Värsta loppet någonsin
Ja, ni undrar väl säkert hur det gick på halvmaran? Igår var jag inte det minsta sugen på att berätta, men idag har jag landat lite och känner att jag kan samla mina 21098 meter i (väldigt många) ord. Enjoy – det gjorde inte jag.
Kom till starten uppvärmd och lagom överladdad ungefär 20 minuter innan startskottet skulle gå. Kände mig pigg och stark, och även om jag var lite orolig över den klarblåa himlen och den onödigt varma solen så kändes det som att det skulle bli ett bra lopp.
Starten gick och tempot var bra redan från början. Ingen vidare trängsel och allt rullade fint. Benen kändes pigga, fötterna snabba och kroppen lätt. Att man väljer att dra banan genom Klaratunneln är dock för mig helt ofatttbart. Trots att jag startade i första startgrupp var det redan sjukt dammigt i tunneln och luften var katastrofalt dålig. Jag vill inte ens tänka på hur de som startade några tusen löpare längre bak hade det…stackare.
Den svagt uppförslutande Torsgatan som jag hade bävat för kändes inte det minsta jobbig, benen bara rullade och jag fick kämpa för att hålla ner farten och inte springa snabbare än mitt tänkta 4.30-tempo. När Dalagatan började luta nedåt log jag bara över att en av banans två stigningar var besegrade, och 5-kilometersmarkeringen passerades på fina 22.06. Alldeles för snabbt med facit i hand, och det skulle jag surt få erkänna bara ett par kilometer senare.
Det var på Kungsholms Strand strax efter 6 kilometer det började – helvetet. Plötsligt sa kroppen stopp – jag fick håll, andningen blev tyngre och jag fick inte ett enda steg gratis. Tänkte på varenda litet tekniktips jag kunde, men hur mycket jag än tryckte fram höften, lutade kroppen framåt och försökte ”tassa” fram så hjälpte det inte. Trodde inte att det var sant, men jag insåg att två tredjedelar av mitt lopp förmodligen skulle genomföras på rent pannben och det kändes helt ärligt lite tröstlöst. Stigningen vid Stadshagen hade jag förträngt, och den var inte kul någonstans. Backen kändes som en klättervägg och jag började helt ärligt fundera på att bara stanna och skita i allting innan 8 kilometer var passerade.
På Norr Mälarstrand var det folkfest som vanligt, jag såg många jag kände som hejade och när jag passerade milen på 46.18 insåg jag hur mycket långsammare det hade gått mitt andra 5-kilometersblock av loppet. Lite för långsamt för att nå sub 1.40 som jag verkligen ville, och skulle det bli något av med det skulle jag behöva öka farten – något mina ben inte ville.
När jag hade passerat Stadshuset tänkte jag för första gången att jag skulle bryta på riktigt. Min kropp ville verkligen inte springa 9 kilometer till, och hade det varit ett träningspass hade jag inte tvekat en enda sekund på att bara stanna och kliva av. Hela kroppen skrek NEEEEEEJ och jag fick verkligen kämpa, trots massivt publikstöd vid Tegelbacken och förbi Riksdagen.
Vid vätskekontrollen vid Slottet strax efter 12 kilometer stannade jag första gången. Jag var extremt törstig och trots att jag sällan eller aldrig dricker när jag springer stannade jag nu och drack två fulla muggar. Fullständigt idiotiskt såklart, jag vet ju att det blir vågskvalp i magen och att jag lätt får håll, men jag var tvungen. Solen var alldeles för varm och jag fungerar inte i värme – inte ens i sensommar”värme” i Sverige, uppenbarligen.
Att börja springa igen när jag hade stannat och dessutom visste att jag lämnade den plats där jag snart(?) skulle gå i mål är mentalt knäckande, helst när jag mådde som jag gjorde där och då. Jag ville verkligen inte, och det enda som fick mig att fortsätta just då var tanken på att jag vägrade bli omsprungen av min chef som låg i startgruppen 5 minuter bakom. Jag insåg att vår interna strid skulle bli svår att vinna, men springa om mig skulle han f*n inte få göra!
Söder Mälarstrand är den värsta sträcka jag vet när jag springer lopp. Den är bara rak och rak och rak och…tråkig. Igår var den raka och tråkiga vägen ännu rakare och tråkigare. Vaderna krampade, kroppen kändes tung och vid 15 kilometer och 70 minuter klev jag av. Stängde av klockan, stretchade vaderna som var hårda som sten och ville bara gråta. Skulle jag bryta ett lopp för första gången i mitt liv? BRYTA? I helvete heller! Jag släpade ut mina ben på gatan igen och sprang…well, joggade vidare. Solen gassade, huvudet kokade och jag ville bara hem. Västerbron skulle leda mig hem om jag ville, och hade jag haft hemnycklarna med mig hade jag förmodligen gått hem.
