Tack!

Jag titta in här och framföra ett stort TACK till alla som har kommenterat mitt inlägg om gårdagens marathon! TACK också till alla som har skickat mail och sms, Facebook-meddelanden och skrivit fina ord på Instagram. Jag blir så rörd över att läsa att ni sitter och blir tårögda över mitt lopp, att helt okända människor blir inspirerade till att springa, och när det kommer ett mms om en anmälning till Stockholm Halvmarathon från en vän som knappt löptränar – och en hälsning att jag är anledningen – värmer det lite extra i hjärtat.

TACK än en gång till alla som hejade, jag kan inte nog poängtera vikten av att ha stöd runt banan när det pågår ett krig utan dess like mot asfalten. TACK till Kenth som har kommit med träningstips de sista veckorna och som lånade ut sin jacka när jag höll på att frysa ihjäl på Östermalms IP efter målgången. TACK till diverse kollegor som har knäckt mig på kiropraktikbänkar, kommit med stretchingtips och allmänt peppat mig längs vägen. TACK till Gococo som med sina underbara kompressionsstrumpor såg till att det där rycket i vaden vid 25 km bara blev ett ryck och inte utvecklades till kramp eller något annat otrevligt. TACK till min kropp som står ut med mig och mina påhitt…även om ett marathon egentligen borde vara piece of cake för två (stackars) ben som har tvingats korsa ett helt land till fots.

Idag har jag bara lyssnat på kroppen – legat i min egen värld på min gräsmatta, druckit en massa och viftat med fötterna hela dagen. Kvällen har jag spenderat i soffan i mysbrallor, osminkad med oborstat hår och insvept i en filt. Jag har landat i mitt tidsmässigt ”misslyckade” lopp, är så sjukt nöjd att jag tog mig i mål med endast två blåa stortånaglar som synliga spår på kroppen och jag spånar redan på en ny utmaning.

TACK alla – ni har gjort min söndag så mycket bättre!

Suddig, osminkad och blank av kokosolja…testa! Att vara blank alltså – inte suddig.