i luften. ”Salim, can you tell me when we reach 5000 meters?” frågar jag Salim eftersom jag vet att i stort sett alla får någon typ av symtom på höjdsjuka över 5000 meter, och han vänder sig om och ler. ”Helen, we are already at 5100.” Jag håller på att börja gråta av glädje. Kan det vara sant att jag ska må bra hela vägen upp? Kommer jag att ta mig upp på toppen utan att må det minsta dåligt? Kan det verkligen vara sant?

Magen börjar göra ont. Jag är så sjukt hungrig. Tänker på min picniclåda i väskan men bara tanken på att ta av mig handskarna och börja tråckla upp lådan ur väskan gör att jag ger upp och biter ihop. Jag orkar inte frysa mer om fingrarna. Tänk inte på att du är hungrig, gå bara. Men det går inte. Jag måste äta någonting, energin är för låg och jag orkar inte fokusera bort suget i magen. ”Salim, can we stop for a minute, I need to eat something.” Vi stannar. Min Snickers! Jag blir glad i hela kroppen när jag kommer på att jag har den i väskan och jag skiter fullständigt i att jag hade tänkt att fira med den på toppen. Känslan att ta av sig vantarna är minst sagt obehaglig. Det är kallt. Min Snickers är helt vit av kylan och den första tuggan känns som att bita i en isglass. Chokladen och den normalt sega kolan är helt stelfrusen och det smäller högljutt när jag biter av en bit. Jag har aldrig ätit en godare Snickers. Aldrig någonsin. Det känns som ett rejält endrofinpåslag i hela kroppen och det tar mig en minut att äta upp hela chokladbiten. Direkt efter vill jag fortsätta gå, det är så vansinnigt kallt att stå stilla och jag vill bara framåt nu.

”Look at the moon” säger Salim efter ett tag när han hör att min andning blir tyngre. Den är mörkt orange och jag tittar länge på den när jag går uppåt. Jag tittar rakt upp i luften, ser alla stjärnor och tänker plötsligt på att mormor säkert sitter där och tittar ner på mig. Jag ber henne tyst att hjälpa mig den sista biten och säger till henne att vi snart ska fira min födelsedag däruppe på toppen. Tårarna bränner i ögonen, både av trötthet och av glädje att jag är nära målet nu. Det är en känsla som är väldigt svår att beskriva så jag tänker inte ens försöka.
När jag tittar uppåt mot berget ser jag små lampor som är långt borta. Vissa känns nästan som om de är rakt ovanför mig och jag inser hur brant det är på vissa ställen. Jag är glad att jag inte ser toppen i dagsljus och vill inte veta hur långt bort den är. Jag har ingen aning om hur länge vi har gått, det kan vara bara någon timme men jag gissar på att det iallafall är det dubbla. ”Salim, what time is it?” frågar jag och hoppas på det bästa. ”It’s ten to four” svarar han och hela min kropp jublar över att vi redan har gått i nästan tre timmar. Det betyder att vi har gått längre tid än vad vi borde ha kvar och den känslan är helt överväldigande. Jag har fortfarande inte en tillstymmelse till huvudvärk och jag fattar det inte. Jag hade verkligen räknat kallt med att få någon form av höjdsjuka. precis som de flesta vi passerar, och inser att jag är otroligt lyckligt lottad som fortfarande mår bra och känner mig förhållandevis stark. Kom igen nu Helena – happy birthday – nu kör vi!

”Let’s take a small break”. Jag lyder, stannar och lutar mig mot en bergvägg och försöker att ge kroppen lite välbehövligt syre. Djupa andetag är inte särskilt djupa häruppe men jag gör så gott jag kan. Jag känner hur sömnig jag är och skulle kunna somna stående. ”How are you?” frågar Salim, som så många gånger förr, och jag svarar att jag mår bra men att jag är väldigt kall om mina fingrar. Helt utan att blinka drar han ner dragkedjorna på sina två jackor och ber mig att stoppa in mina händer under hans armar. Han är varm som en kamin och jag njuter av varje sekund som mina fingrar långsamt blir varmare. Jag blundar och håller på att somna men väcks av att han säger ”we are almost at Stella Point”. Det räddar mig och mitt psyke och jag tror knappt att det är sant. Stella Point ligger på 5756 meters höjd, det är den sista checkpointen innan toppen och därifrån är det verkligen inte långt kvar. Jag ryser av glädje och sätter snabbt på mig handskarna innan fingrarna blir kalla igen. ”Let’s do this!” säger jag och vi börjar gå igen. Det går långsamt men det går framåt. Uppåt. Efter en (kort? lång? ingen aning…) stund ser jag äntligen ett välbekant sken i horisonten bakom mig…solen. Det börjar bli morgon och det betyder att vi snart måste vara framme! Drömmer jag?