16 kilometer passerades, och nu var det verkligen bara en kilometer i taget. Det enda jag tänkte var: spring bara en kilometer till. Jag sprang, men stannade med några hundra meters mellanrum för att stretcha mina vader som verkligen hade sagt upp sig. Jag har aldrig någonsin drabbats av krampande muskler tidigare när jag har sprungit, men allt har uppenbarligen sin tid. Igår var det min tur att känna av allt det där som jag tidigare bara har hört talas om.
Vid Tanto började jag gå igen, jag kunde verkligen inte springa. En man i orange linne knackade mig på axeln och gestikulerade att jag skulle ta rygg på honom, vilket jag gjorde i några hundra meter. Han höll ett skönt tempo som mina ben klarade…ett tag. Sen var det bara att stanna och stretcha igen. Hopplöst. När 18 kilometer var passerade tänkte jag bara på att det bara var 3 kilometer kvar. 3 korta kilometer som skulle ta mig max en kvart om jag lyckades springa i mitt marathon-tempo…det skulle jag väl klara i 3 ynka kilometer!?
19-kilometersskylten kom aldrig och målet kändes så galet långt bort. Vid Mariatorget gick jag i uppförsbacken, det var helt omöjligt att springa. Götgatsbacken ned var helt magiskt skön och när jag insåg att Slussen väntade visste jag att det bara var en dryg kilometer kvar. Jag stannade vid sista vätskekontrollen och drack en mugg vatten, sa kom igen nu högt till mig själv och trampade iväg igen.
Två mil passerades på 1.38.03, och jag insåg att sub 1.40 bara var att glömma. Just där och då struntade jag dock blankt i det, jag ville bara gå i mål. Alex dök upp bredvid vägen och skrek att jag var duktig, och just då kände jag mig faktiskt det, hur jävla trött jag än var. I 12 långa och smärtsamma kilometer hade jag sprungit och bara velat kliva av banan, och nu var det plötsligt bara en kilometer kvar. Ibland förvånas jag över mitt eget pannben, och kroppens förmåga att ändå kämpa in i det sista.
Sista kilometern var ren och skär smärta. Vaderna ville inte, och varje gång jag tog ett steg med vänster fot kändes det som om benet skulle segna ihop. På höger fot hade jag fått en blåsa på stortån som jag kände gick sönder. Håll. Huvudvärk. Jag ville verkligen inte springa, men när jag mötte de som bara hade sprungit 13 kilometer där banan möts på Skeppsbron kände jag mig lyckligt lottad att snart vara hemma. Jag hade inte velat byta med dem för allt i världen, och när jag rundade Slottet och svängde in på Norrbro kände jag mig som (en helt knäckt och jävligt trött) världsmästare.
Mållinjen passerades på 1.43.24 – min långsammaste halvmara någonsin. Jag började gråta av ren utmattning och har nog aldrig i mitt liv varit så glad över att få sluta springa. Kanske är medaljen från Stockholm Halvmarathon 2012 den jag är mest stolt över ändå – medaljen som bevisar att mitt pannben ibland är starkare än jag förstår. Tack kroppen för att du står ut, idag rör vi oss inte en enda meter.
Du kanske också gillar
Hatkärlek till Hammarbybacken
Ultravasan 90 2016 – the story (part V)
28 kommentarer
Ann
Fy fan vad bra kämpat Helena!! Usch vilken upplevelse. Trist att du inte fick njuta, men jag är SJUKT imponerad av ditt starka psyke…än en gång.
Hoppas festen blev desto bättre fining!
KRAM på dej.
Christer Barregren
Vilket hemskt lopp, men bara så du ska få lite perspektiv så är din tid något som andra, t.ex. jag, bara kan DRÖMMA OM 🙂
Anna - Trend o träning
STARKT jobbat Helena! Att du kämpade & tog dig igenom med den smärtan är beundransvärt. Och resultatet är SKITBRA även du vet att du sprungit bättre & hade högre förväntningar.
Precis så här kände jag vid Tjejmilen. Vidrigt lopp som jag inte fattar hur jag tog mig igenom. Och även om resultatet var bra jag tror att jag skulle kunna bättre under rätt omständigheter.
KRAM duktiga du!
Pingback:
Lena
Alltså det där med pannben. Jag är så sjukt impad och lite avis 😉 på alla med såna där pannben som du har. Jag har ett helt ok pannben, men det ska fasen bli bättre!
Grymt lopp, och grymt bra gjort av dig!
Terese Alvén, sparkibaken.se
Du är grymt stark! Förstår att du behöver lite tid att tänka innan du kan vara helt nöjd, men det ska du vara. Att inte ge upp utan fortsätta kämpa är som du skriver ett bevis på ett rejält pannben. Och om inte några lopp var sämre än andra skulle vi ju inte uppskatta de fantastiska loppen lika mycket. Kram på dig!
