Hjältar!

Jag brukar ha svårt att stå bredvid och titta på ett lopp utan att känna att jag hellre skulle vilja vara med och svettas med alla andra. Gårdagens Midnattslopp här i Stockholm var verkligen inget undantag, men för första gången på många år kändes det faktiskt bra att stå vid sidan om. Jag parkerade mig vid dryga 8 km strax innan stigningen mot Mosebacke och hade framför allt fokus på ett par kunder och Emma och José, som jag redan är så sjukt imponerad av med tanke på resan de har gjort.

En av mina kunder har sprungit alla Midnattslopp sedan starten 1982, och hans mål numera är att slå sin egen ålder i minuter. Det är svårt att urskilja specifika löpare under det här loppet eftersom alla har likadana tröjor, så när jag faktiskt fick syn på min kund (tack för att han kör pannband á la Björn Borg!) och insåg att han var på väg att klara sitt mål blev jag så exalterad att jag hoppade in bredvid honom och sprang med i 150 meter. Han log med hela ansiktet, tackade och sprang vidare…och jag blev kvar med tårar i ögonen. Blödig? Jag? Han sprang tillslut in på 57.50, och eftersom han är 59 år så klarade han sitt mål!

Jag missade tyvärr både Emma och José, men hade koll på dem via nätet. Hade varnat Emma innan om att det skulle vara trångt, att banan är rätt kuperad och att hon inte skulle bli besviken om hon inte skulle ta pers på milen just igår, med tanke på att hon dessutom startade väldigt långt bak. Jag trodde inte mina ögon när jag såg att José – som för ett år sedan vägde 166 kilo – hade lyckats springa i mål under timmen, och att Emma – som för ett år sedan inte ens orkade springa 2 km – sprang in på 49.37! Otroligt!

Det är sådan otrolig inspirationsboost att följa alla dessa hjältar, och förmiddagens (som skulle bli morgonens, men jag råkade visst sova till 10.40…) löpning var lättare att kämpa sig igenom än på länge. Jag älskar att få bevis på att allt går bara man vill, och det som kan kännas helt omöjligt idag kan faktiskt vara möjligt i framtiden. Allt handlar om vilja.