soluppgång

Det är fortfarande ganska mörkt när vi når fram till Stella Point. Jag borde ta ett foto vid skylten men jag är alldeles för trött och kall för att ta upp kameran ur väskan, sätta i batteriet som ligger i min innerficka för att undvika att dras ur p.g.a. kylan och jag säger till Salim att vi ska fortsätta istället. Han vägrar, frågar var kameran ligger och öppnar min väska utan att jag behöver ta av mig väskan. Det är dock inte meningen att vi ska ta något foto här i mörkret. Kameran totalvägrar att fungera, jag blir direkt orolig över att den har lämnat in för alltid och att jag inte kommer att få mina efterlängtade bilder på toppen utan kommer att bli tvungen att ta dem med mobilen. Samtidigt kunde jag inte bry mig mindre, jag ska upp de sista 139 höjdmetrarna och jag är åt h*lvete för trött och frusen för att tänka på annat just nu. Andas och gå istället, tänker jag och säger till Salim att fortsätta. Jag undrar om mina vänner är bakom oss eller om de fick vända för några timmar sedan när vi såg dem sist? Jag hoppas verkligen på det förstnämnda.

Solen reser sig högre och högre över oss och jag glömmer bort hur trött jag är. Jag ler och gråter nästan på en och samma gång, jag är obeskrivligt tacksam över att jag fortfarande inte känner av någon höjdsjuka och att jag är frisk och stark nog att njuta av det som händer här och nu. Jag har sett så många sjuka människor längs vägen, hört och läst otaliga historier om folk som har kräkts hela vägen upp och kommer ihåg toppbestigningen som ett rent helvete, och jag inser mer och mer hur lyckligt lottad jag är som går här och bara lätt känner av syrebristen och är lite extra trött. Inget annat. Tack, tack, tack. En kropp som mår ofattbart bra trots de senaste dagarnas påfrestning och en sol som i detta nu går upp över Afrika – det är en av de starkaste känslor jag har upplevt. Hittills.

46

Det planar äntligen ut, jag förstår att vi snart är framme och jag sätter igång min GoPro för att filma den sista biten. Det är så många tankar som far igenom mitt huvud just nu, jag bryr mig inte om att ens försöka sortera dem utan låter dem flyga fritt. Salim visar saker och platser längs vägen och jag försöker höra vad han säger. Koncentrationen är dock inte på topp, jag är så fantastiskt trött i kroppen, jag har inte ätit någon mat på 12 timmar och slangen till min Camelbak frös redan efter någon timme inatt och jag har således inte druckit något vatten på minst 4 timmar. Vi pratar men jag kommer inte ihåg om vad. Jag vet att jag tycker att min röst låter berusad och antar att det är en blandning mellan trötthet och ofattbar glädje. Som en fylla utan alkohol. Kommer på att det ju faktiskt är min födelsedag och blir lite extra glad. Tänker på mamma som också fyller år idag, och jag hoppas att hon njuter av dagen utan att vara för orolig för mig. Jag skulle göra vad som helst för att få prata med henne nu och lugna hennes oro, säga att jag mår bra och att jag snart är där. Det handlar om minuter nu. Jag tittar på glaciären som kämpar här uppe och minskar för varje år, om 15-20 år kommer den att vara helt borta. ”Because of the global warming”. Sorgligt. Jag är glad och tacksam att jag hann se den.

