Kilimanjaro Okategoriserade resor

Kilimanjaro, del 6 – vägen nedåt

När jag kliver ner från stenarna efter att ha tagit bilden vid toppskylten går luften ur mig helt. Jag är så jävla trött, rent utsagt. Saskia, Dirk och Mndeme syns inte till och jag undrar var de är? Kom de inte upp? Hur mår Saskia? ”Come on, we have to turn back down” säger Salim och jag får lite smått panik när jag tänker på att vi har 1295 höjdmeter nedförsbacke framför oss och att det är meningen att jag ska klara det med min energilösa kropp och övertrötta ben. Jag har fortfarande min lilla picninc-låda som jag fick inatt kvar i ryggsäcken, och när vi kommer ner till Stella Point på 5756 m.ö.h. måste jag ta ett litet break för att försöka få i mig något ätbart trots att jag inte är särskilt hungrig. Tar ett par kakor, en liten näve rostade jordnötter och några klunkar vatten ur min reservflaska som ligger i väskan och inte har frusit till is, jag smörjer in ansiktet med solkräm eftersom solen gassar och sen meddelar jag att jag är redo. Salim påminner mig om att kameran ju inte fungerade här vid skylten på vägen upp och undrar om vi inte ska ta en bild nu istället. Skönt att han hade tillräckligt med syre i hjärnan och sinnesnärvaro när jag inte hade det…

52

Det som börjar efter Stella Point kan beskrivas som ett rent fysiskt helvete. Tänk er själva att ni har kört årets tyngsta benpass, inte har ätit på 12 timmar, ni måste andas genom ett rör där hälften av syret går förlorat och sen ska ni gå i konstant nedförsbacke i mellan 2 och 3 timmar. Det kan låta som något positivt att inte behöva kämpa uppför längre efter en natt i uppförsbacke, men det här…det är värre. Så mycket värre.
Vi tar en annan led ner än vad vi tog upp, och underlaget består av jord, sand och stenar i alla storlekar man kan tänka sig. Marken är lös, fötterna sjunker ner lite lätt för varje steg och det tar ungefär 5 minuter innan mjölksyran biter sig fast i låren. Knäna hör av sig efter 10 minuter och från den sekunden gör de ont hela vägen ner till basecamp. Jag är så vansinnigt trött i mina lår, tårna är fortfarande bortdomnade av nattens kyla och hade jag inte haft mina stavar hade det här inte gått. På riktigt. Salim är pigg som en mört (trots att han inte har ätit något alls sedan innan vi startade inatt) och flyger på lätta ben nedför berget. Jag får faktiskt svårt att hänga med och jag går konstant 25 meter bakom honom. Han vänder sig om då och då för att titta till mig, jag ger tummen upp varje gång och vi fortsätter. Jag vill bara ner till mitt tält och vila nu, bit ihop!

Vi möter en kvinna som fortfarande är på väg upp till toppen och hon mår inte bra. Hon har en guide med sig, stödjer sig både på honom och sina vandringsstavar men klarar inte av att ta mer än 2-3 steg innan hon måste vila för att ta några djupa andetag. Hon är blek i ansiktet, ser otroligt svag ut och jag undrar om hon någonsin kommer att ta sig upp. Klockan är 7 på morgonen och hon har fortfarande säkert 400 höjdmeter kvar, det kommer förmodligen inte att gå.
Jag tappar fotfästet två gånger och ramlar. Som tur är prickar jag inga stenar och jag har dubbla byxor på mig så jag skrapar mig bara lätt på ena knät. Mjölksyran fullkomligen sprutar ur låren och vaderna och jag är så trött att jag vill gråta. Jag orkar inte mer, snälla låt mig få vila. Den överraskande glödheta morgonsolen steker och jag svettas helt sjukt mycket, men jag försöker tänka positiva tankar som att slangen till min Camelbak iallafall tinar i värmen, och äntligen kan jag dricka ordentligt med vatten. Det är verkligen iskallt och jag dricker så mycket att det nästan gör ont i huvudet. Jag är så otroligt törstig och det är en ren dröm att få ta stora klunkar rent (oh well) vatten.

Efter någon timmes mjölksyrehelvete och smärta i båda mina knän planar det ut något. Det är dock fortfarande nedförsbacke och benen skakar av trötthet. Vi har bara tagit en enda kort paus sedan Stella Point och min kropp är helt slut. Om jag trodde att jag var trött de gångerna jag sprang in på Stadion på Stockholm Marathon så hade jag fel. Det är nu jag är trött. Jävligt trött. Jag tänker att jag ska ta med mig den här känslan till den 30 maj nästa år och bara le åt mina ”trötta” marathonben…just nu vill jag så mycket hellre springa en mara än att gå ett enda steg till nedför. Salim verkar dock helt oberörd och susar vidare nedför berget så jag har inget annat val än att hänga på.

