Ren vilja.

Efter en lördag av total vila och soffhäng, och en lagom lat söndag med jämtländsk lååångfika och efter det en snabbvisit av dalakusin med middag på Wagamama (premiär för mig och MUMS vad gott!) kändes den där löpningen som jag hade planerat idag väldigt avlägsen. Alltså, det var längesen jag var så osugen på att springa. Soffan lockade och både mörkret och gråkylan utanför fönstret talade för att jag bara skulle strunta i det.

Men. Man kan ju som bekant aldrig ta igen ett förlorat träningspass, och efter en mental överläggning kom jag fram till att känslan efteråt skulle vara helt fantastisk. Jag menar ännu skönare än vanligt, eftersom jag då också skulle kunna vara extra nöjd att jag faktiskt tog mig ut trots att jag var så sjukt opepp. Jag kan ju ta det lugnt och bara lufsa var min tanke, och det övertygade mig om att sticka iväg ut i mörkret.

48 minuter och 24 sekunder senare var jag hemma och hade klarat av en mil bland höstlöven. Lufsa gjorde jag verkligen inte och bitvis riktigt tungt var det. Men nu efteråt…världens skönaste känsla. Känner lycka över att viljan fungerar när den behövs som bäst och ett skönt lugn i kroppen som inte har funnits där på hela helgen. Jag kommer att somna gott ikväll. Godast faktiskt.

Glad trots trollfrisyr.