50

Uhuru Peak – the peak of freedom. Jag kan se den nu. Jag ser skylten som jag fram till idag bara har sett och drömt om på Instagram, på reseforum på nätet och i en och annan tidning. Den står där framför mig och jag är bara några minuter ifrån den. Det är tungt att andas trots att vårt promenadtempo är långsammare än jag visste att jag kunde gå. Salim har tagit över kameran och filmar mig. Han pratar med mig, jag svarar men jag vet knappt vad jag säger. Det känns som att jag går runt i en dröm och hela världen runt mig försvinner. Det enda jag ser är skylten där framme och den lilla grupp med glada människor som redan har tagit sig dit. Klockan är 06.22 på morgonen och jag har gått i konstant uppförsbacke i över 5 timmar, men t.o.m. tröttheten är borta nu. Det känns som att jag svävar ett par centimeter ovanför marken. Solen är uppe, jag ser oändligt långt bort och jag kan inte hålla tårarna borta.

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 12.09.55

10 meter från skylten stannar Salim mig, lägger armen om mig och vänder kameran mot oss. På tanzanisk engelska sjunger han Happy Birthday på repeat och jag känner mig som den lyckligaste människan på (5895 meter över) jorden. Jag är så vansinnigt trött i kroppen, alla mina tår är bortdomnade och jag är vrålhungrig. Jag är torr i munnen av den tunna luften och min vätskebrist, min näsa har frusit till is och mentalt är jag tröttare än någonsin. Inget av det spelar dock någon roll just nu. Jag och min fantastiskt starka kropp har tagit oss upp på Afrikas högsta berg och det som har varit en nyfiken dröm i så många år är nu verklighet! Jag skrattar och gråter om vartannat och jag vet inte om jag drömmer eller är vaken. JAG GJORDE DET!!!

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 12.11.52

När jag äntligen får höja min svenska flagga framför den klassiska toppskylten känner jag mig starkare än någonsin. All smärta, all trötthet och all oro försvinner och jag mår helt jävla fantastiskt!

47

…och ja, självklart tog vi den där selfien. Jag hade ju lovat Salim och jag håller alltid vad jag lovar. Stort tack till den okände tyske mannen som tog min kamera och förevigade ögonblicket!

48

Känslan att stå där på toppen är fullkomligt omöjlig att förklara, jag kommer inte ens att försöka. Jag kommer aldrig att kunna göra den någon som helst rättvisa i ord och jag vill inte heller. Jag kommer att leva med känslan resten av mitt liv, och jag vill istället för att försöka förklara väcka er nyfikenhet, er tro på er själva och vetskapen om att det som ena dagen känns onåbart och långt borta nästa dag kan vara din verklighet. Det gäller inte bara när man bestiger berg, det gäller precis allt i livet – bara din fantasi sätter gränserna. Kilimanjaro är inte världens högsta berg och visst finns det andra som tar sig an högre höjder än det här. Men Kilimanjaro är mitt högsta berg, det var min utmaning och jag klarade det. Det kan ingen ta ifrån mig. Någonsin.

”The more time you spend in your discomfort zone, the more your comfort zone will expand” sa Robin Sharma en gång, och det var mina ledord för vad som sedan väntade – vägen nedåt igen. To be continued.

Kilimanjaro Okategoriserade resor

Kilimanjaro, del 4

Klockan 6 hör jag hur det knackar på tältduken, men jag ligger redan vaken. Jag har legat i min sovsäck i 10 timmar, kanske sovit 8-9 av dem och resten av tiden har jag inte varit vaken p.g.a. av kylan (äntligen!) som jag brukar, utan för att jag har funderat på dagen som ska komma. Det är den sista dagen innan toppbestigningen och vårt mål i eftermiddag är basecamp på 4600 m.ö.h. Vi har 700 höjdmeter framför oss och det känns smått overkligt att det här är den sista gången i dagsljus som vi ska gå uppför innan det är dags att knata upp mot toppen i kolmörkret inatt. Det är ju redan inatt! När jag kliver ur tältet ser jag toppen där borta, och jag inser att den faktiskt inte är så långt borta längre. Jag är snart där…

36

Till frukost får vi gröt (gröten, den underbara Kili-gröten!) och toast med grönsaksomelett. Jag fattar fortfarande inte hur de kan få till den här maten häruppe, och den här morgonen kräver vi att få träffa kocken för att få tacka honom. Mostafa kommer in och hälsar efter en stund, och han är inte många dagar över 20 år…en fantastisk talang som skulle platsa på vilken bättre restaurang som helst! Saskia är fortsatt dålig, men hon känner sig lite piggare och får i sig lite frukost. Jag ber henne att dricka ännu en Enervit-påse och hon lyder. Hon grinar illa, tycker inte att det är gott men hon inser att hon måste få i sig energi, och kan hon inte äta så måste hon dricka. Återigen får jag en liten känsla av dåligt samvete över att jag mår så fantastiskt bra och hon inte gör det.

