el camino

>Vega de Valcarce – Triacastela, 32,9 km smärta ovan molnen

>

Gardagen avslutades pa basta satt med brasiliansk middag i sallskap av ett gang skona manniskor. Alla fick borja med att presentera sig, vi skalade med lokalt vin pa allas sprak, och sen vankades det treratters. Forratt i form av sallad med en speciell dressing gjord pa apple och senap, varmratten var ris med en supergod bongryta, och till efterratt fick vi sota kex med en rora gjord pa mjolk, kokos, socker och jordnotter…och en hel massa vino tinto saklart. Jag och en brasiliansk cyklist at i sarklass mest, och alla var overens om att det formodligen var vi tva som hade gjort av med mest energi under dagen… Ingen trodde pa att jag hade tagit mig fran St Jean Pied de Port till fots pa 15 dagar, och de var overtygade om att jag hade en cykel gomd nagonstans. Tillslut fick jag dem dock att forsta att alla inte stannar uppe och dricker vin till midnatt och tar rokpauser langs hela vagen. Punkt. Kvart i nio var jag trott som ett barn och somnade i det iskalla rummet i min varma sovsack.

Vaknade 5.30 av att det osregnade ute. Jag menar verkligen OSREGNADE. Min filt hade ramlat ner pa golvet, men jag var for frusen for att sticka ut armen ur sovsacken och plocka upp den, sa jag somnade om. 6.30 ringde klockan, och da regnade det fortfarande. Gick upp och at min frukost extremt sakta for att vanta ut det, och vid 8 blev det uppehall och jag stack ivag.
Har inte haft sadan respekt for en stracka sedan forsta dagen over Pyrenéerna som jag hade for den idag. Visste att det vantade tva ganska kraftiga stigningar, sa jag stallde in mig pa att det skulle bli jobbigt. Forsta 2 kilometrarna var ok, sedan satte det igang. 5,5 km upp till nasta by, La Faba, och for sakerhets skull var det sjalvklart lerigt pga av att det hade regnat hela natten. Great. Val uppe i La Faba letade jag upp det enda caféet som fanns och svepte dagens forsta café solo. 5 km kvar upp till det mytomspunna O Cebreiro, och det var bara att kasta sig ivag.
Med Pyrenéerna ganska farskt i minnet blev det dock inte sa jobbigt som jag hade trott. Visst var det brant och visst kandes det i benen, men sa farligt var det inte. Tackar dock mig sjalv for att jag har lagt en och annan timme pa konditionstraning, for jag gick forbi en och annan som stod och kippade efter andan… Nej, stigningen var inte det varsta. Da var vadret varre. Det smaregnade nastan hela vagen upp, det blaste en vind som var jamforbar med den jag utsattes for forsta dagen och dessutom var jag uppe bland molnen och gick sa sikten var ju inte den basta.

Nar jag tillslut nadde O Cebreiro hittade jag en bar dar jag var tvungen att ata frukost nummer 2, en café con leche och en macka med lufttorkad skinka – yummie! 12 km hade tagit nastan tre timmar, ett valdigt segt tempo for att vara jag… Inne pa baren sprang jag in i tva spanska gubbar som jag har sett till och fran langs hela vagen, sa jag satte mig hos dem. De kan inte ett enda ord engelska, men vi kunde anda sitta och prata i en kvart. Det visade sig att vi hade lamnat Roncesvalles samma dag, den 1 april, och att jag och den ena gubben hade pratat redan da. Markligt att man kan sitta pa samma bar 15 dagar senare.

Efter O Cebreiro vantade lite nedforsbacke innan det var dags for nasta stigning upp till Alto de Poyo, vilken var annu brantare. Svettig och trott nar jag kom upp, vilket inte var sa konstigt med tanke pa att jag hade tillbringat en halv arbetsdag med att ga uppat… Borjade fa valdigt ont pa framsidan av vanster ankel, men haltade vidare.
Hade planerat lunch i Fonfria, 11,8 km fran O Cebreiro, men innan jag kom dit var jag tvungen att stanna for att trycka i mig en hog smartstillande. Foten gjorde fruktansvart ont och det stralade dessutom upp i underbenet. Tva Voltaren och tva Aspirin, och sen ivag mot lunchen. Det visade sig bara vara ca 2 km kvar, och jag var helt sjukt hungrig nar jag kom fram. Satt en stund och tittade pa min plan for dagen, och insag att jag efter lunch hade 17,7 km kvar till dagens mal. Inga problem tankte jag och drog ivag. Kande dock att foten inte tyckte detsamma…

