Bikramlöpning?

Jag tänker inte klaga på värmen här i Kroatien, eftersom jag åkte hit av precis den anledningen – att jag ville ha sol och värme. Men jag tänker konstatera att det igår tydligen var årets varmaste dag här nere med +36 grader i skuggan, och att den värmen höll i sig även idag. Som tur är finns Adriatiska Havet som svalkar mig, annars hade det förmodligen varit smått hälsovådligt för en not so värmetålig nordbo som jag att vistas ute i solen. Prognosen imorgon säger +37 och på tisdag +38(!). Så nej, jag fryser inte – jag njuter av sol, bad och iskall vattenmelon.

Det som dock är lite av en utmaning när det blir såhär varmt är att försöka stilla träningssuget i kroppen. Det är ju inte jättebekvämt att få till ett löppass när termometern visar nära kroppstemperatur, så alternativet får då bli inte så bekväma löppass. Andningen är lite (mycket9 tyngre, fötterna bränner av värmen och det känns att kroppen får jobba lite extra för varje meter. Fostrande, tänker jag.
Kroppen verkar dock vänja sig rätt snabbt. I onsdags när jag kom hit sprang jag 5 km på em och höll på att mer eller mindre avlida i värmen. I förrgår sprang jag någon timme senare, men la till en extra km och kunde genomföra passet utan större problem. Igår sprang jag samma sträcka som i förrgår men kunde hålla ett betydligt högre tempo än i förrgår – faktiskt mer eller mindre samma tempo som jag håller under mina pass hemma i (jämförbart) kalla Sverige. Visst var det varmt och visst svettades jag floder, men kroppen kändes liksom stark. Häftig känsla att hela systemet (inklusive psyket?) gör allt för att anpassa sig och överleva med minsta möjliga ansträning! Faktumet att kroppens prestationsförmåga generellt sänks i värme måste väl betyda att jag kommer att vara snabb som en vind när jag kommer hem till min normala träningstemperatur va!?

Drypande svettig after run-bild från mitt lokala vattenhål.