Jag stoppar in slangen till min camelbak i isolering, det kan bli kallt idag på vägen upp och jag vill inte att min slang ska frysa…vatten är en av de saker som är viktigast för att undvika höjdsjuka. Vandringen startar klockan 07.10 och börjar med min hittills största utmaning. Barranco wall ska besegras, det är den fysiskt mest krävande biten och betecknas som en plats för ”scrambling” i klättringskretsar. För mig som är höjdrädd som få och har noll erfarenhet av klättring känns väggen vid första anblicken smått omöjlig att ta sig över och ser bara skrämmande ut där den står, men jag tar mig samman och bestämmer mig för att bara frikoppla hjärnan och köra.

38

Dirk har klättrat i flera år och Saskia visar sig också vara Spiderman i kvinnlig kostym. Hon mår lite bättre idag och jag blir så glad för hennes skull när hon smidigt slänger sig upp längs väggen som om hon aldrig hade gjort annat. Själv känner jag mig mest skakig, pulsen är hög och jag tackar gudarna för att vi gör det här first thing in the morning så att jag fortfarande har energi i musklerna. Det är inte kul för mig och min höjdrädsla att klättra (ja, för mig är det klättring) uppför den här lavastensväggen med 10 kilo packning på ryggen och insikten att ett enda snedsteg kommer att orsaka ett fall några meter nedåt på vassa stenar. Mndeme går först och pekar på exakt vilka stenar jag ska sätta vilken fot på, och jag gör precis som han säger. Vissa kliv uppåt är väldigt höga och jag får många gånger dra knät hela vägen upp mot bröstet för att sedan häva mig upp på ett ben. Fysiskt utmanande, minst sagt. Syrehalten här på 4000 m.ö.h. ligger på ca 60% av det normala och det känns verkligen på andningen. Vi går långsamt men svetten rinner (hej nervositet!), pulsen är konstant hög och att ta ett djupt andetag verkar vara en omöjlighet.

”How was breakfast?” frågar Salim när vi äntligen kommer upp på väggen. Jag tror först att han menar den ljuvliga gröten och omeletten, men inser rätt snabbt att Barranco wall har varit dagens riktiga frukost. Hela min kropp ler inombords och jag är så glad att jag har övervunnit min höjdrädsla och tagit mig upp hit. Inget kan bli värre än det här. Men toppbestigningen då? Nej, inte ens den. Jag känner mig så otroligt lättad över att ha tagit mig över det här hindret, nu är det ”bara” 1895 höjdmeter kvar till mitt mål och jag ska bara göra det!

39

Från Barranco wall vandrar vi nedåt en bit igen på (för mig) trötta ben. Att gå nedför är ingen lek när man har utsatts för brant uppförsbacke, men samtidigt är det ganska skönt att bara få släppa loss musklerna lite och inte behöva gå uppåt. Säg dock den glädje som varar, och bara en liten, liten stund senare vänder det uppåt igen, upp mot lunchen som ska serveras på över 4000 meters höjd. Det mulnar på och blir kallare. Saskia börjar må extremt dåligt igen, hon är yr och vi bestämmer oss återigen för att dela på oss. Saskia, pappa Dirk och Mndeme går långsammare och jag och min draghjälp Salim (som numera heter Simba – lejon – eftersom han är så vansinnigt stark) går före. Konstigt nog känner jag fortfarande ingenting av höjden, förutom att luften är tunn. Ingen huvudvärk, inget illamående och ingen yrsel. TACK.