54

Det fortsätter såhär i vad som känns som en halv evighet, men efter 2 timmar i nedförsbackshelvetet på jorden ser jag äntligen tälten i basecamp. Jag blir så glad att jag börjar gråta. Det som normalt tar 3 timmar har gått mycket snabbare och jag tackar Salim för att han har hållit ett (för) högt tempo. Nu är vi äntligen snart framme, jag får träffa de andra och se hur de mår och jag får sova. Den fysiska tröttheten är nämligen inte det enda som känns, jag är dessutom så otroligt sömnig efter mitt nattliga äventyr att jag skulle kunna somna på fläcken om jag la mig ner på den kalla och snötäckta jorden. Salim meddelar att vi har ungefär 15 minuter kvar och jag jublar av glädje, både inombords och så att det ekar över halva Kilimanjaro.

När vi kommer ner till basecamp tar Mndeme emot oss och ger mig en kram. ”Congratulations, I knew you would make it” säger han och jag är så trött att jag knappt orkar prata. Benen känns som gelé, jag mår lite lätt illa och känner i huvudet att jag har druckit alldeles för lite vatten sedan midnatt. Jag undrar var de andra är och Mndeme meddelar att de fick vända tillbaka vid 5500 meters höjd, att Saskia då inte ens kunde gå själv utan hjälp från både honom och Dirk, och att de nu ligger och sover. Det känns så vansinnigt tråkigt men just nu orkar jag faktiskt bara tänka på hur ofattbart skönt det är att vara framme och att mitt tält står 2 meter ifrån mig. Mitt solvarma, efterlängtade tält där min sovsäck väntar och jag kommer snart att få sova. ”We’ll wake you up at 10” säger Mndeme, och jag inser att jag bara har 1 timme och 15 minuter på mig att få till lite välbehövlig sömn. Jag kryper in i tältet – det är varmt och skönt – dricker minst en halvliter vatten, tar av mig de yttersta lagren med kläder och båda paren byxor. De dubbla ylletrumporna behåller jag på och hoppas att mina stackars tår ska vakna ungefär samtidigt som jag snart blir väckt. Känslan att få stoppa i öronpropparna, lägga sig på den mjuka sovsäcken och stänga ögonen är helt obeskrivlig.

55

Jag öppnar ögonen och tittar på klockan. Jag har redan sovit i 45 minuter och om en kvart väcker de mig. Tänker att det inte är någon idé att somna om utan bestämmer mig för att börja packa och göra mig klar, vi är ju tyvärr inte klara för idag ännu. Dagens mål är inte här i basecamp, det är ytterligare 1500 höjdmeter nedåt vid Mweka camp, vårt sista camp innan avslutningen imorgon…hemska tanke att jag måste gå imorgon också. Mitt huvud dunkar och jag dricker mer vatten. Jag har inte varit kissnödig sen midnatt och det tyder onekligen på att vätskebalansen är lite smått rubbad, inte alls konstigt att huvudet säger ifrån. När jag ska flytta mina ben känner jag att jag redan börjar få träningsvärk, det känns ju lovande inför morgondagens avslutande 3 timmar(?).

Lunchen serveras redan klockan 11, jag har jättesvårt att äta och har ingen vidare aptit men försöker verkligen att få i mig lite välbehövlig energi. Saskia mår bättre men har fortfarande huvudvärk. Stackarn, hon har verkligen mått skit sen dag två. Hon verkar dock inte särskilt besviken över att inte ha nått toppen, det fanns inte en chans att nå dit i hennes tillstånd och hon är fast besluten om att komma tillbaka om några år och försöka igen. Helt rätt tanke! Mndeme och Salim kommer in, frågar hur vi mår och informerar oss om att det är dags att lämna basecamp direkt efter lunch. Ytterligare 3 timmar(!) nedförsbacke väntar och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tänker att det är speciellt sätt att fira sin födelsedag på och att jag aldrig kommer att glömma den. 3 timmar till…de måste skoja.

Men nej, de skojar inte. Inte det minsta. Jag grinar illa redan från första steget, mina knän har verkligen sagt upp sig. Tårna sover fortfarande och Dirk får lära sig ett välbehövligt svenskt ord – ”sockerdricka”. Jag har sockerdricka i alla mina tår och det är en väldigt märklig känsla. Tårna är dock inte det värsta, knäna och låren är så mycket värre och jag tänker på fullaste allvar ett par gånger att jag bara ska sätta mig ner och vägra gå ett enda steg till. Jag är så obeskrivligt trött i både kropp och psyke och jag vill bara komma fram, vila och få njuta av min födelsedag nu. Jag vill ha en kopp kaffe, en stor tårtbit (you wish…) och lång vila. Två av tre önskningar väntar garanterat nere vid vårt camp och jag försöker bara att tänka på att jag ska ta mig dit så snabbt jag kan när jag kryssar där mellan stenar, rötter och buskar. Jag vill ner. Nu.

56

Det känns verkligen som om dagen aldrig ska ta slut, bakom varje kurva väntar en ny nedförsbacke och inte ett tält är i sikte. Vi kommer aldrig att komma fram. Salim och Mndeme ler och är lika pigga och glada som alltid, Dirk känns också stark men jag och Saskia har inte roligt alls. Jag önskar att jag kunde få er att känna känslan jag har i min kropp för att ni ska förstå, men det går tyvärr inte och jag kan inte förklara den bättre än att det brinner i hela benen. Jag vill bara sätta mig ner, blunda och somna. Nu.

