Browsing Category

lopp

lopp

Malta Half Marathon 2020 – äntligen pers!

Hur skriver man en race report från ett lopp man knappt kommer ihåg…där alla kilometer bara smälter ihop med varandra till en enda stor gröt? Jag ger en den något sönderhackade historien om Malta Half Marathon 2020:

När jag går ner till bussen som ska ta oss till starten känner jag att det är en bra dag för att springa. Jag har inte ont någonstans (något vi löpare alltid jublar åt när det händer), det är +16 grader och det blåser en lätt bris som jag har räknat ut kommer att ligga i ryggen på oss under loppet. Min besvikelse över att jag egentligen skulle ha varit i Japan för det numera, av coronaviruset, inställda Tokyo Marathon är nästan borta. Kanske hade det blivit i tightaste laget att springa en mara idag med bara 8 veckor kvar till London Marathon? När jag anmälde mig till Malta för bara en vecka sedan kändes det bra i magen att välja halva.

Bussen tar oss till Mdina – the silent city. Vägen dit är otroligt vacker och det känns som första gången jag är här även om jag vet att vi besökte staden 1994 när jag var här på språkresa. Minnet sviker efter 26 år. Vi kommer fram en dryg timme innan start och jag ställer mig mot en vägg i morgonsolen för att inte bli kall av den kyliga vinden. Solen är redan varm och jag känner ett styng av oro att det kanske blir lite för varmt ändå..?

Årets vackraste startplats?

Jag strosar runt och tittar på folk och dricker en banan – och jordgubbssmoothie. Starten för maran har gått tidigare så kvar är vi halvmaralöpare och de som skall göra en walkathon – gå 21,1 kilometer tillbaka till Sliema. Alla laddar på sitt sätt. En medelålders kvinna gungar i lekparken där vi väntar. En man tar en cigg (oklart). Många stretchar eller kör korta stegringslopp. Jag bara chillar. Tänker att jag ska värma upp lite när jag har varit på toaletten och innan jag ställer mig i starten. Det är bara ca 3000 löpare så det ska nog gå smidigt.

Toalettkön visar sig dock bli ett stort skämt. Jag vet inte vad det är folk gör så länge på toaletten såhär nära inpå start (eller hur man ens vill spendera så mycket tid på en bajamaja!?), men den halvtimme som är kvar till start när jag ställer mig i kön krymper lite för snabbt. När jag har kissat är det 5 minuter kvar till start och jag inser att min uppvärmning får stryka på foten. Igen. För en gångs skull tänkte jag vara duktig och inte sticka iväg ouppvärmd. Oh well.

Startglad innan trängseln…

Nästa skämt är startfållan. Jag hamnar i stort sett längst bak. Det är sjukt trångt och alla startar i samma startgrupp. Fair enough eftersom startfältet är litet, men gatan där vi startar är ungefär lika bred som Västerlånggatan i Gamla Stan. Jäkligt smal med andra ord. Jag har ju tänkt att trycka på lite från start eftersom jag vet att början går nedför men det är ju bara att glömma. När startskottet går är det snigelfart framåt – ett tempo som fortsätter när jag har passerat startlinjen och tryckt igång klockan.

Frustrationen och irritationen vet inga gränser när jag får gå nedför den första backen p.g.a. trängsel. Det är kullersten och folk är uppenbarligen rädda(?) för att springa…så folk går. Jag är rätt säker på att samma sak inte gäller framme i täten och jag förbannar mig återigen över att jag inte kom till starten tidigare. Det är omöjligt att ta sig fram. Jag kollar ner på klockan för att se exakt hur långsamt det går och inser till min fasa att jag har klickat igång klockan på ett styrketräningspass! Träningstiden tickar men jag ser ingen kilometertid. Fan! Får stänga av passet, starta om klockan för löpning och vänta på gps:en. Det är otroligt störande att se kilometertiden snigla sig fram i 34 min/km…och sedan runt 07.00 min/km när gps:en äntligen kommer igång. 7 minuter per kilometer när jag helst vill försöka snitta under 04.30 hela vägen in i mål! Hur ska jag kunna ta igen det här?! Jag svär och armbågar mig fram. När det äntligen släpper står min klocka på nästan 1 km – en kilometer som har tagit alldeles för mycket tid. Jag lägger i nästa växel.

Irritationen…frustrationen.

Jag vet inte hur många jag springer om under den andra kilometern, men när klockan piper till visar den 03.48. Det lutar lätt nedför och benen springer av sig själva. Nästa kilometer går på 04.00 blankt. 04.17….04.02…04.17. Jag känner mig hur stark som helst och trummar bara förbi löpare efter löpare. Klockan piper 500 meter efter varje kilometermarkering så jag kan inte lita på totaltiden utan måste hela tiden lägga på några minuter…god knows hur många eftersom jag har noll koll på vad klockan stod på när jag ställde om den till löpning. Klantskalle!

Fullt fokus framåt!