DCIM100GOPRO

Hungern tar ett rejält grepp om mig ganska snabbt och jag vill bara komma fram till vår lunch som ska intas vid Karanga hut, knappt 4200 m.ö.h. Jag fryser, funderar över om det är nu min höjdsjuka ska slå till och skickar mina tankar och lite extra energi bakåt till Saskia och hoppas att hon ska må bättre efter lite mat.
Jag är verkligen helt vrålhungrig när jag sätter mig vid lunchbordet, och aldrig har det varit så gott med kycklingbröst, stekt vitkål och pommes frites(!). Sältan i pommes friten är helt magisk och precis vad jag behöver nu. Saskia hinner inte mer än sätta sig på sin stol förrän hon somnar vid bordet med hängande huvud. Höjdsjukan har verkligen tagit henne och hennes kropp vill bara sova. Mndeme kommer in i tältet och jag ser att han är orolig för henne, t.o.m. vår ”servitör” Rashid börjar se orolig ut och säger att hon verkligen måste försöka äta. Mat är dock inget hon vill ha, vi vill inte ens väcka henne utan låter henne sova. Sömn är förmodligen det bästa hon kan få nu, bortsett från extra syre och vila på havsnivå men det är svårt att uppbringa för tillfället.

Efter lunch har vi ca 3 timmar kvar till basecamp på 4600 m.ö.h. men jag ber Salim att vi går lite snabbare eftersom jag verkligen börjar bli seg i benen, plus att det snöblandade regnet återigen har kommit på besök och gör så att jag fryser…igen. Det blåser från alla håll, det smattrar mot min GoreTex-huva och jag vill bara komma fram till mitt tält. I nästa tanke kommer jag på att alla mina grejer kommer att vara fuktiga när jag kommer fram och att tältet förmodligen är iskallt med tanke på att den enda värmekällan solen lyser med sin frånvaro. Crap. Jag slår undan tanken, försöker tänka varma och positiva tankar och fortsätter att gå. För varje steg du tar har du ett mindre kvar.

DCIM100GOPRO

Efter drygt 2 timmar ser jag de första tälten i Barafu Camp – basecamp. Vi har nått 4600 meter och det enda jag tänker på är att kroppen fortfarande känns frisk(!), att vi nu är vid den sista checkpointen innan toppen(!!) och att det imorgon är min födelsedag(!!!).
Den sista biten fram till vår tältplats känns dock seg. Kroppen börjar bli ordentligt trött, vädret suger och jag får en stark känsla av att jag inte har någon lust att vila i basecamp i några timmar för att gå upp mitt i natten och göra toppförsöket. Jag vill fortsätta nu, inte försöka vila i ett kallt tält och vänta. Samtidigt är kroppen trött och väldigt frusen (trots fyra lager kläder) och tanken på vila och värme lockar otroligt mycket. Oskön känsla och ännu mer oskönt att jag inte har kontroll över situationen. Jag vet ju att det är tidig middag, tidig sömn och väldigt tidig – eller ska jag säga sen –  uppstigning  som gäller. Punkt. I samma sekund som jag förlikar mig med tanken och försöker vila i den ser jag tältet som står där i vinden, är blött och utsmyckat med snö. Jag är i Afrika och har hamnat mitt i vintern. Jippi.

42

Middagen serveras redan klockan 17. Saskia orkar inte sitta med oss utan ligger i tältet och Dirk levererar en skål med soppa till henne, det är allt. Hon är helt slut. Färdig. Höjdsjuk. Mndeme och Salim kommer in till oss och vi får schemat för natten, för toppförsöket. De frågar som alltid hur vi mår, jag svarar som så många gånger förr att kroppen mår prima men att jag dock är lite trött. ”Remember, we have to take that selfie at the summit” säger jag till Salim och han skrattar bara. Det är nog inte första gången han hör någon vara stark och kaxig såhär innan för att sedan transformeras till en våt fläck uppe på Uhuru Peak…

