Söndagspromenad

Varje gång jag har varit på spinning får jag så otroligt stor respekt för alla som cyklar långlopp. Vätternrundan, gör en (eller två) Ironman(s) eller tar sig runt min sjö hemma i Dalarna. Min kropp känns skön och stark efter gårdagens pass, men sittbenen…not so much. Jag inser ju att det här med vadderade cykelbrallor eller extra mjuka cykelsadlar är en big business. Antar att det är det som är hemligheten som gör att ni riktiga cyklister överlever? Respekt är vad ni ska ha hur som helst.

Idag blir det absolut noll cykling för mig. Istället ska jag ut och gå en söndagspromenad…en lång sådan. Med en kompis – som jag delar El Camino-upplevelsen med (även om vi gick olika år) – ska jag ta några varv runt Stockholm. Vi satsar på att gå en halv arbetsdag ungefär, och det återstår att se hur långt det blir. Det är en frihet att gå, att låta fötterna vandra lite som de vill och utan att veta exakt var jag hamnar i slutändan. Det är en underbar känsla som på något sätt får mig att leva lite extra mycket. Varje gång jag tar en längre promenad kommer min två år gamla vandring tillbaka till mig, och jag kan verkligen få tillbaka känslan när jag gick där och kämpade för varje steg för att ta mig mina 80 mil, och framför allt känslan av odödlighet som jag hade i kroppen när jag kom fram. Jag kommer att vara mig själv evigt tacksam för att jag vågade göra min dröm till verklighet.

Märkligt nog skrev Sofie om exakt det igår – att våga leva – och jag läste det nu på morgonen till min frukost. Jag ska låta hennes inlägg ligga i minnet under dagen, och jag vet att det kommer att landa en och annan tanke tills jag kommer hem igen. Lever du livet fullt ut?

Frihet längs El Camino.