Det blåser ganska rejält, men eftersom vi oftast har vinden i ryggen eller från sidan känns det ok. Utan vinden hade det varit alldeles för varmt. Kroppen är inte van att springa i nästan 20 grader efter att ha tränat i vinterkyla i några månader. Det hettar på kinderna och jag svettas som en gris ganska tidigt. Jag måste få i mig vätska. Efter 6-7 km delar de ut blöta svampar. Jag tömmer en över huvudet så att det rinner ner över ansiktet och in under tröjan. Underbart! Bra timing med tanke på att det nu väntar några riktigt varma kilometer i lä. Vi springer in i en allé där solen tyvärr bryter igenom de kala träden. På andra sidan träden möter vi löpare och jag drar mig till minnes från kartan att vi ska springa till en punkt och vända. Bland det värsta jag vet när jag springer lopp! Det är så jävla varmt att jag tror att huvudet ska koka. Vändpunkten ligger långt, långt bort och jag tror aldrig att jag ska komma fram. Det lutar svagt uppför och det går spikrakt framåt. När vi äntligen vänder får vi lite, lite vind men inte tillräckligt. Det är fortfarande sjukt varmt. Jag hamnar i en klunga med ett par dyngsvettiga män och känner hur svetten från dem landar på mig. Måste lägga i en extra växel för att springa ifrån dem, klarar inte av att känna en annan människas svett på min vänstra arm. Blä!

Halvmaran går ihop med maran och det blir fler löpare som jag lätt springer om. Bra för självförtroendet oavsett om de har sprungit längre. Jag passerar 10 km och 500 meter senare piper min klocka till. Första milen har gått på 42.59. Härligt besked – nu borde jag ha sprungit in tiden jag förlorade i början. Nu ska jag bara hålla i 11 km till… Jag är ganska trött när jag springer ut ur världens tråkigast allé och ut på den avstängda motorvägen. Solen bränner och ansiktet kokar. Vinden lägger sig återigen i ryggen vilket är bra ur löparsynpunkt men värdelöst om man ska se till kroppstemperaturen. Jag börjar undra om det är värmen som ska ta mig och hindra mig från att slå mitt personbästa på 1.36.12, som har stått sig sedan 2009. Det skulle vara lite tråkigt med tanke på att första halvan har gått så otroligt bra. Men det är ju så det är med löpning – vad som helst kan hända och allt ska klaffa för att det ska gå vägen.

Såhär med facit i hand är det runt 11 – 12 km som mitt lopp börjar på riktigt. Motorvägen är dödstråkig att springa på och det är sjukt varmt. Jag fortsätter att springa om folk, vilket såklart känns bra, men värmen tär på min ork. Livebanden vid sidan av banan irriterar mig och jag tänker bara på hur skönt det skulle vara med tystnad och lite moln. Den där jäveln på axeln kryper fram och börjar ifrågasätta om jag verkligen kommer att hålla ihop det här? Jag dränker honom genom att hälla vatten över hela mig vid nästa vätskekontroll. Vattnet sköljer ner svett från pannan in i ögonen och jag ser ingenting. Av med solbrillorna och torka bort. Mitt fåfänga jag ångrar den där mascaran som nu förmodligen sitter överallt utom där den ska. Skit samma. Fortsätt spring bara. Sluta gnäll.

Jag tuggar på längs motorvägen. Ett par mindre broar passerar och det börjar gå lite tyngre uppför. Det är inte lungorna som säger stopp, men värmen gör mig energilös. Mitt huvud kokar och jag börjar frysa. När det är ungefär 5-6 km kvar får jag en konstig känsla av att mina fötter inte är med mig. Jag har inget frånskjut och skorna känns som tvättsvampar. Noll stuns. Vad händer? Jag möts av en uppförsbacke och växlar ner och går ett par steg. Benen kommer tillbaka och jag peppar igång mig själv igen över krönet. Nedförsbacken på andra sidan är sänd från himlen – underbart! Passar på att stoppa lite energi i munnen, men tugga på Bloks i 4 min/km går bort. Spottar ut igen. Jag får klara mig utan energi den sista halvmilen.

Plötsligt ser jag havet, och då vet jag att det bara är 4 km kvar. Hurra! Energin kommer tillbaka lite men det är fortfarande vansinnigt varmt. Det slår mig dock att det plötsligt är publik längs banan. Jag inser att det knappt har stått en enda person längs banan sedan starten och jag känner hur skönt det är att få lite hejarop. ”Go Sweden – last push!”. Jag ser en man som vinglar omkring med stöd av en funktionär. Hör sirener. Ett par hundra meter längre fram kryper en man på alla fyra med två funktionärer bredvid sig. Han verkar ha bestämt sig för att ta sig i mål till vilket pris som helst. Jag förundras lite över människans dumhet men frågar mig samtidigt hur jag hade gjort i samma situation?  Ett par scenarier spelas upp i huvudet och poff – plötsligt är det bara 2 km kvar. Två ynka kilometer. Det måste ju gå! Klockan skvallrar om att det är pers på gång, även om jag fortfarande inte vet hur mycket tid jag tappade i starten.

Jag kommer inte ihåg så mycket av den sista biten. Mitt fokus ligger helt på att hålla farten framåt och inte klappa igenom. Det är så jävla varmt, rent utsagt. Publiken tätnar och jag är så glad för att de är där. Jag är faktiskt ganska trött nu. Törstig och sjukt varm. Jag vill bara komma i mål nu. Målportalen står där borta, jag ser ju den, men det känns så långt. Benen känns pigga och andningen är stabil, men jag kokar. Jag måste ha vatten.