Meningen är att vi ska väckas klockan 23 för att göra oss klara, dricka en kopp té och äta några biscuits och sedan starta toppförsöket vid midnatt. Dirk har dock invändningar och säger att den enda chansen för Saskia att ta sig upp är om vi förkortar toppbestigningen tidsmässigt. Vi vill komma upp till solnedgången runt klockan 6, och går vi vid midnatt har vi 6 timmar till toppen. Kommer vi upp för tidigt kommer det fortfarande att vara kolsvart ute, och sannolikheten att vi vill och orkar vänta där i den syrefattiga kylan och mörkret tills solen går upp är inte särskilt stor. Dirk tror inte att Saskia orkar i 6 timmar och ber istället att vi ska försöka gå lite snabbare och komma upp på kortare tid, och isåfall starta lite senare än midnatt.
Mndeme frågar mig vad jag tycker, och jag säger att jag inte vill känna någon stress upp och att jag förmodligen inte kommer att klara att hålla för högt tempo, men att jag heller inte vill ta för många pauser längs vägen eftersom det bara gör mig trött och framför allt kall. Min önskan är att få gå i ett jämnt tempo med så få pauser som möjligt, och vi bestämmer tillsammans att vi istället för att gå vid midnatt ska senarelägga starten och gå klockan 1. Kommer vi upp efter solnedgången får vi ta det, det är hur som helst bättre än att komma upp när det fortfarande är mörkt (och därmed kallare) och inte se ett skit. Det känns som ett bra beslut och en timme extra sömn känns helt överlyxigt. ”See you at midnight, sleep well” hälsar guiderna och klockan 18 kryper jag in i mitt kyliga tält, redan hög på adrenalin, för att försöka sova i 6 timmar. Det är en glad men väldigt trött Helena som sätter i öronpropparna, drar mössan över ögonen (ja, och öronen såklart) och stänger ljuset och kylan ute i sovsäcken. De sista timmarna som 34-åring, och de sista timmarna innan The Roof of Africa…

41

Kilimanjaro resor

Kilimanjaro, del 2

Första natten i tält är ingen rolig historia. Jag har helt missbedömt kylan och trots att jag sover med byxor, fleecetröja och mössa i min varma sovsäck vaknar jag med iskall näsa och frusna fötter flera gånger under natten. Sömnen har blivit helt sönderhackad och att säga att jag känner mig utvilad när jag vaknar strax innan 06.30 är minst sagt en överdrift. Jag fryser ända in i skelettet, och i ärlighetens namn undrar jag i mitt stilla sinne hur det ska bli högre upp när det är såhär kallt redan på 3000 meter!? Känner mig nästan gråtfärdig över att behöva krypa ur den varma sovsäcken och ut i den kalla tältluften, men intalar mig själv att sluta vara så känslig och bara göra det. Hur ska du klara av en toppbestigning i mörkret och kylan om du inte ens klarar av att ta dig ur sovsäcken!? Jag glömmer dock bort att jag fryser när jag tittar ut och inser att gårdagens moln nästan är helt borta, att solen tittar fram och jag för första gången sedan jag landade i Tanzania får se mitt mål med egna ögon – Uhuru Peak på 5895 meter. Just där och då känns det otroligt lång bort men ändå inte oöverkomligt. Trots att jag är trött känner jag mig hoppfull och fullt inställd på att ta mig upp på the roof of Africa.

13_1

Klockan 07.00 serveras vi frukost i vårt måltidstält som är inrett med både bord och stolar. Varje gång jag blir trött längs vägen ska jag tänka på hur mycket bärarna släpar på för vår skull. Vi blir serverade gröt, perfekt mogen avocado, toast med stekt ägg, korv och friterade brödbitar bakat på havremjöl. Kan fortfarande inte förstå hur de fixar detta i ett tält!? Hade vi inte ätit på plasttallrikar hade det kunnat vara vilket frukosthak som helst mitt i en storstad, men nu befinner vi oss på 3100 meters höjd. Otroligt!

IMG_1504

Efter frukosten packar vi ihop våra väskor, lämnar den stora till bärarna (alla utom Dirk som fortsätter att bära allt han äger…) och sätter på oss vår egen ryggsäck med regnkläder, vatten och allt annat vi behöver under dagen när vi går. För mig innebär det extra batteri till kameran, min dagbok och min lilla sjukväska med diverse värktabletter, plåster, sårtvätt och annat.

