Lidingöloppet med Team Aron

Jag har alltid sneglat mot Lidingöloppet med skräckblandad förtjusning. Förra året sprang jag Lidingö Tjejlopp, som utgörs av den sista milen på banan, men hela loppet har aldrig lockat mig sådär supermycket. Jag har bara hört hur jobbigt och kuperat det är. Fram tills Aron frågade om jag ville hänga med och springa årets lopp i hans team. Då säger jag aldrig nej. Självklart ska jag springa 30 kuperade kilometer och stötta hans insamling till Barncancerfonden.

Nu efteråt är jag så otroligt glad över att jag sa ja. Maken till kämpaglöd och inspirationskälla får man leta efter! Att springa Lidingöloppet är inte lätt. Att rulla runt och klättra uppför alla backar som loppet bjuder på måste vara helt ofattbart jobbigt. Vi i teamet fick trots det kämpa för att hänga med Aron på flacken och inte minst i nedförsbackarna. Det verkar finnas hur mycket power som helst i den där kroppen!

När Aron var 7 år fick han cancer. Vid 9 års ålder opererades en stor tumör bort med ett liv i rullstol som följd. Benen har extremt begränsad funktion men det stoppar honom inte från att hoppa ur stolen och skjuta den framför sig i de värsta backarna. Om vi i teamet fick hjälpa honom? No way. Om han gnällde en enda gång längs banan? Aldrig. Om han inte ens gnällde i brutaljobbiga Aborrbacken? Nope. (ett filmklipp finns på min Instagram: @helenateodora)

En dag med Aron innebär en dos extra ödmjukhet inför livet och alla vardagens ”problem”. Mjölksyran i mina egna ben blir som bortblåst och lungorna som protesterade här och där tystnade när jag andfådd gick bredvid honom när han kämpade uppför grusbackarna.

TACK Aron för din livsglädje och kämpaglöd och TACK hela teamet för en fantastisk dag!

Och ni…glöm inte att ge ett bidrag till Barncancerfonden. Det kan rädda nya liv och föda nya hjältar som Aron. Tack.