När jag svänger in på upploppet och det är mindre än 200 meter kvar ökar jag. Benen är inte särskilt trötta och jag just nu skiter jag i att jag är varm. Snart får jag komma in i skuggan och dricka vatten – HURRA! Känslan att komma bort från solen under tältet efter målportalen är obeskrivlig. Jag hänger mig över räcket och pustar ut. Kollar klockan som säger 1.32.49, men jag har ju fortfarande ingen aning om hur mycket tid jag tappade i trängseln i början innan jag drog igång klockan. Klockan över målet säger 1.36.09, men det vet jag ju att det inte stämmer eftersom min tid börjar mätas när jag passerar startlinjen, medan klockan vid målet mäter från startskottet. Vad är min tid? Med hur mycket har jag slagit min gamla tid på 1.36.12? Tre sekunder eller tre minuter? Jag har ingen aning. Antiklimax deluxe.

Inga resultat på hemsidan. Stannar kvar och tittar lite på loppet och går sedan hem och duschar. Promenerar tillbaka till målgången där loppet nu är över. Chansar och går fram till killarna som sitter med datorer vid målportalen. Kanske har de koll på resultatlistan? Ber mitt snällaste och får dem att ta fram min tid: 1.35.04! ÄNTLIGEN fick jag slå mitt 11 år gamla personbästa på halvmaran!!!

Plats 24 av 1191 kvinnor, 4:e plats i min åldersgrupp och totalplacering 301 av 2991 löpare, både män och kvinnor. Jag skulle egentligen ha sprungit Tokyo Marathon i söndags och var inte alls förberedd på att maxa en halvmara…men kroppen levererade i vanlig ordning. Så tacksam.

My precious.

lopp

Chicago Marathon 2019 – en kärlekshistoria

Mitt åttonde marathon och det fjärde i min World Marathon Majors-serie. Här är mitt Chicago Marathon 2019.

Förra lördagen sprang jag Advocate Health Care International Chicago 5K – världens kanske längsta loppnamn på ett ganska kort lopp – som en liten uppvärmning inför maran i söndags. Jag hade en otroligt bra och stark känsla genom hela loppet. Min klocka gick lite bananas eftersom gps:en inte gillade skyskraporna, så jag fick köra enbart på känsla och sprang i mål på fina 21.37. Plats 22 av 3684 kvinnor. Skönt formbesked inför det stora loppet som väntade men såklart också en liten liten oro över att jag hade sprungit onödigt snabbt och bränt en massa energi i onödan. Det är alltid en svår avvägning hur hårt man vågar ligga under det sista passet inför en mara, men det skulle visa sig att det uppenbarligen bara var positivt för min kropp att jag vågade trycka på lite.

I söndags stod klockan på 04.30. Helt däckad av jetlag hade jag och Camilla somnat redan runt 20 kvällen innan så det var inga som helst problem att kliva upp. Efter en kaffe, rumstillagad gröt och en banan var det bara att göra sig redo. Älskar btw de amerikanska grötportionerna där man bara tillsätter varmt vatten (denna gång från kaffebryggaren på rummet) – lite för söta för min smak i vanliga fall men inför ett marathon är de helt perfekta!
Compeed och SportSlick på utsatta ställen. Nummerlappen på. Hemmagjorda sleeves av ett par fotbollsstrumpor som jag klippt fötterna av (tips för att slippa köpa dyra sleeves!). Dubbla hårsnoddar. Hårband. FlipBelt med energi. Kreditkort (och after run-ölbiljett!) i fickan. Alla små detaljer som måste fixas för att springa 4,2 mil. Viktiga rutiner som stillar tävlingsnerver. Humöret var på topp och mina ben fulla med spring efter Kipchoges ofattbara uppvisning dagen innan. Att det var bara ett par plusgrader utanför fönstret och lite för mycket vind för min smak försökte jag fokusera bort så gott det gick.

Klockan 05.45 beger vi oss mot starten i Grant Park, bara ett stenkast från hotellet. Vi är ett stort gäng som reser med Springtime och det är härlig stämning och mycket fokus när vi långsamt går mot startområdet. De amerikanska loppen har ett fantastiskt system där man kan donera överdragskläder till bättre behövande i starten, så alla har skyddat sig mot kylan i diverse stiliga outfits. Den bästa jag möter längs vägen kör en grön onepiece med draksvans…helt rimligt på en vuxen människa en marathonmorgon i USA. Själv bjuder jag på uttjänta arbetskläder från jobbet, PT-kläder storlek manlig XL, och ser ut som ett barn som har snott sina föräldrars kläder. Men ingen bryr sig. Alla är fokuserade på uppgiften och missmatchade kläder är sekundärt. Ingång 2 är min och när vi går in blir vi självklart både visiterade och kontrollerade med metalldetektor. Säkerheten är extremt prioriterad i det här landet.

Stylish.

Väl inne i startområdet vid 06.30 fryser jag nästan ihjäl. Enligt Accuweather är det +4 grader med en kyleffekt på -1. Det blåser och jag ser inte fram emot att ta av mig mina överdragskläder. Under har jag korta tights och höga strumpor, precis vad jag tror blir lagom för loppet som ska bjuda på 7-8 grader, vind och sol. Men just nu är det bara j*vligt kallt och mörkt. Och jag är kissnödig, som alltid innan start. Ställer mig i första toakön klockan 06.45. Kissar. Nästa toalett besöker jag 06.55. Kissar igen. Går in i fållan som stänger 07.20 och kissar igen vid 07.10 när den amerikanska nationalsången ljuder över hela området. Nervositet är onekligen vätskedrivande. Med en kvart kvar till start tar jag tillslut av mig överdraget, behåller vantarna som jag har tänkt att donera och behåller dem sedan på hela loppet. Det kommer nämligen att bli kallare än jag hade trott.