Upplevelsen dag två är en helt annan än den första. Från att ha gått i tät, mulen och kall regnskog befinner oss nu plötsligt under den afrikanska solen och våra fötter trampar fram på afrikansk moorland. Det är stenigt och bitvis väldigt brant, men det känns mycket bättre och mycket roligare än dagen innan. Jag är inte lika trött i kroppen trots att vandringen är mycket brantare, och jag antar att det är för att kroppen börjar ställa in sig på att promenera i uppförsbacke är vad vi ska göra i några dagar nu. Älskar när den förstår och anpassar sig!

DCIM100GOPRO

Vi stannar till vid en utsiktsplats och jag sitter en lång stund för mig själv och bara beundrar toppen av Kilimanjaro. Jag funderar över om jag någonsin kommer att stå däruppe, om kroppen vill vara med mig hela vägen och hur jag kommer att reagera om den säger stopp och vi måste vända. Mndeme har tidigare under dagen berättat att hela 80 procent av alla som väljer att gå Machame route (som vi går) klarar sig hela vägen upp till toppen, men att bara ca 50 procent totalt av alla som längs någon av lederna försöker att nå toppen kommer upp. Risken för höjdsjuka är väldigt stor när man tar sig upp till nästan 6000 höjdmeter på bara 4 dagar, kroppen har egentligen lite för kort tid på sig att anpassa sig till höjden och jag ber tyst till mig själv att min värld inte ska rasa av besvikelse om jag hör till de där 20 procenten som inte får se soluppgången däruppe. Samtidigt hör jag en annan röst som är starkare och som är fullt och fast övertygad över att jag ska dit. Jag ska inte bli sjuk, punkt slut. Det är min födelsedag på natten när toppförsöket äger rum och jag ska klara det.

DCIM100GOPRO

Hela vandringen på 4,5 h idag känns bra. Kroppen är stark, humöret är på topp och vi skrattar mycket i gruppen. Dirk gillar inte (eller bryr sig iallafall inte om) blommor och träd särskilt mycket så jag visar honom självklart alla jag ser (helst de som är unika för Kilimanjaro) och berättar att alla bilder jag tar ska han få i ett album när vi kommer hem. Han säger att han ska låsa in det och spola ner nyckeln i toaletten. Efter två dagar tillsammans känns det som om vi känner varandra väldigt väl och jargongen är skön. Jag går ständigt med ett pirr i magen och jag mår helt fantastiskt!

blommor dag 2

När vi når fram till Shira hut på 3700 m.ö.h. börjar Saskia att må dåligt. Hon har huvudvärk och mår lite illa, men vi vet alla att det var längesen vi åt och energinivåerna är inte på topp hos någon av oss. Vi hade inget lunchstopp idag, lunchen väntar på oss när vi kommer fram till vårt camp. Vi får (som alltid efter en hike) en liten balja med varmt vatten att tvätta oss med och efter en liten stund är lunchen serverad. Återigen överträffar de mina förväntningar och serverar oss tre(fyr?)rätters med potatissoppa, köttfärspiroger, kygklingfilé och slutligen apelsinklyftor till efterrätt. Saskia säger att hon börjar må mycket sämre och att hon inte är särskilt hungrig. Hon dricker istället en ananasjuice för att få upp vätskebalansen i kroppen lite, kanske kan hon äta om en stund? Det dröjer dock inte mer än ett par minuter innan hon ställer sig upp vid bordet, rusar ut från tältet och kräks. Det enda jag tänker är att jag verkligen inte hoppas att hon känner av höjdsjuka redan nu, vi har ju nästan 2300 höjdmeter kvar och det kommer att bli tufft för henne att bita ihop i två dagars och en natts hike till. Hon är dock stark och någonstans tror jag ändå att hon kommer att klara sig till toppen även om det nu skulle vara höjdsjuka, men vilken kvalitet blir det på hennes minnen om hon ska tvingas må dåligt hela vägen från nu? Jag håller tummarna hårt att hon ska bli bättre, och efter en stund kommer hon tillbaka in i tältet och lyckas få i sig lite lunch. Det var nog bara något tillfälligt, tänker vi.

