>En falnad smärta ersätts med en ny…
>
Idag hade jag mitt andra besök hos min sjukgymnast (som är specialiserad på fötter) för att kolla till min vänsterfot som inte är helt hundra sen jag promenerade mina blygsamma 800 km… Ett par senor som är inflammerade, tibialis anterior är överansträngd och en slemsäck (finns det något äckligare ord?) vid stortåleden är irriterad. Inte det minsta kul, men det känns ändå som en piece of cake med tanke på den smärta jag upplevde vissa dagar längs vägen genom Spanien…
Förra veckan fick jag order om att inte springa en enda meter (crap!) under veckan som gick, utan fokusera på stretching av vaderna och låta stortån vila. Sagt och gjort – jag har varit väldigt duktig med min hemläxa under veckan, och idag fick jag guldstjärna! Foten mår mycket bättre och inflammationen har svalnat något – jippi! Nu drar jag igång en Voltaren-kur och vilar från löpningen i två veckor till, sen är det nytt besök och förhoppningsvis är jag fit for fight inom en väldigt snar framtid…
Jag hatar att inte kunna springa…h.a.t.a.r. Sommaren är ju liksom till för att upptäcka nya vägar i löparskorna… Men – vad som dock är väldigt positivt med det här är att jag tvingas upptäcka nya sätt att träna på. Ta tag i saker jag förut har tyckt varit sådär kul. Styrketräningen t.ex.
Har tidigare sett den lite som ett nödvändigt ont – kört lite på känn och mer eller mindre oplanerat – men nu har jag plötsligt en hel hög människor runt mig som vill hjälpa mig att styra upp mig själv i gymmet! Plötsligt är det vansinnigt kul att träna med vikter igen, och plötsligt kan jag inte förstå varför jag inte har gjort detta seriöst tidigare! Tänk att man ska behöva bli skadad för att inse vissa saker…tröttsamt.
Baksidan av myntet är dock att vissa verkar se mig som ett experimentobjekt som man kan köra med lite hur som helst. Benpasset jag blev tilldelad på en post-it i fredags, och körde för andra gången idag (men enligt order i 4 set istället för 3…), lockar fram en trötthetskänsla i kroppen som jag sällan har känt i gymmet. Spyfärdig. Snurrig i huvudet. Fylld med ond mjölksyra. Jag kommer inte att kunna gå imorgon, helt enkelt. Tur att jag kan skylla på det i händelse av att mitt lag skulle förlora den inplanerade femkampen på Grönan imorgon kväll.
Inget ont som inte har något gott med sig, som man brukar säga.
Foto: privat. I väntan på sjukgymnasten iklädd min nya förälskelse – Nike Free Trainer 7.0, hemsläpade från NYC…
Du kanske också gillar
Ultravasan 90 2016 – the story (part I)
Mitt fysiska 2016 i backspegeln
7 kommentarer
Ingela
>Tunga benpass är bland det bästa (och värsta?) man kan utsätta sig för. Illamåendet får man liksom på köpet, det hör till 😉
Skönt att du börjar få ordning på foten. Inte kul att vara skadad. HEja sjukgymnastik!
ulrika
>Så snygga skor!
soffan
>Hahaha, livet som försökskanin är inte lätt 🙂 …
Ulrika
>haha. känner igen mig. Hade en stressfraktur i en fot och fick då varken springa, spela tennis eller gå på pass.. men anpassad styrketräning funkade. Och helt plötsligt fick jag ett nytt intresse!
Julie
>Oj oj, elsker dine sko!!
Sandra
>Hoppas att du snart blir bra och att du kan springa igen.
Kram Sandra
Karin
>Kul att du har upptäckt glädjen med styrketräning. Inget ont som inte har något gott med sig!