Tidig morgon vid Lake Michigan.

Dock inte lika kallt som väntan på starten som ska gå 07.30. Inne i fållan fryser jag så jag skakar. Jag vet att det tar mycket energi att frysa så jag svär lite över att kroppen behöver lägga bränsle på något så onödigt som att hålla mig varm redan innan jag har startat. Försöker hoppa igång kroppen så gott det går men det är riktigt bitande. Distraherar tankarna och funderar lite över mitt mål för dagen. Landar i att runt 3.30 borde vara rimligt. Strax under 5 min/km. Det borde väl gå? 3.27.07 är mitt PB från Berlin förra året, men då hade jag en väldigt bra dag och sådana dagar växer ju inte på träd precis. När första startgrupp, grupp A, äntligen sticker iväg dröjer det ytterligare en kvart innan min grupp D får börja springa. Vid det laget är mina lår som två isglassar fyllda med cement och jag fattar inte hur jag ska kunna springa en mara. De första minuterna är skrattretande stela men benen kommer tillslut underfund med vad de ska göra. Steget lossnar och jag lägger mig i en behaglig pace och kryssar mellan alla tusentals ben som trängs uppför Columbus Drive.

Columbus Drive.

En klocka utrustad med gps gillar inte höga byggnader och tunnlar. Chicago Marathon bjuder dock tyvärr på bådadera direkt från start så min klocka går återigen bananas, precis som under gårdagens lopp. Den berättar för mig att jag springer i ett tempo av ca 7 min/km, men min känsla och antalet människor jag springer om talar ett annat språk. Plötsligt ändrar den sig och låter mig veta att jag trycker på runt 2.40-tempo á la Kipchoge. Inte så troligt. Jag har med andra ord ingen aning om hur snabbt eller långsamt jag springer. Bestämmer mig rätt snabbt för att det här får bli ett lopp där jag får lita på känsla och stämma av vid varje 5-kilometersmarkering. I övrigt ska det bara finnas miles-markeringar och jag orkar inte räkna om distansen till kilometer vid varje skylt. Jag trampar på och lyfts fram av publiken som trotsar Chicago-kylan och är vakna tidigt en söndagsmorgon. Underbar stämning!

Det känns så oförskämt bra i kroppen redan efter ett par kilometer. Benen är pigga och huvudet helt klart. Innan jag ens har passerat en halvmil vågar jag dock inte göra någon djupare utvärdering av formen utan njuter bara av stunden. När skylten med 5 kilometer kommer och jag passerar den på 22.29 börjar jag bli lite orolig att jag har öppnat lite väl hårt. Att ligga i 4.30-tempo på en mara är väldigt mycket snabbare än jag tidigare har gjort. Det är snarare mitt miltempo. Jag tänker tillbaka på Berlin i höstas där jag fick betonglår vid 35 km av att springa 20 sekunder långsammare per kilometer. Slår bort tanken direkt och fokuserar istället på att jag känner mig oberörd efter en snabb halvmil och vilar i att min träning har känts otroligt bra hela sommaren och hösten. Jag tar ett bar ClifBar Bloks och fortsätter. Mot 10 kilometer!

Jag litar fortfarande inte alls på klockan. Den hoppar mellan 10 min/km och 3.30 min/km och jag vet fortfarande inte hur snabbt det går. Får fortsätta att springa på känsla och stämma av den totala tiden jag har sprungit vid varje 5-kilometersmarkering. Helt oväntat har de även satt upp en skylt vid varje kilometer, men de stämmer aldrig överens med min klocka ändå så jag släpper det helt och hållet. Trots klockans bergochdalbana envisas den dock med att visa att jag har legat på en snittpace runt 4.30, men jag vet inte vad jag ska tro. När jag passerar 10 km på 45.17  får jag dock bekräftat att det stämmer. Milen på 45. Det brukar vara ett hyfsat tufft pass för mig när jag tränar. Just nu känner jag mig dock, konstigt nog, oberörd. Det känns som att jag knappt har börjat springa.

Det ligger dock en svag liten tanke och gnager i mitt huvud – en tanke att jag nog inte klarar så mycket längre i det här tempot. Jag borde inte göra det. För ett par veckor sedan körde jag ett pass på 14 kilometer i dryga 4.30-tempo och det kändes bra men inte direkt superlätt. Jag var rätt trött efteråt. Nu ser jag hur klockan klockar kilometer efter kilometer runt 4.30 och benen vill liksom inte bromsa ner. Pulsen känns stabil och inte hög på långa vägar. Känslan är fantastisk! Publiken skriker ”Go Sweden – looking strong!” och det är precis så jag känner. Hade det inte varit för att jag kontrollerar min totaltid vid varje 5-kilometersmarkering hade jag trott att min gps var fullständigt missvisande. Kan jag verkligen känna såhär i det här tempot? 15 km går på 1.08.25…så ja, jag kan visst det. Kroppen fortsätter i samma outtröttliga tempo och samtidigt som en skylt med ”No human is limited! – Eliud Kipchoge” dyker upp tänker jag: tänk om det här håller hela vägen?!