Snabba Fötter
Känner igen mig från min mara i år i din text. Ibland är det inte kul, men det går ändå. Starkt att ta fram pannbenet när det som bäst behövs. Vad tror du gårdagens situation beror på? Gick du verkligen ut så hårt att du var värd denna ”smäll” så tidigt? Eller vad tror du det beror på? Jag kan trösta dig med att min sämsta halvmara gick på 1.44 (om jag minns rätt).
M
Att bara orka springa en halvmara är en bragd, bra gjort. Det behövs ibland att man får motstånd för att kunna njuta av alla andra löprundor man gör 🙂
pilla
Fasiken vad tråkigt när kroppen säger upp sig. Glad för din skull att du krigade dig i mål i alla fall. Vissa dagar stämmer det bara inte, du kommer igen, starkare och bättre nästa gång 🙂
Alex
Imponerande och inspirerande! Även om du inte är särskilt nöjd med tid eller loppet så tycker jag ändå att du ska vara stolt över din prestation. Att ta sig runt loppet fastän kroppen säger nej efter redan 6 km är respekt. Du tog dig i alla fall i mål och har fått några ytterligare erfarenheter. Hade du brutit loppet i lördags så hade det förmodligen känts ännu sämre idag när du hade skrivit din race report. Ladda lika bra inför nästa lopp, då blir det personbästa
Bea Amundsson
Härligt att du kämpade hela vägen in till målet trots ett tufft lopp. Jag tyckte det var tufft från start igår. Det var tungt tungt tungt!! Men GRATTIS till en fin prestation!! ( Själv klev jag av vid 12 km pga knäskada vilket var tufft i sig att bryta en tävling ). Så var nöjd över din medalj 🙂
Uppochhoppa
Södermälarstrand. Min avsky växer än mer efter denna beskrivning! Bra jobbat, du har ett pannben av stål. Fatta den dagen du är helt i form och på g. Oj,oj,oj!
jessica
Starka du! Jag avskyr med att springa i värme. Inget roligt alls – faktiskt bara avskyvärt. Var snäll mot dig själv och din kropp i veckan – det är ni så värda.
Kram
J
Marta
Vilket helveteslopp rent ut sagt. Otroligt stark av dig att ta dig i mål! Det blev i gen fysisk seger såsom du önskat, men mentalt har du ju flyttat berg!
Petra
Bara en äkta fighter biter ihop och fullföljer fast allt känns åt skogen! Du är stark och en viktig erfarenhet rikare!!
Miss Agda- Småbarnsliv och endorfiner
Starkt jobbat, helena! Fokusera inte på tiden för varje lopp man springer har olika förutsättningar och du gjorde BRA ifrån dig och det är det som räknas!
Marre
Oj. Vilket lopp. Och vilken fighter du är som ändå tog dig i mål. Och jag delar förresten ditt hat till Söder Mälarstrand. Den sträckan borde förbjudas på ALLA lopp. Bra kämpat, Helena!
Pingback:
Lotta
Vilken krigare! Respekt för ditt pannben.
Daniel.N
Ett tips . Jag brukar köra s k nyckelpass , intervallpass som är anpassade för den distans jag tränar inför, med dessa pass vet jag nästan på sekunden vilken fart jag behöver hålla för att göra bra lopp helst köra ca 1v innan loppet . I ditt fall gick du ut alldeles för hårt sub 1.34 fart första 5(har gjort samma misstag själv) .Men starkt att inte bryta .
Fyscoachen
Du är grym! Imponeras av dig och ditt pannben! Ha en fin vecka. Kramar från mig!
Karin FoH
Att du tog dig igenom hela loppet när du mådde så dåligt är grymt imponerande! Du ska vara väldigt stolt över din insats, tycker jag!
Pingback:
Johanna
Grymt krigat Helena. Du är en kämpe och antagligen står du där på startlinjen nästa år igen med ännu mer pannben!
Andréa
Här har jag gått och väntat på din loppbeskrivning och så inser jag att din blogg och bloglovin inte synkat 🙁 Tråkigt att du fick det så tufft. Jag vet precis (nästan) hur det känns, men min resa blev nog lite bättre trots allt. Starkt springet ändå! 1:43 är ju en supertid tycker jag!
Pingback:
Mirijam
Okej, det där lät ju inte det minsta kul, men som du skrev, det är ju en pepp att veta att ens mentala styrka styr upp läget när kroppen sviker. På gott och ont, kroppen kanske behövde bryta loppet, men din hjärna kanske behövde en ”klarar jag detta klarar jag allt”-boost. Grymt bra jobbat iallafall, någon dag ska jag springa lika snabbt som du!
Pingback: