styrketräning

Vem är din motståndare?

Jag hamnade i ett intressant samtal med Frida igår. Det handlade om träningsnivåer, om hur olika människor har totalt olika syn på vad som är ”träning” och hur de flesta av oss(?) är rätt duktiga på att nedvärdera våra egna prestationer, och framför allt hur vi borde bli lite bättre på att klappa oss själva på axeln ibland!

Förstår jag verkligen styrkan i det min kropp orkar prestera varje vecka? Tänker jag på att mina 5 uppvärmningskilometer på löpbandet innan min styrketräning faktiskt är som ett helt träningspass för någon annan? Förstår jag att det ligger en rätt stor prestation i att kunna springa 15 km, även om jag kommer hem och är missnöjd med min kilometertid?
Visst, när jag tränar jämför jag bara med mina egna prestationer, jag själv är absolut min tuffaste motståndare. Men hur kommer det sig att när man då och då faktiskt jämför sig med någon annan, alltid väljer någon som är starkare, snabbare eller på annat sätt bättre? Nyttigt för att ta sig vidare i sin träning och utvecklas, ja visst, men helt nyttigt för träningssjälvkänslan? Knappast.

Hur vore det om man faktiskt ibland kunde vara lite osvensk(?) och jämföra med någon som är lite sämre och faktiskt säga till sig själv – fan vad bra du är! Jag fick mig en skön tankeställare efter vår timme igår och ska bli bättre på att jubla över min kropp när den faktiskt bär mig 2 mil på asfalt eller när den orkar kämpa mot mjölksyra och ta mig igenom ett pass som jag redan efter halva nästan har tappat hoppet om, så att jag når den där sköna totala utmattningen som jag så gärna vill åt när jag tränar.

Utmattad Helena. Bilden är från Balance i lördags,
och känslan igår var ungefär 10 gånger värre.

Anledningen till vårt samtal var min lyckokänsla och skakiga ben efter benpasset igår, och hur jag önskade att jag kunde förklara för en icke tränande person hur härligt det kan vara.
Receptet på mitt illamående var att efter sexton redan utförda set benövningar (knäböj, benpress, lårcurl och raka marklyft) lägga en 30-kilosstång på axlarna och köra 20 utfallssteg. Byta till 25 kilo och gå ytterligare 30. Ner till 15 kilo för 40 steg och avslutande 50 steg med 12 kilo på stången.
Faktiskt klappade jag mig mentalt på axeln efteråt när jag låg där på bänken och hela gymmet snurrade. Heja Helena – du är ett steg närmare en starkare kropp!

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply
    Erika
    16 mars, 2011 at 08:51

    Klokt inlägg! Borde kanske modifiera mitt senaste inlägg till att jäklar vad bra jag har kört! Även om jag själv eg inte tycker det där var nåt särskilt. Inte för å va jag 🙂

    När mitt knä är helt igen ska jag sno ditt recept på illamående. Låter döhärligt!

  • Reply
    Angelica
    16 mars, 2011 at 10:06

    Så rätt verkligen. Ska idag hålla mitt 8:e pass på 4 dagar och benen är hur pigga som helst. Har ökat fera träningsnivåer denna hösten, men är ändå alltid kvar på samma träningsnivå i mitt huvud.
    Så efter dagens Intensivpass som är grymt tungt blir det löpintervaller imorgon och då ska jag faktiskt se till att jag är supernöjd med mina 5 träningsdagar och tar vila och lämnar landet =)

  • Reply
    hedgehog-sara
    16 mars, 2011 at 13:52

    Du får gärna jämföra dig med mig – jag har aldrig sprungit mer än högst en kilometer – då kan man verkligen säga att du äger 😉

  • Reply
    M
    20 mars, 2011 at 21:02

    Klokt skrivet! I allmänhet (alltså då det gäller allt, också annat än träning) borde vi bli bättre på att inte jämföra oss med andra utan istället se hur vi själva utvecklas och blir bättre!

  • Leave a Reply