Jag kan inte minnas ett enda lopp jag har sprungit med den här känslan av totalt flow. Jag är helt inne i min egen kropp men kan ändå njuta av omgivningen. Det är ingen ansträngning att springa och jag bara ler. Klockan fortsätter att visa snabba kilometrar runt mitt miltempo och jag blir liksom inte trött. Huvudet är kristallklart och publiken levererar energiboost efter energiboost. Jag tackar, ler och kör high five med polisen. Vinkar varje gång jag hör någon heja på mig. Hör ”Go Sweden!” överallt och peppar andra svenskar som jag springer förbi. För jag springer förbi väldigt många. Min känsla är att typ ingen springer om mig och att jag bara tar in löpare efter löpare. När jag tittar runt mig ser jag löpare från både startgrupp B och C, de som kom iväg några minuter innan mig i starten. Vad är det som händer i kroppen?! Tänker på min pojkvän därhemma som följer mig hemifrån och garanterat tänker ”åh nej, nu har hon gått ut för hårt!” (vilket jag sen fick bekräftat var exakt hans tanke) och jag får en sån otrolig lust att visa både honom och mig själv att jag inte alls har gjort det. Jag vill så gärna tro att jag har gått ut precis så hårt som min kropp klarar idag. 20 kilometer passeras på 1.31.49 och halvmaran inte ens  en minut långsammare än mitt PB som jag satte för 10 år sedan då jag var i otroligt bra form (och 10 år yngre!). Jag förstår verkligen ingenting. Halva loppet är gjort och det känns knappt som om jag har startat. Skrattar bara åt min klocka och fortsätter att åka med benen dit de är på väg. För det är precis så det känns – som att benen springer på raketbränsle och jag inte har någonting att säga till om.

Strax efter halvmaran. Inte så trött.

”En mara börjar vid 30 kilometer” brukar man ju säga. Självklart är det något som ligger i mitt bakhuvud när jag cruisar fram längs Chicagos gator, nu dessutom väldigt kissnödig. Jag närmar mig 25 kilometer och tankarna börjar fara fram och tillbaka. Tänk om jag väggar vid 30? Jag kanske måste gå sista milen! När kommer smällen? Ska jag få kramp för första gången? Samtidigt som tankarna susar springer jag dock outtröttligt på och plötsligt är den där – skylten med 25 km. Klockan visar 1.55.20 och jag inser att jag knappt har tappat någonting i tempo. Va?! Jag mår ju så oförskämt bra när jag borde vara trött! Jag tänker tillbaka på Boston Marathon i våras och hur jag mådde då. Uppladdningen var katastrofal och jag insjuknade i lunginflammation bara veckor innan. Loppet blev en kamp och det enda jag gick för då var min medalj, oavsett tid. Vid 25 kilometer kändes det som att det var en evighet kvar. Nu känner jag väldigt annorlunda. Det finns absolut ingenting i min känsla som är jämförbart med loppet i april. Fortsätter det såhär kommer jag ju att slå personbästa med flera minuter!

När jag passerar skylten med 18 miles börjar jag ägna mig åt huvudräkning. Distansen på klockan har jag sedan länge slutat lita på eftersom kilometermarkeringarna inte alls stämmer med vad klockan visar. Dock håller sig tempot stadigt mellan 4.20(!) och 4.40 min/km och snittet på strax över 4.30 – en pace som jag inte borde kunna hålla såhär länge. Stämmer det verkligen? Drygt 8 miles kvar. 8 gånger 1,6. 12,8 kilometer. Snart passerar jag ju 30! Jag får en euforisk känsla och jag ler för mig själv. 12 kilometer kvar. När min klocka visar 2.18.53 vid 30 inser jag att jag har råd att springa i 5-minuterstempo den sista milen och ändå persa med 8(!) minuter! Men eftersom det är mitt 8:e marathon har jag lärt mig den hårda vägen vad som kan hända vid 30-35 kilometer…det är lite som rysk roulett, kroppen kan hitta på precis vad som helst. Jag har full respekt för att jag har pressat den hårdare än vanligt och kommer att förstå om den inte orkar prestera i en timme till. Men det är nu jag testar något helt nytt mentalt – att tänka att jag inte har sprungit 3 mil utan att loppet börjar precis här och nu. Att jag är på kilometer noll och ska ta mig an ett 12-kilometerslopp på lätta ben med världens bästa publik längs banan. ”Go Sweden – you’ve got this!!!” hör jag precis när kilometer 31 piper till på 4 minuter och 20 sekunder. Min plan verkar fungera.