15

Efter lunchen tar vi en liten tupplur i våra tält, det är soligt ute och varmt och skönt under tältduken. Finns det något bättre än att vara ute i friska luften hela dagen, äta god mat och sedan få slumra en stund..? Jag somnar på en halv minut och vaknar inte förrän en timme senare när min klocka ringer. Ljuvligt! När vi alla har vaknat till sluter vi upp med Mndeme och Salim för en liten eftermiddagshike. Alla extra höjdmeter är bra för acklimatiseringen så vi tar en tur upp på en liten bergskam som ligger 200 höjdmeter ovanför platsen där vi ska sova. Vi går förbi en stor grotta som tidigare har agerat sovplats för bärare, och med tanke på hur kallt det var i mitt tält inatt är jag väldigt tacksam att det numera är förbjudet att sova i det där mörka hålet i berget. Vi är tillslut uppe på 3900 meter och jag känner fortfarande inte det minsta tecken på höjdsjuka. Ingen huvudvärk eller illamående och jag är tacksam. Snälla, snälla, låt mig få må såhär hela vägen.

14_1Vi stannar kvar en stund och hamnar i en diskussion om huruvida vi tror på ett liv efter detta eller inte. Jag säger att om jag ska återfödas så vill jag gärna bli en fågel, att jag vill kunna flyga. Salim döper mig till mwewe – höken – och från och med nu är det mitt namn. Jag har redan innan döpt honom till simba – lejon – och vi är nu ett halvt zoo på väg upp mot the roof of Africa. Det slår mig när vi sitter där – fem helt olika individer med totalt olika bakgrunder – på nästan 4 kilometers höjd mitt i Afrika och diskuterar livet på knackig engelska, att jag inte hade en aning om det här för ett år sen. Eller för en månad sen. Inte ens igår. Är det något jag fullständigt älskar med livet så är det att vakna varje morgon och få utforska och uppleva det dagen har att bjuda på. Allt kan hända och det är en svindlande tanke som jag aldrig får nog av!

När vi kommer tillbaka ner har kocken poppat popcorn till oss, jag och Dirk sätter oss ute i eftermiddagssolen och lyssnar på hans iPod som innehåller allt från Snap till Rammstein och livet känns för tillfället helt magiskt. Saskia har fortfarande lite huvudvärk och känner sig trött så hon går och lägger sig igen. Jag känner mig lite orolig över hur hon mår men hoppas att det ska bli bättre med lite extra sömn. Jag och Dirk sitter och pratar en ganska lång stund och det är otroligt hur snabbt man känner sig bekväm med människor när man lever såhär nära varandra. Från att aldrig ha träffats till att sitta och prata om meningen med livet – fantastiskt!

Middagen är helt underbart god som vanligt, idag får vi pasta med biffgryta och det helt makalöst gott. Jag känner igen tacksamhetskänslan över maten från min vandring genom Spanien för drygt fyra år sedan, det är så otroligt mycket godare att äta när man har rört på sig hela dagen och kroppen är såhär skönt trött. Dessutom smakar allting alltid bättre utomhus, fråga mig inte varför. Saskia känner dock inte samma sak, hon mår fortfarande inte helt bra och vill bara äta soppa. Jag tycker så synd om henne och önskar att jag kunde göra något, men jag kan inte annat än att fortsätta berätta för henne hur imponerad jag är över hennes envishet och att hon fortsätter kämpa trots att hon mår som hon gör. Respekt!

Klockan 20 kryper jag ner i min sovsäck och det är redan mörkt utanför tältet. Jag har satt på mig dubbla byxor, dubbla tröjor och mössa för att inte behöva frysa en natt till. Försöker att läsa ett par sidor men ögonlocken väger bly och jag bestämmer mig för att släcka min pannlampa och sova istället. Vi blir väckta klockan 7 imorgon och vi har en krävande dag framför oss. Från 3700 meter ska vi ta oss över Lava Tower, 4600 m.ö.h. och lika högt som basecamp, för att sedan gå ner till 3800 meter igen och övernatta – allt för acklimatiseringens skull. Jag ser fram emot det och att få testa vad kroppen går för på lite högre höjder!

16

Beundrar Mt Meru – Tanzanias näst högsta berg – i solnedgången innan jag lägger mig och säger sedan god natt till dag två.