Efter nästan 3 timmar är vi framme vid Mweka camp. Våra tält står redan på plats och vi undrar återigen när bärarna passerade oss med alla våra saker, och hur de har hunnit sätta upp alla tält, kök och toalett. De är ofattbara. Det är ett fint camp, grön och lummigt och solen skiner. Min födelsedag börjar ordna upp sig och jag är så otroligt glad över att jag nu äntligen får vila ända till imorgon. Vi får som vanligt en varsin balja med varmt vatten att tvätta oss med, och när jag har tvättat mig tar jag av mig strumporna och stoppar ner mina bortdomnade tår i det varma vattnet med förhoppning om att de ska vakna. Det gör de inte. Faktum är att toppen på mina stortår än idag – två veckor senare – är smått bortdomnade, och jag väntar fortfarande på att de ska vakna…

59

Vi sätter oss vid bordet i vårt gemensamma tält och vår ”servitör” Rashid kommer med nypoppade popcorn och varmt vatten i en termos. Jag gör en kopp kaffe, lutar mig tillbaka och njuter som aldrig förr av knapriga, salta popcorn. Plötsligt är smärtan i benen borta, bara en skön trötthet finns kvar i kroppen och det är nu återigen min hittills bästa födelsedag precis som för 8-9 timmar sedan uppe på toppen.
När vi sitter där i lugn och ro runt bordet – jag och Saskia skriver dagbok och Dirk läser – dras dragkedjan till tältet plötsligt upp utifrån. In kommer all personal – 12 personer! – och sjunger ”Happy birthday” för fulla halsar och räcker fram en tårta! Jag sitter i ett tält på 3100 meters höjd och blir serverad tårta på min födelsedag! Jag blir så otroligt glad och har svårt att hålla mina tårar borta, det är helt ofattbart omtänksamt och jag vill inte ens tänka på arbetet de har lagt ner för att få upp en tårta hit. Att de har skrivit mitt efternamn på tårtan och dessutom stavat det lite fel (å, ä, ö är lite överkurs…) känns liksom helt oviktigt, och de två stora bitarna var som jag, Saskia och Dirk äter innan vi ger resten av tårtan till den underbara personalen kan vara de godaste tårtbitarna jag har ätit, och jag känner hur min energitörstande kropp suger i sig vartenda gram.

57

Jag lånar Dirks telefon och skickar ett sms hem till mamma som också firar sin födelsedag idag, jag skriver att jag kom upp på toppen och att jag snart är nere igen, helskinnad. Meddelar att jag hör av mig från hotellet imorgon och att jag mår bra. Jag håller tummarna att hon får det, mottagningen är minst sagt lite si och så häruppe.
Dirk lämnar över en födelsedagspresent, en liten stege som han har knutit ihop av ett klätterrep som han hade med sig i packningen. Saskia ber om ursäkt för att hon inte har någon present, men istället räcker hon över ett handskrivet brev som får mig att börja gråta. Hon tackar för mitt sällskap och för att jag alltid har varit glad och ”friendly”, och en mängd andra fina saker som jag håller mellan henne och mig. Otroligt fint gjort och jag inser att jag har fått en vän för livet.

När middagen serveras runt 18 är min aptit på topp, men kroppen berättar att den är mätt mycket tidigare än vanligt och jag tänker inte pressa den. Jag har pressat den nog idag och jag säger inte heller nej när den redan innan klockan 19 vill sova. Jag har firat min födelsedag sedan midnatt, och vill den sova nu 19 timmar senare så tänker jag inte vara envis och tvinga den att vara vaken. Det är en dag imorgon också, och det återstår fortfarande 3 timmar nedförsbacke innan vi är framme vid Mweka gate där vi avslutar vårt äventyr. Jag säger god natt till mina vänner, tackar dem för en fantastisk dag och kryper in i mitt tält. Stänger allt ljud ute med mina öronproppar, kryper ner i sovsäcken och somnar innan jag ens hinner reagera på att jag har lagt mig.

You Might Also Like

3 Comments

  • Reply
    Malin
    7 oktober, 2014 at 09:29

    Så underbart att få läsa om ditt äventyr! Du berättar så levande att det känns som att vara där. Jag blir verkligt sugen. En dag är det kanske min tur.

  • Reply
    Yoga och Surf med Yogobe i Biarritz - Skön puls | Skön puls
    7 oktober, 2014 at 15:04

    […] Det ska erkännas att jag har lite ångest att följa upp sköna Helenas 6-delade Kilimanjarobloggserie… den kändes kanske lite mer värd att väntas på. Utav mig får ni inte lika nervkittlande vändingar, bara snygga bilder. Vill ni ha hjärtat i halsgropen kan ni läsa Helenas inlägg om Kilimanjaro här Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 […]

  • Leave a Reply