Jag hade hört att Chicagos publik skulle vara den bästa. Loppet i New York 2017 – mitt första i USA – var en helt ny upplevelse för mig i form av publikstöd. Men det här är ännu något nytt. Alla längs banan verkar veta att vi behöver mer hjälp nu när vi snart bara har en mil kvar. Det är ett öronbedövande jubel när vi lämnar Pilsen och springer in i Chinatown. Hela gatan är en stor fest med pappersdrakar och musik. Jag har ett ofattbart flow. Ingen som helst känsla av trötthet i benen och mentalt är jag piggare än någonsin innan under ett lopp. Det känns som att jag är dopad (eller i alla fall hur jag tror att det skulle kännas). Plötsligt hamnar jag bakom en klunga som bromsar upp mig. Jag närmar mig 35 kilometer och jag fattar att folk är trötta och vill sakta ner lite. När jag ser att det är klungan runt 3.25-farthållarna från någon startgrupp framför min börjar jag dock inse att de inte har saktat ner. Det är bara jag som har sprungit ifatt dem…och nu förbi. Fötterna bara trummar mot asfalten med bibehållen kadens. Ingen betongkänsla. Inga tuggummisega ben. Jag springer i en total runners high och skakar bara på huvudet när 35 km passeras på 2.42.07. Bara 7,2 kilometer kvar. Även om jag saktar ner till 5-minutertempo nu kommer jag att springa i mål på under 3.20! Jag har ju inte tappat någonting de sista 5 kilometerna! 7,2 kilometer. Det är ju ingenting. Tänk om det går vägen?! Jag har exakt 45 minuter på mig till mål för att tangera mitt personbästa. Händer inget chockartat nu kommer det att bli nytt pers. Känslan är underbar och benen springer outtröttligt på. En åskådare skriker: Three fifteen – you can do it!!! 3.15? Jag kan ju inte springa en mara så snabbt!

Det slår mig att det blåser. Att det blåser rejält och faktiskt har gjort det precis hela loppet. Iskall vind dessutom, från alla väderstreck men mest mot min löpriktning. Det slår mig också att jag inte har brytt mig nämnvärt. Jag har haft ett sådant ofattbart flow att inte ens motvinden har stört mig. Jag är istället bara så enormt tacksam över att det inte har varit för varmt. Värmen tar alltid knäcken på mig när jag springer och dagens 6-7 grader och isande vind har visst passat mig alldeles utmärkt. Dock har jag fått behålla både sleeves (läs: sönderklippta fotbollsstrumpor som jag hade planerat att slänga längs vägen) och vantar på. Det har bitvis varit väldigt kallt men just nu är allt perfekt. Jag närmar mig 40 kilometer, klockan visar fortfarande en snittpace strax över 4.30 min/km och benen är fortfarande fräscha. Jag har inte ont någonstans. Känner bitvis att jag blir lite väl andfådd men varje gång jag känner så och tittar ner på klockan får jag svar på varför – jag springer nästan nere på 4 min/km och får tvinga mig själv att bromsa. Jag har ett personbästa inom räckhåll och vill inte förivra mig och springa för snabbt nu. Tålamod Helena, tålamod. 40 kilometer kommer och klockan säger 3.05.32. Runt 35 minuter snabbare än i Boston, knappa 22 minuter till mitt personbästa från Berlin och ynka 2,2 kilometer kvar att springa. Får jag inte akut kramp (vilket aldrig har hänt så varför skulle det hända nu?) så kommer jag att putsa mitt pers med väldigt många minuter. Jag skulle kunna 2,2 kilometer på 22 minuter. Det här kommer att gå vägen!

Vad som följer nu är 10 minuters ren och skär eufori. Det är en helt sjuk motvind – som att springa i en vindtunnel – men jag bryr mig inte det minsta. Det gör inte publiken heller. Vi springer den breda och fina Michigan Avenue ner och jublet är jämförbart med det på upploppet på Boylston Street i Boston i april. Det går inte att förklara för den som inte har upplevt det. Mitt leende svider i kinderna. Överallt ropas det ”Go Sweden!” och ”Go runners – you’re almost there!”. Orden går rakt in i benen som extra bränsle. Vinden gör sitt bästa för att stoppa mig men jag springer rakt igenom. Jag känner mig som en ostoppbar superhjälte. Skylten med 1 mile to go dyker upp och jag har loppet som i en liten ask. 1,6 kilometer är verkligen ingenting och jag hinner knappt tänka klart tanken innan jag ser jag en skylt som säger 800 meter. Nu bränner tårarna i ögonen. Klockan har passerat 3.11 och jag börjar förstå vilken helt ofattbar tid som väntar mig vid mållinjen.

Vi svänger höger upp på Roosevelt Road. Det lutar uppför. Chicago Marathon är platt som en pannkaka och det här är en av väldigt få partier som inte är flacka. En kille bredvid mig skrattar och säger ”Oh – is this THE HILL?!”. Det är ju en backe men inte en backe som man är van vid. Det är en svag, svag lutning under hundra meter och sedan svänger banan ner till vänster mot målrakan. 200 meter kvar. 42 kilometer är gjorda och mina ben är fortfarande inte trötta. Ingen betongkänsla som i mina 7 tidigare marathon. Inga krämpor. Andningen är fri men lite störd nu av att jag är på väg att börja gråta. Jag fattar ingenting. Tittar på klockan som precis passerar 3.15 och jag trycker på allt vad jag kan. Att springa in på en tid på 3.15.någonting är något jag aldrig hade kunnat drömma om. Det är ju liksom bara riktigt bra löpare som gör sådana tider på en mara. Inte jag.

Upploppet svävar förbi. Publiken vrålar på båda sidorna och jag vet inte hur många jag springer om. Jag bara ler och tårarna bränner. Benen känns inte av och jag känner mig inte ansträngd. Jag flyger fram. Mina armar åker upp i luften och jag skriker ett högt YES! när jag springer över mållinjen. Jag stänger av klockan och ser tiden – 3.15.34.

