>HePe forever…and ever!

>Vänner…vad skulle man göra utan sina vänner?
Imorse fick jag ett mail av en av mina. Det slog mig som ett hårt slag i huvudet, som min hårdaste högerkrok någonsin, att jag uppskattar honom så otroligt mycket! Var på väg att tappa honom ett tag…men vi har hittat varandra igen och nu är jag så ofattbart glad att han är tillbaka! Han har genom åren väckt mycket känslor och tankar hos mig…glädje, ilska, uppskattning, dumhet, fylla, upprymdhet, intelligens, skoskav, livsglädje, rädsla, maktlöshet, besvikelse, baksmälla, hopp…och återigen glädje!
Är inte det en riktig vän, en vän att dö för? En person som kan få en att känna allt detta? Finns det något värre än människor man bara känner sig ”platt” av? Att umgås med människor som får en att känna sig grå, osynlig och allmänt tråkig, kappvändare som aldrig bjuder in till eftertanke eller känslostormar? Nej – heja heja alla människor som vågar påverka! Alla som inte drar sig för att säga vad de tycker och de som har modet att vara sig själva! Man har inte en evighet på jorden – varför inte göra det bästa av situationen? Det är garanterat värt lite blod, svett och tårar…att bli gammal och känna att man faktiskt försökte. Att man gjorde sitt bästa för att lämna något typ av avtryck.
Ibland kommer man att misslyckas fatalt, man kommer att trampa vissa människor halvt sönder och samman och riskera att göra andra ledsna och besvikna. Jag tror dock att man vinner på det i längden. Jag har också blivit trampad på, blivit hysteriskt ledsen och hjärtskärande besviken. Har varit rädd för att bli liggande efter att ha blivit känslomässigt golvad – knock out! Men jag har tagit mig upp. Man överlever. Tror i slutändan att man blir en större människa, en starkare och bättre individ. Har aldrig haft så lätt för att sprida glädje som nu…människor säger till mig nästan dagligne att jag sprider glädje och energi – är det inte underbart att få höra det!? Vem som helst som hade träffat mig för några år sedan hade inte sagt samma sak!
Man måste ner på botten för att uppskatta att flyta på ytan…to go with the flow…

Min vän har gjort mig ledsen, arg och besviken, det har han. Han har periodvis tagit mer energi än han givit, det har tärt och det har svidit. Men det finns inget som har etsat sig fast så hårt hos mig som de otaliga, helt hysteriska skratt vi har haft tillsammans. Alla mail, sms och konversationer som har fått mig så otroligt glad och öppnat mina ögon och mitt sinne!

TACK FÖR ATT DU FINNS – ska aldrig tappa dig igen!.