Nedforsbackar var tydligen nagot foten inte gillade. Efter bara ett par kilometer borjade det gora helt fruktansvart ont och mitt tempo drogs ner till minimum. Haltade for varje steg och trodde helt arligt att jag skulle fa ta en taxi. Sista biten till mitt planerade nast sista stopp, Triacastela, var en ren mardrom och de tva sista kilometrarna grat jag av ren smarta. Det kandes som att nagon stack en kniv ratt ner i fotvalvet for varje steg. Jatteskont…not. Bara att inse att Triacastela skulle fa bli mitt hem for natten, och jag foljde skylten till det narmaste harberget jag hittade nar jag kom in i byn. Varldens finaste, och precis innanfor dorren stod sex grahariga sma sota tanter och pratade pa underbar norska! Ah, vad skont att fa hora lite norska sa jag med graten i halsen, och nu har alla adopterat mig. Helt ofattbart hur trygg man kan kanna sig med helt okanda manniskor, bara for att de nastan pratar mitt sprak…men ar glad for att jag kan kanna det, det var min raddning fran att inte bryta ihop fullstandigt.

Efter en dusch, lite omplastring av mina fotter och en kaffe och lite jordubbar med de norska tanterna kanner jag mig nu helt ok. Foten och benet mar mycket battre, och imorgon kommer de att vara redo for en liten promenad igen.
Enligt skyltarna, som pa gott och ont nu dyker upp med 500 meters mellanrum, ar det bara 130 km kvar till Santiago…kanns helt ofattbart. Det betyder att jag har traskat 670 km pa 16 dagar…kan det verkligen vara sant? Kanns som nyss jag lamnade St Jean Pied de Port, men samtidigt kanns det inte som att jag har sovit i min egen sang pa ett ar eller tva. Har forsokt att forestalla mig hur det kommer att kannas att promenera in i Santiago, men det gar inte. Vad jag dock vet ar att det kommer att vara helt overkligt skont den forsta morgonen jag inte ska packa min ryggsack och ga ut i morkret for att promenera en hel dag…och den dagen ar inte langt borta nu.
Tack for att ni har hangt med – nu kor vi sista biten!
Fotot visar vagen in i O Cebreiro…sadar bra sikt kan man saga…

You Might Also Like

11 Comments

  • Reply
    Everyday Matters
    15 april, 2010 at 19:06

    >Helt otroligt stark är du och tusen tack för att orkar dela med dig!

  • Reply
    Anonymous
    15 april, 2010 at 19:08

    >Du kommer klara det galant!

    Kram
    /Maria

  • Reply
    Ingela
    15 april, 2010 at 19:11

    >Vilken kämpe du är! Jag håller tummarna för att foten kommer vara smärtfri imorgon.

    Kramar

  • Reply
    Kristina
    15 april, 2010 at 19:54

    >Hej bästa du!
    Trött läste jag lite fel idag, sota kex, kan man äta svarta kex? två volter och två asperin, å va roligt när man läser fel.
    Stackars, stackars dig med din smärta.
    Det dröjer nu inte länge förrän du får promenera på ditt älskade Kungsholmen!
    En jätte stor kram till dig från moster 🙂 <3

  • Reply
    Madde
    15 april, 2010 at 20:04

    >Du är heeelt otrolig Helena.
    Du är ju snart i mål!!!!
    Förstår att dina små tassar får stryk… Styrka till dig.
    Vilken tjej. Du är min idol.
    Massa kramar

  • Reply
    hedgehog-sara
    15 april, 2010 at 20:18

    >fyfan vad du är bra – jag bugar mig. Puss!

  • Reply
    Bittan
    15 april, 2010 at 20:38

    >Jag säger som mina söner bruka säga- DU ÄGER ….jag är så imponerad av din promenad.kraam!

  • Reply
    Pernilla
    15 april, 2010 at 21:57

    >Och vi hänger glatt med på sista biten av Din vandring.. Hoppas att Du känner hur påhejad Du är ända bort till Spanien!

    Du är GRYM!

    Kram

  • Reply
    Miss M
    16 april, 2010 at 07:20

    >Jag kastar mig in på din blogg varje dag för ny spännande läsning! DU är en sån inspiration Helena <3

    Stor kram!

  • Reply
    Kotte
    16 april, 2010 at 08:22

    >Håller tummarna för bättre väder och välmående fötter.

    Inte långt kvar nu! Hejar på här hemifrån.
    Kram!

  • Reply
    Miss Upsey Daisy
    16 april, 2010 at 12:58

    >Du är tuff!

  • Leave a Reply