Mååål!

Kan det vara sant?! Jag måste ju ha stängt av klockan av misstag någonstans under loppet? Jag går smågråtande framåt och alla funktionärer gratulerar med ryggdunkar och fina ord. Får ett sms av min pojkvän: ”Helt jävla sjukt!!! Sprang du i mål på 3.15.31???” Jag går in i resultatlistan och kollar. Ja, jag gjorde visst det. Jag sänkte mitt personbästa från 3.27.07 (Berlin 2018) till 3.15.31. Hur fan är det möjligt?Plötsligt ser jag Camilla i vimlet. Hon sprang Berlin Marathon för två veckor sedan och skulle ”mysspringa” idag. Men även hon presterade över förväntan, putsade till sitt fyra år gamla pers och sprang i mål på fina 3.22.37. Vi kramas och är glada. Får en medalj och en kall öl. Livet känns ganska bra för tillfället.

Två ganska nöjda marathonlöpare.

När vi sitter där på after run i solen Grant Park konstaterar jag än en gång att jag älskar att springa. Jag ÄLSKAR att springa 4,2 mil på asfalt och jag älskar min kropp som levererar gång efter annan. Att vilja springa på bättre tider är enligt många bortkastat och ett tecken på att man fullständigt har tappat glädjen och syftet med löpningen(?). Jag säger att de är helt ute och cyklar. Det finns ingenting som inte har varit löparglatt med den här dagen. Vi springer alla av olika anledningar och det finns inget rätt och fel. Förmiddagen har varit en löparfest jag aldrig kommer att glömma och jag har njutit och varit glad varenda en av mina 42195 meter längs banan. Min medalj har sällan känts så skön att ha runt halsen. Och det oavsett vad alla ”löparexperter” säger om varför och hur vi ska springa. Jag vet varför jag springer och Chicago Marathon 2019 är ett kvitto på det. Jag har aldrig känt mig så löparglad och stark.

Löparglädje.

lopp

Att lägga kraven åt sidan och vinna

Jag gillar inte att tävla mot andra. Varje gång jag springer – oavsett om det är ett lopp eller ett träningspass – gör jag det med och mot mig själv. Att jämföra mig med någon annan har jag gjort nog i mitt liv och även om det var svårt så lyckades jag lägga av med det för några år sedan. Efter många års jämförande konstaterade jag äntligen att det är otroligt orättvist mot mig själv att jämföra mig med någon som jag inte vet någonting om. Vad har hon för förutsättningar? Förberedelser? Hur mycket har hon tränat? Lever hon exakt som jag lever utanför sin löpning? Hur mycket har hon försakat i sitt liv för att springa så snabbt som hon gör? Jag skriver hon, för det är alltid kvinnor jag har jämfört mig med. Alltid kvinnor och alltid snabbare kvinnor. Aldrig långsammare. Bara där hittar jag ju ett rejält grundfel. Så jävla typiskt oss kvinnor att alltid jämföra oss med alla som vi anser bättre, snyggare, snabbare, smartare, mer framgångsrika och blahablaha. Tröttsamt beteende men tyvärr väldigt vanligt. Och så skönt när man kommer ur det.

Hur som helst. Även om min enda motståndare numera är jag själv så ställer jag ju tyvärr inte mindre krav på mig när jag får en nummerlapp fastnålad på tröjan. Oftast blir jag taggad av kraven men ibland hindrar de mig tyvärr från att prestera på det sättet jag vet att kroppen kan. Frustrerande, minst sagt, men jag har lärt mig att leva med det. Jag kan oftast prestera som jag vill ändå. Ibland låser det sig dock i huvudet och då blir det totalfail. Kroppen vill inte när hjärnan vill för mycket. Den slår liksom bakut och lägger ner. Pulsen stiger och benen svarar inte. Det intressanta är att när jag helt kopplar bort min tanke kring prestation – p.g.a. av osannolikheten i att det av olika anledningar ska gå bra – så går det alltid så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat drömma om. Kroppen överpresterar. Varje gång.

UltraVasan90 2016. Inga krav på mig själv, skulle bara ha kul. Sprang i mål på ofattbara 9.28 – 1,5h före beräknad tid.

Förra lördagen var jag anmäld till Flatenloppet. Jag fick nys om loppet när jag lyssnade på fantastiska Pace on Earth podcast och deras samtal med grundaren till loppet – Annelie Ståhl. Annelie är nykter alkoholist sedan 10 år tillbaka och hon startade loppet för att bryta tystnaden kring psykisk ohälsa och beroendeproblematik. Jag fastnade för Annelie och hennes driv. Hennes styrka att ta sig ur sitt beroende och vilja att hjälpa andra. Klart jag ville stötta och springa Flatenloppet för den här viktiga frågan! Jag slängde in en anmälan och tänkte ”det blir en kul grej och ett bra träningspass”.

På lördagen när loppet går vaknar jag med sprängande huvudvärk. Det blev en sen fredagskväll men god mat och vin. Jag gillar mat och vin och ibland vill jag aldrig gå och lägga mig. Fredagen blev precis en sådan kväll. Två timmar innan starten av loppet sitter jag och äter frukost och undrar om jag ens kan komma till start. Jag mår ok men min huvudvärk får mig att tro att jag inte kan springa en meter. Och jag skäms. Jag skäms över att jag sitter och överväger att inte starta i ett lopp för att jag drack ett par glas vin för mycket dagen innan…ett lopp som arrangeras av en nykter alkoholist. Det känns så jävla ruttet, minst sagt.

Jag äter min frukost. Dricker stora mängder vatten och tar en huvudvärkstablett. Jag vet att det inte är optimalt för kroppen att springa ett lopp (eller springa överhuvudtaget) i det här tillståndet men jag kan inte avstå. Det är inte ok att inte starta. Jag får krypa till korset och sätta en fot framför den andra i 5,8 kilometer, ta det lugnt och se det som ett skönt sätt att få lite frisk luft. Att DNS:a är inte ett alternativ. Skäms! Jag säger på skämt till min pojkvän: ”kom, nu åker vi och vinner det där loppet”. Jag fattar ju själv att det inte är ett alternativ men jag gör mitt bästa för att lura hjärnan.

Så jag åker till Flaten. Hämtar ut nummerlappen. Nummer 232. Fryser i vinden som jag under uppvärmningen inser kommer att vara motvind första biten. Tänker att sista sträckan då kommer att bli i medvind. Skönt! Får en tår i ögat när jag ser barnen springa i mål i barnloppet. Vilken glädje! 10 minuter innan start blir det uppvärmning och sen är det dags. Vi kliver in bakom start – och målportalen och det är 1 minut kvar. Under uppvärmningen ändrar jag min plan. Från att medvetet ta det väldigt lugnt till att göra mitt bästa. Ge allt jag har just idag och bara köra. Ösa på så länge det går. Det är trots allt bara 5,8 kilometer, en distans jag borde kunna springa i sömnen. Pang! Starten går.

Starten går. Bra fokus hos löpare 232! Foto: Flatenloppet

Jag står långt fram för att slippa den värsta trängseln. Drar iväg i ett tempo som är snabbt men hållbart. Det är jag, ett stort gäng killar och ett par tjejer. Jag springer ganska snabbt om två av tjejerna och ser bara en till framför mig. Mitt fokus ligger helt på att hitta ett skönt men utmanande tempo och att våga ta i lite. Våga bli trött. Jag har ett ofattbart flyt under fötterna och känner mig stark trots att pulsen är ganska hög. Det går svagt utför och jag trycker på. Sen kommer backarna. Pulsen sticker ordentligt men jag orkar trumma på. Efter knappa tre kilometer tuggar jag förbi den sista, enda tjejen jag ser och då händer det något i mig. Vad f*n – jag kan ju faktiskt vinna det här! Eftersom jag vet att jag kan tappa stinget om jag får yttre press på mig fokuserar jag istället på att utmana mig själv: håll fokus i backarna, våga trycka på ordentligt nedför och hitta flow på de få flacka partierna (Flaten runt är sjukt kuperat!). Jag följer min plan och kilometrarna tickar förbi i raskt tempo. Tänker på Terese, att hon aldrig mer får springa och jag ökar tempot lite extra. Jag måste springa medan jag kan. Lungorna ber om nåd men benen är urstarka. Jag svävar fram.

Det står lite publik utspritt längs banan och när de börjar skrika till mig att jag är första dam får jag ännu mer styrka. Ser mig över axeln och ser inte röken av tjejen jag sprang om. Med ca. 1,5 km kvar kommer Listuddens Koloniområde. Det lutar segt uppför och min puls måste vara nära max. Jag får svårt att andas men vägrar ge mig. Med den korta distansen som är kvar kan jag inte ge upp nu! Mina horn växer ut i pannan och jag tar mig tillslut uppför den sega grusvägen. När det vänder utför ser jag på klockan att det bara är en kilometer kvar. Den ska visa sig bli min snabbaste. Det planar ut och den sista biten springer jag i total runners high. Känner mig helt ostoppbar och otroligt glad över att gå i mål som segrare!

Det är första gången jag vinner ett lopp. 2017 vann jag min åldersgrupp i världens kanske finaste halvmara The Dramathon i Skottland, men det här är min första riktiga vinst. Segern i loppet känns såklart fantastiskt kul men segern över mig själv känns faktiskt mer. För ett par timmar sedan var jag nära att hoppa över loppet helt och hållet, nu står jag plötsligt som vinnare. Lärdomen efter mitt livs flåsigaste 5,8 kilometer är stor. Jag har lärt mig att kroppen klarar mer än jag tror (igen). Att jag utan tvekan presterar bäst utan mina egna förväntningar. Att det inte är farligt att vara trött och att det är högst möjligt att fortsätta springa trots att man inte tror att det går. Och att jag inte är felfri och inte lever som jag lär alla gånger.

Jag har också återigen fått ett fint bevis på löpningens förenande kraft. Annelie ska ha en STOR eloge för det hon gör och jag är säker på att det är många som är otroligt tacksamma. Förmodligen har hennes initiativ Running4serenity räddat liv och garanterat givit många människor en ny och sundare tillhörighet. Världen behöver fler människor som Annelie! Och jag behöver ta i ordentligt när jag springer fler gånger – det är ju kul att testa sina gränser när man är frisk och stark!

Nöjd!

 

Känslan! Vinsten!

Jag vill avsluta med att säga att jag inte rekommenderar någon att springa ett lopp dagen efter en sen natt med rödvin. Det är inte sunt.